Nu har mitt inlägg om Per Ankersjös lilla »logiska« ridå fått inte bara ett halvt, utan ett och ett halvt svar. Det började med att jag i en rätt så cynisk tonart synade vad för tankar som kunde ligga bakom hans kommentar till ett förslag på subventioner av bra mat, samt miljöskatt på kött. Per kommenterade först själv inlägget, och i går hakade Albin Ring Broman på trenden med ett svar som faktiskt innehöll något. Jag räknar till fem punkter att kommentera i Albins inlägg.
Till att börja med rekommenderar han en tredje centerpartists försvarstal för köttet på SvD Brännpunkt. Pers linje att angripa köttskatten som enkom motiverad av Djurrättsalliansens avslöjanden om vanvård1 är nu helt bortglömd, och istället är det enbart utsläpp av metan som påskins vara skälet. Så var det aldrig, vilket man ganska snabbt inser om man alls läser Brännpunkt-artikeln.
För det andra och tredje så skriver Albin så här.
Även miljöpartisten Kuniri skriver om ämnet på sin blogg. Där försöker han angripa mitt och Per Ankersjös resonemang i frågan, men ärligt talat tror jag att han missat lite vad poängen handlar om:
[Citat ur mitt första inlägg.]
Miljöpartiet har verkligen fått det här med valfrihet om bakfoten.
Även här kommer läsförståelse i fråga. Albin verkar både tro att jag heter Kuniri och att jag är Miljöpartiet. Att han alls fått partitillhörighet och kön rätt måste ändå bero på att han läst något av min text om bloggen, som länkas längst upp till höger. Den börjar så här.
Till att börja med så heter jag Jesper. Med ens vill jag också få sagt att jag är medlem i Miljöpartiet och Gröna Studenter, men att bloggen är fristående.
Jag lovar att snarast se över formuleringen, eftersom den verkar utsätta även rejält läskunniga människor för svåra prövningar. Så här verkar han nämligen ha uppfattat samma snutt:
Till att börja med så heter jag Kuniri. Med ens vill jag också få sagt att jag är Miljöpartiet, och att bloggen är officiellt partiorgan.
Det fjärde han gör är att svara mig som om jag inte förstod att skatter påverkar priser. Men detta var i själva verket en av utgångspunkterna för det avsnitt han citerat, på så vis att det endast är genom påverkan av priset som skatter har någon relevant effekt på valfriheten specifikt i någon köpsituation.
Det jag reagerade på var påståendet att politiker som styr genom skatter begränsar valfriheten. Vad jag mest av allt pysslade med i det som citeras av Albin var att visa hur löjligt det blir om skatter kategoriskt betraktas som begränsande av valfriheten, medan »naturligt« höga priser inte alls anses ha samma effekt. Så tycker han förstås inte alls med någon nödvändighet, men med tanke på tonfallet i Pers blogginlägg tyckte jag det var befogat skruva till det litet.
På något vis verkar sedan vad jag skrivit ha uppfattats som ett försök att argumentera för någon ytterligare ståndpunkt, eller vad menar han egentligen? Det kan säkert vara min formuleringskonst som bär skulden i sådana fall. Men inte är väl orden så illa valda att jag med dem lurar i folk att jag skulle vara Miljöpartiets talesperson i någon fråga? Nej, så kan det knappast vara.
Måhända verkar tanken att en enskild medlem i ett parti skulle kunna uttrycka helt egna åsikter en smula omtumlande för en centerpartist, åtminstone om personen i någon mån tillhör partitoppen. Sådana medlemmar finns både troligen och förhoppningsvis även inom hans eget parti. En varierad åsiktsflora inom något som helst parti är för övrigt något jag gillar, helt oavsett vilket parti det råkar vara.
För det femte så lägger han genom ett exempel fram en liten analys av valfrihet, som helt klart är relevant i sak. Albin skriver inte lika tillskruvat och tokigt som Per, och jag tänker svara i samma anda.
Det följande är vad han i grund och botten försvarar:
Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.
