Vilka är det som tar mest plats?

I går publicerade The Guardian en artikel skriven av Lisa Hymas, som tar ett intressant och någon smula personligt grepp om överbefolkningsfrågan. Här kommer jag översätta valda delar, men ni som känner er hemma i engelskan rekommenderas förstås att läsa artikeln i sin helhet. Den finns här:

Lisa förklarar alltså att hon valt att inte skaffa barn, och av vilken anledning: miljön.

Befolkningstillväxten brukar skyllas på andra folk: afrikaner och asiater som skaffar "fler barn än de kan försörja", invandrare i vårt land med sina "stora familjer" eller till och med på ensamstående mammor i "innerstan".

Men egentligen handlar befolkningsproblemet helt och hållet om mig: vita, amerikanska medelklass-mig. Rikta kritiken hitåt!

I all välmening har människor berättat för mig, att jag är "precis rätt person att skaffa barn". Au contraire. Jag är helt fel person att skaffa barn.

Befolkning handlar inte bara om att räkna huvuden. Människans miljöpåverkan bestäms inte enbart av hur många vi är, utan av hur mycket prylar vi använder och hur mycket plats vi tar. Och som ekonomiskt trygg amerikan förbrukar jag många prylar och tar mycket plats.

Mitt klimatavtryck är över 200 gånger större än en genomsnittlig etiopiers, över 12 gånger större än en genomsnittlig indiers och dubbelt så stort som en genomsnittlig britts. [Snittsvensken har ett något mindre avtryck än snittbritten, men betydligt större än snittindiern.]

När en fattig kvinna i Uganda skaffar ett barn till – alltför ofta för att hon saknar tillgång till hjälp med familjeplanering, ekonomiska möjligheter eller självbestämmande – så kan det visserligen innebära att hon dämpar sin familjs utsikter att resa sig ur fattigdom, eller möjligheterna för den grupp hon tillhör att bistå alla med rent vatten och säker mat, men hon belastar verkligen inte den globala miljön till någon större grad.

När däremot någon som jag skaffar barn – se upp, världen! Utrustning, pryttlar, krimskrams, större hus, större bil, olja från Mellanöstern, kol från Colombia, Coltan från Kongo, jordartsmetaller från Kina, bomull impregnerat med bekämpningsmedel från Egypten, genetiskt modifierad soja från Brasilien. Sedan får mitt barn sina egna barn, och så vidare. Utan att ens försöka sörplar vi amerikaner i oss resurser från varje hörn av världen, för att därefter spotta ut 99 procent igen, i form av föroreningar.

Det bästa jag kan göra för miljön är, med mycket god marginal, att inte sätta några "mini-mig" till världen. En statistisk studie genomförd år 2009 vid Orego State University fann, att om man sätter ett barn mindre till världen så medför det en minskad klimatpåverkan som är nästan 20 gånger större, än om man lever kolsnålt hela sitt liv, genom att bland annat att köra bränslesnåla bilar, återvinna och använda energibesparande apparater och lågenergilampor.

Och därför, av både miljöskäl och personliga skäl, har jag bestämt att inte skaffa barn. Jag kallar mig en GINK: green inclinations, no kids. [Ungefär "Grönt funtad, inga barn".]

Frågan om sådan här "grön barnlöshet" är intressant ur ovanligt många moralfilosofiska aspekter. Det finns nästan ingenstans att börja.

Så jag frågar något annat. Blir du provocerad? Varför eller inte?

Uppdatering: MiljöAktuellt har också fått syn på artikeln. Deras översättning gör mig litet självgod och mallig, trots att jag inte kan egentligen. I synnerhet gäller det hur de omformulerar "completely skip childbearing" till "helt avstå från att föda barn". Tidningen lyckas alltså lägga de åsikter i hennes mun, som hon uttryckligen vänder sig emot. Här är ett annat stycke av Lisas text:

Acceptansen är dock inte särskilt stor när det gäller att använda preventivmedel för att helt skippa att skaffa barn. Vid någon punkt i livet förväntas du växa upp, stadga dig, sluta äta piller och producera några barn. Avviker du från den planen får du konstiga blickar och pinsamma samtal med familjemedlemmar, vänner, kollegor och fullständiga främlingar.

Samt bli översatt till svenska som om du vore din egen meningsmotståndare, förstås.