Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millenium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.

God morgon! När jag nu äntligen vaknat till liv igen, så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Det lutade länge åt något självutlämnande, djuplodande och faktiskt rätt så storslaget (eller åtminstone långrandigt) om ett vidgat jag-begrepp, om självkänsla, om varför jag varit så tyst och om våldsbegreppet i vid bemärkelse, givetvis med ett par krokar eller två för att haka i det nyhetsflöde som jag inte följt alls sedan 2010 eller så.

Men jag bangar! I stället tar jag det säkra före det osäkra, och öppnar med litet upprört bitterfnitter.

De första tretton minuterna av det senaste avsnittet av Vetenskapens värld handlar om privata företags stundande månresor. Det pratas om vilka pengar man kan tjäna. Månen får sedan år 1960 visserligen inte ägas av någon stat, men det är faktiskt fritt fram för privatpersoner, liksom för de där litet mindre köttsliga, så kallade "juridiska" personerna, att äga litet vilken bit som helst av ännu ingens måne.

Så tänker i alla fall våra företagsamma hjältar, och därför bygger de små robotar som ska åka månraket för att muta in så mycket som möjligt av dammklotet åt sina hussar och mattar.

En av de skarpaste hjärnorna, i det team av "lunatic entrepreneurs" som alla tror ska hinna först dit opp, den huserar i en kropp som ser ut och säger ungefär så här:

Förvånande nog, så lugnar detta uttalande faktiskt någon smula ned min säkert i rakt nedstigande led från någon antik grek nedärvda skepsis mot allt vad bombastiska rymdprojekt heter, knogarna återfår en smula av sin annars rätt så fina färg, och jag slutar muttra om hur i fullmånens benvita sken de lömskaste varulvar bekänna färg.

Har vi ändå kommit till samma slutsats, robotören på bilden och jag?

Om vi alla faktiskt ska resa till månen litet till mans, om trettio år eller så, som mannen på bilden spår, då kan det väl inte vara särskilt fattigt någonvart längre, alltså här nere på den litet tråkiga och jämförelsevis rätt färglösa jorden.

Nä. Så hur har vi då fått ihop detta, han och jag? Jo, det är nämligen så, att månen är en ofantligt stor och platt plats, på samma sätt som västgötaslätten. Där finns förvisso vare sig jord eller mull på månen, utan bara grus och sand – mest kisel säger de i programmet. Dessutom verkar det ju vara torrare där uppe än Kalahari multiplicerad med både Atacama och Gobi.

Tänk, vilket storslaget kostsamt och glamouröst tekniskt framsteg det vore, för det epost-moderna samhället, att lyckas uppodla några procent av silvertallriken i skyn! En sådan utmaning kan jag inte föreställa mig att någon enda politiker med ordet "entreprenör" i vokabulären skulle lyckas klara av att motstå. Föreställ dig bara konsten att bygga de inneslutningar som kommer krävas för att hålla den tillväxtlighetsmöjliga atmosfären på plats, eller den moderna logistik som krävs för att föra vattnet dit upp och maten hit ned. Hur spännande skulle det inte vara att påhitta teknik som håller temperaturen konstant där i växthusen, från den vilt stekande dagshettan till den ännu vildare nattkölden.

Även nöjes- och underhållningsindustrin skulle få ta del av civilisationens framsteg. Månen kan nämligen tänkas vara en svår och tråkig plats att bo på några längre stunder. Och de vuxen- och barnarbetare som ska odla, skörda och paketera grödor, som vi kommer skicka dit upp från någon av ekvatorn genomlupen kontinent, får vi givetvis inte låta drabbas av mångalenskap.

Och tänk sedan att få installera Eskil Erlandsson som månminister.

Detta måste ju vara vad han tänkt sig, den klart och kvickt tänkte robotören på bilden, för så länge svält och farsot härjar här nere i vår gudsförgätna gravitationsgrop, så kommer det vara stört omöjligt för alla människor att åka charter till månen. Vad han säger förutsätter helt enkelt vad jag sitter och tänker, och en sådan erkänd hjärna som hans kan nog inte ha missat denna självklarhet.

