Prenumerera på Om William Petzäll

25 okt 2011

Hash-koder i all ära – men lösenorden?

Publicerat av Jesper Räftegård kl. 11.26. 5 kommentarer.

Uppdaterat 11.42, 13.06, 14.21.

William Petzäll har under morgonen satt i gång att publicera uppgifter om saker ledande sverigedemokrater gjort, som knappast kan kallas annat än graverande. Å andra sidan påstås att han inte ens har tillgång till internet och definitivt inte skrivit på Twitter i dag.

Förutom att flera av dem ska ha varit aktiva skribenter på Politiskt Inkorrekt, ska de även ha sysslat med dataintrång av folkpartistiska proportioner. Personen som twittrar från Williams konto hävdar att ledande personer i partiet under flera år har haft tillgång till journalisters och andra personers epost-lösenord, och att de använt sig av dessa både för att skriva på PI och i arbetet med partiet. För att styrka påståendena publicerar personen hash-koder för flera av lösenorden.

Här är ett exempel.

Åkesson var orolig för att PP skulle ta väljare i valet så dom såg till att få tillgång till Falkvinges lösenord.

92e1289e6ed27436e253765bb20922e5 rick@piratpartiet.se

En hash-kod är ett slags fingeravtryck av data. Du kan inte med hjälp av detta fingeravtryck räkna ut vad datan ursprungligen varit, och de algoritmer som används vid beräkningen ska vara utformade på ett sådant sätt att även mycket små förändringar i datan leder till ett helt annorlunda avtryck.

Det är sedan detta fingeravtryck som lagras på epost-servern, i stället för det faktiska lösenordet. När du försöker logga in, så jämförs det lagrade fingeravtrycket med det från lösenordet du angav vid inloggningen. Om de stämmer överens så är sannolikheten enormt hög att du angivit rätt lösenord.

Men är det verkligen omöjligt att lista ut vad lösenordet är, om man fått fatt på ett sådant fingeravtryck? Nej, inte alls. De flesta sajter använder fingeravtryck utan något så kallat salt, vilket gör dem högst sårbara. För även om man inte kan "räkna baklänges" från ett fingeravtryck och få fram det ursprungliga lösenordet, så kan man använda sig av ett slags förberedda tabeller, som kallas rainbow tables.

Uppdatering, 13.06: Viktigt att inflika här är vad Mikael Nordfeldth skriver i en kommentar till det här inlägget, nämligen att fingeravtrycken mycket sannolikt inte plockats ur någon databas, utan lika väl kan ha skapats av den person som publicerat dem via Williams Twitter-konto. Därför finns heller inget som tyder på att någon av sajterna i fråga inte använder salt.

Dessa regnbågstabeller skapas genom att man helt enkelt räknar fram fingeravtrycken för en enorm mängd olika ord eller teckenkombinationer, och sparar dem i par, tillsammans med den data som de motsvarar. När man sedan kommer över ett fingeravtryck av någons lösenord, behöver man bara söka i sin tabell efter fingeravtrycket i fråga.

Om en sajt däremot använder något bra salt, så gäller inte de standardtabeller som finns fritt tillgängliga, utan man måste lägga ned oändligt mycket tid på att beräkna en helt ny tabell enbart för sajten i fråga.

Många standardtabeller finns fritt tillgängliga på nätet, så det enklaste sättet att söka reda på vilket lösenord som hör samman med ett visst fingeravtryck är att helt enkelt mata in fingeravtrycket i en sökmotor. Detta har jag gjort.

  • Den hash som tillskrivs Rickard Falkvinge motsvarar till exempel ordet kestrel.
  • Niklas Svenssons lösenord på Politikerbloggen blir getingbo, och på Expressen blir det vips.
  • Robert Laul på Aftonbladet ska ha lösenordet tejp.
  • Någon som heter Gunnar på Expressen sägs ha lösenordet amelio.
  • Susanne B. Olssons på Expressen hash motsvarar ordet Mmat. Detta kan vara det verkliga lösenordet, men det kan också vara fråga om en krock. I så fall har hon valt något annat ord till lösenord, som råkar ha samma fingeravtryck som Mmat. Oavsett vilket så torde lösenordet fungera.
  • Malin Forsberg på Expressen tycks ha lösenordet mona54.

