I debatten de senaste dagarna kring grisgate (för man får väl sätta -gate efter vad som helst nuförtiden, inte sant?) har tre ganska ogenomtänkta och meningslösa argument slängts ut lite då och då. Dem tänker jag ta en titt på nu.

Det ena är att det var omoraliskt av Djurrättsalliansen att inte anmäla vanvård omedelbart.

Det andra är vad Eskil Erlandsson hela tiden försvarar sig med, nämligen att svensk djurskyddslagstiftning är strängast i världen.

Det tredje är att Djurrättsalliansen har som mål att alla ska sluta äta kött, och därför inte går att lita på.

»Det är omoraliskt att inte anmäla direkt«

När man uppdagar ett brott mot djurskyddslagstiftningen ska detta omedelbart polisanmälas, annars agerar man omoraliskt.

Antagligen hade detta dock förhindrat Djurrättsalliansen från att fullfölja sin jättedokumentation, eftersom den var beroende av att de kunde besöka grisstallar i smyg. Det moraliska dilemma som uppstår, är vad argumentet handlar om.

När några nu hävdar att de agerat moraliskt fel som inte omedelbart anmält, så säger de underförstått att konsekventialistiskt, det vill säga konsekvensorienterat, agerande är moraliskt fel i det här fallet.

Frågan man måste ställa sig är alltså om det verkligen är sant. Om jättemånga grisar i framtiden kan få det bättre genom ett visst sätt att handla, i utbyte mot att ett mindre antal lider ett tag framöver, så är det antingen rätt eller också fel att genomföra handlingen.

Är man strikt konsekvensetiker är det utan några som helst tvivel moraliskt riktigt att vänta med att polisanmäla för att få större genomslag.

Är man däremot inte någon fanatiskt övertygad konsekvensetiker, kan det ändå vara riktigt. Det råder nämligen inte nödvändigtvis någon motsättning mellan att agera så att konsekvenserna blir de bästa möjliga, och att omfatta någon slags dygd-, plikt- eller rättighetsetik.

De flesta är inte heller moraliska purister på det sättet, och kritiken mot Djurrättsalliansen är underlig just av den anledningen. Det går att argumentera för att deras handlingar varit moraliska på flera olika sätt, men jag tror det rimligaste är att framhäva hur de försökt att göra en rimlig avvägning mellan hur omfattande materialet bör bli och hur bråttom det varit att kunna offentliggöra det.

Eller annorlunda uttryckt: Valet de gjort har stått mellan att omedelbart göra någonting åt ett förhållandevis mycket litet antal eländiga livsberättelser, eller att göra någonting åt ett långt mycket större antal, fast inte lika omedelbart.

Detta är en fråga utan några absoluta svar! Man måste därför försöka vara rimlig när man bedömer hur man ska agera.

Hur skulle du själv göra, om du fick välja: Antingen får 10 varelser ett bättre liv medan 1990 lider som förut, eller så får 1800 varelser ett bättre liv medan 200 lider som förut.

I min mening är de där alternativen visserligen inte de enda man har haft att välja mellan, men vad alliansen gjort är så pass självklart mycket bättre än det alternativa sätt att agera som de ställs inför, att man undrar om de som försöker klistra på dem något slags omoralisk etikett har tänkt över saken över huvud taget.

Och att argumentet bara nämns i förbigående, i en parentes dessutom i en text som egentligen handlar om PR-mässighet, när det väl når en ledarsida är inte svårt att förklara – om Johan Wennström skulle dömas efter den moral han försöker döma dem efter, skulle resultatet inte bli vackert; när sågs han senast aktivt och handgripligen rädda grisar och andra människor och djur vars välfärd han månar om, måntro?

»Svensk djurskyddslagstiftning är strängast i världen«

Låt oss för enkelhetens skull anta att påståendet är sant. Ingen djurskyddslagstiftning kräver således att djur ska ha det bättre än Sveriges.

Är man fanatisk rättspositivist så tror man att lagstiftningen är en verklighetsbeskrivning. Står det i lagen att djur har minst en viss yta att röra sig på, då är det bara så att de också har det. Enligt den här uppfattningen är det omöjligt att något djur i praktiken har en mindre livsyta än den som står i lagen.

