I en artikel, som tycks tillhöra en serie på Aftonbladet där partierna ska prata om sina viktigaste frågor, berättar Erik Ullenhag åt Folkpartiet bland annat att de vill införa euron.

Sverige bör under nästa mandatperiod införa euron som valuta. Då får Sverige inflytande över de beslut som påverkar människor i Skövde och Arvika. Ett euromedlemskap skulle också förbättra våra små- och medelstora företags möjligheter att handla med andra länder.

Min första reaktion var att jo, men vi har hört det nu. (Nio gånger sedan valet, säger Alliansfritt Sverige.)

Men sedan fick jag syn på hans huvudargument:

Då får Sverige inflytande över de beslut som påverkar människor i Skövde och Arvika.

Idag saknar vi alltså sådant inflytande. Förstås inte allt inflytande över beslut som påverkar Skövde och Arvika, så menar han givetvis inte. Men vissa av dem!

Saken är bara den, att det råkar vara en demokratisk grundprincip, det där att alla som i nämnvärd omfattning påverkas av ett beslut ska vara delaktiga i att fatta det. Erik meddelar att den principen inte efterlevs idag, eftersom Sverige inte ersatt Riksbanken med ECB och kronan med euron.

Uppenbarligen tycker Erik alltså att det är ett argument för att införa euron, detta att EMU-samarbetet inte är demokratiskt.

Vilket bra argument!

Fast den egentliga frågan är förstås hur det kommer sig att Folkpartiet så sällan lyckas prestera några argument som saknar sådana här inbyggda defeaters. Det här blev ju bara ytterligare ett skäl för dem att satsa på rubeln istället.

Också nämnvärt i sammanhanget är det följande, som upprepas ett par gånger i artikeln:

Ett tydligt vallöfte kan vi ge redan nu. Folkpartiet liberalerna kommer inte att tillhöra de partier som följer opinionen utan vi kommer leda densamma även när våra åsikter är kontroversiella.

Att införa euron, är det kontroversiellt nu? Vanligtvis brukar det ju annars heta att de flesta tycker så.

En SIFO-mätning visar att en majoritet av svenska folket nu anser att Sverige borde gå över till euron. Mätningar är osäkra och felmarginaler är stora, men det är ändå uppenbart att det skett en svängning i opinionen.

Massor av åsikter kallas politiskt korrekta, och när så sker är det vanligtvis ett skällsord. Men vad betyder det? Har uttrycket någon innebörd egentligen, utöver den tänkta retoriska styrkan? Tveksamt. Om uttrycket alls betyder någonting, så är det både flertydigt och vagt.

Det är vagt per definition, då det går att finna en uppsjö av gränsfall, antagligen fler sådana än tydliga fall av politisk korrekthet.

Det är också flertydigt per definition, dels för att olika uppslagsverk ger uttrycket olika betydelse, men även för att det i praktiken används om en mängd olika och inte sällan varandra motstridiga åsikter.

Och nu är det dags att försöka göra lite reda i detta.

Politiskt korrekt – två etablerade definitioner

Den första är hämtad från engelskan och Illustrated Oxford Dictionary, via Wikipedia:

Detta är först och främst någonting som handlar om ordval. Man undviker vissa sätt att uttrycka sig för att inte förolämpa vissa grupper i samhället. Den definitionen saknar dock den laddning som uttrycket vanligtvis har när det används i svenskan, eftersom det knappast handlar om att beskylla någon för att vara alltför ängslig i sitt ordval.

Det handlar istället om sakfrågor, och ordbruksdefinitionen som samma Wikipedia-artikel lånar av Norstedts Nyordbok passar mycket bättre att utgå ifrån:

Betydelsen blir här att man tycker någonting för att någon annan tycker det, man vill ligga rätt i tiden, följa »etablissemanget« eller vad för annat det nu kan beskrivas som.

Men går det verkligen att använda uttrycket så?

Ett formellt logiskt dilemma

Antar man PK1 så blir all kritik om politisk korrekthet mycket mild. Det är i denna bemärkelse politiskt korrekt att döpa om Kvarteret Negern till Tingvallastaden. En fråga om ordval och ingenting mera.

Men ett sådant uddlöst och semantiskt begrepp är knappast värt att användas i diskussioner i sak.

Antar man istället PK2 börjar det hända någonting! Regeringslinjen blir toppen av isberget PK! Vilka åsikter är då PK, enligt PK2?

