Länge har jag velat utveckla min syn på »tillväxt«, men det får lov att dröja litet till, för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig ännu.

En annan sak jag länge velat göra, det är att lägga fram hur jag menar att offentlig debatt bör föras, och framför allt vilka krav man kan ställa på politiker och andra som deltar. Trots att jag faktiskt vet hur jag ska formulera detta, så får också det lov att dröja litet.

Men jag snuddar litet vid ämnena när jag läser det svar av Lydiah Wålsten vid Timbro, som Staffan Laestadius fått på sin debattartikel »Hjulen snurrar på fel sätt«.

Staffan skrev bland annat det följande:

Mellan tummen och pekfingret orsakar varje procentenhets ökning av BNP en ökning av CO2-utsläppen med 500000 ton.

Den som menar allvar med ambitionerna att få stopp på CO2-utläppen – mänsklighetens största utmaning – kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär. Den enda tillväxt vi bör glädja oss åt är den som innebär en gigantisk strukturomvandling bort från CO2-genererande aktiviteter till förmån för gröna klimatvänliga sådana.

Den som föreställer sig att vi behöver öka farten för att skapa resurser för klimatarbetet har missuppfattat läget: det är sättet hjulen snurrar på som är problemet.

Nu kikar vi på Lydiahs svar, som börjar så här:

Tillväxt har alltid varit en källa till civilisationskritik. Staffan Laestadius skriver på Brännpunkt 1/3 att koldioxidutsläppen är akuta och att politiken måste ställa om samhället. Grundantagandet är svagt, av två skäl.

För det första är tillväxt en förutsättning för god miljö. Som FN har konstaterat är den bästa utvecklingen för världen om vi får en riktigt snabb tillväxt i hela världen. Idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde. En snabb tillväxtökning gör även att familjebilden stabiliseras, vilket vore bra inte minst i Afghanistan och Kongo.

Grundantagandet, alltså att mängden koldioxidutsläpp som släpps ut är akut, och att politiken måste ställa om samhället, är alltså fel.

Det första skälet är att tillväxt är en förutsättning för god miljö. Detta påstående är logiskt ekvivalent med att endast om vi har tillväxt, så kan miljön vara god. Därmed gäller också ett omvänt påstående att om miljön kan vara god, så har vi tillväxt.

Vi kan sålunda falsifiera påståendet genom att undersöka huruvida miljön kan vara god utan tillväxt. För att göra detta krävs en definition av vad tillväxt är för något. Enligt Nationalencyklopedin finns flera betydelser:

1. tillväxt, ökning av individers, organs eller cellers volym, vikt, storlek eller antal orsakad av ökning av cellantal, cellvolym och extracellulärt material.
2. tillväxt, hos populationer ökning av individantalet inom ett definierat område.
3. tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP).
4. stå på tillväxt, ännu inte användas i full utsträckning

Under rubriken »Tvillingar med komplikation« finner vi även berättat hur någon i späda år opererade bort en tillväxt på baksidan av sitt ena knä som kunde ha blivit personens tvilling om det hade fallit sig annorlunda.

Men jag gissar att det är ekonomisk tillväxt, alltså BNP-tillväxt, som åsyftas. Vi borde nu kunna falsifiera Lydiahs påstående, alltså att om miljön kan vara god så har vi tillväxt. Så här gör jag det: Innan vare sig nationer eller ekonomier fanns, så var miljön många gånger god, och många andra gånger kunde den vara det.

Hennes påstående är alltså falskt.

Var detta inte litet väl enkelt att säga emot? Jag blir nästan misstänksam nu. Menar hon verkligen just ekonomisk tillväxt? Inte är det väl ändå tillväxter på knäet hon tänker på?

För det andra är tillväxten resultatet av vad människor tänker. Även om tillväxt i den politiska debatten ofta beskrivs i termer av procentsatser och BNP, är det kreativitet som skapar tillväxt, vår vilja att förbättra våra liv. Därför är tillväxten stor i de länder som just blivit fria från kommunismens bojor, som Baltikum på 90-talet och nu Kina och Indien med en årlig tillväxt kring tio procent.

