Ni som följt den här bloggen ett tag har kanske lagt märke till att jag sällan pytsar ut siffror i mina inlägg. Politiskt prat handlar ju annars väldigt ofta om siffor. Men att skriva på det sättet vill jag undvika här, av flera orsaker.

Först och främst så betraktar jag logik som ett bättre verktyg för den här bloggen, eftersom jag försöker skriva utifrån min bakgrund inom filosofin. Statistik är förstås bra till mycket, något annat påstår jag inte, men den kan inte användas till vad som helst. Det politiska samtalet måste handla om mer än bara mätbarheter, helt enkelt därför att politiken ska lösa fler problem än dem som går att räkna på.

Min filosofiska inriktning tror jag för övrigt främst märks på att jag ofta tar upp etiska (eller moralfilosofiska) aspekter av det som diskuteras, men också på de mera glest framkvidna inläggen som innehåller någon form av argumentationsanalys.

Den andra orsaken till bristen på siffror är att andra helt enkelt använder dem bättre. Ett nybakat och lysande exempel på räkne-retorik finns på Alliansfritt Sverige, och handlar om hur mycket miljöminister Andreas Carlgren och regeringen egentligen utökat de marina skyddsområdena. Rekommenderas!

För det tredje så tenderar siffror att förvirra. Härs och tvärs kastas tal, antal och andelar mellan debattörerna, och strax vet man inte vad som är sant, om något är sant alls.

Nu är det inte bara för att inte förvirra er som läser som jag håller mig borta från räknandet. Det är i lika hög grad för min egen skull. Dessutom finns en farlig tendens att argument som innefattar siffror bemöts genom att man angriper siffrorna istället för argumentationen. Problemet är att invändningarna ofta inte påverkar argumentets giltighet i någon nämnvärd grad. Det kan kanske vara ett sätt att luras någon gång, och emellanåt även ett sätt att lura sig själv.

Så när det är möjligt att göra sin poäng tydlig utan att räkneprata, då passar jag på.

För att inlägget inte ska bli nästan helt innehållslöst, ska ni få ett par citat från en av de senare partiledardebatterna i riksdagen. Här framgår att det inte bara är jag som har svårt med höga tal.

Göran Hägglund: Allt fler förtidspensionerades – 140 om dagen, en närmast obegriplig siffra.

Hur man kan komma fram till den siffran är förstås inte helt självklart. Men själva siffran 140 är väl inte så svår att greppa?

Dock är det inte lika anmärkningsvärt att Göran tycker 140 är ett obegripligt högt tal, som vad Jan Björklund avslöjade tidigare i samma debatt:

Jan Björklund: Dessutom så har elpriserna gått upp väldigt kraftigt. Normalt kostar en kilowatt-timme 30 öre. Priset på spot-marknaden har tidvis varit uppe på astronomiska 10 kronor den här vintern.

Tio är ett astronomiskt antal! Det är alltså lika stort och svårt att förstå som antalet stjärnor i universum, avståndet till solen räknat i meter eller tiden det tar för ljuset från hästhuvudnebulosan att nå jorden.

Vi är alltså flera stycken som tjänar på ett utrymme för mera sifferfri politisk diskussion. :)

Allians för Sverige har avtäckt sin nya grafiska profil. Min spontana reaktion: vedervärdig. Kolla bara på den sammelsuriska logotypen.

Vem är Allansen, är det en stormarknad? Varför måste färgerna vara så urvattnade? Pastell ska det vara, står det i den grafiska manualen. Men ingen mustig oljepastell minsann – sådana här färger är tydligen representativa för den borgerliga politiken.

Allansen ska kläs i plysch som ett spädbarn på 1980-talet. Språket ska passa samma åldersgrupp:

Till råga på allt så är de två officiella typsnitten Courier New och Arial. Är det för att de finns på alla datorer? Nej, verkar det som. De har nämligen kernat om Courier New, och påbjuder nedladdning från de interna partinätverken.

Varför egentligen välja att använda två representanter för den absolut billigaste skit-typografin, undrar jag. Courier New är en nyskärning av det gamla IBM-typsnittet Courier, och introducerades med Windows 3.1 år 1992.

