Kastar man om bokstäverna i Miljöpartiet de gröna kan det bli som i titeln. Det här inlägget handlar om att förhålla sig till blockpolitiken.

Borgerliga skribenter har sedan en tid tillbaka ägnat sig åt att söka efter fungerande retoriska angreppsvinklar på de rödgröna, och jag tror att opinionsläget som nästan står helt still alldeles oavsett vad de försöker med eldar på experimentlustan ytterligare. När det rödgröna samarbetet nu börjar ta form, har kritiken växlat från »ni är ju inte överens om någonting« till »usch vad ni kompromissar«.

Mycken kraft går åt till att prata om Miljöpartiet, som ju går framåt och ofta anses ligga bakom den rödgröna ledningen. Vissa menar till och med att partiet borde vara huvudmotståndaren för de borgerliga.

Ett tag handlade det mycket om att meddela att Miljöpartiet inte alls är liberalt, flera försök har gjorts att avslöja partiets »dolda« agenda, och tillsammans med Lufs Adam Cwejman försöker Alexander Bard att haffa tolkningsföreträdet på den ännu rätt ovanliga termen ekologism, associera den till fascism och massakrer och sedan smeta den på partiet. Men inget tycks hjälpa.

Därför söker man vidare. Relativt nya är tre inte helt förenliga linjer, som får samsas med den gamla idén att partiet ska avslöjas.

1. Miljöpartiet måste avslöjas som gröna oliberaler.
2. Det är egentligen Vänsterpartiet som bestämmer.
3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti.
4. Miljöpartiet samarbetar bort att det egentligen är grönt.

Vi tar dem en och en.

1. Miljöpartiet är inte alls liberala

Partiklarna måste avslöjas som sådana fundisar de egentligen är! Och jovisst, jag erkänner, det är verkligen sant att grundläggande liberala och grundläggande gröna principer inte riktigt är likadana. Det finns visserligen många likheter, paralleller och gemensamma ståndpunkter – ur min synvinkel är många grundläggande liberala värden en konsekvens av de gröna – men det finns också skillnader.

När principerna omsätts i praktiken, så leder grönt och liberalt ofta till samma eller varandra liknande ståndpunkter. Det är inte konstigare än att två så olika partier som Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna bägge erkänner värdet av att ha mat på bordet.

När liberalismen vattnas ur och blir synonym med preferentialism, alltså att det enda som har något värde i sig är att folk får som de vill, så blir alla partier mer eller mindre liberala. Med en sådan definition är Miljöpartiet ett av de mer liberala partierna. Till och med för en »grönare-än-Miljöpartiet« som mig är det här eftersträvansvärt. Tendenserna bland dem som kallar sig »gröna liberaler« är dock att späda ut liberalismen ännu mera, så att den bara handlar om låga priser. Detta tror jag inte alls är förenligt med en liberal syn på frihet.

Och givetvis är Miljöpartiet grönt! Till vilken grad kan förstås vara knivigt att avgöra nu när allt som finns är ett par block. Det här inlägget handlar inte minst om den frågan. Men innan jag kommer till den poängen vill jag ge exempel på de tre övriga linjerna.

2. Egentligen bestämmer Vänsterpartiet

Svenskans PJ Anders Linder förklarar:

Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.

Och om själva Miljöpartiet, där han även nuddar vid avslöjande-temat:

Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.

I en opinionsbit i Dagens Nyheter gör Johannes Åman gemensam sak med PJ Anders:

Eftersom Vänsterpartiet inte tvekar att använda sin vetomakt blir en röst på de rödgröna en röst mot betyg från årskurs 6.

Sökarna i Centerpartiet i sin tur, som utropat Socialdemokraterna till huvudmotståndare för att de samarbetar med Vänsterpartiet, en ganska fin liten kontradiktion, gillar förstås också att skrämmas med Lars Ohly. Partiets Johan Hedin beskriver tanken föredömligt tydligt:

Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.

I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.