Det var det inte! Istället är det tillväxt av kreativitet och tankar som hon propagerar för. Uppenbarligen tänks och kreeras det särskilt mycket i Kina och Indien för tillfället, alltså ett par av de länder där världens mest förorenade och därför också mest tillväxt-befriade städer ligger.

Närmare bestämt ökar antalet tänkta tankar och kreationer med tio procent per år i Kina och Indien. Anledningen är att både Kina och Indien alldeles nyligen slutade vara kommunistiska.

…

Efter att ha stipulerat denna nya och fräscha definition av tillväxt, fortsätter hon sitt lilla kreativa textstycke så här:

Det är vår önskan om mer tid, tillsammans med familj och vänner, och ytterst på vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss som driver tillväxten. Det är därför tvättmaskinen är revolutionerande – föräldrar får mer tid för sagor med barnen. Om man vill bromsa tillväxten i ett land med politik är det att artificiellt hindra kreativiteten i ett samhälle så att det blir sämre än vad det kan bli.

Varje år tänker och kreerar vi mera än föregående år, dels därför att vi är rädda för döden, och dels därför att vi vill vara mera tillsammans med familj och vänner. Så skriver hon. Sedan lägger hon till att om vi politiskt hindrar människor från att vara mer och mer kreativa, så hindrar vi människor från att vara kreativa. Duh!

Egentligen är alltsammans förstås jättebra. Lydiah och Timbro har alltså äntligen förstått: Ekonomisk tillväxt ger inte god miljö! Vi behöver arbetstidsförkortning, inte BNP-förstoring!

Fast sedan blir resonemanget knepigt. Vad som istället för ökad BNP tydligen är det enda som kan ge potentiellt god miljö, det är att varje person bidrar med en alltjämt ökande mängd tankar och kreativitet per år. För att rädda miljön måste vi helt enkelt tänka fler och fler tankar varje år, och vi måste helt enkelt bli mer och mer kreativa.

Hennes storstilade avslutning lyder:

Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Vem kan vara emot det som måste göras?

Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad. Och det är just individers skapandekraft världen behöver för att uppnå en bättre miljö.

Alltså: Om vi ska få en god miljö, så måste vi öka tillväxten. Inte tillväxten av BNP, för den saknar betydelse, utan vad vi måste öka är tillväxten av tankar och kreativitet. Om det ska kunna ske, så är det förbjudet att säga att vi måste göra något. Låter det särskilt tänkvärt?

Nej. Det tycks mera sannolikt att hon trasslade in sig i sin skrivmaskin och skrev fel, än att det här skulle stämma överens med vare sig verkligheten eller hennes egna syften. (Jag hoppas hon inte gjorde sig illa.)

Givetvis är det BNP hon tänker på. Så här: BNP-tillväxten måste öka, eftersom högre och ännu högre BNP är det enda som ens kan komma i närheten av att eventuellt låta god miljö finnas kvar. Detta har vi ju numera lärt oss av att titta på världens mest förorenade städer! De har nämligen mycket hög tillväxt. Andra städer med mycket lägre tillväxt, de är däremot mycket mindre förorenade.

Och det förstår väl vem som helst, att om något är mycket förorenat, då finns det många fler möjligheter att städa upp! I helt ren miljö däremot, där har man ju inte en enda liten chans att göra något bra för miljön. Det går liksom inte!

Så långt tycks ju allt följa helt vanliga och elementärt logiska mönster. Men när man sedan ser till debattartikelns helhet, så blir det med ens uppenbart att Lydiah faktiskt hör hemma i den högre logiska skolan!

