Hej på er! Den här veckan är jag förfärligt upptagen med annat. Förvänta er därför inga ytterligare storverk, förrän tidigast måndag nästa vecka.

Till och med Miljöpartiet har glömt tiden! Den rubriken har Paul Fuehrers debattartikel i Expressen fått. Han är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och kommer att disputera på avhandlingen "Om tidens värde" i höst.

Han skriver om tidspolitiken i valrörelsen, eller snarare om att den inte finns där. Här följer valda delar:

Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven.

MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.

Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.

Att tidspolitiken endast skulle vara en nostalgisk kvarleva i partiprogrammet är inte fallet – vilket var tydligt när valmanifestet skulle klubbas på kongressen i år. Sedan säger Paul förstås inte att det faktiskt blivit så, utan att vi ska se upp så att det inte blir så.

Klart vi ska! :-)

Men frågan är betydligt mycket större än vad ordet tidspolitik någonsin kan ge sken av. Det handlar om våra högsta mål som samhälle. Det handlar om varför vi människor gjorde oss bofasta och började odla spannmål för flera tusen år sedan, och om varför vi alls fått för oss att leva tillsammans i samhällen och i städer.

Anledningen är faktiskt just tid. Fundera över hur ditt liv hade sett ut om du själv varit tvungen att tillverka allt du använder – mat och dryck, bostad och trädgård, bränsle och bil, skidor och cykel, jackor och badbyxor, badhus och mediciner, möbler och elektronik.

Du skulle vara en mycket upptagen person.

Nej, anledningen till att vi lever tillsammans, själva målet med samhället och därför även politiken, är att vi ska få mera tid över, tid som vi har det bra på. Samhällets mål är ledighet åt alla. Vi hjälps i grunden åt för att allt som är viktigt ska bli gjort snabbare, så att vi får tid över att fylla våra liv med det vi som individer verkligen tycker är värdefullt, vad det än må vara.

Och ur det perspektivet så har Paul helt rätt – tiden är på tok för frånvarande i valrörelsen. Politiken har slarvat med tiden – den har blivit mållös.

Vad händer när samhällets högsta mål försvinner från politiken? Då blir den synnerligen förvirrad.

Istället för att prata om arbete som någonting som måste göras innan vi kan vara lediga, så pratar politiker om ledighet som någonting dåligt, någonting som måste utrotas eller åtminstone minimeras.

Om de alls tar ordet i sin mun förstås.

I Ekots lördagsintervju uttryckte Anders Borg, då nybliven finansminister, en oro över att människor som fick sänkt skatt riskerade att börja »konsumera mera fritid« istället för att köpa mera saker. I hans lilla värld är det alltså att arbeta som är samhällets högsta mål. Samhället är till för att skapa mera arbete åt alla, inte mindre. Kosta vad det kosta vill.

Partiet som plötsligt tror de är Sveriges enda arbetarparti, de »Nya« Moderaterna, är precis lika nya och fräscha som Dödahavsrullarna.

Deras »arbetslinje« är bara ett täcknamn för en politik som går ut på att till varje pris sätta alla som orkar och inte orkar i mer och mer arbete – oavsett nyttan för vem det må vara, oavsett konsekvenserna för människa och miljö, och mot allt förnuft.

I själva verket är det en antiledighetslinje – det räcker inte att allt nödvändigt arbete blir utfört! Därefter måste de som redan arbetar sättas i ännu mera arbete, och de som av samhället inte fått lov att bidra ska straffas så att de inte börjar känna sig lediga.

Deras försök att trolla bort det grundläggande syftet med samhällsbygget från agendan, det är inte bara en fråga om att en valrörelse blir märkligt tom på tidspolitik.

För om vi som samhälle inte längre kan relatera våra vägval till våra mål, då undergräver vi vår kulturs själva existens, och förlorar oss i en labyrint av saker som vi gör för att kunna göra andra saker, som vi i sin tur gör för att kunna göra ännu några andra saker, och syftet med dem är att vi ska kunna göra ytterligare andra meningslösa saker.

Våra liv blir som att följa en vägbeskrivning utan slut. Vi kommer aldrig fram, för vi har glömt var vi ska.

Ledighet är ett praktiskt, konkret och påtagligt mål. När man verkligen känner sig ledig, så känner man sig fri. Men man kan inte vara riktigt ledig utan en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin ledighet. Det som behöver göras måste vara gjort. Arbete är nödvändigt för ledighet.

