I backspegeln ser jag ett blogginlägg som borde ha blivit publicerat, men det blev aldrig av. Ämnet var djurskydd och Fredrik Reinfeldts lyssnarutfrågning i Studio Ett den 27 november, ni vet när radiolyssnare ringer in och ställer frågor som han försöker komma undan. Frågan han fick, var varför det inte regleras statligt att all köttproduktion ska vara ekologisk, och bakgrunden var vanvården av grisar, som fick litet nyhetsplats i november.

Ella Håkansson: Hejsan Fredrik! […] Det gäller grisfarmar i Sverige idag, och jag hörde senast idag på radio att man har infört ett certifikat för bönder som driver grisproduktion. Jag tycker att det är väldigt konstigt att man inte reglerar ifrån statens sida så att all köttproduktion i Sverige idag blir enligt ekologisk standard, med tanke på hur grisar behandlas, och andra djur också för den delen. […] Frågan är: Varför reglerar man inte från statens sida så att all, samtlig, köttproduktion i Sverige blir ekologisk?

Fredrik är lite svamlig (eller möjligtvis pratglad), så för att det inte ska bli tungläst styckar jag upp hans svar och kommenterar, istället för att ta allt på en gång.

Fredrik: Alltså, vi har en djurskyddslagstiftning som är skarpare och mer långtgående än andra länder. Och vi har ju dessutom berömt oss ofta att vi skulle ha bättre förutsättningar inom det här området, som ju nu har kommit i fråga om det verkligen stämmer.

Att den svenska lagstiftningen är skarpare och mer långtgående innebär inte att den är skarp och långtgående. Bara att den är närmare sådana ideal än andra lagar.

Det finns faktiskt en anledning till varför djurskyddet alltid beskrivs i relativa termer, och aldrig med absoluta omdömen som bra, skarp och långtgående. Det vore nämligen en lögn. Rättare uttryckt, så är lagstiftningen inte riktigt lika undermålig som flera andra länders. I det ovanstående uttrycker Fredrik tvivel om att ens detta verkligen stämmer.

Jämför gärna med migrationspolitiken, som också vanligtvis beskrivs i komparativa termer: Sverige har världens mest generösa asylpolitik. Att den däremot skulle vara generös är det få som dristar sig till att säga, för det är inte sant.

Vi kan som konsumenter [välja] den typ av ekologiska produkter som ofta betonar ännu mer förhöjda ambitioner när det gäller bra omhändertagande om djuren, och det finns ett stort och växande intresse bland konsumenter runt om i Sverige för detta, och inte minst, tror jag, efter det som har inträffat nu.

Frågan gällde regleringar, och Fredrik svarar sin ideologi troget att sådant vill vi inte ha. Det är nämligen en medborgerlig rättighet att sponsra vanvård. Visst, okej, man får välja att låta bli om man verkligen vill, men den heliga rätten till billighet får inte hotas, lika litet som man får rucka på den moralfilosofiska principen att vad folk köper bestämmer vad som är moraliskt rätt.

Att han sedan kallar ekologiska mål för »ännu mer förhöjda ambitioner«, antyder att utgångspunkten inte bara är ett, utan två snäpp lägre på ambitionsskalan. Ett snäpp lägre än ekologiskt tänker han sig rimligtvis är att alls nå upp till den där bottenplattan för djurskydd som europeisk lagstiftning tvingar på oss. Att kalla den för förhöjda ambitioner är fullkomligt banalt. För Fredrik verkar det »neutrala« utgångsläget vara inget djurskydd alls.

Det är viktigt att påpeka att vi har ändå ett starkt djurskydd i grunden i Sverige, för att bland annat undanröja den här typen av problem. Men jag har precis som du noterat att trots lagstiftning så begås felaktigheter, och det som är bra tycker jag är att både från Scan och från Ica och från andra intressenter så har nu blivit tydliga reaktioner att detta accepterar man inte, så här får det inte gå till och det måste ske förbättringar.

Vad innebär då i grunden stark? Nästan vad som helst. I just det här fallet syftar han antagligen på den där bottenplattan som vi är tvungna att nå upp till. Men det är att ju mot de kraven det hela tiden brister, och dessutom är de ändå så lågt ställda att det inte kan kallas något snällare än avsiktligt djurplågeri.

Att inblandade företag säger sig tycka det inte är okej att inte ens nå minimikraven har dessutom ingenting med vare sig frågan om lagstiftning eller frågan om ekologiska ambitioner att göra. Han har inte svarat på frågan alls.

Programledare: Ella frågade dig varför inte lagstiftning om att all köttproduktion ska vara ekologisk.

Fredrik: Vi menar att vi ska ha ett grundläggande djurskydd, som då gäller i lagstiftning. Sedan ytterligare ambitioner ovanpå det. Man kan säkert bli oense om vad som menas med ekologisk produktion, och allting behöver inte vara lagstiftning. Vi har en bottenplatta som är bra, vi ger möjligheten för konsumentmakten att [styra] i [en] ännu mer riktig riktning.