Arial är en fult genomförd klon från 1982, av jättevanliga och urtråkiga Helvetica, känt för att bland annat ha tagit charmen av Stockholms tunnelbana. Från början hette typsnittet Sonoran Sans Serif, och sitt nuvarande namn fick det av Microsoft först när också det paketerades in i Windows 3.1.

Är 2010 det nya 1992? Varför inte! Finanskris och på väg mot regeringsskifte.

Ali… ALLI… Ali Ann? Som Jihad Jane?

Kommer Allansen sedan att inför nästa val göra som U.S. State Department gjorde för några år sedan, och »modernisera« sin profil genom att byta Courier New mot Times New Roman, ett annat missbrukat typsnitt, anpassat för 1930-talets otroligt smala amerikanska tidningsspalter?

Att se skillnad på Arial och Helvetica är givetvis av stor betydelse för allmänbildningen, jajjamen. Testa dig här!

(14.11) Uppdatering: Dagens Nyheter noterar samma nyhet med rubriken Allians utan Sverige, men verkar ha ändrat sig och rubricerat om efter någon halvtimme. RSS-läsaren fångade dock stunden:

Varför tänkte inte jag på det? Jag känner mig lättroad; fotografiet de toppar artikeln med är otroligt roligt.

Sedan får vi även veta om hur man ser på det framtida förhållandet mellan Sverige och EU.

– Skiftet från Allians för Sverige till Alliansen markerar att det är något mycket mer beständigt, sade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann …

Blir det kanske Allians för Europa 2014? Varför inte världen!

(17.55) Logotyp-skojeriet fortsätter! Stationsvakt har hittat ett litet oanständigt (eller kanske uppriktigt?) anagram:

(22.50) Rolig, internationell och dagisvänlig är Erik Hiort af Ornäs tolkning:

(16 mars 11.54) Via Alliansfritt hittar jag Mattias Erikssons logo-kommentar, som nog får bli slutreplik:

(16 mars 15.03) Jag kan bara inte hålla mig borta! Det är så underbart tokroligt alltsammans. Röster från mummelmedia om loggan. Aftonbladet:

– Det är inte riktigt en logotyp. De har skrivit ut hela ordet, riktigt kraftfulla logotyper är oftast ganska emblematiska, som en trafikskylt eller flagga. Man behöver inte läsa dem, säger konstnären Ernst Billgren.

Karin Frisell, art director på reklam­byrån Forsman & Bodenfors, har svårt att läsa vad det står:

– Allann, alianen, vad står det egentligen?

Hon säger att loggan är ett försök att tvätta bort gubbstämpeln och bli ungdomlig och folklig.

– Men det känns bara som chefen som spexar till det på julfesten med en snurrande fluga till kostymen … Med nya loggan har de tappat i seriositet och koppling till sina ursprungliga logotyper, i såväl färg som form.

I Dagens Media står det om frågan VARFÖR?

– Lite av idén med logotypen är att den ska kännas mer öppen än den tidigare. Vi vill sänka trösklarna för människor att engagera sig i politiken och vi vill ha en logotyp som avspeglar den ambitionen, säger Pär Henriksson, kommunikations- och stabschef för Moderaterna.

Enligt branschfolket kommer det bli alldeles tvärtom, berättar Resumé slarvigt:

Men nu sågas Alliansens logotyp hårt av experter i branschen. Peter Neumeister kreativ chef på Neumister:

– Garbergs [som gjort loggan] har ingen koll. Jag kan tänka mig hur byrån sålt in logotypen som lekfull och tjänat en massa pengar, men logotypen de tagit fram kommunicerar helt fel känsla. Det känns lite ”Emil i Lönneberga” över den här logotypen de tagit fram åt alliansen, säger Peter Neumister.

Peter Neumeister går så långt i sin kritik att han spår att logotypen kommer skada Alliansens förtroende.

– Logotypen som Garbergs tagit fram är barnslig och allt annat en förtroendeingivande. Det här är allvarliga saker då måste man göra något seriöst.

Thomas Kurppa, kreativ chef på Kurppa PHA:

– Om det tydliga släktskapet med Animal Planets logotyp är medvetet, är det stor humor. Som logotyp betraktad, upplever jag den instängd, klumpig och omodern, säger Peter Kurpa, creativ chef för Kulppa PHA.