Men ingen tror nog på allvar att det är så lagtexter fungerar.

Dessutom tror jag ordet strängast i det här argumentet är föremål för en betydelseglidning: Menar man »strängast« som i strängast straff mot de som bryter mot lagen, eller som i strängast djurvänlig? Och när vi ändå glider omkring på betydelsen, kan vi inte lika gärna tolka det som strängast förhållanden för djuren.

Nej, glida omkring är inte okej. Eskil menar givetvis att svensk lagstiftning kräver bättre förhållanden för djuren än någon annan lagstiftning gör. Så bör vi också förstå honom, för att inte argumentera mot halmgubbar.

Men varför säger han inte bara sträng istället för strängast?

Därför att så är det inte!

Ingen vettig människa tycker rimligtvis vad Annika Bergman (ordförande i Sveriges grisföretagare samt ledamot i Svensk köttinformation, Svenska Pig AB, Lantmästarförbundet, Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och så vidare) sade sig tycka i SVT:s morgonsoffa. Troligtvis inte heller hon själv.

På frågan om hon ansåg att en gris lever ett naturligt liv på en kvadratmeter betong, så svarade hon:

– Ja, det tycker jag.

Det är också ungefär vad lagen kräver. Vi hamnar plötsligt i samma relativistiska träsk som debatten om asylpolitiken ofta befinner sig, där bäst i världen ska förstås som bra nog. Att lagstiftningen skulle vara tillräckligt bra är det däremot aldrig någon som påstår. Varför då?

Ingen tycker egentligen att den är tillräckligt bra, men många prioriterar andra värden (lönsamhet) istället och vill inte göra någonting åt hur det är. Vi ska nöja oss med bättre än De Andra, och lita på Eskil när han försöker ljuga ihop att glada grisar »producerar bättre« och att lönsamhetskraven därför fixar den etiska biffen.

Vad är detta för prat, »producerar bättre«! Vad fan producerar grisar? Du är ju värre än Anders Borg med sitt »risken är att svenskar börjar konsumera mera fritid istället för att jobba extra mycket«.

Så hur lönsam är egentligen grisarnas glädjeproduktion? Är det nu plötsligt endorfiner vi äter? Nej, Eskil, ifall du inte visste det så äter vi fett och muskelmassa från grisarna. STORA och KÖTTIGA grisar är lönsammare än små och lyckliga. Varför har annars nästan inga grisuppfödare sina djur utomhus, där de faktiskt har det bra på riktigt istället för på pappret?

»Men de vill ju att alla ska sluta äta kött!«

Argumentet som framförs är att man inte ska lita på Djurrättsalliansen, eftersom de tycker alla borde bli veganer, och att det är moraliskt fel att äta djurbitar. Därför, menar man, har de en hemlig agenda och vi ska inte lyssna på någonting de säger. Till exempel som det framfördes, av samma Annika Bergman som nämndes tidigare, i Studio Ett härom dagen:

– Egentligen handlar det ju inte om hur djuren har det, utan det är ju det att ni inte vill att folk ska äta kött! Eller huuur?

Det här är ett så fruktansvärt ogenomtänkt argument att den som framför det biter knorren av sig själv.

Givetvis förespråkar de vego, det är ingen hemlig agenda! Det finns inget »egentligen«!

Djurrättsalliansen är öppna med att de tycker så. Både på sin hemsida och i övrigt. Tänk om någon försökte misstänkliggöra Fredrik Reinfeldt på samma sätt:

– Egentligen handlar det ju inte om hur människor har det, utan det är ju det att ni vill föra en allianspolitik! Eller huuur?

Eller för den delen de rödgröna, på samma sätt. Det håller inte.

Frågan man måste ställa sig är ju varför de inte tycker att varelser ska äta upp varandra!

Alla seriösa försök att besvara den frågan, kommer antagligen att kasta omkull världsbilden rejält för dem som tror att allt som kommit fram är strunt och bluff av den här anledningen. Egentligen kräver det ingen större förmåga till abstrakt tänkande att inse vari felet ligger.

