God morgon! Som trogna läsare redan vet, så är jag upptagen den här veckan, och har därför förberett ett inlägg om dagen för automatisk publicering. Detta är ett.
I gårdagens inlägg berättade jag litet om Johan Galtung, och slängde med en översättning av hans A mini theory of peace. I dag tänker jag dela med mig av ett par anekdoter, som illustrerar vad för slags både kontroversiell och intressant tänkare han faktiskt är.
Johan och imperiernas fall
Den första hämtar jag ur Dagens Nyheter av 2003:
Det ryktas att han i ett föredrag hävdat att om 20-25 år går USA samma väg som nyss Sovjet.
Normalt sett hade jag inte fäst avseende vid uppgiften. Knäppskallar som leker siare finns det lite varstans, inte minst bland ekonomisk och säkerhetspolitisk expertis. Men i Johan Galtungs fall har förutsägelsen historia. 1980 höll han ett numera berömt föredrag om Sovjetunionens kommande kollaps. De flesta skrattade åt honom, amerikanska forskare högre än deras ryska kolleger. Galtung gav Sovjetimperiet tio år till, inte mer:
– Jo, jag missade med några månader.
Säger han, nöjt men inte stoltserande. Han menar att det vore konstigt om han inte lärt något av de många år han lagt ned på studien av imperiers nedgång och fall. 30 stycken, från Västrom och framåt, har han ägnat en jämförande analys. I denna omfattande empiri har han urskilt ett antal faktorer som bildar grundval för hans teori.
– Man kan säga att imperier går under av tre skäl. För det första blir de offer för sin egen framgång. De tror sig vara osårbara. För det andra föder imperiets expansion alltid motkrafter. Dessa kan vara av två olika slag. Antingen är de problem vilkas övervinnande stärker imperiet. Eller så är de motsättningar som bara kan överbryggas genom grundläggande systemförändringar som imperiet inte mäktar med. Den tredje faktorn handlar om tidsaspekten, om samtidighet. Motsättningar inom olika delar av imperiet kan tillväxa med högst olika hastighet för att plötsligt samverka i en akut kris.
Historien är inte kontinuerlig, påminner Galtung. Politik förs ofta som om världsordningen präglades av konstans och beständighet. Det gör den inte. Lika korkat är det att försöka avläsa ett imperiums vitalitet enbart i en dimension. Det är inte bara den militära styrkan som avgör dess öde. Eller ekonomin. Eller det politiska inflytandet. Det är alla dessa faktorer tillsammans. Plus kulturella och sociala motsättningar, inom imperiet och i relation till omvärlden. Även de politiska ledarnas personliga egenskaper spelar roll.
– När Bush blev president sänkte jag prognosen från 25 till 20 år. Den nuvarande presidenten kännetecknas av en farlig kombination av energisk handlingskraft och – dumhet.
Johan och att ta det lugnt
Med tanke på det följande är det något paradoxalt att Johan skrivit över hundra böcker. Anektoten är hämtad ur Arne Næss bok Gandhi, och visar på en sådan utstuderad finurlighet att man nästan stumnar. Arne, som återger det hela, är i vanlig ordning träffsäker i sitt spel mellan raderna.
Under det kalla kriget var inställningen i Norge och i många andra länder att personlig kontakt, med undantag för kontakter på politisk toppnivå, borde undvikas och att vilja ta kontakt bara avslöjade en svag antikommunism. Är man anti på allvar så tar man inte kontakt. Men ur Gandhis synvinkel borde var och en som kände djup sympati med de förtryckta söka komma dem till hjälp, i synnerhet genom en personlig kontakt som oundvikligen måste omfatta representanter för makthavarna. Det ansågs allmänt att vi var utan möjlighet att över huvud taget uträtta något positivt i Sovjetunionen. Och självfallet inte genom att besöka landets så kallade fredskongresser! Johan Galtung, som hade universitetsexamen i ryska, åkte på en sådan kongress, med mycket lyckosam, men självfallet begränsad, verkan. Han fick till och med tala i radio – ocensurerad. Myndigheterna förväntade sig ett prokapitalistiskt tal, men något »ändå värre« kom, nämligen en hyllning till »dolce far niente« – »att ta det lugnt«. Han kritiserade västs tillbedjan av effektivt och hårt arbete.
Sådan kritik träffar och kan lättare tas emot i sak istället för person, även om den kommer från »motståndarlaget«.
För med den höga verbala och mentala mur av kompakt och osakligt avfärdande mellan väst och öst som rådde då, för övrigt parallell med – men givetvis mycket större än – den mur som står mellan blocken här hemma i vår pågående valrörelse, hur skulle Johans kritik egentligen bemötas från sovjetisk sida?
Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.