Detta med agrikultur på månen är helt enkelt en mycket bra idé. Kanske är den vårt enda hopp att utrota svälten. Jag menar, vad har vi för alternativ? Skulle vi rika alldeles självmant sluta slänga, slösa bort och överkonsumera mat, för att i stället dela med oss och bryta det bröd som egentligen redan både räcker och blir över?

Helt utan att det krävs några moderna tekniska framsteg som Gore-Tex och andra moderna produkter och exportsuccéer? Lägg av! Var realist.

Nu har mitt inlägg om Per Ankersjös lilla »logiska« ridå fått inte bara ett halvt, utan ett och ett halvt svar. Det började med att jag i en rätt så cynisk tonart synade vad för tankar som kunde ligga bakom hans kommentar till ett förslag på subventioner av bra mat, samt miljöskatt på kött. Per kommenterade först själv inlägget, och i går hakade Albin Ring Broman på trenden med ett svar som faktiskt innehöll något. Jag räknar till fem punkter att kommentera i Albins inlägg.

Till att börja med rekommenderar han en tredje centerpartists försvarstal för köttet på SvD Brännpunkt. Pers linje att angripa köttskatten som enkom motiverad av Djurrättsalliansens avslöjanden om vanvård¹ är nu helt bortglömd, och istället är det enbart utsläpp av metan som påskins vara skälet. Så var det aldrig, vilket man ganska snabbt inser om man alls läser Brännpunkt-artikeln.

För det andra och tredje så skriver Albin så här.

Även miljöpartisten Kuniri skriver om ämnet på sin blogg. Där försöker han angripa mitt och Per Ankersjös resonemang i frågan, men ärligt talat tror jag att han missat lite vad poängen handlar om:
[Citat ur mitt första inlägg.]
Miljöpartiet har verkligen fått det här med valfrihet om bakfoten.

Även här kommer läsförståelse i fråga. Albin verkar både tro att jag heter Kuniri och att jag är Miljöpartiet. Att han alls fått partitillhörighet och kön rätt måste ändå bero på att han läst något av min text om bloggen, som länkas längst upp till höger. Den börjar så här.

Till att börja med så heter jag Jesper. Med ens vill jag också få sagt att jag är medlem i Miljöpartiet och Gröna Studenter, men att bloggen är fristående.

Jag lovar att snarast se över formuleringen, eftersom den verkar utsätta även rejält läskunniga människor för svåra prövningar. Så här verkar han nämligen ha uppfattat samma snutt:

Till att börja med så heter jag Kuniri. Med ens vill jag också få sagt att jag är Miljöpartiet, och att bloggen är officiellt partiorgan.

Det fjärde han gör är att svara mig som om jag inte förstod att skatter påverkar priser. Men detta var i själva verket en av utgångspunkterna för det avsnitt han citerat, på så vis att det endast är genom påverkan av priset som skatter har någon relevant effekt på valfriheten specifikt i någon köpsituation.

Det jag reagerade på var påståendet att politiker som styr genom skatter begränsar valfriheten. Vad jag mest av allt pysslade med i det som citeras av Albin var att visa hur löjligt det blir om skatter kategoriskt betraktas som begränsande av valfriheten, medan »naturligt« höga priser inte alls anses ha samma effekt. Så tycker han förstås inte alls med någon nödvändighet, men med tanke på tonfallet i Pers blogginlägg tyckte jag det var befogat skruva till det litet.

På något vis verkar sedan vad jag skrivit ha uppfattats som ett försök att argumentera för någon ytterligare ståndpunkt, eller vad menar han egentligen? Det kan säkert vara min formuleringskonst som bär skulden i sådana fall. Men inte är väl orden så illa valda att jag med dem lurar i folk att jag skulle vara Miljöpartiets talesperson i någon fråga? Nej, så kan det knappast vara.

Måhända verkar tanken att en enskild medlem i ett parti skulle kunna uttrycka helt egna åsikter en smula omtumlande för en centerpartist, åtminstone om personen i någon mån tillhör partitoppen. Sådana medlemmar finns både troligen och förhoppningsvis även inom hans eget parti. En varierad åsiktsflora inom något som helst parti är för övrigt något jag gillar, helt oavsett vilket parti det råkar vara.

För det femte så lägger han genom ett exempel fram en liten analys av valfrihet, som helt klart är relevant i sak. Albin skriver inte lika tillskruvat och tokigt som Per, och jag tänker svara i samma anda.