Allt detta är nämligen ett argument emot att mängden koldioxidutsläpp är akut. Problemet med global uppvärmning är alltså inget problem, bara vi kommer ihåg att vi måste göra så här:

1. Vi måste tänka tio procent fler tankar varje år.
2. Vi måste vara tio procent mer kreativa varje år.
3. Vi måste bo i världens mest förorenade städer.
4. Vi måste sluta säga måste till varandra.

Då blir BNP stor. Det där sista är extra viktigt. Om vi ska uppnå den bästa miljö som alls kan uppnås, med andra ord en sådan där potentiellt god miljö som inte är oförbätterligt bra redan, så får vi absolut aldrig någonsin – under några som helst omständigheter – säga att vi måste göra något.

Jätteviktigt!

Det här är så logiskt att det inte ens går att förstå. Själv blir jag till exempel förskräckt och vill komma med förmaningar. Lydiah skriver ju faktiskt massor om vad vi måste göra.

Det är ju nästan som om hon inte vill ha någon bra miljö!

Varför, Lydiah, måste du jämt förstöra? Gå och ställ dig på tillväxt!

Uppdatering 6 februari 16.00: Eftersom det finns anledning att tro att William Petzäll haft det litet halkigt i livet sedan en tid tillbaka, så väljer jag att åtminstone tills vidare ta ned det här inlägget.

Anledningen är relativt simpel. Ett syfte med texten var att illustrera hur det är fullt möjligt att vara osaklig utan att samtidigt ha fel. Man kan nämligen säga (och folk säger ofta) för diskussionsämnet ovidkommande saker som ändå är riktiga. Detta menar jag är tokigt gjort, under många omständigheter, och i inlägget försökte jag visa istället för att förklara varför.

Ett annat syfte var att göra en demonstrativ sammanblandning av sak och person:

Detta leder mig att försöka med en fjärde strategi: förlöjligande.

– – –

Är det någon mer än jag som får känslan av att artikeln, med sina stavfel, upprepade upprepningar av clichéer och röriga disposition, är skriven på fredagsfyllan?

Ni förstår problemet? Associationerna blir numera helt fel, och det på ett sådant att jag inte tror min poäng längre går fram. Det skulle vara respektlöst att skriva likadant i dag, inte på grund av faktiska omständigheter – jag vet ju inte vad som faktiskt ägt rum – utan på grund av vad som berättats i media.

Nå, om detta nu inte duger som ursäkt att gömma undan texten, så har jag ett argument till. Om jag mot egen förmodan skulle ha varit tillräckligt tydlig med vad jag egentligen tycker – alltså så tydlig att nästan ingen skulle kunna misstolka något – så finns ändå skäl att ta ned inlägget. De ståndpunkter jag argumenterade mot (och runt) lät jag i texten företrädas av en enskild person. Som uppmaning till svar är detta helt okej, som jag ser på det, men just nu känns det mest som att jag sparkar på någon som redan ligger.

Möjligtvis har poängen med inläggets kanske litet suspekta titel gått förlorad i och med detta, så jag förklarar den: Bland alla dessa tokerier jag fann i debattartikeln, så fanns också något enda som jag faktiskt höll med om. Själva poängen med mitt inlägg var också att bara fullständiga gökur torde klara av att inte hålla med varje annan person om åtminstone något.

Vill man vara konstruktiv i en meningskonflikt så är det bra att lägga fokus på vad man tycker lika i, oavsett hur fattigt tilltaget med sådana ståndpunkter det kan verka. Därför fick inlägget heta att jag håller med, trots att det till största delen handlade om hur jag inte alls höll med.

Ett sammandrag kan ni ju få förstås.

Jag håller med William Petzäll

Jo då. Svälj kaffet igen!

Du får behålla det om du bara läser färdigt. :-)

I någon stund av särskilt svårmod för ett par år sedan konstaterade jag att debatter om migrations- och flyktingpolitik inte var något för mig, med mindre än att någon avlägsnat alla lösa föremål ur rummet och snörat fast mig i min stol.