Och det gör han så här:
Om Handlare X sätter ett högt pris på en stek öppnar det för Handlare Y att sänka priset på en likvärdig stek. Jag kommer då välja att handla av Handlare Y istället. Om staten höjer skatten på kött i syfte att förmå mig att äta grönsaker kommer priserna på stek både hos Handlare X och Y att öka, och därmed kommer min valfrihet att minska. Svårare än så är det inte.
Tyvärr är det inte särskilt klargörande, även om jag tycker att exemplet har en viss retorisk schwung.
Till att börja med så är skatt, precis som redan nämnts, nästan enbart relevant genom påverkan på priset. Om vi hittar på att en stek kostar hundra kronor, så påverkar detta pris köparens valfrihet i samma utsträckning oavsett om hela nittionio eller bara en halv av de där kronorna kommer sig av någon skatt. Därför diskuterar jag exemplet helt och hållet i termer av pris. (Konsekvenserna av var skattekronorna tar vägen och vad de sedan används till är såvitt jag kan se inte relevanta i exemplet, till skillnad från i verkligheten.)
Betoningen av ordet välja är givetvis relevant. Den rimligaste tolkningen jag kan göra av detta är att Albin försöker antyda vilket slags valfrihet han syftar på. Men vilka faktorer det handlar om är inte helt lätt att reda ut.
Han menar givetvis inte att valfrihet är att kunna välja mellan likadana produkter. Att till exempel kunna välja mellan ett halvkilo stek och ett annat halvkilo identisk stek, det känns liksom inte riktigt som någon önskvärd valfrihet. Den påverkas heller inte av höjda priser.
Att ha flera valmöjligheter tycks däremot vara en mera möjlig tolkning. Att båda Handlarna X och Y finns att välja mellan är ett slags valfrihet. Denna valfrihet minskar dock inte genom höjda priser, givet att skatten inte höjs så till den milda grad att någondera handlare försvinner.
Frågan är dessutom hur värdefull en sådan valfrihet egentligen är. Allt annat lika så bor det ju inte någon särskilt omfattande frihet i möjligheten att välja vilket av två företag som säljer identiska stekar man ska köpa av. Kärnan i begreppet valfrihet, så som det används här, måste vara någon annan.
Kan det då handla om friheten att välja det lägsta priset? I och för sig är det vad jag hade förväntat mig till svar, men samtidigt så håller det inte. Om skatten höjs så stiger ju stekpriserna hos Handlare X och Handlare Y i lika hög grad, och eventuella prisskillnader kvarstår. Som hugad stekspekulant har man alltså fortfarande möjlighet att välja den billigare av de likvärdiga likblafforna, trots höjda skatter. Eller förstås den dyraste, om man nu är lagd åt det hållet.
Faktum är att Albins exempel så effektivt snävar av hans valfrihetsbegrepp, att bara en rimlig tolkning tycks mig vara möjlig: Valfriheten är omvänt proportionerlig med det lägsta priset. Med andra ord:
- Om lägstapriset stiger, så minskar valfriheten.
- Om lägstapriset sjunker, så ökar valfriheten
Valfrihet som billighet alltså. En köttskatt leder till att alla stekar kostar mera, och då stiger lägstapriset. Därmed minskar valfriheten. Detta är vad hans exempel säger, så jag tror tolkningen är riktig.
När man funderar på saken så är det en ganska krystad och (i dubbel bemärkelse) snål definition av valfrihet. I normala fall pratar man ju om valfrihet i termer av handlingsmöjligheter och potentiella konsekvenser av dessa. Men här handlar det istället om hur billig den billigaste likvärdiga steken man har möjlighet att köpa är.
Med den här analysen av valfrihet blir det även möjligt att betrakta alla former av prissänkare, till exempel olika typer av skatteavdrag, som valfrihetsförbättringar. Centerpartiets subventionslinje är alltså tydligt förenlig med detta valfrihetsbegrepp.
Men vänta nu, vad var det där första han skrev nu igen? Så här står det i Albins inlägg vilket jag hämtat citatet från.
Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.
Vid en första anblick ser det faktiskt ut som att här uppstår en självmotsägelse. Det är ju inte bara när man höjer priser som man försöker styra människors beteende, utan även när man sänker dem. Om man subventionerar eller sänker skatten på en vara så sänks därmed lägstapriset, och således ökar valfriheten samtidigt som den minskar. Och det går inte ihop alls.