Den här »arbetslinjen« går däremot ut på att minimera allt vad ledighet heter i samhället, som om det vore en förbannelse och en svulst.

Därför är den i grunden farlig.

Och det är därför som jag har lanserat ledighetslinjen.

Krossa, ordet man föreställer sig ha hög prioritet när röda banderoller med svart text ska knåpas ihop, har dykt upp i ett helt annat sammanhang. Tidningen Fokus publicerade för några dagar sedan ett fantastiskt långt reportage om Maria Wetterstrand. Mitt i texten står det så här:

Ju mer hon pratade desto mer lät det som i Gamla stan tre veckor tidigare när hon skyndat från riksdagen till tunnelbanan, lånat liberalernas ordval, dragit på smilbanden och sagt:

– Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!

Strax ställde Expressen den relevanta frågan:

Vad skulle Mona Sahlin säga om hon visste vad Maria Wetterstrand innerst inne tycker om socialdemokraterna? Det är frågan efter en intervju i tidningen Fokus där Wetterstrand talar öppenhjärtigt om hur mycket hon egentligen förstår av vad kamraterna i det stora partiet sysslar med. Och det är inte en munter bild hon målar upp.

– När jag började förstå socialdemokraterna? Jag vet inte om jag har gjort det. Jag tror inte att jag har gjort det, säger hon.

– "Vi Socialdemokratin", som de säger. De har ju så konstig syn på sig själva.

Saken har kommit en smula i skymundan, tack vare ett gredelint kuvert och att justitieminister Beatrice Ask har jätteotur när hon tänker. Men då den enda som egentligen försöker försvara henne verkar vara Fredrik Reinfeldt, så känns det inte som frågan är värd en krönika.

Därför blir det sossekrossen istället. Hur ska en regeringstrogen tyckare egentligen tycka om Marias miljöpartityck? Tja, antingen berömmer de en vad de tycker sympatisk inställning, eller så håller de i minnet att det är valår nu, och ser till att tycka emot allt som oppositionen tycker.

De flesta, om än inte alla, väljer förstås att spinna. Några exempel:

Undrar hur det känns för Mona Sahlin? Vill hon verkligen betala priset för maktövertaget är denna djupa splittring? (Christian Ottosson)

Säger man så om sin samarbetspartner? Om det parti under vars ledning man ska bilda regering?

Det här kommer naturligtvis att göra socaldemokraterna sura, sårade och arga, och knappast underlätta kompromissandet fram till valdagen. (Faderligt förmanande Dick Erixon)

I detta val är det sossarna som är loosers alla kategorier. Få har förtroende för Mona Sahlin och bara 11%¹ bland sosseväljarna. Sen går dessutom Monas samarbetspartner, som dessutom hela tiden ökar sitt förtroende, ut och öppet deklarerar att de vill krossa S maktmonopol.

Tro mig Mp kommer lyckas – men det kommer också vi i alliansen. Det bästa för S vore helt klart att avsluta det rödgröna samarbetet som egentligen är ett rent experiment. För S kan inte vinna denna strid – inte med de förtroendesiffor de har idag och bara 6 månader kvar till valet. (Maria Hagbom)

Men till syven och sist. Om man nu vill förgöra varandra innan valet hur ska det då se ut om de får makten? Pajkastning i regeringen? (Marcus Grundén)

En sak är klar Miljöpartiet är så långtifrån ett liberalt parti som möjligt. Man kan skylla på samarbetet men så ser det ut. Det artikeln visar är att trots de rödgröna går till val som samlade koalition har de enorma, oerhört komplicerade, grundläggande problem. Socialdemokraterna har ingått partnerskap med sin värsta fiende. Gud bevare oss om vi förlorar valet. (Dayana Jadarian)

Hon vill dessutom bryta socialdemokraternas maktmonopol och tycker att de har en konstig syn på sig själva, med såna vänner behöver man inga fiender skriver Niclas Strandh. Verkar vara en bra grund för fortsatt samarbete (NOT). Tidningen Fokus ger ett porträtt av Maria W som den framgångsrike partiledaren, som kanske borde vara partiledarkandidaten och driva (S)-gänget till valvinst. (Mary X Jensen)

Skulle man vinna blir det spännande för hela Sverige. Jag har sagt det förr och fått kritik. Jag kan säga det igen och ta lite till kritik från vänster. När den ekonomiska risken med den spretande Ohlyansen ska värderas ska vi räkna med en hög räntepremie. Nöjet att se Wetterstrands, Ohlys och Sahlins viljor och partier brottas i en regering skulle kosta pengar! (Jan Nilsson)