Migrationspolitik

Sin starkaste anhängarskara har PK-begreppet bland de »invandringskritiska«. Politiskt korrekt är för dem att försvara rådande migrationspolitik. Så vi tar en titt på den rådande migrationspolitiken, illustrerad av flyktingfrågan.

1. För att ansöka om asyl i Sverige, måste man vara i Sverige.
2. För att resa till Sverige på laglig väg, krävs regelmässigt både pass och visum om man kommer från ett land människor flyr ifrån.
3. För att få ett pass måste man skaffa det hos passmyndigheten i sitt hemland.
4. För att få visum, måste man beviljas detta på svensk ambassad i sitt hemland.
5. Att vilja söka asyl är inget godkänt skäl att ansöka om visum.

Slutsatsen av detta är att man i realiteten har tre möjligheter att komma till Sverige som flykting:

1. Ljug om varför du ansöker om visum – har du släktingar i Sverige kan de kanske intyga åt dig att du bara ska dit på besök på grund av ett bröllop. Men lägg noga märke till att visumansökan avslås om du tillhör en folkgrupp i ditt hemland som kan antas ha skäl att väl i Sverige ansöka om asyl.
2. Försök resa ändå, med till exempel ett flygbolag. Men lägg noga märke till att vi i EU har transportörsansvar för att hindra transportbolag från att ta med passagerare som saknar pass eller visum.
3. Åk med en flyktingsmugglare, men lägg noga märke till att flyktingsmugglare är onda, giriga och ett dåligt alternativ, samt att om du försöker ljuga om hur du kom till Sverige i asylsökningsprocessen, så riskerar du att bli hemskickad eftersom du ljuger.

Försöken att begränsa flyktingtillströmningen från EU:s och Sveriges sida har alltså ställt upp en mängd villkor, som leder till att det enda säkert fungerande sättet att ta sig till ett EU-land är att åka med flyktingsmugglare och sedan berätta att det var så man gjorde.

Därmed kan man sätta in den politiska dödsstöten. De onda och giriga flyktingsmugglarna måste stoppas! Flyktingproblemet är avhjälpt, de i nöd hålls borta från vårt fina Europa, och vi kan lugnt fylla vår lilla FN-kvot som vi alltid gjort det förr: Genom att åka till flyktingläger och välja ut unga, starka och friska flyktingar och lämna sjuka, gamla och andra inte särskilt lönsamma åt sitt öde.

Denna flyktingpolitik är enligt PK2 högst politiskt korrekt.

Jämställdhet

Även att verka för jämställdhet anses ofta politiskt korrekt. Hur läget i Sverige och i övriga världen egentligen ligger till är svårt att ens föra någon relevant diskussion om, eftersom det helt enkelt inte är särskilt omstritt att maktfördelningen privilegierar män både här och utomlands, att den typiska våldsutövaren är en man, att könsroller existerar¹ och att kvinnor förtrycks i högre grad än män.

Politiska åsiktsgrupperingar som Sverigedemokraterna, som är avogt inställda till den här typen av fakta, bör ta sig en funderare över varför de främst attraherar manliga väljare. Om det inte handlar om beteendemönster, vad kommer det sig i så fall av… slumpen?

Eftersom det förhållit sig såhär mycket länge, och fortsätter att göra det, finns bara en slutsats att dra: Det ligger i linje med etablissemangets åsikter att det bör vara så, eller åtminstone att det inte bör motverkas på något väsentligen avgörande sätt. Det är enligt PK2 politiskt korrekt att vara mot jämställdhet, annat än eventuellt om en sådan uppstår på lång sikt och »av sig själv«.

En betygsfri skola

Även detta pekas ut som politiskt korrekt. Frågan är om det går att försvara, då de som förespråkar att betygen avskaffas knappast är vare sig någon politisk, befolkningsmässig eller maktmässig majoritet. Det är snarare självaste Jan Björklunds lantmäteriattityd till undervisningen som råder i Sverige idag. Det är politiskt korrekt att vilja strama upp skolan i allmänhet, »höja kraven«, liksom det är politiskt korrekt att förbättra och utöka betygsättningen.

Miljön

Miljöhänsyn anses också politiskt korrekta. Jag hänvisar för den diskussionen till mitt inledande inlägg om miljörelativism, och nämner här i all korthet endast det faktum att miljön sedan länge och på alla möjliga sätt tar skada av vad människan företar sig. Det är enligt PK2 politiskt korrekt att strunta i miljöhänsyn.

