Här sitter jag och skäms litet grand. Upprinnelsen är en artikel i BBC News, som jag hellre än gärna översätter:

Som en del i vad landet kallar "världens mest demokratiska Twitter-experiment" tar varje vecka en ny svensk kontroll över nationens officiella Twitter-konto, för att dela med sig av sina vardagsupplevelser, åsikter och för att rekommendera saker att göra och se där de bor.

Kampanjen heter Curators of Sweden och drivs av Visit Sweden och Svenska Institutet. "Curators of Sweden" är ett litet märkligt ordval, eftersom det betyder Sveriges intendenter eller Förvaltarna av Sverige – och inte Sveriges representanter (eller Sveriges kuratorer för den delen). Förmodligen ska det läsas som Förvaltarna av varumärket Sweden.

Så här står det på Curators of Swedens hemsida, åter i egen översättning:

Varje vecka är någon i Sverige @Sweden: Ensam härskare över världens mest demokratiska Twitter-konto.

I sju dagar rekommenderar han eller hon saker att göra och platser att se, och delar med sig av olika åsikter och idéer under tiden.

Därefter gör någon annan samma sak – men på ett annat sätt. Följ alla nio miljoner av oss. Välkommen till Sverige.

Varför måste jag tvunget översätta det här? För att vare sig Curators of Sweden eller Visit Sweden finns på svenska. Twitter-kontot och dess hemsida finns dessutom bara på engelska.

Detta handlar förstås om målgruppsanpassning. Engelska är förmodligen det språk som flest förstår i den grupp människor som multiplicerat med sin köpkraft är störst, och att sälja Sweden till folk som redan konsumerar Sweden eftersom de bor i Sverige är väl vare sig särskilt lönsamt eller en del av uppdraget. Därmed förmedlar de bilden av att här i Sverige behöver vi inte blanda in den egna befolkningen för att vara demokratiska, även om det just här bara handlar om hur den egna befolkningen marknadsförs utomlands.

Det här är kanske litet pinsamt för de som hittat på kampanjen, men det är inte just därför som jag sitter här och skäms en smula.

Avsikten med kampanjen förklaras så här:

I masskommunikationens och den ökande globaliseringens tidsålder är ett land till stor del beroende av hur det uppfattas utomlands. Politiska mål, handel, investeringar, besökare samt utbyte av talang och kreativitet beror alla i hög grad på resten av världens syn på landet.

Idén är att intendenterna genom sina tweets skapar intresse och väcker nyfikenhet för Sverige och den bredd landet har att erbjuda. Förväntningen är att intendenterna kommer måla en bild av Sverige som är olik den man vanligtvis tar del av genom traditionella media.

Vad är det egentligen för kommunikationskanal de försöker skapa? Ett Twitter-konto kan ju vem som helst skaffa sig, med litet hjälp till och med utan att kunna engelska, och allt som någon svensk skriver på Twitter är tillgängligt för vem som helst att läsa. Personerna som skapat kampanjen känner förstås till hur Twitter fungerar, och att de till exempel kunde ha skapat en "officiell" lista med svenska användare (som skriver till omvärlden) som alla som ville kunde följa i stället.

Så vad de försöker skapa måste vara något annat än vad som redan finns. Närmare bestämt måste det handla om en kommunikationskanal som inte inriktar sig på det journalistiska (vilket traditionella media vanligen gör) eller på bredd (vilket Twitter redan har, i jämförelse).

Hur får de detta till något demokratiskt? BBC berättar visserligen att ingen censur förekommer, trots att långt ifrån alla tweets från @Sweden-kontot ska ha varit positiva, men sedan när blev det så att ocensurerat implicerade demokratiskt? Det krävs väl ändå något mer än bara icke antidemokratiskt för att vara demokratiskt?

Det skulle ta drygt 170 000 år att rotera Twitter-kontot mellan "alla nio miljoner av oss" – ungefär lika länge som slutförvaret av kärnbränsle ska hålla tätt – så urvalsprocessen får en rätt avgörande betydelse för det där ordet "demokratisk". Och Sveriges indendenter väljs av en liten, sluten kommitté av något slag:

Hur kan jag nominera en framtida Sveriges indentent?

Du kan inte nominera dig själv. Men får gärna föreslå en lämplig kandidat. Vi tar för närvarande endast emot sökande som är svenska medborgare. Detta kan komma att förändras i framtiden för att erbjuda ett bredare perspektiv men det är så här vi vill börja.

Skicka ett mejl till curatorapplication@visitsweden.com med svar på följande frågor så ska vi överväga ditt förslag.

[…]

Men det är inte heller på grund av den von Oben-attityd som krävs för att kombinera ovanstående med prat om "världens mest demokratiska" som jag skäms. Det här är ju för sjutton bara om reklam, och i regel är reklam allt från stupid till imbecill. Hade något företag försökt kränga bensin, bänkskivor eller bokhyllan Berit med ordet "demokratisk" så hade jag inte suttit här och skrivit, eftersom ordmissbruk, förskönande och ljugeri lika mycket är branschens sjukdomar som beståndsdelar.