Jag skulle väl säga att den Rödgröna Alliansen har en mycket svag grund att stå på: dels relativt skilda värderingsgrunder och fr a när det kommer till att det är ett stort parti utan någon direkt spetsfråga och två små bråkiga partier som valt att hårt knyta sig till några få ideologiska frågor. Man kan lugnt säga att det kommer bli ett rejält stormigt svenskt hav om de här tre ska försöka att regera tillsammans. (Niclas Strandh)

Mona Sahlin har sämst förtroendebalans av ALLA partiledare. Hennes egna sympatisörer har inte förtroende för henne. Även om opinionssiffrorna tack vare MP ser bra ut så ger förtroendesiffrorna en vink om kommande katastrof. Tidningen Fokus granskning av Maria Wetterstrand visar också att MP:s agenda är att torpedera socialdemokraterna. Svårt läge. (Per Ankersjö)

Ett gäng borgerliga skribenter drar alltså fram var sitt par rejäla marsch-stockar, och viftar strax vilt bland sina batterier efter rätt trumma.

Men den här gången finns ingen trumma, utan bara en fingerborg. Poängen är nämligen den här, utpekad av Jessica Rydell:

Maria säger att miljöpartiet vill bryta det socialdemokratiska maktmonopolet. Detta är ju ingen nyhet precis. Den frågan har vi drivit minst sedan valet 2002.

Att kalla det en dold dagordning när vi klar och tydligt i 8 år deklarerat att vi inte tycker att det är rimligt att (S) har hela regeringsmakten när dom bara har 30–35 % av väljarna. MP vill inte vara stödparti till en minoritetsregering – det måste ju ändå vara ett rimligt krav?

Hade vi glömt det redan? Nä, så illa kan det väl inte vara. Så Expressens fråga då, vad Mona Sahlin skulle säga om hon visste vad Maria innerst inne tycker om Sveriges största parti?

Jo, Mona värvades faktiskt inte till Socialdemokraterna i slutet av förra veckan. Det kan helt enkelt inte vara någon nyhet för henne. Inte heller lär det vara tecken på någon spricka eller djup splittring i det rödgröna samarbetet. Tyvärr, tycker kanske många. Och på gränsen till ett tyvärr balanserar jag faktiskt själv.

Blockpolitik kan visserligen vara nödvändigt ibland, och i det här fallet tror jag det kan vara så. Däremot får det inte bli så att partierna börjar smälta samman till ett enda. Det är fel att beskriva olika åsikter i samarbetspartier som något dåligt. Fanns det inga olikheter, så hade partierna inte haft något existensberättigande. Den största risken med blockpolitiken är just att vi hamnar i en tvåpartistat, vilket knappast är ens dubbelt så bra som än en enpartistat.

De borgerliga partierna borde sluta spackla sin alliansfasad i slätstruken orange och komma ut som riktiga partier igen. Inte minst Centerpartiet och Kristdemokraterna! Det måste vara tillåtet att driva partipolitik samtidigt som man kompromissar med andra för att det ska bli regering alls.

Ett regeringssamarbete borde till och med bottna i djup oenighet! Om man bara tycker olika på ytan, vad finns då att kompromissa om? Vad är då poängen med att vara olika partier? Ingen alls.

Sista ordet går därför till Scaber Nestor:

Hursomhelst är det skönt att se lite partipolitik igen efter en tid med pissetråkigt "åh vad vi vill hålla ihop".

…eller äh, jag ändrar mig. Sista ordet går till mig själv: Läs reportaget om Maria!

1. Andelen 11% är för övrigt andelen socialdemokratiska sympatisörer som har högt förtroende för Mona Sahlin minus de som har lågt, och ska därför kallas förtroendebalans. Maria råkade visst missa det. ↩

I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:

Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.

Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.

Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.

Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.

När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.

Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.

Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:

Eriksson kritiserar sig själv igen

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.

Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.

Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.

Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.

Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.

Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.

Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.

Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.

Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.

Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.

Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:

Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.

Uppdatering: Jag har transkriberat slöj-avsnittet av debatten.

Ikväll sitter jag och lyssnar på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett.

Den andra frågan som togs upp i programmet handlade om heltäckande slöjor, efter att ett förslag lagts fram i Frankrike som förbjuder burqa och niqab att bäras i delar av det offentliga rummet.