Det följande är vad han i grund och botten försvarar:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Och det gör han så här:

Om Handlare X sätter ett högt pris på en stek öppnar det för Handlare Y att sänka priset på en likvärdig stek. Jag kommer då välja att handla av Handlare Y istället. Om staten höjer skatten på kött i syfte att förmå mig att äta grönsaker kommer priserna på stek både hos Handlare X och Y att öka, och därmed kommer min valfrihet att minska. Svårare än så är det inte.

Tyvärr är det inte särskilt klargörande, även om jag tycker att exemplet har en viss retorisk schwung.

Till att börja med så är skatt, precis som redan nämnts, nästan enbart relevant genom påverkan på priset. Om vi hittar på att en stek kostar hundra kronor, så påverkar detta pris köparens valfrihet i samma utsträckning oavsett om hela nittionio eller bara en halv av de där kronorna kommer sig av någon skatt. Därför diskuterar jag exemplet helt och hållet i termer av pris. (Konsekvenserna av var skattekronorna tar vägen och vad de sedan används till är såvitt jag kan se inte relevanta i exemplet, till skillnad från i verkligheten.)

Betoningen av ordet välja är givetvis relevant. Den rimligaste tolkningen jag kan göra av detta är att Albin försöker antyda vilket slags valfrihet han syftar på. Men vilka faktorer det handlar om är inte helt lätt att reda ut.

Han menar givetvis inte att valfrihet är att kunna välja mellan likadana produkter. Att till exempel kunna välja mellan ett halvkilo stek och ett annat halvkilo identisk stek, det känns liksom inte riktigt som någon önskvärd valfrihet. Den påverkas heller inte av höjda priser.

Att ha flera valmöjligheter tycks däremot vara en mera möjlig tolkning. Att båda Handlarna X och Y finns att välja mellan är ett slags valfrihet. Denna valfrihet minskar dock inte genom höjda priser, givet att skatten inte höjs så till den milda grad att någondera handlare försvinner.

Frågan är dessutom hur värdefull en sådan valfrihet egentligen är. Allt annat lika så bor det ju inte någon särskilt omfattande frihet i möjligheten att välja vilket av två företag som säljer identiska stekar man ska köpa av. Kärnan i begreppet valfrihet, så som det används här, måste vara någon annan.

Kan det då handla om friheten att välja det lägsta priset? I och för sig är det vad jag hade förväntat mig till svar, men samtidigt så håller det inte. Om skatten höjs så stiger ju stekpriserna hos Handlare X och Handlare Y i lika hög grad, och eventuella prisskillnader kvarstår. Som hugad stekspekulant har man alltså fortfarande möjlighet att välja den billigare av de likvärdiga likblafforna, trots höjda skatter. Eller förstås den dyraste, om man nu är lagd åt det hållet.

Faktum är att Albins exempel så effektivt snävar av hans valfrihetsbegrepp, att bara en rimlig tolkning tycks mig vara möjlig: Valfriheten är omvänt proportionerlig med det lägsta priset. Med andra ord:

1. Om lägstapriset stiger, så minskar valfriheten.
2. Om lägstapriset sjunker, så ökar valfriheten

Valfrihet som billighet alltså. En köttskatt leder till att alla stekar kostar mera, och då stiger lägstapriset. Därmed minskar valfriheten. Detta är vad hans exempel säger, så jag tror tolkningen är riktig.

När man funderar på saken så är det en ganska krystad och (i dubbel bemärkelse) snål definition av valfrihet. I normala fall pratar man ju om valfrihet i termer av handlingsmöjligheter och potentiella konsekvenser av dessa. Men här handlar det istället om hur billig den billigaste likvärdiga steken man har möjlighet att köpa är.

Med den här analysen av valfrihet blir det även möjligt att betrakta alla former av prissänkare, till exempel olika typer av skatteavdrag, som valfrihetsförbättringar. Centerpartiets subventionslinje är alltså tydligt förenlig med detta valfrihetsbegrepp.

Men vänta nu, vad var det där första han skrev nu igen? Så här står det i Albins inlägg vilket jag hämtat citatet från.

Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Vid en första anblick ser det faktiskt ut som att här uppstår en självmotsägelse. Det är ju inte bara när man höjer priser som man försöker styra människors beteende, utan även när man sänker dem. Om man subventionerar eller sänker skatten på en vara så sänks därmed lägstapriset, och således ökar valfriheten samtidigt som den minskar. Och det går inte ihop alls.

Jag tror dock att det bara handlar om en dåligt genomförd formulering. Han menar givetvis att höjda priser begränsar valfriheten, men inte att sänkta priser har samma effekt. Någon självmotsägelse är det därför antagligen inte tal om.

Det var för övrigt av citatet ovan som jag fick idén att han menade att det var fel av politiker att styra i enlighet med vad de anser vara rätt och fel. Om han egentligen tycker så eller inte finner jag inget svar på. En sådan position är dock självupplösande, och därför inte helt relevant att diskutera.

Däremot är det relevant att ställa sig frågan om de där andra och mera gängse tolkningarna av valfrihetsbegreppet verkligen går att avfärda med ett »svårare än så är det inte«.

Om Albin menar att endast lägstapriset har någon betydelse för hur valfri en köpsituation är, så torde han även acceptera att alla likadana stekar som inte är billigast är helt irrelevanta för valfrihetens omfattning. Någon handlare X behövs därmed inte. Det skulle till och med räcka med en riktigt billig statlig likadan stek. Så tycker han troligtvis inte alls.

Därför tror jag att även analysen av valfrihetsbegreppet som han gör är felaktigt eller åtminstone otillräckligt formulerat, och att han tycker valfriheten ökar om det finns flera handlare som konkurrerar om att ha det lägsta priset och vara valfrihetsledande. Vi kan formulera detta som två hypotetiska normer:

1. Om valfriheten bör öka, så bör lägstapriserna sänkas.
2. Om valfriheten bör öka, så bör priserna jämnas ut handlarna emellan, till förmån för de lägsta.

Kanske undrar någon hur jag slöt mig till den andra normen. Med utgångspunkt i att främst lägstapriset är relevant för valfriheten, så är de handlare som inte har lägstapris irrelevanta i den mån de inte själva bidrar till att sänka lägstapriset. Den funktionen fyller konkurrensen. Alla jagar alltså lägstapris-placeringen, och eldar på varandra att gå lägre. Det är även fördelaktigt för valfriheten om de olika handlarna man kan köpa av inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket i pris, eftersom en handlare med mycket högt pris nog i de flestas ögon utgör ett mycket mindre värdefullt handlingsalternativ än ett som ligger närmare bottenpriset. Det är med andra ord både instrumentellt och direkt bra för valfriheten om alla ligger nära det lägsta priset.

Frågan jag nu ställer mig är hur huvudnormen egentligen ska formuleras. En ohämmat ökad valfrihet enligt de här normerna skulle kunna få en massa otrevliga konsekvenser. Jag föreslår därför det följande till huvudnorm.

I just köttprisfrågan räknar jag till konsekvenserna sådant som global uppvärmning, omfattande svält, sämre folkhälsa och plågsam djurhållning. Givetvis leder även höjda priser till negativa konsekvenser, om än några andra sådana, så frågan handlar främst om vilken uppsättning dåliga konsekvenser som är mest godtagbar. Min åsikt är att de jag räknat upp här väger mycket tyngre, än den jämförelsevis rätt så harmlösa valfrihetsinskränkning det innebär att tvingas välja mellan två likvärdiga stekar som blivit något dyrare än förr.

Ser vi vidare på Albins analys så missar den med råge en poäng just på den punkten. Här jämförs faktiskt bara valfriheten mellan två likadana stekar till olika lägstapris – det ena lägstapriset med skatt och det andra utan. Det finns massor av annat att köpa än stekar! Medan lägstapriset på kött förvisso ökar i och med en köttskatt, så minskar det på en rad andra varor i och med den föreslagna subventioneringen av mycket bättre mat.

Den totala valfriheten enligt lägstapris-analysen kan alltså komma att öka, men lika gärna komma att bli oförändrad. Det är givetvis så att subventioner på all mat, och för övrigt alla produkter över huvud taget skulle leda till mycket större valfrihetsvinster, då lägstapriserna skulle minska över hela brädet. Men konsekvenserna vore inte godtagbara någonstans.