Visserligen handlar Curators of Sweden om information som pytsas ut genom en kanal som – till skillnad från Carl Bildts Twitter-konto – på något vis utnämnts till Sveriges officiella och kallas demokratisk.

Sättet kampanjmakarna använder ordet "demokratisk" på påminner sedan inte alls om det där ökända förhållandet där den högsta beslutande makten är enligt lag bunden till folket, utan med "demokratisk" verkar de inte vilja säga något annat än vad andra försäljare menar med REA, nämligen köp!

I stället bestämmer en liten grupp okända människor genom en sluten process vilka som i en vecka vardera ska få förvalta något så futtigt och lustigt som nationen Sveriges officiella Twitter-konto, som dessutom är på engelska. Allt för att öka konsumtionen.

På det viset lyckas de lägga fram den officiella svenska synen på demokrati för omvärlden. Det pinsamma är nu inte att Visit Sweden verkar ha missat den aspekten. Inte heller känns det särskilt pinsamt att bo i ett land som presenterar sig på det viset. Det pinsamma är att det känns rätt träffande.

God morgon! Sedan en liten tid tillbaka har det förts en diskussion om hur politiker använder internet. Även vi icke-politiker har fått vara med på våra små hörn emellanåt. Om detta har jag flera tankar, både sådana som handlar om nätets roll i valrörelsen, och förstås om hur jag själv har valt att bete mig.

En artikel i Svenska Dagbladet handlar om detta, och inleds så här:

2010 har beskrivits som valåret då Facebook, Twitter, bloggar och andra sociala medier skulle få sitt stora genombrott i svensk politik. Vid sidan av torgmöten, valstugor, dörrknackning och andra traditionella metoder finns nu en ny arena där väljare och folkvalda kan möta varandra.

Så hur står det till sex veckor före valet? Mycket illa, om man ska tro experterna.

Och där hade jag ha kunnat hålla med, om det inte vore för att jag inte skriver under på verklighetsbeskrivningen. Jag tror definitivt inte på att sociala medier är på väg mot något slags genombrott i år. Åtminstone inte när det gäller att nå nya väljare i någon större omfattning.

Undantaget skulle eventuellt kunna vara Facebook, som lyckats dra till sig en i det närmaste abnorm andel av befolkningen. Men ännu tror jag genomslaget är så pass skralt att det knappast kan kallas för något »genombrott«.

Orsaken? Jo, av de traditionella mötesplatser som finns, bland annat dem som artikeln nämner, så är samtliga mycket formaliserade. När man läser en debattartikel, lyssnar på någon som pratar på ett torg eller hör ett uttalande i TV, så förväntar man sig redan ett slags formaliserat luftspråk.

Undantagen är mer eller mindre begränsade till valstugearbetet och i viss mån – gissar jag – dörrknackning.

Och så är även nätet ett av undantagen.

Jag vågar mig på att kasta fram två grundläggande riktlinjer, som kanske (med ett leende) kan kallas för ett »utkast till framgångsrecept«:

1. Gör det informellt. Du har bara en läsare åt gången.
2. Gör det själv. Var din egen chefsideolog.

Att undvika formalisering

På nätet är varje möte personligt, på ungefär samma sätt som när man pratar med någon i en valstuga. När man bloggar så måste man försöka tampas med detta, trots att man riktar sig till många olika människor med samma text. Formella texter i samma anda som debattartiklar, pressmeddelanden eller tal känns inte bara stela, utan oäkta.

När det gäller att följa den här riktlinjen så tror jag att jag själv ofta balanserar litet för nära gränsen till det acceptabla, vilket inte är särskilt bra. Det är också oerhört svårt att skriva en text som samtidigt är både personlig och kan nå fram till sinsemellan mycket olika läsare, eftersom de här båda målen verkar gilla att både slita och dra i texten åt helt olika håll.

Jag har egentligen ägnat över tio år åt att försöka bli bättre på att skriva. Mestadels har det handlat om skönlitterärt skrivande och en del poesi. Men sedan jag drog igång den här bloggen för nio månader sedan har jag ändå ofta känt att jag velat ut på alldeles för djupt vatten.

Mina erfarenheter som lärare har övertygat mig, att om man skriver trettio meningar och trettio personer läser, så kommer de att missförstå var sin. Därför är tydlighet en dygd. Men med den dygden kommer en ny fara. Man riskerar ju att låta som om man talar till små barn då, och så gillar ingen att bli tilltalad.

Med allt detta att försöka hålla ordning på, har jag helt enkelt trillat ned i en helt annan fallgrop: Jag blir långrandig. Å andra sidan är det en brist som jag kan stå ut med, åtminstone tills jag blivit bättre på att skriva kortfattat utan att förlora precisionen.

De som får till det på ett alldeles utmärkt sätt är ytterst få, och de flesta trillar nog ned i helt andra fällor än jag. Men grundprincipen är densamma: Människor samlas inte för att läsa högt ur politiska bloggar, utan alla som läser gör det i huvudet där de är ensamma. Därför är det bara du och läsaren, och då blir det inte bra om du beter dig som om du vore en myndighet (eller ett partikansli).

