När det varnas för valsmuts och negativt kampanjande, alltså att alla bara hittar på dumheter om sina motståndare och går till personangrepp, istället för att prata om vad de själva vill genomföra och göra annorlunda, då brukar jag inte lyssna. Valrörelser är väl alltid ganska otrevliga, tänker jag.

Därmed gillar jag det inte alls. Faktum är att min nog rätt naiva övertro på politikers förmåga att inte regrediera till det anala stadiet, är den största anledningen till att jag varje valrörelse tappat intresset ett par månader före valdagen, och blivit bitter. Under de val som jag bloggat, så har detta konsekvent lett till fanatisk satir, om ni förstår vad jag menar.

Den här valrörelsen tänker jag se till att det blir annorlunda. Ska jag orka engagera mig »på riktigt« för första gången så är det helt enkelt nödvändigt. Därför biter jag nu ihop och tar itu med det som annars riskerar att förstöra humöret mest: Centerpartiet.

Ja, jag vet att jag redan gnällt på deras kampanjande en del. Det är ju det som är poängen. Nu är det dags att göra upp med centerhatet. Det tänker jag göra genom… ett personangrepp, till Mats Odells kanske lika harmlösa som charmlösa ära!

Fast ett rätt så snällt personangrepp, åtminstone om man läser färdigt.

I morse i Gomorron Sverige debatterade Åsa Torstensson med Peter Eriksson om satsningarna på höghastighetsspår som presenterades i går.

Åsa kritiserar förslaget så här:

1. Höghastighetståg behövs, men
2. »återigen snuttifierar oppositionen stora satsningar som kräver hela nät«, och
3. »förfuskar« investeringarna genom att satsa för litet.

Jag lider av synnerlig ordglädje, och ordet förfuska gjorde hela min morgon.

Men hon hade mera kritik. Dessutom har oppositionen:

4. inte visat några uträkningar på hur kilometerskatten ska differentieras, och
5. det är tydligt att den kommer slå hårt mot alla som bor i Norrland.

Att samtidigt säga att man inte vet vilka som kommer drabbas av kilometerskatten, och att det är tydligt vilka som kommer drabbas av kilometerskatten, det är att inte säga något alls, eftersom det är en självmotsägelse.

Åsa angriper även Peter för att 6 mil är ett alldeles för kort höghastighetsspår. Det är den korta sträckan mellan Göteborg och Borås hon är arg över.

Peter påpekar då att Ostlänken faktiskt ingår i förslaget. Den är litet längre, kanske 15 mil.

Alltså handlar det totalt om ungefär 20 mil höghastighetsspår.

Ändå upprepar Åsa sina 6 mil ett par gånger. Det kändes litet konstigt.

Jag ska vara självutlämnande. En monolog utspelade sig i mitt inre medan jag hörde henne prata om förfuska, snuttifiera och sex mil:

Varför gör hon så? Är hon förvirrad? Ser hon inte litet galen ut! Jo, galnare än förra gången. Hon kanske inte mår bra? Hon hade ju inbrott. Det har jag också haft, när jag sov. Tänk hur det känns, man blir tokig och paranoid efteråt. Hon verkar snarare nervös också. Tja, alla människor är ju mänskliga. Eller är det något annat hon är uppspelt över? Hon glöder nästan!

Det är visserligen »sånt där man tänker utan att tänka efter«, så jag sansade jag mig och tänkte efter. Hur hänger det hon säger ihop egentligen?

Att kalla 20 för 6 är konstigt i sig. Att sedan kritisera ett förslag där 20 mil spår läggs av kanske 45 eller så – vilket väl är sträckan Göteborg–Jönköping–Stockholm tror jag – för att vara »förfuskat« och »snuttifierat« är också märkligt. Särskilt när det kommer från någon som också vill bygga sådana spår.

Nu verkar det förstås främst vara att Borås får uppmärksamhet som hon ilsknat till över:

– Vad ska göteborgarna göra i Borås? undrar Torstensson.

Att sträckningen är den tredje mest pendlade i Sverige, med 9,5 miljoner resor om året, det har hon visst glömt bort.

Eller »glömt bort«, förresten?

Nä, den förklaringen känns inte riktigt trovärdig.

I deras förra möte i SVT Aktuellt, så framkom det att regeringen inte har avsatt en enda krona till höghastighetsbana. Man skulle kunna kalla det för en rätt så rejäl snuttifiering, eller till och med för en helt förfuskad satsning. Det får jag skriva på bloggen senare, tänkte jag.

Men vet ni vad? Jag tänker skriva något annat. Allt detta hon pratar om, hur märkligt det än verkar, är egentligen förståeligt, tror jag. I samma tidigare debatt med Peter så sade Åsa också så här:

– Peter Eriksson, du är dåligt påläst. Ni har massa drömmar. Vi går till verkligheten. …

Här kan man få intrycket att Åsa inte gillar drömmar. Men egentligen tycker Centerpartiet faktiskt om drömmar! Det är till och med vad deras valkampanj går ut på:

Centerpartiet har ju själva visioner om att få genomföra just sådana här satsningar på tåg. Det är de andra partierna i den borgerliga alliansen som sätter stopp. Jag kan inte tänka mig något annat.

