God morgon! Vad ska vi med val till? Valar alltså. Dagens Nyheter rapporterade i natt om det här att vår regering driver på för att kommersiell valjakt ska bli tillåtet. Det har varit förbjudet sedan 1986.
På ena sidan finns Sverige, Förenta staterna och de länder som redan jagar val: Japan, Norge och Island. På den andra sidan finns bland andra Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och många länder i sydamerika.
Orsaken till att länderna som bedriver valjakt trots förbudet vill att det ska vara tillåtet torde vara uppenbar för den cyniskt lagda. För mig är det dock svårförståeligt.
De andra länderna som vill tillåta jakten, till exempel vi, tänker oss att då får Internationella valfångstkommissionen kontroll på alla valjägare. I dag har man tydligen inte det.
Det är dock ett väldigt tveksamt tilltag att tillåta någonting bara för att vissa struntar i att det är förbjudet. (Vi kanske borde skicka Jan Björklund att förhandla åt Sverige istället?)
Flera stora valar är hotade, skriver DN: nordatlantisk rätval, stillahavsrätval, blåval, sillval, sejval och kaskelot. Bland de stora valar som inte är hotade finns det ändå inte särskilt många av flera.
Enligt artikeln finns det mellan tvåhundra tusen och en miljon kaskeloter. När de ska äta så dyker de djupt i vattnet, över en timme per dykning. De lever inte minst på fisk och bläckfisk. Dem av er som sett den danska och dystopiska barnfilmen Samson & Sally – som kanske egentligen inte är någon barnfilm när jag tänker efter – ni visste förstås redan detta.
Naturen är i regel väldigt finurligt ordnad. Ekosystemen hänger samman på så komplexa sätt att vi inte förstår någon särskilt stor del alls. Undra på det, när vi inte ens kan säga om det finns fem eller om det finns hundra miljoner olika djurarter. Vi har bara givit namn åt kanske en och en halv miljon eller så. Växtriket ska vi inte tala om, eller för den delen de listiga slemsvamparna.
Allting hänger mycket intimt samman med vartannat, och petar du på någon art så påverkar det strax en sällsam mängd andra. Men det är ingen som tänkt ut att det ska vara så. Inte ens vi själva – alltså vi djur och växter som traskar och gror omkring här på jorden – har hittat på hur vi ska hänga samman med varandra. (Jag är dock litet osäker på de suspekta slemsvamparna.) Det är istället en naturlig konsekvens av att livet utvecklats så som det utvecklats genom årmiljarderna.
Livets utveckling följer helt enkelt ett slags halvdeterministisk kosa genom tidevarven. Det har blivit så här komplext och sammanflätat helt enkelt därför att evolutionen till sin karaktär är sådan att resultatet blir komplext och sammanflätat, om nu förutsättningarna inte sätts ur spel på det sätt vi är på väg att göra.
Nåväl. Nu verkar det i alla fall som att den här armadan av bläckfiskmumsande kaskelotvalar, i dag klassad som sårbar, simmar omkring och gör oss fler tjänster än vi tidigare kände till.
När de dyker djupt i haven för att äta, så stänger de av alla kroppsfunktioner som inte behövs. En sak man inte behöver göra när man jagar bläckfisk i beckmörkret är att bajsa. Därför bajsar de bara när de är uppe vid havsytan.
Valmaten i de stora djupen innehåller mycket järn. Valarna flyttar därmed ofantliga mängder järn tillsammans, ur djupen upp till havsytan. I haven runt Antarktis finns till exempel ungefär tolvtusen kaskeloter, som tillsammans lyfter upp kanske 50 ton järn om året.
Nu har järn den speciella egenskapen att det fungerar som ett jättebra gödningsmedel i vattnet. Händelsevis är det precis vad plankton tycker om att gnaga på. Plankton suger också i sig koldioxid från luften, och spottar ut syre istället.
Det finns ofantligt mycket plankton på jorden, och man kan utan att överdriva säga att om alla plankton försvann så skulle vi också dö. Allt hänger på små alger och djur i haven, som alltid funnits där för oss landkrabbor och valfiskar och styrt vår utveckling.
När plankton dör, så sjunker de till havets botten. Då följer allt kol som fastnat i planktondjuren ned dit, och bäddas efterhand in i havsbotten.
Hur mycket kan det handla om då? Tja, dessa tolvtusen kaskeloter som bor kring Antarktis, de bidrar kanske till att gömma undan så mycket som 240 000 ton kol tillsammans varje år. Inte så illa pinkat. Eller bajsat, menar jag.
Vem vet vad de pysslar med på resten av sin fritid.
Vi vill ha valfrihet!