Dock är jag tveksam till att dra ett sådant här obskyrt valfrihetsbegrepp alltför långt, så jag väljer att stanna här. (Är det någon mer än jag som gäspar?) Istället föreslår jag en något mera sansad definition.

Valfriheten i en valsituation beror av antalet möjliga handlingsalternativ som har bäst och varandra någorlunda lika konsekvenser, både för en själv och för andra. Valfriheten ökar alltså om »tätklungan« av ansvarsfulla val ökar till antalet, vilket vill säga sådana med fler positiva och framför allt färre negativa konsekvenser.

Till exempel så har jag ingen större valfrihet när jag ska köpa middag. En stek är ett sammantaget mycket sämre alternativ än en (gärna både Quorn- och sojafri) middag. Mina moraliskt godtagbara alternativ är kraftigt begränsade, och därmed är min valfrihet kraftigt begränsad.

Låt mig poängtera att vilka kriterier som egentligen ska avgöra vad som är ett moraliskt godtagbart handlingsalternativ helt kan lämnas åt individen att avgöra, utan att den här synen på valfrihet tar stryk.

En invändning hänger dock alltid i luften när man påstår något sådant som det här, och det är frågan vad staten egentligen har för ansvar när det kommer till enskilda individers moraliska principer. Lyfter man den invändningen så trasslar man dock in sig i självmotsägelser, eftersom människors ansvarskänsla i praktiken har stor betydelse för deras individuella valfrihet, och detta både i praktiken och i teorin, liksom både subjektivt och per definition. Förutsatt att staten har ett ansvar att ge människor valfrihet, vilket de flesta som inte istället förespråkar fascism nog instämmer i, så finns här inget problem.

Som påpekats så är det därmed givetvis bara bra att omfattningen av de negativa konsekvenser som köttindustrin har minskar. Detta instämmer jag till fullo i.

När det sedan gäller subventioner på mat vilken inte har lika omfattande skadeverkan på andra människor, djur och miljön över huvud taget som kött, så gissar jag att vi även där är överens om att fördelarna väger över, även om jag når den slutsatsen utan att använda mig av någon lägstapris-valfrihet.

När det sedan kommer till miljöskatt på kött går meningarna alltså isär. Jag kan försöksvis tänka mig att lägga fram några andra skäl till att ändå överväga en sådan.

1. Ett pragmatiskt skäl skulle kunna vara att det kommer att köpas mindre kött, varvid både köttätande och köttproduktion minskar. Därmed minskar omfattningen av köttätandets och djuruppfödningens dåliga konsekvenser.
2. Dessutom leder det till onödiga negativa konsekvenser om man inför förvisso trevliga och bra subventioner utan att kunna finansiera dem. Miljöskatt på kött kan vara del av en lösning på det problemet.
3. Köttkonsumtionen bör givetvis även bära sin egen miljökostnad. Idealt borde priset på kött vara sådant att intäkterna kan användas till att helt neutralisera alla skadeverkningar av köttindustrin. Visserligen är detta i praktiken knappast fullständigt genomförbart – några av de dåliga konsekvenserna kan inte betalas bort hur man än försöker – men därpå följer inte på något sätt att vi tvingas kasta idén på skräphögen. En partiell kompensation är avgjort bättre än ingen alls.

Kanske håller inget av dessa skäl måttet med valfriheten som huvudnorm definierad enbart i termer av lägstapris på exempelvis en stek. Men en sådan snäv och verklighetsfrånvänd valfrihetsnorm är såpass galen att jag tror rätt få människor egentligen ställer upp på den.

Medan billighet verkar vara den favoriserade formen av frihet, så pratar jag mycket hellre om valfrihet i termer av antalet för individen ansvarsfulla handlingsalternativ vilka i så hög grad som möjligt leder till det bättre för alla, och i så liten grad som möjligt leder i fördärvet för ens någon.

Kanske är detta också en av de avgörande skiljefrågorna mellan att vara »grön liberal« och att vara »liberal grön«. Jag är dock litet osäker på i vilken utsträckning jag berättigat kan kalla mig det senare – även om jag i väldigt många frågor når till något slags samsyn med uttalade liberaler, både i sakfrågor och i principiella ställningstaganden, så är de grundläggande etiska värderingar jag djupast sett utgår ifrån några andra. Man skulle kunna kalla dem gröna.

