Vinnare och förlorare

Om jag inte förstått det hela alldeles fel, så är mandatfördelningen inte färdig ännu. (Uppdatering 16.55: Nu är den det, och siffrorna nedan stämmer.) Fördelningen ser ut som följer, störst först:

Ska vi se efter vilka någorlunda tänkbara majoriteter vi kan hitta, bara vi letar litet? Det krävs 175 mandat för att vara i majoritet i riksdagen. Vi utesluter redan från början alla kombinationer av Moderaterna och Vänsterpartiet, liksom alla former av samarbete med Sverigedemokraterna, och rotar litet bland vad som blir kvar:

Något högre odds gäller dessutom för de följande fyra koalitionerna, den första osannolik på grund av höga tonlägen och traditionella motsättningar mellan partierna, de övriga eftersom ett av blocken skulle fortsätta existera:

Lägg alltså märke till att den borgerliga alliansen inte längre vare sig behövs för att bilda majoritet, eller klarar att göra det på egen hand.

Och när någonting är både otillräckligt och onödigt, då är det inte mycket att ha. :-)

Någonting som det talats en del om det senaste är »vinnare« och »förlorare«. Jag gillar inte det pratet – ett riksdagsval är inte någon kapplöpning, utan det handlar om politisk representation.

Men om vi ändå, för skojs skull, reflekterar en sekund kring vilka som kan sägas vara valets vinnare och förlorare, hur blir det då?

Tre partier har gått framåt mycket tydligt. Det handlar om Sverigedemokraterna som nästan fördubblat sitt väljarstöd, Miljöpartiet som ökat sitt stöd med drygt 40 procent, och Moderaterna som ryckt fram med knappt 15 procent.

Alla andra partier har gått bakåt. Ska vi tala om några vinnare, så är det alltså de här tre partierna som kommer på fråga.

När det gäller förlorare, så är det Centerpartiet och Kristdemokraterna som förlorat störst andelar av sina stöd, 16 respektive 15 procent, följda av Socialdemokraterna som minskat drygt 12 procent.

»Vinnarkoalitioner« bland de ovanstående är alltså samarbeten mellan Moderaterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och någotdera av Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Min poäng med allt detta är framför allt den följande: Alliansen har inte »vunnit«. De som vunnit bland de borgerliga är i sådana fall Moderaterna, medan småpartierna förlorat.

Så ska vi ta alla borgerliga sympatisörers prat om att det är förlorarnas ansvar att säkra majoritet åt regeringen, då är det KD, C, S och i viss mån även FP och V som ska ta det ansvaret.

För om det är något som valresultatet visar tydligt, så är det att blockpolitiken fått underkänt. Därför är det i min mening lämpligt att försöka upplösa dem – bägge två. Egentligen är ju alla partier vågmästare.

Jag har visserligen ingenting emot samarbete, men när det sker på bekostna av väljarnas inflytande så är det något dåligt. Det är just vad som skett i det här valet, och nu måste vi försöka hantera konsekvenserna av det.

Nu gick Miljöpartiet till val som del av ett block, och därför är det rimligt att de också hanterar valresultatet som en del av det blocket. Att bjuda in de borgerliga till samtal mellan båda blocken är alltså det rimligaste de kan göra givet hur valrörelsen sett ut.

Det är svårt att säga något annat än att partierna bad om det här genom att blocka upp sig i förtid.

Att å andra sidan gå in och stödja en redan etablerad borgerlig allians med en redan etablerad politisk linje, trots att det inte är nödvändigt för att bilda majoritet, det är dumt. Miljöpartiet får större inflytande om blocken bryts upp, förutsatt att de inte hamnar vid sidan av majoriteten.