Men varför får vi inte veta det? Varför får vi höra en massa knäpp kritik istället?

Det tror jag är en hemlis. I den borgerliga alliansen verkar det nämligen vara förbjudet med öppen oenighet. »Partipiskan viner och blodet stänker« som Dick Erixon uttryckte det, även om det här snarare handlar om koalitionspiskan.

Fredrik Reinfeldt pratar ju nästan varje dag om »fusk­överens­kommelser« och »djup splittring«. Då är det tabu för de (övriga) borgerliga partierna att sticka ut och tycka något eget. Av alla partier är det nog Miljöpartiet som är starkast motståndare till blockpolitik, men det är Centerpartiet som tar mest stryk av att vara i kartell.

Nu skulle jag ju göra upp med centerhatet. Det finns förstås massor av andra saker att ta upp och bemöta: Tjatet om flygförbudet som ingen förslagit, tjatet om Miljöpartiets fientlighet mot landsbygden som uttryck för Centerpartiets egna förhandlingsmisslyckanden, tjatet om att Miljöpartiet tvingas kompromissa bort allt grönt när det i själva verket är vad de själva tvingats till, tjatet om chocker, chocker, chocker och åter chocker som om inget annat ord förutom det (och »Ohly«) fanns i den inhyrda PR-byråns¹ vokabulär, och så förstås allt annat som hör till Centerpartiets närmast obscena fixering vid Miljöpartiet.

Men jag låter det vara. För egentligen inser jag varför det blir baklänges. Det går sakta och säkert utför i opinionen. Partiet borde egentligen ha allt att vinna på att slå sig fria och bekänna färg. Så här ser Centerpartiets opinionskurva ut från senaste riksdagsvalet till i dag:

Så varför hoppar de inte bara av då, istället för att prata mer och mer baklänges? För de kan inte!

Det går bara inte att slå sig loss från Per Schlingmanns orange Allians hur som helst. Att bli partiet som splittrade en »historisk« borgerlig regering vore tokigt förödande, kanske till och med för deras egna snåla väljarsiffror, tvingas jag erkänna.

Att det finns något annat under ytan skiner ju ändå igenom ibland, som i höstas när det blev prat om att Sverigedemokraterna kunde bli vågmästare:

– Det vi säger nu som är nytt är att vi är beredda att diskutera med Miljöpartiet. Jag har ju suttit med Miljöpartiet förut och diskuterat ett eventuellt regeringssamarbete, så jag vet ju att det finns rätt många frågor där vi skulle kunna hitta en gemensam grund. Och det finns ett samarbete redan i dag fast vi sitter i regeringen och de tillhör vänsterkartellen, säger Maud Olofsson.

Så Åsa. Det gör inget!

Egentligen vet jag ju att ni också vill lägga massor av mera räls. Ni har fått en oförtjänt blåkavle av Moderaterna, och kan nu inget mera göra än att tyst se på medan era gamla frågor äts upp av andra partier, medan er nya retorik är svår att få ordning på.

Ni är ett exempel på varför jag tycker blockpolitik är riktigt, riktigt dåligt. Jag önskar faktiskt att det vore annorlunda. Efter de här fyra åren kunde det ha varit mycket värre än det faktiskt är, om inte ni funnits i regeringen och tjatat er blå på de andra. För ni är faktiskt förbaskat tjatiga.

Så till sist. Det är flera som menar att valrörelsen kommit igång ovanligt tidigt, och att den dessutom ser ut att bli ovanligt smutsig.

Men jag vägrar!

Visserligen pratar Åsa fullkomlig papegoja. Däremot är hon ingen idiot. Jag tänker inte kalla henne för det, eller för något annat dumt heller. (Även om jag smakat på ordet »motorvägsmopp« ett slag.) Min analys av varför hon leker sjörövarfågel är kanske litet naiv, eller kanske inte alls naiv utan bara felaktig. Eller så är den riktig. Men i vilket fall så är den åtminstone balanserad.

Jag tycker förstås att det är roligt att skoja om Chokladpartiet som gått från Center till Japp. Men när skiten flyger som värst är det ingen som ser någon skillnad på choklad och bajs, och då blir min enda utväg att vara knastertorr, om jag vill uppfattas korrekt. Det är lika mycket den knastertorkan jag vägrar som den övriga smutsen.

Får det inte lov att vara roligt och sakligt samtidigt i en valrörelse, då tänker jag ha det både roligt och sakligt i vilket fall. Ingen gillar en surbulle.

1. De måste väl ändå ha en PR-byrå? Inget annat kan förklara en så tafflig kampanj! ↩

I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:

Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.

Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.

Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.

Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.

När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.

Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.

Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:

Eriksson kritiserar sig själv igen

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.

Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.

Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.

Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.

Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.

Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.

Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.

Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.

Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.

Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.

Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:

Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.