1. Läs gärna vad jag skrivit om vanvårdsdebatten: 1, 2, 3, 4, 5 och 6. ↩

Tidigare skrev jag litet om Per Ankersjös reaktion på ett debattinlägg i SvD där en folkpartist och en vänsterpartist förespråkar miljöskatt på kött och subventionering av mindre miljöskadlig mat.

Bland annat påtalade jag att Per missförstod avsikterna bakom förslaget på flera punkter. Att debattörerna förespråkade minskad svält valde Per att tolka som att de ville ha ökad svält, och helst svält åt alla.

Jag visade även varför man inte kan dra någon direkt parallell mellan minskad valfrihet och subventioner och skatter, eftersom det om något är priset som avgör, och saker kostar faktiskt olika mycket alldeles oavsett skatter och subventioner.

Jag hör visserligen rykten ibland om sänkt arbetsgivaravgift på unga, elbilspremier, jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och subventionerad kärnkraft, men sådant kan väl ändå inte Centerpartiet stå bakom? Tanken förefaller helt bisarr, ett parti som alltså medvetet minskar valfriheten. Centerpartiets linje måste givetvis vara någon helt annan.

Vidare så upplyste jag Per om att de främsta argumenten i debattartikeln för minskad köttproduktion var att väldigt många människor skulle kunna slippa svälta, att det skulle vara bra för den övergödda Östersjön, att klimatkampen skulle gå lättare, att cancer och hjärt- och kärlsjukdomar skulle minska och att BNP skulle öka. Per trodde nämligen att det var Djurrättsalliansens avslöjanden av vanvård som var det främsta och enda argumentet.

Till sist så menade Per att om systematisk vanvård av djur legitimerar att man avstår från att äta kött, så är det också rätt att lägga ned alla sjukhus när fall av vanvård uppdagas. Den slutsatsen är givetvis absurd, och på den punkten är vi överens. Men Per menade vidare att det därför vore fel att minska sin köttkonsumtion. Jag påpekade att den slutsatsen också är absurd, eftersom hans parallell inte alls håller måttet.

Den egentliga slutsatsen, som jag av någon anledning lämnade åt läsaren att själv dra, det var att Per slänger sig med svåra ord som »logik«, »djur« och »ridå« utan att riktigt veta vad de egentligen betyder.

Förvånansvärt nog så fick jag svar på tal! Per drog fram den riktigt stora logiken och gjorde smulor av min argumentation:

Quorn-extremism

Jag såg att en miljöpartist gått igång på min bloggpost om den skruvade Brännpunkt-artikeln om köttskatt och subventionerande grönsaker. Vem som är galen (eller möjligen fanatisk) kan nog läsaren bedöma själv.

Och det var allt. Efter ett sådant träffsäkert motargument kan jag inte annat än lägga mig platt. Jag hade fel, Per, du förstår visst vad logik är! Förlåt mig att jag tvivlade på din förmåga att argumentera sakligt! Jag lovar att jag nästan aldrig köper Quorn!

För min sargade intellektuella självkänslas skull känns det ändå skönt att du i alla fall ger mig rätt på en liten punkt, när du sist i ditt inlägg rekommenderar ett blogginlägg av din partikamrat Johan Hedin i vilket han jämställer att äta mindre kött med att tvingas sluta andas. Tanken på att minska sin köttkonsumtion verkar ju vara just lika skräckinjagande för er, som jag faktiskt trodde från början.

Uppföljare: Jag fick svar från två Centerpartister, och de fick givetvis höra av mig igen. Läs gärna mitt svar till Per Ankersjö och mitt svar till Albin Ring Broman.

Bland kommentarerna på en centerpartists blogg läste jag för några månader sedan kort och gott:

Ännu en galen centerpartist…

Det kändes som ett fattigt motargument, särskilt med tanke på att inlägget som kommenterats var uppenbart heltokigt och hade jättefel i varenda argumentled.

Kommentaren kom jag att tänka på i dag. Jag satte mig nämligen och funderade över vad jag brukar skriva om här på Kuniri. Klart är att det är dagsformen som styr både mängden inlägg och valet av ämnen.

Men en slutsats står ut från de övriga: Jag bloggar i jämförelse med de övriga partiernas storlek oproportionerligt mycket om Centerpartiet.