Vad de inte verkar tänka på är att Vänsterpartiet blev större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet i Sifo-undersökningen. Om de anser att Vänsterpartiet har ett oproportionerligt stort inflytande i sitt block, så menar de väl också i konsekvensens namn att de här två partierna ska ha ännu mindre inflytande i sitt.

Om man sedan tar undersökningen med den rekommenderade nypan salt, så verkar de tre partierna och Folkpartiet vara ungefär i paritet med varandra. Alla fyra har definitivt samma möjligheter att ställa ultimatum till de övriga efter valet, så det pratet handlar nog mest om att utmåla Vänsterpartiet som mycket suspekt rent samarbetesmässigt. Annars går det ju inte att skrämmas med deras inflytande.

Bland de borgerliga finns egentligen tre gånger så många små veto-partier som hos de rödgröna, nämligen tre. Och vilka av dem tror ni kan komma att bilda regering över blockgränserna? I nödfall Folkpartiet, annars nog inga. Precis som Vänsterpartiet.

3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti

Jan Björklund följer istället linje tre, bland annat i sitt tal på Folkpartiets riksmöte:

När Miljöpartiet var ungt och fräscht för 20 år sedan brukade vi skämta om att Miljöpartister är som vattenmeloner; gröna utanpå men egentligen röda inuti. Numera måste man nog säga att de är som tomater; röda rakt igenom!

Dick Erixon citerar PJ Anders ledare, men ansluter sig sedan till den här linjen istället:

Ja, under valrörelsen kommer de två regeringsalternativen att stå emot varandra. Då kan inte Miljöpartiet flyta ovanpå längre. Man måste försvara samma politik som Lars Ohly och Mona Sahlin. En röst på MP är en röst på V.

Då kommer väljarna att tvingas se MP för vad de är, inte vad de låtsas att vara.

I vanlig ordning misslyckas han med logiken, och antyder i samma andetag att Miljöpartiet är både röda och inte röda. Vi ska dock ha i minnet att Dick är så perifert politiskt orienterad att han tycker Svenska Dagbladet är en vänstertidning, så det är rätt så naturligt att han läser PJ Anders ledare med ett extra par glasögon på näsan. Att jag mellan varven ändå förföljer honom här, beror på att han trots sin svikande slutledningsförmåga tycks utöva något slags inflytande på många borgare.

Moderaten Kent Persson är även han inne på två motstridiga linjer samtidigt:

I många frågor kommer MP få svänga kraftigt vänster för att hålla ihop de rödgröna. Beskrivningen som ibland ges om MP att de är gröna på utsidan med röda under skalet, likt en vattenmelon, står sig fortfarande. Något många väljare kanske borde fundera mer på.

Miljöpartiet kommer alltså att få svänga vänster och ge upp sin inställning, samtidigt som de redan är vänster. Ska vad han säger gå ihop får han nog byta vattenmelon mot något annat. Men det är svårt att komma på en frukt som är grön inuti och rodnar utanpå. Rodnaden ska jag strax komma till.

4. Miljöpartiet samarbetar bort att det är grönt

Maud Olofsson har skrivit på det här temat i Expressen. Hon snuddar även vid hotet om Vänsterpartiets tydligen oinskränkta makt, och försöker frammana bilden av en feg och kuvad Maria Wetterstrand.

Att Miljöpartiet under Maria Wetterstrands ledning har lagt sig platt för Vänsterpartiet och låtit Lars Ohly få sin vilja igenom är både anmärkningsvärt och tråkigt. Lika märkligt är att ett annars så talfört och aktivt språkrör har tigit som muren i en fråga som engagerar och berör hundratusentals människor i vårt land. Varför är du så tyst nu, Maria Wetterstrand?

Den senaste tiden har Peter Eriksson, som faktiskt också är språkrör, synts mycket mera i media. Jag vet själv inte riktigt varför, men att de fördelar arbetet mellan sig är knappast så svårt att förstå att Maud ska kunna komma undan med att spela dum.