Lars Hall är en Sveriges mest erfarna art directors:

– Skydd för fulheten, kan säga om man vill formulera sig drastiskt. Är det så att alliansen förlorar valet så har man ett skäl till det, jo därför det här är så omöjligt gjort. Det är vemodigt, jag hade gärna sett något tydligt kraftigt och enande. Hela Sveriges framtid är förstörd. Om Alliansen inte kan lyckas med en sådan enkel grej som att göra en enkel logotyp, hur ska man då kunna klara av de andra frågorna. Alliansen kommer förlora valet på den här logotypen.

Hela Sveriges framtid är förstörd! Av vilka då? Bloggen Mitt eget jävla Narnia vet: Alliansen Åberg!

Klicka på bilden för att se alla böcker

(16 mars 18.38) Henry Bronett kommenterar likheten med Animal Planet-loggan:

Man får lust att slänga jordnötter på dem.

(16 mars 22.22) Med Henrys entré blev det cirkus av alltihop. Vad håller SSU på med egentligen? (Och TT i sin tur. Patent?)

"Alliansen" är synonymt med de borgerliga partierna – en självklarhet inom svensk politik.

Men ordet är inte varumärkesskyddat, och nu har SSU ansökt om att få det skyddat hos Patent- och registreringsverket.

– Vi var förvånade att det inte var registrerat. Om man inte tar ansvar för sin egen allians, hur tar man då ansvar för Sverige, säger Jytte Guteland, förbundsordförande för Socialdemokratiska ungdomspartiet.

TT har visst lika roligt som jag åt spektaklet:

TT: Men om registreringen går igenom – kommer ni att kalla er för högerkartellen då?

– Nix.

(16 mars 23.57) Någon tipsade mig om leksaksaffären Lekbiten i Umeå, så jag känner mig förpliktigad att länka. Lägre trösklar in i politiken! Alla får vara med.

Kastar man om bokstäverna i Miljöpartiet de gröna kan det bli som i titeln. Det här inlägget handlar om att förhålla sig till blockpolitiken.

Borgerliga skribenter har sedan en tid tillbaka ägnat sig åt att söka efter fungerande retoriska angreppsvinklar på de rödgröna, och jag tror att opinionsläget som nästan står helt still alldeles oavsett vad de försöker med eldar på experimentlustan ytterligare. När det rödgröna samarbetet nu börjar ta form, har kritiken växlat från »ni är ju inte överens om någonting« till »usch vad ni kompromissar«.

Mycken kraft går åt till att prata om Miljöpartiet, som ju går framåt och ofta anses ligga bakom den rödgröna ledningen. Vissa menar till och med att partiet borde vara huvudmotståndaren för de borgerliga.

Ett tag handlade det mycket om att meddela att Miljöpartiet inte alls är liberalt, flera försök har gjorts att avslöja partiets »dolda« agenda, och tillsammans med Lufs Adam Cwejman försöker Alexander Bard att haffa tolkningsföreträdet på den ännu rätt ovanliga termen ekologism, associera den till fascism och massakrer och sedan smeta den på partiet. Men inget tycks hjälpa.

Därför söker man vidare. Relativt nya är tre inte helt förenliga linjer, som får samsas med den gamla idén att partiet ska avslöjas.

1. Miljöpartiet måste avslöjas som gröna oliberaler.
2. Det är egentligen Vänsterpartiet som bestämmer.
3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti.
4. Miljöpartiet samarbetar bort att det egentligen är grönt.

Vi tar dem en och en.

1. Miljöpartiet är inte alls liberala

Partiklarna måste avslöjas som sådana fundisar de egentligen är! Och jovisst, jag erkänner, det är verkligen sant att grundläggande liberala och grundläggande gröna principer inte riktigt är likadana. Det finns visserligen många likheter, paralleller och gemensamma ståndpunkter – ur min synvinkel är många grundläggande liberala värden en konsekvens av de gröna – men det finns också skillnader.

När principerna omsätts i praktiken, så leder grönt och liberalt ofta till samma eller varandra liknande ståndpunkter. Det är inte konstigare än att två så olika partier som Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna bägge erkänner värdet av att ha mat på bordet.