Jag blir helt enkelt bindgalen. Särskilt när någon kallar Sveriges flyktingpolitik för generös. Den har inte varit generös sedan Hedenhös.

Bara det att ordet används i samma mening som flyktingpolitik är tillräckligt för att få mig ur balans – jag som trodde rätten att fly undan förföljelse vägde tyngre än rätten att äta köttbullar varje dag? Det enda som är generöst tilltaget i flyktingpolitiken är vår möjlighet att skita i andra och sko oss på vår egen ignorans.

Ni förstår väl varför ämnet brukar göra mig alldeles för arg för att det ska gå att prata om. Därför har jag inte skrivit alls mycket om sådana frågor sedan jag startade den här bloggen.

[Vi kan] rätt lugnt låta rätt gå före orätt och sluta mota bort folk som vill komma hit och bo. För det första därför att långt ifrån alla som skulle få lov faktiskt vill; för det andra därför att vi skulle göra världen bättre alldeles oavsett om det blev bättre eller sämre i Sverige; och för det tredje därför att vi på sikt bidrar till att lösa flera mycket stora problem om vi ägnar oss åt medmänsklighet istället för ekonomisk, politisk och social protektionism.

Jag menar, det är inte tu tal om att vi är del av en svensk kultur – eller mera precist: sedd ur vissa men långt ifrån alla aspekter, så sammanfaller den kultur i vilken vi lever i stort sett med sådana påhittade påfund som geografiska gränser, helt enkelt därför att vi tar hänsyn till dem när vi lever och därigenom formar vår kultur. (Med andra ord kan vi alltså sluta.) Därför vore det bra om vi tog hand om hur vi lever och låter kulturen leva, istället för att smeta på glasyr och stoppa den i ugn. En stillastående kultur blir lätt full av självändamål, med traditioner för deras egen skull och så vidare, och därmed ett självändamål i sig. Den blir död.

[Fast jag] skulle ju hålla med, inte säga emot. Jag håller med William om att vi har ett debattklimat som präglas av politisk korrekthet. Det är inte bara sverigedemokrater som drabbas av detta. Istället drabbas alla.

Men ett sådant påstående är förstås förfärande innehållslöst. Berättar man inte också litet mera utförligt vad man menar att denna politiska korrekthet består i, så säger man inte särskilt mycket alls. Därför vidareutvecklar jag hans poäng.

Debattklimatet, med vilket jag menar de förutsättningar som offentlig debatt förs under, är ofta märkligt. Man ska bete sig som om allting alla andra säger är felaktigt, man ska låtsas som att man sitter på alla svar, och så ska man helst vara indignerad och omedgörlig. […]

I det offentliga är politiker mest bara arga på varandra. I riksdagen liknade Carl B Hamilton politiken vid en fotbollsmatch för några år sedan – synnerligen djuplodande. Menings­motståndare får ju absolut inte vara vänner eller ens bete sig hyfsat mot varandra. Man kan väl inte umgås med eller vara trevlig mot någon som tycker annorlunda heller! Dessutom är det ju så roligt och spännande med absurt intensiva mänskliga och sociala konflikter mellan kända personer som utspelar sig i stela debattprogram eller på ännu stelare debattsidor.

Och det är ju mycket trevligare att få reda på att någon känd person gjort jättefel i alla avseenden – inte bara några enstaka fel åt gången så som vanliga människor brukar göra – och därför kan dömas ut fullständigt. Då lyssnar folk, så media gillar sådant.

Det här gör förstås att politiker blir litet ängsliga. Debattklimatet tillåter nämligen inte att någon formulerar sig fel, utan lagt kort ligger. Säger man att »i och för sig så finns det en del poänger även i detta« och tänker efter som en annan biskop så är man tråkig. Och när en inte uppenbart medialt erfaren person, jag själv, ska vara med i radio, så instrueras jag av producenten att vara ensidigt kritisk.