Fredrik får inte riktigt till något svar när han inledningsvis får frågan om vad han tycker om lagförslaget. Kanske blev han ställd av det plötsligt uppdykande ämnet?

När frågan gick över till Mona, var hon väldigt tydlig.

– Ja, till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val.

Hon sade mycket mera, och Fredrik kom strax därefter ikapp ämnet, och pratade om individuella friheter. Läs gärna om debatten som helhet i DN, Expressen, SvD (med kommentar här) eller specifikt om slöjfrågan på Aftonbladet.

Den sistnämnda artikeln inleds dock så här:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

Detta är en lögn. Något sådant sade han inte. (Uppdatering: Det gjorde han visst, fast först efter debatten; så här går det när man försvarar moderater.) Däremot erkände både Mona och Fredrik att de kan överväga att lagstifta i frågan.

Men jag vill backa litet, och komma fram till det där med offentlig religionsutövning. Mona inledde ju sitt svar som följer.

Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion.

Hennes formulering ligger snubblande nära ett relativt utbrett missförstånd angående vad religionsfrihet egentligen är. Missar man hennes poäng, att det är invidividen själv som ska välja, så kan det bli väldigt fel. För det finns två sätt att förstå vad hon säger:

1. Ingen ska kunna tvingas att praktisera någon religion, och ej heller att inte praktisera någon religion.
2. Ingen ska kunna tvingas att exponeras för någon religion, och ej heller att inte exponeras för någon religion.

Den första tolkningen är vettig, den andra är dum. Men kanske framgår det inte så tydligt vad jag menar är skillnaden mellan dem?

Låt mig då förtydliga. Detta är artikel 18 ur FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige också skrivit under och ratifierat, finns en liknande formulering i artikel 18.

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Lägg nu märke till att man gjort en distinktion mellan religion och trosuppfattning. En religion är en typ av trosuppfattning. Med detta får även human-etiker, ateister och agnostiker rätt till samma frihet.

Men lägg också noga märke till att rätten att offentligt utöva sin religion (eller trosuppfattning) omtalas i båda förklaringarna! (Något som säkerligen irriterar både förbundet Humanisterna och sådana som har mycket grumligare åsikter än vad de har, är förresten att här slås fast att alla har rätt att uppfostra sina barn religiöst.)

Det är alltså så, att den som önskar har rätt att bära heltäckande slöja offentligt, liksom den som inte önskar har rätt att låta bli, även privat. Religiösa ritualer får man hållas med överallt där man får hållas med andra aktiviteter, och dessa ska omgärdas av samma lagliga restriktioner som allt annat människor sysslar med.

Kors och slöjor ska ha samma lagliga status som handväskor, precis som religiöst våld ska ha samma lagliga status som allt annat våld. Minareter och kyrktorn ska ha samma status som Kaknästornet, och ingen har rätt att slippa höra dem när de går på söndagspromenad. Låt klockor ringa och väskor dingla!

Det är ju annars en rätt så utbredd vantolkning av religionsfriheten att alla som vill ska kunna slippa religiösa inslag i det offentliga rummet. En sägen. För så är det definitivt inte!

Vad både Mona och Fredrik borde ha sagt, för att verkligen vara tydliga, är att religionsfrihet måste betyda både rätten för varje människa att utöva sin religion offentligt och rätten att inte utöva någon religion alls.

Därför är det väldigt viktigt att man inte slutar läsa vad hon säger för tidigt. Vad jag kan se är det just den här rätten hon pratar om, när hon säger att det framför allt måste vara kvinnans eget val.

Därför är alla eventuella förbud mycket dåliga lösningar. Problemet är mycket svårare än så.

(Vid genomläsning fann jag inlägget så dåligt formulerat att jag skrivit om det nästan helt.)

Maud Olofsson förklarade igår i Dagens Nyheter att Socialdemokraterna är Centerpartiets nya huvudmotståndare eftersom de lierat sig med Vänsterpartiet, samt att värderingar ska stå i fokus i valet. Idag tänker jag gå litet djupare in på vad det kan innebära.

För mig har socialdemokratin alltid framstått som en kompromiss mellan höger och vänster. Borgerlighetens starkare kort har varit frihetligheten i hur samhällets mål ska genomföras, medan deras svaga punkt varit vad målen egentligen är. Hos vänstern råder det motsatta förhållandet, på så vis att synen på hur samhället bör se ut är rätt god, medan metoderna för att nå dit haltar betänkligt.