När liberalismen vattnas ur och blir synonym med preferentialism, alltså att det enda som har något värde i sig är att folk får som de vill, så blir alla partier mer eller mindre liberala. Med en sådan definition är Miljöpartiet ett av de mer liberala partierna. Till och med för en »grönare-än-Miljöpartiet« som mig är det här eftersträvansvärt. Tendenserna bland dem som kallar sig »gröna liberaler« är dock att späda ut liberalismen ännu mera, så att den bara handlar om låga priser. Detta tror jag inte alls är förenligt med en liberal syn på frihet.

Och givetvis är Miljöpartiet grönt! Till vilken grad kan förstås vara knivigt att avgöra nu när allt som finns är ett par block. Det här inlägget handlar inte minst om den frågan. Men innan jag kommer till den poängen vill jag ge exempel på de tre övriga linjerna.

2. Egentligen bestämmer Vänsterpartiet

Svenskans PJ Anders Linder förklarar:

Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.

Och om själva Miljöpartiet, där han även nuddar vid avslöjande-temat:

Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.

I en opinionsbit i Dagens Nyheter gör Johannes Åman gemensam sak med PJ Anders:

Eftersom Vänsterpartiet inte tvekar att använda sin vetomakt blir en röst på de rödgröna en röst mot betyg från årskurs 6.

Sökarna i Centerpartiet i sin tur, som utropat Socialdemokraterna till huvudmotståndare för att de samarbetar med Vänsterpartiet, en ganska fin liten kontradiktion, gillar förstås också att skrämmas med Lars Ohly. Partiets Johan Hedin beskriver tanken föredömligt tydligt:

Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.

I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.

Vad de inte verkar tänka på är att Vänsterpartiet blev större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet i Sifo-undersökningen. Om de anser att Vänsterpartiet har ett oproportionerligt stort inflytande i sitt block, så menar de väl också i konsekvensens namn att de här två partierna ska ha ännu mindre inflytande i sitt.

Om man sedan tar undersökningen med den rekommenderade nypan salt, så verkar de tre partierna och Folkpartiet vara ungefär i paritet med varandra. Alla fyra har definitivt samma möjligheter att ställa ultimatum till de övriga efter valet, så det pratet handlar nog mest om att utmåla Vänsterpartiet som mycket suspekt rent samarbetesmässigt. Annars går det ju inte att skrämmas med deras inflytande.

Bland de borgerliga finns egentligen tre gånger så många små veto-partier som hos de rödgröna, nämligen tre. Och vilka av dem tror ni kan komma att bilda regering över blockgränserna? I nödfall Folkpartiet, annars nog inga. Precis som Vänsterpartiet.

3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti

Jan Björklund följer istället linje tre, bland annat i sitt tal på Folkpartiets riksmöte:

När Miljöpartiet var ungt och fräscht för 20 år sedan brukade vi skämta om att Miljöpartister är som vattenmeloner; gröna utanpå men egentligen röda inuti. Numera måste man nog säga att de är som tomater; röda rakt igenom!

Dick Erixon citerar PJ Anders ledare, men ansluter sig sedan till den här linjen istället:

Ja, under valrörelsen kommer de två regeringsalternativen att stå emot varandra. Då kan inte Miljöpartiet flyta ovanpå längre. Man måste försvara samma politik som Lars Ohly och Mona Sahlin. En röst på MP är en röst på V.

Då kommer väljarna att tvingas se MP för vad de är, inte vad de låtsas att vara.

I vanlig ordning misslyckas han med logiken, och antyder i samma andetag att Miljöpartiet är både röda och inte röda. Vi ska dock ha i minnet att Dick är så perifert politiskt orienterad att han tycker Svenska Dagbladet är en vänstertidning, så det är rätt så naturligt att han läser PJ Anders ledare med ett extra par glasögon på näsan. Att jag mellan varven ändå förföljer honom här, beror på att han trots sin svikande slutledningsförmåga tycks utöva något slags inflytande på många borgare.

Moderaten Kent Persson är även han inne på två motstridiga linjer samtidigt:

I många frågor kommer MP få svänga kraftigt vänster för att hålla ihop de rödgröna. Beskrivningen som ibland ges om MP att de är gröna på utsidan med röda under skalet, likt en vattenmelon, står sig fortfarande. Något många väljare kanske borde fundera mer på.