Att undvika det opersonliga

Ingen gillar en kopia. På nätet förväntar man sig inte bara en informell ton, utan också en självständig tankegång.

För att ge en text det djup som gör den intressant, åtminstone i mina ögon, så är det nödvändigt att man förstår vad man skriver. Det är nödvändigt att man själv kan sluta sig till sina åsikter utifrån mera grundläggande värden och sin uppfattning av hur verkligheten ser ut.

Den mest befängda avarten bland alla politiska blogginlägg som skrivs, det är de där bloggaren fått tag på färdigformulerade texter som han eller hon sedan bara kopierar och klistrar in. Att man hjälps åt inom alla partier med att ta fram bra förlagor till insändare, som man kan skicka in till lokala blaskor, det är inte något fel. Men samma metod är inte direkt överförbar till nätet.

Att tycka likadant som sitt favoritparti i alla eller nästan alla frågor är absolut inte något jättetabu, men man måste kunna förklara varför man tycker som man gör. Annars framstår allt man skriver om flyktigt och godtyckligt tyckeri utan substans, och det är något man känner i magen som läsare.

För min egen del har det inneburit att jag helt enkelt inte skriver om frågor som jag inte känner mig säker på. Det låter kanske litet tråkigt att behöva vara så restriktiv och inte kunna spekulera ibland, men faktum är att det snarare är tvärtom. Genom att ställa relativt tuffa krav på vad jag påstår, så blir jag tvungen att tänka djupare och hitta fram till min egen övertygelse. Under de månader som jag skrivit på Kuniri har det faktiskt lett till att jag kunnat utveckla mina tankegångar mycket snabbare än jag egentligen trodde var möjligt.

Men man behöver givetvis inte betrakta sitt bloggande som ett storskaligt projekt för personlig utveckling för att följa den andra riktlinjen. Det räcker att man hela tiden strävar efter att vara en ideologisk gör det själv-are.

Så vilka sitter i publiken? När det handlar om politiska bloggar så är jag ganska säker på vilka det är som läser. Det är dem som redan är intresserade, antingen på grund av att de är politiskt aktiva, eller också för att de pysslar med media eller någon samhällsvetenskap.

Än så länge, i alla fall.

För mig har det inneburit att jag helt valt bort det partipolitiska kampanjandet. De som följer bloggen vet att jag mer eller mindre aldrig använt de där typiska formuleringarna som börjar med »vi i Miljöpartiet«, och frånsett att det skulle strida mot min ambition att prata i sak istället för intresse, så är det här inte någon TV-ruta.

De man säger »vi i Miljöpartiet« till läser helt enkelt mycket sällan vad jag skriver, och råkar de ändå trilla in här så är tanken att sättet jag skriver på ska fungera i vilket fall.

Istället fokuserar jag mest på att försöka föra fram argument för vad jag själv är övertygad om. Ibland är det riktat till dem som tycker något liknande, om jag tror att jag har något kul perspektiv att bidra med, och andra gånger är det riktat till dem som tycker det helt motsatta.

Oavsett vilket så försöker jag övertyga. Därför duger det inte att bara säga vad jag menar. Det absolut viktigaste är istället att få fram varför.

Och som du kanske förstår, så måste man tänka ganska annorlunda när man faktiskt är ute efter att i sak övertyga människor som redan har starka åsikter, åtminstone i jämförelse med hur man gör i en normal politisk debatt. Jag menar, finns det över huvud taget någon som på allvar får intrycket av att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker övertyga varandra när de debatterar?

Knappast. Och det känner man; det känns liksom inte äkta. Men vi förväntar oss just den oäktheten på många av de etablerade mötesplatserna mellan väljare och politiker.

Det är på den punkten som sociala medier skiljer sig som mest. Den egenheten håller politiker fortfarande på att lära sig hantera, och det är därför som »experterna« i SvD-artikeln har någonting att såga.

Så till sist: Är det verkligen värt att blogga när dem man når ut till först och främst är de redan aktiva?

Ja då! Delvis för att det är en bra idé att hitta in på nätet redan nu, och luska ut hur man själv bäst hanterar utmaningarna här.

Men framför allt för att man är så bortskämd med publiken. Politiskt redan aktiva är kanske litet svårare att övertyga, men å andra sidan ger de sig sedan ut och försöker övertyga ännu flera om vad de själva tror på.

Därför är det oerhört viktigt att vi gör allt vi kan, för att göra den politiska bloggvärlden till en så god plattform för saklig diskussion som möjligt.

Någon lika stor och bred diskussionsarena har aldrig funnits tidigare, och därför är det kanske inte så många som tänker på vilka möjligheter som faktiskt kan rymmas i den. Hur bra den faktiskt kan bli vet vi inte ännu, men man kan enkelt sluta sig till att den också kan förfalla till ytterligare en trist plats för samma gamla förutsägbara och insubstantiella propagandaretorik.

Och om det skulle ske, då kan vi lika gärna sluta skriva igen, för den marknaden är sedan länge redan mättad.