Samtidigt är den här extrema polariseringen av det offentliga samtalet ett användbart verktyg för den som inte drar sig för att göra allting ännu värre. Därför försöker politiker skapa drev kring sina meningsmotståndare, så att de ensidigt fördöms av upphetsade rubriksättare med förhöjt blodtryck, för om det är på sådana villkor politikerna vill prata, så ska de väl få göra det också.

I den politiska vardagen är det förstås oftast på ett annat vis. Konstigt vore väl annars – det är omöjligt att ansikte mot ansikte enbart umgås i debatt- och löpsedelsformat. I vardagen får man alltså vara trevliga mot varandra, eller till och med umgås ibland, trots att man tycker olika.

När någon journalist utan annan vettig vinkel får för sig att nämna detta, så brukar det framställas som mystiskt och suspekt. I själva verket vore motsatsen suspekt på rent mänskliga grunder.

Så visst håller jag med om att det råder ett politiskt korrekt debattklimat. Däremot är det inte fråga om någon viss uppsättning åsikter man måste hysa [vilket William hävdade i sitt debattinlägg]. Alla som ägnar saken litet uppmärksamhet märker snart att folk tycker nästan precis vad som helst, och att de som tycker konstigast ofta lyfts fram litet särskilt. Riktigt kontroversiella åsikter passar ju faktiskt riktigt bra in i det politiskt korrekta debattklimatet, eftersom debatten blir mera ensidig då.

Det går alltså i stort sett bra att tycka vad som helst. Till och med att det är politiskt inkorrekt att vara politiskt korrekt. Däremot får du inte förklara dina åsikter på vilket sätt som helst. Det är alltså hur man måste bete sig som utgör innehållet i vad som är politisk korrekthet, inte vad man måste säga.

Självfallet märker även sverigedemokrater av detta. Är man inte starkt kritisk mot allt som Sverigedemokraterna står för – vilket väl för varje sund människa måste anses vara omöjligt om man tänker efter, för ingen av oss förespråkar väl exempelvis meningslöst sexualvåld? – så riskerar man att utmålas som om man håller med dem i allt istället, eller åtminstone som en mycket suspekt person.

Därför är alla politiker mycket eller fullständigt kategoriskt kritiska mot vad motståndarpartiers företrädare säger, oavsett vad det råkar vara, av ren självbevarelsedrift. Och säger de något som man håller med om, så får man hitta på att de sagt något annat som man inte håller med om. Det är dumt.

Är man gandhist så vet man att försöka skilja på sak och person, lägga något slags saklighet och sanningssökande till grund för sina resonemang, och faktiskt bli vän med sin meningsmotståndare. Det kvittar hur rätt man har – ingen kommer att ändra uppfattning och plötsligt hålla med en om man är tendentiös och kategorisk, eller för den delen elak.

Så om någon person, som för det mesta kommer med helt tokiga uppfattningar, någon gång skulle ha en poäng, så är det en bra idé att arbeta med den poängen. I praktiken är det omöjligt att inte hålla med någon om ens något enda korn av tyckeri.

I regel går det att hitta gemensam mark att stå på medan man bråkar om annat, vare sig det är stort eller litet, och i verkligheten är gemensamma grunder en förutsättning för att alls kunna prata med varandra, ens om något så obetydligt som vackert väder.

Att hitta sådan gemensam mark är nyckeln till att lösa politiska konflikter. Det beror på att gemensam mark är nyckeln till att lösa alla konflikter. Även dem som kallas segregation.

Detta är förstås inte någon exklusiv teori enbart ämnad för dem som vågar kalla sig gandhister. I själva verket omfattar den varenda apa, oavsett vad de tror och inte tror om saken. Vare sig man vill det eller inte.

Därför hoppas jag att debattklimatet kan bli litet mindre tillskruvat än vad det är.

När ett sammandrag av ett blogginlägg blir så här långt, så känner jag för övrigt att jag kanske borde ta det litet lugnare med tangentbordet. :-)

Så heter en stump som Claes Eriksson satt ihop. Hör själv:

Du har väl förresten inte missat Kuniris alternativa valkampanj?