Miljöpartiet kommer alltså att få svänga vänster och ge upp sin inställning, samtidigt som de redan är vänster. Ska vad han säger gå ihop får han nog byta vattenmelon mot något annat. Men det är svårt att komma på en frukt som är grön inuti och rodnar utanpå. Rodnaden ska jag strax komma till.

4. Miljöpartiet samarbetar bort att det är grönt

Maud Olofsson har skrivit på det här temat i Expressen. Hon snuddar även vid hotet om Vänsterpartiets tydligen oinskränkta makt, och försöker frammana bilden av en feg och kuvad Maria Wetterstrand.

Att Miljöpartiet under Maria Wetterstrands ledning har lagt sig platt för Vänsterpartiet och låtit Lars Ohly få sin vilja igenom är både anmärkningsvärt och tråkigt. Lika märkligt är att ett annars så talfört och aktivt språkrör har tigit som muren i en fråga som engagerar och berör hundratusentals människor i vårt land. Varför är du så tyst nu, Maria Wetterstrand?

Den senaste tiden har Peter Eriksson, som faktiskt också är språkrör, synts mycket mera i media. Jag vet själv inte riktigt varför, men att de fördelar arbetet mellan sig är knappast så svårt att förstå att Maud ska kunna komma undan med att spela dum.

Jag inser att debatten är svår för ett parti som vill flörta med liberaler samtidigt som regeringsalternativet bygger på vänstervärderingar. För faktum är att partiet i fråga efter fråga nu överger sina ideal till förmån för Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartiet vill nu frånta människor rätten att bestämma själva i välfärden, införa socialistiska kontrollmekanismer i friskolorna och chockhöja inkomstskatter för vanligt folk och företag. Med detta förvandlingstempo kommer Miljöpartiet de gröna inom kort att vara Miljöpartiet de röda.

Maud har tidigare tillhört dem som kritiserar det rödgröna blocket för att inte ha några överenskommelser. Nu när sådana är på gång, så är det istället fel att komma överens. Felet hon verkar se är att Miljöpartiet, som representerar kanske en femtedel av de rödgrönas sympatisörer, inte får sin vilja igenom i alla frågor.

Men Maud om någon borde väl veta att man får ge avkall på sina ideal för blockpolitikens skull? Det går nästan inte att läsa hennes debattartikel utan att tänka projektion (och höra henne läsa den med sin rejäla dialekt).

Det här är ett skenheligt spel. Det är lika sant att Centerpartiet har fått ge upp i många frågor, som det är att Miljöpartiet kommer att tvingas göra likadant. Men ökat väljarstöd och plats i regeringen kommer att leda till större inflytande än tidigare, då Miljöpartiet var stödparti. Rimligtvis också ett större inflytande än det Centerpartiet har i dagens regering.

Alliansdilemmat

I Alliansen tycks det vare en regel att mangrant och ofelbart stå bakom varje del av regeringens förda politik. Splittring är nämligen farliga saker, tänker de. Som tur är finns åtminstone några riksdagsledamöter som tycker det borde vara annorlunda.

Kan man inte säga att det nog ändå är rättvist, att också Miljöpartiet anklagas litet för att i grunden hysa exakt de åsikter som det rödgröna blocket kommer överens om? Nu när Centerpartiet fått stå ut med just detta i flera år, menar jag.

Men nej, för det har ju varit fel redan från början. Centerpartiet är inte likt de övriga borgerliga partierna. Kanske kan man säga att de försökt fylla tomrummet efter de »gamla« Moderaterna, sedan Moderaterna gett sig i kast med att framstå som de nya Socialdemokraterna.

De kallar sig gärna gröna, men politiken som genomförs hänger inte med i det pratet över huvud taget. Jag tror inte det beror på att Centerpartiet saknar färg, utan på att blockpolitiken saknar öppenhet; en viktig ingrediens i det borgerliga samarbetet är att inte öppet driva oförenliga linjer partierna emellan. Det tycker jag är sorgligt.