Fredriks argument emot att höja djur- och miljöskyddet till någon form av ekologisk nivå, är att man kan bråka om vilken nivå som är ekologisk. Men tänk om man kan bråka även om dagens djurskyddsnivå? I så fall är ju djurskyddet i sig bara att avskaffa, med samma argument! För att inte tala om jobbskatteavdraget, regeringen, köttproduktionen, Moderaterna, migrationspolitiken, finanspolitiken, EU och så vidare till leda.

Sedan kommer han till den där bottenplattan. Problemet är att muskelmökarna inte lyckas nå upp till ens bottennivån av djurskydd, trots att Fredrik låtsas som att det var något annat som var problemet. Och hur bra är egentligen den där bottenplattan?

Ella: Fast enligt mig och många andra som jobbar inom branschen, där man kollar på hur djuren hålls och vad man kan förbättra, så är inte bottenplattan idag tillräcklig, med tanke på djurens naturliga behov. Om man ser till ströbäddar till exempel idag, som svenska grisfarmar måste ha, så räcker det med att det är en näve strö som kastas in till grisen. Varför kräver man inte att grisarna får gå utomhus, där deras naturliga behov på en gång skulle tillgodoses?

Fredrik: Nu är det ju möjligt att hitta dem som beskriver sig som glada grisar eller ekologiskt framtagna.

Fredrik verkar ha fått sin bild av djurhållningen från Bolibompa, eftersom han berättar att han ibland hittar »dem som beskriver sig som glada grisar eller ekologiskt framtagna«. Är det han själv som intervjuat grisarna, eller är det någon annan i regeringen? Sker intervjuerna i samband med slakten, eller har regeringen kanske ett djuretnologiskt organ, som muntra och nyktra spatserar omkring ute på idylliska svenska gårdar och dokumenterar grisarnas livsberättelser?

När han sedan försöker lyfta fram en invändning mot kraven på tillräckligt djurskydd, så blir det fel i munnen på honom:

Får jag bara påpeka att det som brukar vara invändningen, det är ju mer skarp lagstiftning vi har i Sverige, desto mer av import av kött ser vi, och den utveckling vi har sett på senare år det har vi inte sällan kan jag säga just från lantbrukare det är ju en kraftig stegring av import av kött, och det beror på att vi är priskänsliga vid diskerna, så vi har också den aspekten.

Min kremlologi är förvisso en smula rostig, men jag tror han menar att om vi skulle skaffa ett fullgott djurskydd, så skulle köttet bli så dyrt att alla skulle köpa billigare kött från utlandet där djurskyddet är fortsatt svagt. Kanske vill han sedan ha sagt att »utvecklingen med stegrad import har vi sett på senare år, och det har vi inte sällan hört från lantbrukare, kan jag säga«.

Men det är ett nonsensargument, och bara ännu en upprapning av budordet att det vilket någon köpa, skolen i finna gott.

Så än en gång: En handling blir inte bra bara för att någon betalar för den. Om det verkligen stämmer att alla konsumenter skulle känna sig tvingade att mot sin vilja köpa utländsk vanvårdad spargris, istället för sådana som fått ut något mer av livet än en kvadratmeter bajsig betong, då är det ju verkligen just en politisk uppgift att lösa problemet.

Ella: Men varför reglerar man det inte från statens sida, så att köttet blir billigare för oss konsumenter men att köttproduktionen fortfarande är okej?

Fredrik: Ja, av det skälet att vi inte tror på den typen av kommandoekonomi där vi prisreglerar kött. Det tror jag inte helt enkelt kan fungera, utan jag tror vi ska bejaka konsumentmakt, och vi ska se till att vår lagstiftning efterlevs.

Att producera kött under vettiga förhållanden utan höjda priser hade antagligen gjorts med subventioner, men för Fredrik finns bara klassisk sovjetisk prisreglering som metod i det här fallet. Vid andra tillfällen går det förstås bra. Jobbskatteavdraget nämndes tidigare, hushållsnära tjänster tål att upprepas, och listan är fortsatt lång. Momssänkning är ett slags subvention, till exempel.

Frågor och svar kan sammanfattas så här:

Hans politiska fantasi når uppenbarligen inte fram till de mera demokratiska metoderna när han kommer att tänka på rumpa (kanske med senap på).

Kan det vara så att när mannen som talar med grisar väl sitter till bords så förvandlas han till en fryntligt svamlande Per Oscarsson som inte längre minns vad en subvention är för något? Avdrag på skatten? Finanspolitik? Nä kommu… kommuNISTfasoner aldrig hört talas om det ska löna sig att köttbulle.

Många miljöpartister är litet missnöjda, och jag är en av dem. Miljöpartiet har ändrat sig om skattereduktionen av det som kallas hushållsnära tjänster. Nu ska de få vara kvar, för jobbens skull. Tills konjunkturen är bättre, sägs det, vi vill inte göra något som leder till färre jobb.