De tycker ju att det är moraliskt fel att äta upp djur, därför att de anser att djuren har rätt till ett eget och bra liv. De menar att ingen har rätt att plåga djuren bara för att få tugga muskel. De tycker inte att någon har rätt att plåga djur över huvud taget, och att djur har rätt att slippa bli plågade.

Så vad innebär det »egentligen« för deras agenda att den bottnar i en sådan övertygelse?

Det betyder att den bottnar i att de värnar om djurens välbefinnande. Argumenten de sätter extra tryck på är också att det i köttproduktionen finns systemfel som gör att djur plågas.

Motargumentet att de har en »bakomliggande agenda« håller inte!

Det råder ingen som helst motsättning mellan att, som de flesta gör, anse att det är okej att äta djurbitar, samtidigt som man tycker att djur ska ha det bra.

Inte heller finns det någon motsättning mellan att anse att ett systemfel som leder till djurplågeri är någonting dåligt, och att tycka att det är okej att äta grisstjärt för att hylla Jesus Kristus.

Deras agenda är inte i vägen. Deras argumentation utgår inte bara ifrån dem själva, och de värden som de grundar sina argument i omfattas faktiskt av nästan alla.

Varför de lyckats mer än bara »PR-mässigt«

Det som Djurrättsalliansen gör är faktiskt ganska intressant, eftersom det är är ett exempel på hur man bör agera för att lösa gruppkonflikter! De har identifierat en gemensam värdegrund för dem själva i egenskap av veganer och större delen av svenska folket, och för sedan fram argument baserade på vad nästan alla tycker.

Det är förvisso sant att de lyckats ur ett PR-mässigt perspektiv, men vad de gjort är mera lyckat än bara i ett så smalt och cyniskt perspektiv: De har lyckats resonera MEDMÄNSKLIGT.

Detsamma gäller hur de hela tiden poängterar systemkritiken. Enskilda polisanmälda bönder känner sig kränkta, naturligtvis. Det är oerhört viktigt att undvika just den konsekvensen – och att inrikta sig på att det är systemet som tvingar dem att behandla djuren på det här sättet är ett enormt steg i rätt riktning.

Den ironiska konsekvensen av detta, är att vi i den offentliga debatten hört hur aktivister från Djurrättsalliansen pratar om systemfel och om hur hela grisindustrin är konstruerad på ett sätt som gör att detta sker, samtidigt som vi får höra ordföranden för Sveriges grisföretagare sitta och prata om rötägg.

Vem är det då som kränker, egentligen?

Djurrättsalliansen kritiserar inga enskilda bönder – böndernas företrädare kallar dem rötägg. Detta är inte i första hand en PR-mässig vinst, utan ett tecken på att aktivisterna faktiskt tänkt efter och försöker bete sig som människor, till skillnad från allt detta PR-folk som försöker tysta ned systemkritiken genom att peka finger åt enskilda individer istället.

Ickevåld, alltså fred, som aktionsform eftersträvar just att skilja på sak och person. Hade de nått ännu längre, så hade bönderna omedelbart gjort gemensam sak med kampanjen, och styrelseproffsen hade kanske låtit bli att skylla på sitt eget fotfolk.

Men att verkligen komma så långt är oerhört svårt. Jag är därtill orubblig i min tro att det är vad en person faktiskt eftersträvar som ytterst är avgörande när man ska göra moraliska omdömen om någon. Det enda konstruktiva sättet att bedöma metoden de använt, är att sikta in sig på hur den kan bli ännu bättre. Då leder ju kritiken faktiskt någonvart.

Att däremot nöja sig med att peka ut brister skapar bara mera konflikt, och är i förlängningen (men inte nödvändigtvis avsiktligt) människofientligt, livsfientligt och destruktivt.

Skapandet av ömsesidig personlig respekt i konflikter kring sakfrågor och att skilja på sak och person, är så oerhört viktiga delar av gruppkonflikthantering, att inga konflikter troligtvis kan lösas på något bra sätt alls utan att man verkligen eftersträvar dem.

Djurrättsalliansen tycks ha kommit rätt långt i den strävan med genomförandet av kampanjen. Överallt har de lämnat öppningar för både bönderna själva och andra inblandade, att utan att tappa ansiktet bara instämma i kritiken mot systemet.

Det är smart, etiskt och förbannat bra.