Tankar den 17 juni

Den här lilla versen blev nästan som en profetia.

Av någon anledning citerar jag aldrig Hasse och Tage annat än när Centerpartiet är i farten. Just detta skrev de apropå en folkomröstning för 30 år sedan.

Kärnkraft är odemokratiskt. Det finns olika sätt att genomföra folkstyre, men en grundläggande princip man alltid försöker leva upp till, det är att varje person som påverkas av ett beslut ska vara delaktig i att fatta det.

Vi kan inte ha särskilt många kärnkraftverk. En kärnkraft spridd över jorden av svensk omfattning innebär åtminstone sex–sju tusen reaktorer. Fast det finns förstås för litet bränsle, så det är först till kvarn som gäller.

Vi vet vilka som är snabbast: de som klarar sig bäst om de låter bli.

Globalt är småskalig och decentraliserad energiteknik billigare både kortsiktigt och långsiktigt, liksom det är bättre både ekonomiskt och ekologiskt. Om man nu ser sådana värden.

Riskerna är små, säger en del. De flesta skyggar nog inför tanken på kärnkraft över hela jorden; vem vet hur illa det kan gå om säkerheten missköts. Men i Sverige verkar vi inte heller ha någon koll, för uppenbarligen kan man tralla in på reaktorområdena i gamla brandbilar utklädd till färgglada väderlekar, viftande med enorma tygstycken.

Fantasin bjuder att personer med mindre harmlösa avsikter kanske skulle kunna vara både mer diskreta än inte alls, och göra mer skada än ingen alls. Om en liten pytteliten liten kärnkraftsrisk blir verklighet igen, så slår det omedelbart och globalt mot alla – människor, djur, natur och ekosystem.

Kärnkraft är alltså inte solidariskt med världens alla människor, och det är inte solidariskt med djur, natur eller de ekologiska systemen.

Inte heller är det solidariskt med kommande generationer. Det bästa som kan hända i framtiden, om vi istället slutar använda kärnkraft i dag, är att vi inte råkar i några fler problem än det där med hundratusen års slutförvaring av avfallet vi redan har.

Men en överväldigande majoritet av dem som påverkats av besluten vi redan fattat finns inte ännu. Det är alltså omöjligt att i dag besluta om ännu mera kärnkraft på ett sådant sätt att beslutet kan kallas demokratiskt. Det går inte ens om man är vettvilligt generös med vilka beslutsprocesser man kallar för demokratiska.

När jag nu sitter och lyssnar på debatten i riksdagen, så hör jag borgerlig efter borgerlig ledamot försvara kärnkraften som nödvändig för klimatet, välståndet och vad det nu är. I brist på alternativ, så att säga. Däremot är det ingen som försvarar den som någonting önskvärt och bra. Till och med de som bara vill ha mera betraktar alltså kärnkraft som en nödlösning.

Men nödlösningar är bara berättigade om det inte finns några bättre alternativ. Och nu finns alternativen.

Kärnkraften går inte att försvara längre. Jag behöver inte ens nämna uranbrytning eller kärnvapen för att sluta mig till det. Kärnkraft är helt enkelt en osolidarisk och odemokratisk nödlösning på ett förlegat problem.