Jag inser att debatten är svår för ett parti som vill flörta med liberaler samtidigt som regeringsalternativet bygger på vänstervärderingar. För faktum är att partiet i fråga efter fråga nu överger sina ideal till förmån för Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartiet vill nu frånta människor rätten att bestämma själva i välfärden, införa socialistiska kontrollmekanismer i friskolorna och chockhöja inkomstskatter för vanligt folk och företag. Med detta förvandlingstempo kommer Miljöpartiet de gröna inom kort att vara Miljöpartiet de röda.

Maud har tidigare tillhört dem som kritiserar det rödgröna blocket för att inte ha några överenskommelser. Nu när sådana är på gång, så är det istället fel att komma överens. Felet hon verkar se är att Miljöpartiet, som representerar kanske en femtedel av de rödgrönas sympatisörer, inte får sin vilja igenom i alla frågor.

Men Maud om någon borde väl veta att man får ge avkall på sina ideal för blockpolitikens skull? Det går nästan inte att läsa hennes debattartikel utan att tänka projektion (och höra henne läsa den med sin rejäla dialekt).

Det här är ett skenheligt spel. Det är lika sant att Centerpartiet har fått ge upp i många frågor, som det är att Miljöpartiet kommer att tvingas göra likadant. Men ökat väljarstöd och plats i regeringen kommer att leda till större inflytande än tidigare, då Miljöpartiet var stödparti. Rimligtvis också ett större inflytande än det Centerpartiet har i dagens regering.

Alliansdilemmat

I Alliansen tycks det vare en regel att mangrant och ofelbart stå bakom varje del av regeringens förda politik. Splittring är nämligen farliga saker, tänker de. Som tur är finns åtminstone några riksdagsledamöter som tycker det borde vara annorlunda.

Kan man inte säga att det nog ändå är rättvist, att också Miljöpartiet anklagas litet för att i grunden hysa exakt de åsikter som det rödgröna blocket kommer överens om? Nu när Centerpartiet fått stå ut med just detta i flera år, menar jag.

Men nej, för det har ju varit fel redan från början. Centerpartiet är inte likt de övriga borgerliga partierna. Kanske kan man säga att de försökt fylla tomrummet efter de »gamla« Moderaterna, sedan Moderaterna gett sig i kast med att framstå som de nya Socialdemokraterna.

De kallar sig gärna gröna, men politiken som genomförs hänger inte med i det pratet över huvud taget. Jag tror inte det beror på att Centerpartiet saknar färg, utan på att blockpolitiken saknar öppenhet; en viktig ingrediens i det borgerliga samarbetet är att inte öppet driva oförenliga linjer partierna emellan. Det tycker jag är sorgligt.

Vad vill hennes parti? Vill man vara snäll, kan man kalla Centerpartiet för ett ljusgrönt parti; de erkänner problemen men vill inte genomföra några genomgripande reformer, och de tycker att miljöansvaret i slutändan faller på den enskilda individen.

Men normalt räknas även tron på behovet av en förändrad livsstil in i det ljusgröna begreppet, och där sviker det för partiet. Jag klarar inte av att avgöra om den övertygelsen finns i hemlighet eller inte inom partiet, och från företrädarna i regeringen hör vi sådant som att miljöproblemen inte ska lösas genom att någon åker mindre bil. Det är litet sådär med miljöprofilen, och fokus ligger istället på typiska gammelmoderata avdrag, och en eller annan SAAB… förlåt SAS.

En öppen blockpolitik

Miljöpartiets framtoning tycks rodna av samarbetet, medan bilden av Centerpartiet får blåmärken av alla ideologiska stötar. Varför verkar det vara så?

Det är för att man inte spelar med öppna kort.

Sedan Allians för Sverige bildades för fem år sedan, så har de mindre partierna gjort vad de kunnat för att samtidigt både profilera sig tydligt från de övriga och ge intryck av att de står bakom allt regeringen tar sig för. Den borgerliga strategin har varit sådan att de mindre partierna fått ensamrätt på ett par profilfrågor vardera, medan Moderaterna tagit hand om resten. Den typen av parti­snuttifiering vill jag inte se bland de rödgröna. Det är bättre att alla partier driver var sin men hel politik, och kommer överens utifrån det. I båda blocken.