Och så vidare.

Nu är frågan: Är de här uppgifterna riktiga? Expressen och Aftonbladet tycks ju bekräfta det, men sådant verkar ju inte riktigt vara att lita på nu för tiden.

Om de senare visar sig vara riktiga, så följer nästa fråga: I vilken utsträckning bekräftar detta att det övriga som hävdats från kontot är riktigt? Det är ärligt talat svårt att se någon solklar koppling.

Kan förresten journalister och partiledare verkligen ha så här dumma lösenord?

Uppdatering, 14.21: Fingeravtrycken som publicerades från Twitter-kontot verkar alla finnas bland de användaruppgifter som snoddes från Bloggtoppen i en attack för några veckor sedan. Om detta stämmer, så är fingeravtrycken kopierade direkt ur Bloggtoppens dåvarande databas, som då inte torde vara saltad. Följderna blir mycket små för dem med konto där, under strikt förutsättning att de ingen annanstans använt samma lösenord, har ett förfärligt krångligt lösenord, eller helst både och.

Så nu sitter jag här och är litet mallig över att jag gjort båda. Mitt Bloggtoppen-lösenord var uppbyggt enligt samma principer som följande omaka skara tecken.

=3uJBNE%\yYKvauQrFu/=3FyChua8Dh?@dni

Alltså inte enligt några principer alls. Sina lösenord kan man sedan ha i en krypterad databas (som man håller hårt i) eller i plånboken, om man har svårt att minnas dem.

2 feb 2011

Jag håller med William Petzäll

Publicerat av Jesper Räftegård kl. 16.05. Inga kommentarer.

Uppdatering 6 februari 16.00: Eftersom det finns anledning att tro att William Petzäll haft det litet halkigt i livet sedan en tid tillbaka, så väljer jag att åtminstone tills vidare ta ned det här inlägget.

Anledningen är relativt simpel. Ett syfte med texten var att illustrera hur det är fullt möjligt att vara osaklig utan att samtidigt ha fel. Man kan nämligen säga (och folk säger ofta) för diskussionsämnet ovidkommande saker som ändå är riktiga. Detta menar jag är tokigt gjort, under många omständigheter, och i inlägget försökte jag visa istället för att förklara varför.

Ett annat syfte var att göra en demonstrativ sammanblandning av sak och person:

Detta leder mig att försöka med en fjärde strategi: förlöjligande.

– – –

Är det någon mer än jag som får känslan av att artikeln, med sina stavfel, upprepade upprepningar av clichéer och röriga disposition, är skriven på fredagsfyllan?

Ni förstår problemet? Associationerna blir numera helt fel, och det på ett sådant att jag inte tror min poäng längre går fram. Det skulle vara respektlöst att skriva likadant i dag, inte på grund av faktiska omständigheter – jag vet ju inte vad som faktiskt ägt rum – utan på grund av vad som berättats i media.

Nå, om detta nu inte duger som ursäkt att gömma undan texten, så har jag ett argument till. Om jag mot egen förmodan skulle ha varit tillräckligt tydlig med vad jag egentligen tycker – alltså så tydlig att nästan ingen skulle kunna misstolka något – så finns ändå skäl att ta ned inlägget. De ståndpunkter jag argumenterade mot (och runt) lät jag i texten företrädas av en enskild person. Som uppmaning till svar är detta helt okej, som jag ser på det, men just nu känns det mest som att jag sparkar på någon som redan ligger.

Möjligtvis har poängen med inläggets kanske litet suspekta titel gått förlorad i och med detta, så jag förklarar den: Bland alla dessa tokerier jag fann i debattartikeln, så fanns också något enda som jag faktiskt höll med om. Själva poängen med mitt inlägg var också att bara fullständiga gökur torde klara av att inte hålla med varje annan person om åtminstone något.

Vill man vara konstruktiv i en meningskonflikt så är det bra att lägga fokus på vad man tycker lika i, oavsett hur fattigt tilltaget med sådana ståndpunkter det kan verka. Därför fick inlägget heta att jag håller med, trots att det till största delen handlade om hur jag inte alls höll med.