Allt i världen har betydelse, inte bara mänsklig ekonomi. Vi vill ha en politik som tar hänsyn till att jorden lever.

Men vår nuvarande regering lyckas inte ens ta hänsyn till alla människor, inte ens bara av dem som bor i Sverige, eller för den delen till alla delar av vad det faktiskt är att vara människa. Deras perspektiv är helt enkelt för snävt, på så många sätt att de inte låter sig räknas.

Alltså behöver vi en ny regering.

Och den ska vara för allt i världen, tack.

Efter en sådan regering ropar varje djur i världen, och därför har vi historiens mest omfattande valkampanj.

Klicka på bilden ovan så kommer du till kampanjmaterialet. Där finns en dekal, och några vattenmärken i samma stil som den rödgröna kampanjen, som du kan ladda hem och använda.

Dessutom finns ett flertal fantastiska fotografier, med små tillhörande texter och berättelser, som du gärna får roas av och sprida. :-)

Centerpartiet kallar sig gröna liberaler. Eftersom Svenskans djupa tanke för dagen tycks vara att alla partier är gröna, så kan det väl vara roligt med en titt på vad just Centerpartiets gröna liberalism går ut på.

Här följer ett urval av tidigare ställningstaganden. Efter dessa 29 punkter följer en liten genomgång av deras senaste klimatkritik mot Miljöpartiet och de rödgröna.