I och för sig, för att ändå ta det på allvar: Att på jättemomangen stöka om helt och hållet är inte bra. Subventionerna formar vardagen för människor i dag. Jag tänker förstås mest på dem som arbetar, och inte dem som får städningen betald av staten. Därför är det vettigt att ta det lugnt.

Men lugn utesluter inte handling!

Här citeras utan förbehåll Hållplats Hådén:

Några invändningar mot detta:
1. Det finns effektivare sätt att begränsa arbetslösheten mer.
2. Den viktigaste frågan just nu är inte jobb, utan klimat.
3. Beslutet gör rika rikare, när pengarna akut behövs till annat.
4. Självklart vill vi göra vissa saker som leder till färre jobb, bland annat stoppa pälsfarmerna i Sverige.

Statistiska Centralbyrån berättar även så här:

Det är mycket ovanligt med hushållsnära tjänster bland personer med låg inkomst. Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skatte­reduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skatte­reduktion för hushållsnära tjänster.

Häng med nu: Tar vi 0,07 genom 0,5 / 0,05 så blir det 0,007, vilket är 7 promille. Därmed har fler personer i den tjugondel av befolkningen som har högst inkomst tagit del av skattereduktionen, än i de tio tjugondelar som har lägst inkomst. (Eller räknar jag helt tokigt?)

För mig framstår det som ett litet underligt sätt att vara rädd om skattebetalarnas pengar, vilket ju samma skattereduktioners främsta försvarare gärna säger att man ska vara. Men det går säkert att vrida det argumentet ur led på något vis, med rätt trampolin för den statistiska volten, och för själva presentationen ett munläder av mockakvalitet. (Köttsidan av huden utåt, alltså.)

Det ligger däremot i linje med George W. Bushs inställning till skatter: Man ska få ta del av skattepengarna i proportion till hur mycket man skattar. Skattar du inte, då är det offentliga inte till för dig annat än i undantagsfall. Skattar du däremot massvis, som till exempel Per Gessle gör, så ska du få den bästa service staten har att erbjuda.

Fast vad jag mest av allt kommer att tänka på är Arne Næss kriterium för teknokrati: Att man ägnar sig mera åt medlen än åt målen. När antika filosofer som Sokrates, Platon eller Aristoteles skulle komma fram till det optimala sättet att organisera samhället, så pratade de mycket om det högsta goda.

Om vi smusslar bort de religiösa aspekterna av det begreppet, så blir någonting ändå kvar. Syftet med att hjälpas åt var självklart för dem. Istället för att slösa tid på att alla odlar sin egen rova, sular sin egen doja, utbildar sitt eget barn och bygger sitt eget hus, så bor vi ihop i samhällen. På så vis får vi mera tid över till att ha roligt med varandra, eller för oss själva om vi känner för det.

I dag är det idealet verkligen helt borta. Det har förvisso gått över två tusen år sedan dess, men idén är knappast så förbannat dammig att vi kan låtsas som om den aldrig funnits. Meningen med ett samhälle nu är att vara bäst på allting, och effektivast. Mera än i går ska man jobba varje dag, för annars… vet ingen riktigt vad som händer.

Men det är ju det som är problemet!

Birger Schlaug skrev om en aspekt av det här alldeles nyss:

Tanken är givetvis logisk för den som ser möjligheterna att hålla igång tillväxten genom att göra alltmer av våra liv till en fråga om att köpa och sälja. Allt som sker utanför ekonomin – som att bädda sin egen säng och gå till dagis med sina egna barn – är av ondo. Kan också detta föras in i den formella ekonomin så ökar de ekonomiska volymerna.

Ekonomin är litet som ett gammalt körsbärsträd. Den är bra att ha, man kan sitta i skuggan och ta det lugnt och bären är goda, även om några tycker de är för sura. Men får trädet chansen så tar det över hela trädgården med sina rotskott, så att inget annat får plats och marken sticks så att man inte kan gå barfota på sommaren.

Nu kom jag förresten på att det faktiskt finns de som vet vad som händer om vi gör något annat än att jobba mera och mera. Vår finansminister Anders Borg vet till exempel. Han berättade i Ekots lördagsintervju för ett par år sedan om risken att människor börjar konsumera mera fritid när de får pengar över. Så säger man tydligen inom nationalekonomin. Då verkar det konstigt att den sägs vara värdeneutral och inte alls något moraliserande.

Vi kanske borde fråga oss varför vi har något samhälle egentligen. Är det för att kunna jobba mera och ha mindre fritid, eller är det för att jobba mindre och ha mera fritid?

Verkligheten är förstås så pass komplicerad att det inte räcker med att bara kunna svara på en enda fråga för att klara av den. Fler och svårare frågor måste besvaras, annars blir det väldigt krångligt. Men har man inget svar på ens en sådan ganska enkel fråga, då är man istället helt chanslös.