Oenighet inom blocken måste associeras till någonting annat än splittring, och sluta förpassas till retoriska utspel mellan höger och vänster. Det är inte konstigt att olika partier har olika åsikter. Inte heller är det särskilt märkligt att partier kompromissar och kommer överens för att få något gjort.

Varför måste allt detta hållas hemligt? Går det inte att göra ärligt? Blockens frontlinjer kan vara både breda och enade utan att partierna för den sakens skull måste hålla tyst om sin egentliga politik.

Så hur gröna är egentligen Miljöpartiet? Ganska mycket, men det är förstås inte lika för alla. Socialdemokraterna är mer än tre gånger större, och Vänsterpartiet något mindre. Båda partier är röda. Att det präglar överenskommelserna är inte särskilt konstigt. Samma förhållande gäller de borgerliga partierna.

Det som borde vara möjligt är att säga så här, om en överenskommelse:

Nackdelarna med att inte göra så är flera. Små partier marginaliseras och försvinner, det offentliga samtalet förskjuts längre och längre från vad som verkligen pågår, politiker förvandlas till meningslösa galjonsfigurer, riksdagsledamöterna blir röstboskap, och värst av allt är att de olika partierna i blocken förlorar sitt existensberättigande om de bara blir olika logotyper för samma politik.

Alliansen är i min mening på god väg att förvandlas till ett byråkratisk överbygge, med fyra partiapparater för en enda ideologi. Varför inte bara gå ihop till Borgerliga Samlingspartiet? Det vore ju en effektivisering om inte annat, och ni skulle slippa stirra på fyraprocent-spärren.

Jag är ändå principiellt för samarbete. Däremot tycker jag skälen för att göra alltomfattande överenskommelser redan innan valet är svaga – tänk om utfallet i valet förändrar maktbalansen, kanske till och med så att något parti trillar ur? Då blir det ju tveksamt om man har mandat att vare sig driva partiets politik eller att driva någon annan på samma områden.

Det rödgröna samarbetet är kanske nödvändigt; jag är osäker på vilka de starkaste argumenten för och emot egentligen är. I vilket fall så kommer jag att framhärda i att kalla mig grön istället för rödgrön. För mig finns ingen motsättning mellan att ha en egen ideologisk utgångspunkt och att samarbeta och kompromissa. Partilinje och blocklinje måste inte sammanfalla, lika litet som Miljöpartiets politiska hållning måste sammanfalla med min för att jag ska rösta på dem.

Det handlar om att tycka olika men komma överens, och det är ingenting att skämmas över och försöka gömma undan. Tycka olika är faktiskt tillåtet.

Uppföljare: Jag fick svar från två Centerpartister, och de fick givetvis höra av mig igen. Läs gärna mitt svar till Per Ankersjö och mitt svar till Albin Ring Broman.

Bland kommentarerna på en centerpartists blogg läste jag för några månader sedan kort och gott:

Ännu en galen centerpartist…

Det kändes som ett fattigt motargument, särskilt med tanke på att inlägget som kommenterats var uppenbart heltokigt och hade jättefel i varenda argumentled.

Kommentaren kom jag att tänka på i dag. Jag satte mig nämligen och funderade över vad jag brukar skriva om här på Kuniri. Klart är att det är dagsformen som styr både mängden inlägg och valet av ämnen.

Men en slutsats står ut från de övriga: Jag bloggar i jämförelse med de övriga partiernas storlek oproportionerligt mycket om Centerpartiet.

Varför då? Det finns ärligt talat ingen tanke bakom detta. Efterhand har däremot den där kommentaren börjat kännas mera träffande än jag egentligen tänkt mig. Något slags galenskap gror inom Centerpartiet.

Innan jag förklarar, för det första: Nej, jag tänker inte på Fredrick Federleys drag queen-alterego Ursula af Drakbane. En sådan grej kvalificerar inte för någon som helst galenskap i mina ögon. Inte heller syftar jag på att vara regelrätt galen och behöva vård.

Istället handlar det om hur man egentligen har det med logiken.

Vi kan ta Per Ankersjö som exempel. Han är distriktsordförande för Stockholmscentern och därmed långt ifrån någon nobody inom partiet.