Bistånd och fairtrade

Även internationell solidaritet, som att förespråka Rättvisemärkt, anses också ofta politiskt korrekt. Just i fråga om Rättvisemärkt är detta underligt, eftersom fairtrade-rörelsen knappast kan kallas en del av etablissemanget. Hade den i annat fall alls existerat och varit kontroversiell?

Även här är förespråkarna i ganska stor minoritet i »etablissemanget«, och även globalt sett ser man osannolikt få tecken till att fairtrade-rörelsens åsikter skulle vara i någon särskild maktställning – kulturellt, socialt eller politiskt. Det är alltså politiskt korrekt att inte värna om goda arbetsförhållanden i utvecklingsländer, enligt PK2.

Dilemmat

Det formella logiska dilemma som uppenbarar sig för dem som vanligtvis använder uttrycket politiskt korrekt torde stå klart vid det här laget.

Antingen accepterar vi PK2 och tvingas ändra oss i fråga om termens extension, alltså vilka åsikter som faller under benämningen politiskt korrekta, eller så accepterar vi inte PK2 och tvingas ändra oss i fråga om termens intension, alltså den definitionsmässiga biten.

Och i vilket fall så måste vi formulera PK3.

Vad är politiskt korrekt?

Jag vill försöksvis stipulera den följande definitionen:

Med denna blir det helt enkelt en fråga om att en åsikt är korrekt i bemärkelsen överensstämmande med normerna inom en politisk rörelse.

Mycket som är politiskt korrekt inom Centerpartiet är verkligen inte politiskt korrekt inom Vänsterpartiet, liksom det som är politiskt korrekt för Sverigedemokraterna inte är det för Miljöpartiet.

Bruket av begreppet politiskt korrekt är alltså ett fall av deskriptiv kulturrelativism; vi tycker olika, och vi gör det socialt.

Det är svårt att ge begreppet någon tyngre innebörd utan att hamna i svåra underligheter, vilket jag visat ovan.

Men inte heller PK3 överlever en granskning. För att använda begreppet i den här bemärkelsen måste man ju nödvändigtvis anlägga ett perspektiv på åsikter som vanligtvis betraktas som… politiskt korrekt!

Ett ytterligare dilemma

Ytterligare ett försök tänker jag ändå göra. Vad PK3 implicerar är att det finns två typer av politisk korrekthet:

1. Att ha en socialt accepterad åsikt inom sin grupp, det vill säga korrekt enligt andra.
2. Att ha en åsikt som stämmer överens med ens ideologiska grundsyn, det vill säga inte leder till någon uppenbar självmotsägelse.

Den andra betydelsen är helt irrelevant, om man inte vill göra PK till någonting genuint positivt.

Kvar blir något så urvattnat som det följande:

De enda som därmed inte är politiskt korrekta på något sätt är riktigt radikala och excentriska fritänkare, de vars åsikter på sin höjd delas av en handfull personer. Givetvis finns de, men man hör sällan talas om dem.

Problemet här är att inte heller i den här bemärkelsen kan politiskt korrekt betraktas som någonting ovanligt dåligt för samhället; nästan varenda kotte har ju åsikter som många andra accepterar, och detta i synnerhet när det gäller åsikter som förs fram i offentliga politiska samtal. Nästintill alla är ju PK4!

Så hur vi än väljer att se på vad en politiskt korrekt uppfattning är – antingen som ideologiskt välgrundad uppfattning eller som en i någon mån socialt accepterad – lyckas vi inte få innebörden att bli någonting användbart i en saklig diskussion.

Det är till och med värre än så! Bland dem som vanligtvis använder uttrycket är det politiskt korrekt att inte vara politiskt korrekt! En sådan självmotsägelse är helt underbart förgörande.

Slutsatsen

Slutsatsen blir att ordet saknar relevant innebörd. På sin höjd kan den egentliga betydelsen bara ges en harmlös liten språkbruksdefinition i expressivistisk anda:

Detta tror jag är hela kärnan. När någon kallar en åsikt för politiskt korrekt, är det inte mera än ett försök att komma undan saklig argumentation, på grund av att man saknar rationella skäl till sin egen (motsatta) ståndpunkt. Att rädda ansiktet när man saknar motargument, genom att angripa sin meningsmotståndare personligen istället för i sak.

Och den som trots detta »vinner« en diskussion på det viset, har heller inte vunnit i sak. Sanning är inte detsamma som popularitet, hur gärna man än kan önska att det vore så.

1. Det jag istället uppfattar som omstritt är huruvida könroller är bra eller dåliga, samt deras ursprung och i viss mån karaktär. ↩