Varför då? Det finns ärligt talat ingen tanke bakom detta. Efterhand har däremot den där kommentaren börjat kännas mera träffande än jag egentligen tänkt mig. Något slags galenskap gror inom Centerpartiet.

Innan jag förklarar, för det första: Nej, jag tänker inte på Fredrick Federleys drag queen-alterego Ursula af Drakbane. En sådan grej kvalificerar inte för någon som helst galenskap i mina ögon. Inte heller syftar jag på att vara regelrätt galen och behöva vård.

Istället handlar det om hur man egentligen har det med logiken.

Vi kan ta Per Ankersjö som exempel. Han är distriktsordförande för Stockholmscentern och därmed långt ifrån någon nobody inom partiet.

Det senaste jag lagt märke till att han gjort, är att kommentera en debattartikel i Svenska Dagbladet som Vänsterpartiets Jens Holm och Folkpartiets Mats Olausson skrivit tillsammans. Där föreslår de så här:

Hur kan den enskilde konsumenten bidra till en bättre miljö och ett bättre klimat?

Den i särklass kraftfullaste åtgärden man som konsument kan vidta är att äta klimatsmart, alltså minska på köttkonsumtionen så mycket som möjligt. I elfte timmen måste vi ställa om livsmedelsproduktionen för att rädda planeten och dess innevånare. Som det fungerar idag är det dock inte ekonomiskt fördelaktigt för konsumenterna att gå över till klimatsmart mat.

För att underlätta en omställning i konsumentledet föreslår vi som ett första steg en subvention på vegetabilisk mat – frukt och grönt men även mat som utgör ett direkt klimatsmart alternativ till kött, alltså produkter som quorn, sojakött, vegeburgare och liknande. För att finansiera detta föreslår vi införandet av en miljöskatt på kött.

Det är Grön Ungdoms gamla idé om köttskatt som vädrar morgonluft, nu i folk- och vänsterpartisk tappning!

Mycket roligt tycker jag. Men det tycker inte Per, som i det här fallet faktiskt är emot morötter. Så här tycker han:

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

[citat ur SvD-artikeln]

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Ridå.

Jag ska vara ärlig. När jag först såg det sista stycket, ett enkelt »ridå«, så kände jag mig lurad. Jag hade gått på bluffen, och hela hans inlägg hade varit satir, och en helt lysande sådan!

Men så var det inte. Därför detaljgranskar vi Pers argumentation, och så att säga hans logik.

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Earth hour går ut på att man släcker sina lampor en timme. Detta är en kampanj för jorden och miljön. Det hörs på namnet: Earth hour. »Earth« betyder JORDEN! :)

Per argumenterar här för att samma människor som vill minska människans skadliga miljöpåverkan, det som kallas att »rädda jorden«, därutöver vill att människor ska svälta och vara hungriga. Det är därför hans blogginlägg heter »Gå hungrig och undernärd – för klimatet!«. Eller hur?

Jo då. Nu är Per rädd att Jens, Mats och en massa andra människor strax ska starta kampanjer i detta syfte. Kanske hyser han farhågor att partipiskan kommer vina och att han ska tvingas avstå en massa mat för att Maud Olofsson sagt åt honom att »vi ska vara solidariska i vårt parti«.

Men Per kan andas ut i sådana fall. Tyvärr håller hans argumentation inte alls. Jens och Mats förespråkar inte alls svält och undernärig i sin artikel. Det är kanske lätt hänt att man läser fel, för de nämner ju faktiskt hunger och svält när de förklarar av vilka anledningar köttskatt vore bra:

1. Att fler människor på jorden kan äta sig mätta varje dag.

Eftersom köttproduktionen utnyttjar 70 % av världens jordbruksmark lider en miljard människor av hunger och kronisk undernäring (FN 2009). Jämfört med 2008 är detta en ökning med omkring 100 miljoner som till stor del beror på att köttkonsumtionen ökat globalt.

Det kanske framstår som korkat av Per att länka till artikeln han pratar om, när den säger motsatsen till vad han påstår att den säger. Men jag vill hävda att det är lite galet istället. Ungefär som Annika Lantz, fast inte alls lika klipskt.

Men nu går vi vidare i Pers argumentation.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

Här länkar Per till en annan centerpartistisk blogg som argumenterar för att man inte kan öka valfriheten med subventioner och skatter, bara minska den. Det kommer troligtvis som en chock för dem bägge att saker kostar olika mycket även utan några som helst momser, skatter och subventioner.