Det senaste jag lagt märke till att han gjort, är att kommentera en debattartikel i Svenska Dagbladet som Vänsterpartiets Jens Holm och Folkpartiets Mats Olausson skrivit tillsammans. Där föreslår de så här:

Hur kan den enskilde konsumenten bidra till en bättre miljö och ett bättre klimat?

Den i särklass kraftfullaste åtgärden man som konsument kan vidta är att äta klimatsmart, alltså minska på köttkonsumtionen så mycket som möjligt. I elfte timmen måste vi ställa om livsmedelsproduktionen för att rädda planeten och dess innevånare. Som det fungerar idag är det dock inte ekonomiskt fördelaktigt för konsumenterna att gå över till klimatsmart mat.

För att underlätta en omställning i konsumentledet föreslår vi som ett första steg en subvention på vegetabilisk mat – frukt och grönt men även mat som utgör ett direkt klimatsmart alternativ till kött, alltså produkter som quorn, sojakött, vegeburgare och liknande. För att finansiera detta föreslår vi införandet av en miljöskatt på kött.

Det är Grön Ungdoms gamla idé om köttskatt som vädrar morgonluft, nu i folk- och vänsterpartisk tappning!

Mycket roligt tycker jag. Men det tycker inte Per, som i det här fallet faktiskt är emot morötter. Så här tycker han:

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

[citat ur SvD-artikeln]

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Ridå.

Jag ska vara ärlig. När jag först såg det sista stycket, ett enkelt »ridå«, så kände jag mig lurad. Jag hade gått på bluffen, och hela hans inlägg hade varit satir, och en helt lysande sådan!

Men så var det inte. Därför detaljgranskar vi Pers argumentation, och så att säga hans logik.

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Earth hour går ut på att man släcker sina lampor en timme. Detta är en kampanj för jorden och miljön. Det hörs på namnet: Earth hour. »Earth« betyder JORDEN! :)

Per argumenterar här för att samma människor som vill minska människans skadliga miljöpåverkan, det som kallas att »rädda jorden«, därutöver vill att människor ska svälta och vara hungriga. Det är därför hans blogginlägg heter »Gå hungrig och undernärd – för klimatet!«. Eller hur?

Jo då. Nu är Per rädd att Jens, Mats och en massa andra människor strax ska starta kampanjer i detta syfte. Kanske hyser han farhågor att partipiskan kommer vina och att han ska tvingas avstå en massa mat för att Maud Olofsson sagt åt honom att »vi ska vara solidariska i vårt parti«.

Men Per kan andas ut i sådana fall. Tyvärr håller hans argumentation inte alls. Jens och Mats förespråkar inte alls svält och undernärig i sin artikel. Det är kanske lätt hänt att man läser fel, för de nämner ju faktiskt hunger och svält när de förklarar av vilka anledningar köttskatt vore bra:

1. Att fler människor på jorden kan äta sig mätta varje dag.

Eftersom köttproduktionen utnyttjar 70 % av världens jordbruksmark lider en miljard människor av hunger och kronisk undernäring (FN 2009). Jämfört med 2008 är detta en ökning med omkring 100 miljoner som till stor del beror på att köttkonsumtionen ökat globalt.

Det kanske framstår som korkat av Per att länka till artikeln han pratar om, när den säger motsatsen till vad han påstår att den säger. Men jag vill hävda att det är lite galet istället. Ungefär som Annika Lantz, fast inte alls lika klipskt.

Men nu går vi vidare i Pers argumentation.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

Här länkar Per till en annan centerpartistisk blogg som argumenterar för att man inte kan öka valfriheten med subventioner och skatter, bara minska den. Det kommer troligtvis som en chock för dem bägge att saker kostar olika mycket även utan några som helst momser, skatter och subventioner.

Jag kan förstås tänka mig ett bra svar på det argumentet. Så här skriver ju den där andra centerpartisten, som heter Albin Ring Broman:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Båda centerpartisterna är mer eller mindre garanterat överens med mig, när jag säger att om det begränsar valfriheten att styra människor med skatter, så begränsar det valfriheten lika mycket att styra människor genom att direkt bestämma över hur höga priserna ska vara. Så det handlar såklart om priset och inte om skatten.