Jag tror dock att det bara handlar om en dåligt genomförd formulering. Han menar givetvis att höjda priser begränsar valfriheten, men inte att sänkta priser har samma effekt. Någon självmotsägelse är det därför antagligen inte tal om.
Det var för övrigt av citatet ovan som jag fick idén att han menade att det var fel av politiker att styra i enlighet med vad de anser vara rätt och fel. Om han egentligen tycker så eller inte finner jag inget svar på. En sådan position är dock självupplösande, och därför inte helt relevant att diskutera.
Däremot är det relevant att ställa sig frågan om de där andra och mera gängse tolkningarna av valfrihetsbegreppet verkligen går att avfärda med ett »svårare än så är det inte«.
Om Albin menar att endast lägstapriset har någon betydelse för hur valfri en köpsituation är, så torde han även acceptera att alla likadana stekar som inte är billigast är helt irrelevanta för valfrihetens omfattning. Någon handlare X behövs därmed inte. Det skulle till och med räcka med en riktigt billig statlig likadan stek. Så tycker han troligtvis inte alls.
Därför tror jag att även analysen av valfrihetsbegreppet som han gör är felaktigt eller åtminstone otillräckligt formulerat, och att han tycker valfriheten ökar om det finns flera handlare som konkurrerar om att ha det lägsta priset och vara valfrihetsledande. Vi kan formulera detta som två hypotetiska normer:
- Om valfriheten bör öka, så bör lägstapriserna sänkas.
- Om valfriheten bör öka, så bör priserna jämnas ut handlarna emellan, till förmån för de lägsta.
Kanske undrar någon hur jag slöt mig till den andra normen. Med utgångspunkt i att främst lägstapriset är relevant för valfriheten, så är de handlare som inte har lägstapris irrelevanta i den mån de inte själva bidrar till att sänka lägstapriset. Den funktionen fyller konkurrensen. Alla jagar alltså lägstapris-placeringen, och eldar på varandra att gå lägre. Det är även fördelaktigt för valfriheten om de olika handlarna man kan köpa av inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket i pris, eftersom en handlare med mycket högt pris nog i de flestas ögon utgör ett mycket mindre värdefullt handlingsalternativ än ett som ligger närmare bottenpriset. Det är med andra ord både instrumentellt och direkt bra för valfriheten om alla ligger nära det lägsta priset.
Frågan jag nu ställer mig är hur huvudnormen egentligen ska formuleras. En ohämmat ökad valfrihet enligt de här normerna skulle kunna få en massa otrevliga konsekvenser. Jag föreslår därför det följande till huvudnorm.
Valfriheten bör öka, givet att konsekvenserna inte är orimliga.
I just köttprisfrågan räknar jag till konsekvenserna sådant som global uppvärmning, omfattande svält, sämre folkhälsa och plågsam djurhållning. Givetvis leder även höjda priser till negativa konsekvenser, om än några andra sådana, så frågan handlar främst om vilken uppsättning dåliga konsekvenser som är mest godtagbar. Min åsikt är att de jag räknat upp här väger mycket tyngre, än den jämförelsevis rätt så harmlösa valfrihetsinskränkning det innebär att tvingas välja mellan två likvärdiga stekar som blivit något dyrare än förr.
Ser vi vidare på Albins analys så missar den med råge en poäng just på den punkten. Här jämförs faktiskt bara valfriheten mellan två likadana stekar till olika lägstapris – det ena lägstapriset med skatt och det andra utan. Det finns massor av annat att köpa än stekar! Medan lägstapriset på kött förvisso ökar i och med en köttskatt, så minskar det på en rad andra varor i och med den föreslagna subventioneringen av mycket bättre mat.
Den totala valfriheten enligt lägstapris-analysen kan alltså komma att öka, men lika gärna komma att bli oförändrad. Det är givetvis så att subventioner på all mat, och för övrigt alla produkter över huvud taget skulle leda till mycket större valfrihetsvinster, då lägstapriserna skulle minska över hela brädet. Men konsekvenserna vore inte godtagbara någonstans.
Dock är jag tveksam till att dra ett sådant här obskyrt valfrihetsbegrepp alltför långt, så jag väljer att stanna här. (Är det någon mer än jag som gäspar?) Istället föreslår jag en något mera sansad definition.