1. Grön liberalism är trolleri.
   Utsläppen från flygen vill de minska genom att helt enkelt anse att den minskar.
2. Grön liberalism är att aga den man älskar.
   Centerpartiet älskar bilar och hatar utsläpp, därför är de… mot höjd koldioxidskatt men vill förbjuda bilar.
3. Grön liberalism är att främja det man skyr.
   Kärnkraften ska avvecklas genom att den byggs ut. Den förnybara energin har nämligen redan vunnit, så matchen är slut och det är fritt fram för dåliga energislag.
4. Grön liberalism är djurplågeri.
   Bara det är lönsamt.
5. Grön liberalism är värre än kommunism.
   Dem som vill förhindra att vinster i friskolor lyfts ur verksamheten samtidigt som undervisningen är för dålig, de är enligt gröna liberaler värre än kommunister. Gröna liberaler vill själva förhindra sådana vinster.
6. Grön liberalism är illusionism.
   Det var framför allt Centerpartiet som skapade Fredrik Reinfeldts synvilla, alltså det högre måttet på ungdomsarbetslöshet.
7. Grön liberalism är ett jävla skämt.
   Tydligen löser vi problemen med världssvält och fattigdom genom export av västerbottenost och »bonnförnuft«, ett nytt slags logik de hittat på.
8. Grön liberalism är förfuskad.
   Centerpartiet säger sig ha genomfört tågsatsningar som de menar inte behövs, när sanningen är att satsningarna behövs men inte blivit genomförda.
9. Grön liberalism vederlägger sig själv.
   49 öre på bensinpriset är både för mycket och för litet, men 105 öre är både tillräckligt och onödigt.
10. Grön liberalism är självförnekelse.
    De kampanjar med sin »dröm för Sverige«, men anklagar Miljöpartiet för att vara drömmare.
11. Grön liberalism är dyslektisk.
    Inte ens i samlad tropp orkar gröna liberaler läsa färdigt en ynka mening om flygtrafik, utan de tröttnar allihop på samma ställe, tre ord innan den är slut.
12. Grön liberalism är baklänges.
    Saker görs bäst i fel ordning, till exempel att skylla ifrån sig på regeringen efter att de satt sig i den.
13. Grön liberalism är asketism.
    Att bekämpa världssvält är samma sak som att kämpa för att alla ska svälta på jorden. (Får det vara litet västerbottenost?)
14. Grön liberalism tror att alla andra också är asketer.
    Fler kommer åka kollektivt om vi försämrar tågtrafiken och gör det dyrare att åka.
15. Grön liberalism vill inte ha makten.
    Stödpartier har större inflytande än regeringspartier, men gröna liberaler vill sitta i regeringen.
16. Grön liberalism är kryptosocialism.
    Det ska vara lika lön för lika ansträngning, men ungdomars löner ska vara lägre.
17. Grön liberalism är antivetenskaplig.
    Medan forskning och myndigheter meddelar att vi måste köra mindre bil, inräknat tekniska framsteg, så skanderar Andreas Carlgren att vi ska rädda klimatet genom att köra mera bil.
18. Grön liberalism är utan framtidstro.
    Tror du vi kommer fixa klimatet? Nej då, därför behöver vi förbifarten, som kommer att stå klar lagom till år 2030, samtidigt som halveringen av biltrafiken måste vara genomförd.
19. Grön liberalism är hyckleri.
    Centerpartiet vill införa koldioxidskatt på EU-nivå, men röstar nej till sådana skatter.
20. Grön liberalism behöver inte räkna.
    Allt som krävs av en grön liberal är att han eller hon kan jämföra tal med varandra, och då behöver man inte kunna… räkna.
21. Grön liberalism kan inte jämföra tal med varandra.
    En klimatmiljard är fler än tre. Därför vill gröna liberaler bara ha en. Det är liksom bättre med fler än med färre.
22. Grön liberalism trasar sönder vindkraft.
    Medan skatteavdrag för städning i hemmet är bra, så är avdrag för vindkraft dåligt. Gröna liberaler tycker nämligen om incitament.
23. Grön liberalism är fossilkrameri.
    Ingenting kan väl vara bättre än mer kolkraft?
24. Grön liberalism är hänsynslöst dum.
    Olagligt virke måste vi få importera, röstar gröna liberaler.
25. Grön liberalism är bondfångeri.
    Hellre övergödning av Östersjön än skatt på handelsgödsel.
26. Grön liberalism är kraftfull.
    När tjugosju vargar ska skjutas ihjäl (för att de blir fler då, har gröna liberaler räknat ut) så skickar de 12 000 man att göra jobbet.
27. Grön liberalism är vilda västern.
    Både ekonomiskt och ekologiskt lönar det sig med färre klövvilt och fler rovdjur. Gröna liberaler tycker däremot mera om pangpang i skogen än lönsamhet.
28. Grön liberalism är giftig.
    Mera kadmium i maten är precis vad som behövs. (Och just nu på TV säger Maud Olofsson att »obligatorisk ursprungsmärkning« betyder »en rekommendation från oss«.)
29. Grön liberalism tar egentligen aldrig slut!
    Nu har den redan funnits i 100 år! Ända sedan den bildades för 97 år sedan. Med mitt tålamod med att göra listor om den är det annorlunda.

Så vad nytt på den gröna liberalismens front så här i valtider? Jo, det är tydligen fel på Miljöpartiet. Igen.

De gröna liberalerna har släppt ett dokument som de kallar »Klimatbluffen«. Med tanke på vad de visar av egna initiativ till klimatförbättringar, så är parallellen till klimatförnekarsajten med samma namn kanske inte helt osökt.

Dokumentet är till brädden fyllt av den där typen av konstgjord dynga som numera till allas och Östersjöns förtret är skattebefriad. (Kanske är det därför de faktiskt släppte två pressmeddelanden om samma sak?)

Den huvudsakliga tesen i dokumentet är att de rödgröna saknar åtgärder för nio tiondelar av sina föreslagna klimatsatsningar till 2020. Ett par dagar senare har de dock ändrat sig, eller kanske tycker de tvärtemot samtidigt, och erkänner öppet att de rödgröna har täckt upp för större satsningar än de själva har gjort:

De har högljutt deklarerat att de sätter ett högre minskningsmål än vi. Till 2020 vill de att utsläppen ska ha minskat med knappt 29 miljoner ton koldioxid istället för 20 miljoner ton (jämfört med 1990). Så långt är allt bra. Problemet är dock att de endast redovisar hur en tiondel av de 9 miljoner ton besparingar som de "övertrumfar" oss med ska kunna åstadkommas.