Ett sammandrag kan ni ju få förstås.

* * *

Jag håller med William Petzäll

Jo då. Svälj kaffet igen!

Du får behålla det om du bara läser färdigt. :-)

I någon stund av särskilt svårmod för ett par år sedan konstaterade jag att debatter om migrations- och flyktingpolitik inte var något för mig, med mindre än att någon avlägsnat alla lösa föremål ur rummet och snörat fast mig i min stol.

Jag blir helt enkelt bindgalen. Särskilt när någon kallar Sveriges flyktingpolitik för generös. Den har inte varit generös sedan Hedenhös.

Bara det att ordet används i samma mening som flyktingpolitik är tillräckligt för att få mig ur balans – jag som trodde rätten att fly undan förföljelse vägde tyngre än rätten att äta köttbullar varje dag? Det enda som är generöst tilltaget i flyktingpolitiken är vår möjlighet att skita i andra och sko oss på vår egen ignorans.

Ni förstår väl varför ämnet brukar göra mig alldeles för arg för att det ska gå att prata om. Därför har jag inte skrivit alls mycket om sådana frågor sedan jag startade den här bloggen.

[Vi kan] rätt lugnt låta rätt gå före orätt och sluta mota bort folk som vill komma hit och bo. För det första därför att långt ifrån alla som skulle få lov faktiskt vill; för det andra därför att vi skulle göra världen bättre alldeles oavsett om det blev bättre eller sämre i Sverige; och för det tredje därför att vi på sikt bidrar till att lösa flera mycket stora problem om vi ägnar oss åt medmänsklighet istället för ekonomisk, politisk och social protektionism.

Jag menar, det är inte tu tal om att vi är del av en svensk kultur – eller mera precist: sedd ur vissa men långt ifrån alla aspekter, så sammanfaller den kultur i vilken vi lever i stort sett med sådana påhittade påfund som geografiska gränser, helt enkelt därför att vi tar hänsyn till dem när vi lever och därigenom formar vår kultur. (Med andra ord kan vi alltså sluta.) Därför vore det bra om vi tog hand om hur vi lever och låter kulturen leva, istället för att smeta på glasyr och stoppa den i ugn. En stillastående kultur blir lätt full av självändamål, med traditioner för deras egen skull och så vidare, och därmed ett självändamål i sig. Den blir död.

[Fast jag] skulle ju hålla med, inte säga emot. Jag håller med William om att vi har ett debattklimat som präglas av politisk korrekthet. Det är inte bara sverigedemokrater som drabbas av detta. Istället drabbas alla.

Men ett sådant påstående är förstås förfärande innehållslöst. Berättar man inte också litet mera utförligt vad man menar att denna politiska korrekthet består i, så säger man inte särskilt mycket alls. Därför vidareutvecklar jag hans poäng.

Debattklimatet, med vilket jag menar de förutsättningar som offentlig debatt förs under, är ofta märkligt. Man ska bete sig som om allting alla andra säger är felaktigt, man ska låtsas som att man sitter på alla svar, och så ska man helst vara indignerad och omedgörlig. […]

I det offentliga är politiker mest bara arga på varandra. I riksdagen liknade Carl B Hamilton politiken vid en fotbollsmatch för några år sedan – synnerligen djuplodande. Menings­motståndare får ju absolut inte vara vänner eller ens bete sig hyfsat mot varandra. Man kan väl inte umgås med eller vara trevlig mot någon som tycker annorlunda heller! Dessutom är det ju så roligt och spännande med absurt intensiva mänskliga och sociala konflikter mellan kända personer som utspelar sig i stela debattprogram eller på ännu stelare debattsidor.

Och det är ju mycket trevligare att få reda på att någon känd person gjort jättefel i alla avseenden – inte bara några enstaka fel åt gången så som vanliga människor brukar göra – och därför kan dömas ut fullständigt. Då lyssnar folk, så media gillar sådant.

Det här gör förstås att politiker blir litet ängsliga. Debattklimatet tillåter nämligen inte att någon formulerar sig fel, utan lagt kort ligger. Säger man att »i och för sig så finns det en del poänger även i detta« och tänker efter som en annan biskop så är man tråkig. Och när en inte uppenbart medialt erfaren person, jag själv, ska vara med i radio, så instrueras jag av producenten att vara ensidigt kritisk.