Valfriheten i en valsituation beror av antalet möjliga handlingsalternativ som har bäst och varandra någorlunda lika konsekvenser, både för en själv och för andra. Valfriheten ökar alltså om »tätklungan« av ansvarsfulla val ökar till antalet, vilket vill säga sådana med fler positiva och framför allt färre negativa konsekvenser.
Till exempel så har jag ingen större valfrihet när jag ska köpa middag. En stek är ett sammantaget mycket sämre alternativ än en (gärna både Quorn- och sojafri) middag. Mina moraliskt godtagbara alternativ är kraftigt begränsade, och därmed är min valfrihet kraftigt begränsad.
Låt mig poängtera att vilka kriterier som egentligen ska avgöra vad som är ett moraliskt godtagbart handlingsalternativ helt kan lämnas åt individen att avgöra, utan att den här synen på valfrihet tar stryk.
En invändning hänger dock alltid i luften när man påstår något sådant som det här, och det är frågan vad staten egentligen har för ansvar när det kommer till enskilda individers moraliska principer. Lyfter man den invändningen så trasslar man dock in sig i självmotsägelser, eftersom människors ansvarskänsla i praktiken har stor betydelse för deras individuella valfrihet, och detta både i praktiken och i teorin, liksom både subjektivt och per definition. Förutsatt att staten har ett ansvar att ge människor valfrihet, vilket de flesta som inte istället förespråkar fascism nog instämmer i, så finns här inget problem.
Som påpekats så är det därmed givetvis bara bra att omfattningen av de negativa konsekvenser som köttindustrin har minskar. Detta instämmer jag till fullo i.
När det sedan gäller subventioner på mat vilken inte har lika omfattande skadeverkan på andra människor, djur och miljön över huvud taget som kött, så gissar jag att vi även där är överens om att fördelarna väger över, även om jag når den slutsatsen utan att använda mig av någon lägstapris-valfrihet.
När det sedan kommer till miljöskatt på kött går meningarna alltså isär. Jag kan försöksvis tänka mig att lägga fram några andra skäl till att ändå överväga en sådan.
- Ett pragmatiskt skäl skulle kunna vara att det kommer att köpas mindre kött, varvid både köttätande och köttproduktion minskar. Därmed minskar omfattningen av köttätandets och djuruppfödningens dåliga konsekvenser.
- Dessutom leder det till onödiga negativa konsekvenser om man inför förvisso trevliga och bra subventioner utan att kunna finansiera dem. Miljöskatt på kött kan vara del av en lösning på det problemet.
- Köttkonsumtionen bör givetvis även bära sin egen miljökostnad. Idealt borde priset på kött vara sådant att intäkterna kan användas till att helt neutralisera alla skadeverkningar av köttindustrin. Visserligen är detta i praktiken knappast fullständigt genomförbart – några av de dåliga konsekvenserna kan inte betalas bort hur man än försöker – men därpå följer inte på något sätt att vi tvingas kasta idén på skräphögen. En partiell kompensation är avgjort bättre än ingen alls.
Kanske håller inget av dessa skäl måttet med valfriheten som huvudnorm definierad enbart i termer av lägstapris på exempelvis en stek. Men en sådan snäv och verklighetsfrånvänd valfrihetsnorm är såpass galen att jag tror rätt få människor egentligen ställer upp på den.
Medan billighet verkar vara den favoriserade formen av frihet, så pratar jag mycket hellre om valfrihet i termer av antalet för individen ansvarsfulla handlingsalternativ vilka i så hög grad som möjligt leder till det bättre för alla, och i så liten grad som möjligt leder i fördärvet för ens någon.
Kanske är detta också en av de avgörande skiljefrågorna mellan att vara »grön liberal« och att vara »liberal grön«. Jag är dock litet osäker på i vilken utsträckning jag berättigat kan kalla mig det senare – även om jag i väldigt många frågor når till något slags samsyn med uttalade liberaler, både i sakfrågor och i principiella ställningstaganden, så är de grundläggande etiska värderingar jag djupast sett utgår ifrån några andra. Man skulle kunna kalla dem gröna.