Denna större redovisade del av satningen kallar Claes Västerteg, som skrivit ovanstående, för »magi«. Det måste vara ett erkännande, för trolleri är som bekant klassisk centerpolitik.

Längre ned i dokumentet blir det roligt, för då försöker Centerpartiet räkna, eller jag menar jämföra tal… eller något.

För att "stödja utbyggnad av tankstationer för biogas tills det finns ett nät av stationer i hela landet" avsätts 25 miljoner per år, som i bästa fall räcker till lika många mackar. Regeringen har redan satsat sex gånger så mycket och antalet tankställen har ökat med 50 procent.

Hade de gröna liberalerna tittat längre upp på sidan i samma dokument, så hade de sett att summan 25 miljoner bara gäller ett av åren. Nästa år står det 30 miljoner. Enligt dem själva alltså. Hade de inte haft svårt att läsa hela meningar i källan, så kunde de dessutom ha upptäckt att snittet kommer vara 30 miljoner per år.

Hur många tankstationer är de där 50 procenten som regeringen skaffat fram då? Det tycks i dag finnas runt 110 tankställen. Om Centerpartiet ordnat en ökning på 50 procent under mandatperioden, fanns alltså drygt 70 tankställen innan de lade sig i saken.

Med andra ord har de gröna liberalerna lyckats trolla fram nästan 40 tankställen för 150 miljoner kronor – vilket ju är sex gånger så mycket som 25 miljoner. Samtidigt hävdar de att det rödgröna förslaget kommer att skapa 50 tankställen för 50 miljoner. Nästan fyra gånger billigare! Sådant gillar förstås inte gröna liberaler.

Var det något mera? Jo, det var det faktiskt. :-)

Deras andra tes är att Miljöpartiet har höga mål utan att kunna visa hur målen ska genomföras. Att de rödgröna gemensamt lagt fram åtgärder som kommer längre än Centerpartiets och den borgerliga alliansens mål är tydligen inte relevant.

Inte heller verkar det vara relevant, att Miljödepartementet och Naturvårdsverket funnit ut att takten på utsläppsminskningarna kommer att minska från 1,5 procent till 0,6 procent de närmaste åren, om inte den borgerliga politiken puttas åt sidan till förmån för någonting mera verksamt.

EU:s utsläppsmål för år 2050 kommer alltså inte att nås förrän år 2205. Men för gröna liberaler är det förstås självklart att 40 och 195 år är ungefär lika lång tid. Det ser man ju om man jämför.

Av någon outgrundlig anledning kallar de alldeles för lågt satta mål för realism, medan forskningsenliga kallas för en bluff. Torde det inte vara tvärtom?

Nej just det, gröna liberaler var det ja. :-)

Gröna liberaler, sammanfattningsvis, tar sig friheter när det gäller sina åsikter. De tycker precis vad de känner för och vad som passar för tillfället. Sin rika åsiktsflora till trots så har de inget vidare genomslag för sin politik i den borgerliga alliansen, men pratar mycket om hur malliga och stolta de är, för att ingen ska förstå att de kanske skäms eller åtminstone inte riktigt orkar försöka längre.

Men jag ska erkänna något. I grund och botten förstår jag dem faktiskt. De är rebeller, fria själar, eller ska vi säga renegades, och deras ovilja att vara så förbaskat genomtänkta och noggranna, den är i själva verket bara symtom på deras önskan att vara spontana och fria som fåglar och bävrar – att hämningslöst leva ut sina impulser utan att ta hänsyn till verkligheten.

Innerst inne vill de ju bara glida runt i sina förbjudna bilar, fara fram över tomma gator och genom ekande mörka tunnlar, och slippa tänka på allting hela tiden.