Problemet är bara att saker ofta är dyra att köpa, trots att skatten inte petats på av någon politik. Detta minskar alltså inte valfriheten. Det är inte heller så att valfriheten ökar om saker är billiga. Så vad menar de?

Det måste vara så att det är om någon bestämt att saker ska vara dyra eller billiga som valfriheten minskar. Men detta gör väl butiksägare varje dag! Det måste vara något annat. Kanske är det att politiker bestämmer som skapar brist på valfrihet! Fast nu är Per och Albin politiker, och lägger sig ändå i. Och de säger ju inte att de själva gör fel, det tror jag inte på. De är ju politiker.

Deras argument är helt enkelt i knipa. Men jag kanske kan rädda det: Det är när politiker beslutar om högre och lägre priser av moraliska skäl som valfriheten minskas.

Så kan det faktiskt vara, och deras formuleringar ger stöd för tolkningen. Frågan är bara vad det egentligen betyder. Menar de att det är fel att blanda in moral i politiken? Nä, det här blev riktigt konstigt faktiskt. Hur kan en politiker egentligen mena att det är fel av en politiker att mena att någonting är fel? Det går ju inte.

Det verkar inte finnas någonting mera än ryggmärgsreflex i argumentet.

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Bland vilket annat? Här är argumenten för köttskatt och subventioner av vegetabilisk mat som förs fram i Jens och Mats artikel:

1. Färre människor skulle svälta.
2. Minskad global uppvärmning.
3. Mindre övergödning av Östersjön.
4. Bättre folkhälsa genom bland annat färre fall av cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar.
5. Högre BNP.
6. Högre »eget välbefinnande«.

Och så var det ju vanvården förstås. Är det ett freudianskt syftningsfel av Per att han skriver »den tragiska djurhållningsskandalen« istället för »skandalen med den tragiska djurhållningen«? Kanske, faktiskt. Det är annat att vara i opposition än att dela parti med ansvarig minister. (För jag vill ju inte anklaga honom för att inte bry sig om djuren förstås.)

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Vilken logik menar han nu? Mjo, jag tror jag kan gissa. Per tycker sig i sina antagonisters tänkande se följande fall av modus ponens, det vill säga en om–så-sats:

Normalt sett är det marknadsliberaler, förvisso främst de tokigare inom gruppen, som applicerar det här argumentet. Går företaget dåligt ska det bort, för det är inte marknadsvärdigt. Jag har därför inga problem med att förstå varför Per, som jag väl tror fortfarande är socialliberal i grund och botten, projicerar detta på sina meningsmotståndare. Ur detta härleder han alltså en princip. Den osynliga bödelns princip, kan vi kalla den:

Och nu är det en lätt match att applicera samma »logik« på sjukhus:

Solklart!

Om det inte vore helt åt helvete förstås. Det är inte den »logiken« det handlar om över huvud taget, men vi ska inte klandra Per för det. Här döljer sig nämligen en rätt så rejäl tankevurpa å hans sida, och den döljer sig dessutom riktigt dåligt.

För det är så, att om man lägger ned sjukhus så ökar inte välbefinnandet, utan det minskar. Men om man däremot lägger ned trångbodda och dåligt skötta grisstallar, minskar inte grisarnas välbefinnande alls. Det »produceras« färre grisar då. De grisar som är i livet får det ju inte sämre av att man lägger ned grisfarmar! De andra blir istället aldrig till.

Annat är det förstås med sjukhus. Jag behöver väl inte förklara varför? Nej, det är helt självklart. Eller läser även centerpartister från Stockholm min blogg?

Nå väl. Till sist tvingas jag ge Per rätt på en punkt.

Ridå.

Sannerligen.

I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:

Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.

Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.

Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.

Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.

När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.

Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.

Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:

Eriksson kritiserar sig själv igen

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.

Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.

Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.

Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.

Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.

Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.

Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.

Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.

Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.

Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.

Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:

Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.