Slår man samman högerns och vänsterns syn på hur målet ska nås, liksom detsamma med de bägge parternas syn på vad målet är, så uppstår det jag tycker är en av de bättre typerna av socialdemokrati. (Därmed inte sagt att jag hurrar för den, bara att mycket annat är sämre.)

Centerpartiet semimarxisterna

Maud ställer i debattartikeln följande retoriska fråga:

Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det?

Det är visserligen lite ovant att se en retorisk fråga som ska besvaras med ett ja, men ingen har sagt att det är förbjudet att vara positiv.

Det är just ordet anstränger som markerar en förändring. Till höger i det politiska fältet talar man gärna om lika lön för lika resultat, men här handlar det faktiskt om ansträngning; ni vet, till var och en efter förmåga, inte någonting annat. Det är faktiskt ännu mera radikalt: Till var och en efter ansträngning!

Det betyder att två människor som arbetar lika hårt (under lika många timmar) ska ha lika mycket betalt. Annars kommer hennes värdering i förlängningen inte att förverkligas. Maratonlöpare tar ut sig förbannat hårt, medan tubfärgskontrollanter kanske tar det rätt lugnt på jobbet. Studenter räknar hon in också, så en heltidsstuderande som ger järnet och satsar all sin tid på studierna, kommer om Maud får sin uttryckliga moraliska värdering igenom att få se bidragsdelen av studiemedlen matcha lönen hos till exempel en riksdagsledamot som anstränger sig lika mycket.

Med detta kombinerar hon alltså den traditionella högersynen med den lika traditionella vänstersynen på mål och metod. Den kompromissen är vad också Socialdemokraterna står för, åtminstone mera än något annat parti.

Av någon anledning anammar Centerpartiet alltså Socialdemokraternas politik, samtidigt som de utropar partiet till sin huvudmotståndare! Det kan tyckas en smula konstigt, när den enda orsaken verkar vara att Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet. Är det inte i så fall Vänsterpartiet som är huvudmotståndaren?

Centerpartiet är idag ett sökande parti, ett parti utan ideologisk kärna som motsvarar någon särskild väljarbas. Partiets ständiga problem har varit att de måst kämpa emot hur andra partier hela tiden överträffar dem i deras egna profilfrågor – givetvis länge med undantag från bondefrågorna.

Det är inte svårt att förstå hur de som kämpar för att hålla partiet flytande i opinionen känner sig som offer, när andra partier ständigt äter upp deras profilfrågor. Stödet för den nyliberalt individualistiska och frihetliga falangen dalar, och försöket att ta över den yttersta högerflanken efter Moderaternas retoriska vänstersprång har misslyckats. Miljöpartiet har sedan länge skavt bort Centerpartiets grönmålade ytskikt flaga för flaga, och i sin senaste svängom har de till och med börjat ta över företagarprofileringen.

Därför är det naturligt att Centerpartiet nu söker nya väljare inför valet.

Men det ligger något paradoxalt i den nya riktningen. Samtidigt som Maud utropar Socialdemokraterna till sin nya huvudmotståndare, anammar hon deras politik. Den socialdemokratiska kompromissen tycks plötsligt vara Centerpartiets nya politiska profil.

Genomförandet lär bli spretigt! De retoriska trevarna går rätt långt ut åt vänster, samtidigt som mycket av politiken sannolikt kommer stanna kvar längst ut på högerflanken.

Dessutom tycks hon ha fått kompromissen mellan höger och vänster om bakfoten! Istället för att blanda frihet med styrning, och ekonomisk jämlikhet (mer pengar till de som producerar mer), så kombinerar hon den nyliberala frimarknadssynen med de mest extrema jämlikhetsmålen inom Vänsterpartiet!

Det låter som hon menar att vi genom marknadskrafter allena, ska nå fram till det det kommunistiska samhället! Centerpartiets politiska nyprofilering är faktiskt en alldeles lysande satir på Socialdemokraterna! Frågan är bara hur bra det egentligen är att närma sig valet med en satir som partiprogram, och att föra fram en politik som karikerar den hos ens huvudmotståndare.

Fast i själva verket är det ju ingen satir. Det är allvar! Centerledningen känner antagligen att det är dags att ge igen, att det är dags för partiet att bli bäst på någon annans profilfråga, istället för att ständigt se sina egna stjälas av andra. Går de hela vägen, är det bara lite värdekonservatism som saknas, så har de anammat varenda riksdagspartis politik på en och samma gång.

Risken med att på det här sättet försöka vara alla partier samtidigt, är att de inte blir något parti alls.