Jag kan förstås tänka mig ett bra svar på det argumentet. Så här skriver ju den där andra centerpartisten, som heter Albin Ring Broman:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Båda centerpartisterna är mer eller mindre garanterat överens med mig, när jag säger att om det begränsar valfriheten att styra människor med skatter, så begränsar det valfriheten lika mycket att styra människor genom att direkt bestämma över hur höga priserna ska vara. Så det handlar såklart om priset och inte om skatten.

Problemet är bara att saker ofta är dyra att köpa, trots att skatten inte petats på av någon politik. Detta minskar alltså inte valfriheten. Det är inte heller så att valfriheten ökar om saker är billiga. Så vad menar de?

Det måste vara så att det är om någon bestämt att saker ska vara dyra eller billiga som valfriheten minskar. Men detta gör väl butiksägare varje dag! Det måste vara något annat. Kanske är det att politiker bestämmer som skapar brist på valfrihet! Fast nu är Per och Albin politiker, och lägger sig ändå i. Och de säger ju inte att de själva gör fel, det tror jag inte på. De är ju politiker.

Deras argument är helt enkelt i knipa. Men jag kanske kan rädda det: Det är när politiker beslutar om högre och lägre priser av moraliska skäl som valfriheten minskas.

Så kan det faktiskt vara, och deras formuleringar ger stöd för tolkningen. Frågan är bara vad det egentligen betyder. Menar de att det är fel att blanda in moral i politiken? Nä, det här blev riktigt konstigt faktiskt. Hur kan en politiker egentligen mena att det är fel av en politiker att mena att någonting är fel? Det går ju inte.

Det verkar inte finnas någonting mera än ryggmärgsreflex i argumentet.

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Bland vilket annat? Här är argumenten för köttskatt och subventioner av vegetabilisk mat som förs fram i Jens och Mats artikel:

1. Färre människor skulle svälta.
2. Minskad global uppvärmning.
3. Mindre övergödning av Östersjön.
4. Bättre folkhälsa genom bland annat färre fall av cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar.
5. Högre BNP.
6. Högre »eget välbefinnande«.

Och så var det ju vanvården förstås. Är det ett freudianskt syftningsfel av Per att han skriver »den tragiska djurhållningsskandalen« istället för »skandalen med den tragiska djurhållningen«? Kanske, faktiskt. Det är annat att vara i opposition än att dela parti med ansvarig minister. (För jag vill ju inte anklaga honom för att inte bry sig om djuren förstås.)

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Vilken logik menar han nu? Mjo, jag tror jag kan gissa. Per tycker sig i sina antagonisters tänkande se följande fall av modus ponens, det vill säga en om–så-sats:

Normalt sett är det marknadsliberaler, förvisso främst de tokigare inom gruppen, som applicerar det här argumentet. Går företaget dåligt ska det bort, för det är inte marknadsvärdigt. Jag har därför inga problem med att förstå varför Per, som jag väl tror fortfarande är socialliberal i grund och botten, projicerar detta på sina meningsmotståndare. Ur detta härleder han alltså en princip. Den osynliga bödelns princip, kan vi kalla den:

Och nu är det en lätt match att applicera samma »logik« på sjukhus:

Solklart!

Om det inte vore helt åt helvete förstås. Det är inte den »logiken« det handlar om över huvud taget, men vi ska inte klandra Per för det. Här döljer sig nämligen en rätt så rejäl tankevurpa å hans sida, och den döljer sig dessutom riktigt dåligt.

För det är så, att om man lägger ned sjukhus så ökar inte välbefinnandet, utan det minskar. Men om man däremot lägger ned trångbodda och dåligt skötta grisstallar, minskar inte grisarnas välbefinnande alls. Det »produceras« färre grisar då. De grisar som är i livet får det ju inte sämre av att man lägger ned grisfarmar! De andra blir istället aldrig till.

Annat är det förstås med sjukhus. Jag behöver väl inte förklara varför? Nej, det är helt självklart. Eller läser även centerpartister från Stockholm min blogg?

Nå väl. Till sist tvingas jag ge Per rätt på en punkt.

Ridå.

Sannerligen.