Samtidigt är den här extrema polariseringen av det offentliga samtalet ett användbart verktyg för den som inte drar sig för att göra allting ännu värre. Därför försöker politiker skapa drev kring sina meningsmotståndare, så att de ensidigt fördöms av upphetsade rubriksättare med förhöjt blodtryck, för om det är på sådana villkor politikerna vill prata, så ska de väl få göra det också.

I den politiska vardagen är det förstås oftast på ett annat vis. Konstigt vore väl annars – det är omöjligt att ansikte mot ansikte enbart umgås i debatt- och löpsedelsformat. I vardagen får man alltså vara trevliga mot varandra, eller till och med umgås ibland, trots att man tycker olika.

När någon journalist utan annan vettig vinkel får för sig att nämna detta, så brukar det framställas som mystiskt och suspekt. I själva verket vore motsatsen suspekt på rent mänskliga grunder.

Så visst håller jag med om att det råder ett politiskt korrekt debattklimat. Däremot är det inte fråga om någon viss uppsättning åsikter man måste hysa [vilket William hävdade i sitt debattinlägg]. Alla som ägnar saken litet uppmärksamhet märker snart att folk tycker nästan precis vad som helst, och att de som tycker konstigast ofta lyfts fram litet särskilt. Riktigt kontroversiella åsikter passar ju faktiskt riktigt bra in i det politiskt korrekta debattklimatet, eftersom debatten blir mera ensidig då.

Det går alltså i stort sett bra att tycka vad som helst. Till och med att det är politiskt inkorrekt att vara politiskt korrekt. Däremot får du inte förklara dina åsikter på vilket sätt som helst. Det är alltså hur man måste bete sig som utgör innehållet i vad som är politisk korrekthet, inte vad man måste säga.

Självfallet märker även sverigedemokrater av detta. Är man inte starkt kritisk mot allt som Sverigedemokraterna står för – vilket väl för varje sund människa måste anses vara omöjligt om man tänker efter, för ingen av oss förespråkar väl exempelvis meningslöst sexualvåld? – så riskerar man att utmålas som om man håller med dem i allt istället, eller åtminstone som en mycket suspekt person.

Därför är alla politiker mycket eller fullständigt kategoriskt kritiska mot vad motståndarpartiers företrädare säger, oavsett vad det råkar vara, av ren självbevarelsedrift. Och säger de något som man håller med om, så får man hitta på att de sagt något annat som man inte håller med om. Det är dumt.

Är man gandhist så vet man att försöka skilja på sak och person, lägga något slags saklighet och sanningssökande till grund för sina resonemang, och faktiskt bli vän med sin meningsmotståndare. Det kvittar hur rätt man har – ingen kommer att ändra uppfattning och plötsligt hålla med en om man är tendentiös och kategorisk, eller för den delen elak.

Så om någon person, som för det mesta kommer med helt tokiga uppfattningar, någon gång skulle ha en poäng, så är det en bra idé att arbeta med den poängen. I praktiken är det omöjligt att inte hålla med någon om ens något enda korn av tyckeri.

I regel går det att hitta gemensam mark att stå på medan man bråkar om annat, vare sig det är stort eller litet, och i verkligheten är gemensamma grunder en förutsättning för att alls kunna prata med varandra, ens om något så obetydligt som vackert väder.

Att hitta sådan gemensam mark är nyckeln till att lösa politiska konflikter. Det beror på att gemensam mark är nyckeln till att lösa alla konflikter. Även dem som kallas segregation.

Detta är förstås inte någon exklusiv teori enbart ämnad för dem som vågar kalla sig gandhister. I själva verket omfattar den varenda apa, oavsett vad de tror och inte tror om saken. Vare sig man vill det eller inte.

Därför hoppas jag att debattklimatet kan bli litet mindre tillskruvat än vad det är.

När ett sammandrag av ett blogginlägg blir så här långt, så känner jag för övrigt att jag kanske borde ta det litet lugnare med tangentbordet. :-)