Vad vill hennes parti? Vill man vara snäll, kan man kalla Centerpartiet för ett ljusgrönt parti; de erkänner problemen men vill inte genomföra några genomgripande reformer, och de tycker att miljöansvaret i slutändan faller på den enskilda individen.

Men normalt räknas även tron på behovet av en förändrad livsstil in i det ljusgröna begreppet, och där sviker det för partiet. Jag klarar inte av att avgöra om den övertygelsen finns i hemlighet eller inte inom partiet, och från företrädarna i regeringen hör vi sådant som att miljöproblemen inte ska lösas genom att någon åker mindre bil. Det är litet sådär med miljöprofilen, och fokus ligger istället på typiska gammelmoderata avdrag, och en eller annan SAAB… förlåt SAS.

En öppen blockpolitik

Miljöpartiets framtoning tycks rodna av samarbetet, medan bilden av Centerpartiet får blåmärken av alla ideologiska stötar. Varför verkar det vara så?

Det är för att man inte spelar med öppna kort.

Sedan Allians för Sverige bildades för fem år sedan, så har de mindre partierna gjort vad de kunnat för att samtidigt både profilera sig tydligt från de övriga och ge intryck av att de står bakom allt regeringen tar sig för. Den borgerliga strategin har varit sådan att de mindre partierna fått ensamrätt på ett par profilfrågor vardera, medan Moderaterna tagit hand om resten. Den typen av parti­snuttifiering vill jag inte se bland de rödgröna. Det är bättre att alla partier driver var sin men hel politik, och kommer överens utifrån det. I båda blocken.

Oenighet inom blocken måste associeras till någonting annat än splittring, och sluta förpassas till retoriska utspel mellan höger och vänster. Det är inte konstigt att olika partier har olika åsikter. Inte heller är det särskilt märkligt att partier kompromissar och kommer överens för att få något gjort.

Varför måste allt detta hållas hemligt? Går det inte att göra ärligt? Blockens frontlinjer kan vara både breda och enade utan att partierna för den sakens skull måste hålla tyst om sin egentliga politik.

Så hur gröna är egentligen Miljöpartiet? Ganska mycket, men det är förstås inte lika för alla. Socialdemokraterna är mer än tre gånger större, och Vänsterpartiet något mindre. Båda partier är röda. Att det präglar överenskommelserna är inte särskilt konstigt. Samma förhållande gäller de borgerliga partierna.

Det som borde vara möjligt är att säga så här, om en överenskommelse:

Nackdelarna med att inte göra så är flera. Små partier marginaliseras och försvinner, det offentliga samtalet förskjuts längre och längre från vad som verkligen pågår, politiker förvandlas till meningslösa galjonsfigurer, riksdagsledamöterna blir röstboskap, och värst av allt är att de olika partierna i blocken förlorar sitt existensberättigande om de bara blir olika logotyper för samma politik.

Alliansen är i min mening på god väg att förvandlas till ett byråkratisk överbygge, med fyra partiapparater för en enda ideologi. Varför inte bara gå ihop till Borgerliga Samlingspartiet? Det vore ju en effektivisering om inte annat, och ni skulle slippa stirra på fyraprocent-spärren.

Jag är ändå principiellt för samarbete. Däremot tycker jag skälen för att göra alltomfattande överenskommelser redan innan valet är svaga – tänk om utfallet i valet förändrar maktbalansen, kanske till och med så att något parti trillar ur? Då blir det ju tveksamt om man har mandat att vare sig driva partiets politik eller att driva någon annan på samma områden.

Det rödgröna samarbetet är kanske nödvändigt; jag är osäker på vilka de starkaste argumenten för och emot egentligen är. I vilket fall så kommer jag att framhärda i att kalla mig grön istället för rödgrön. För mig finns ingen motsättning mellan att ha en egen ideologisk utgångspunkt och att samarbeta och kompromissa. Partilinje och blocklinje måste inte sammanfalla, lika litet som Miljöpartiets politiska hållning måste sammanfalla med min för att jag ska rösta på dem.

Det handlar om att tycka olika men komma överens, och det är ingenting att skämmas över och försöka gömma undan. Tycka olika är faktiskt tillåtet.

I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:

Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.

Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.

Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.

Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.

När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.

Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.

Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:

Eriksson kritiserar sig själv igen

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.

Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.

Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.

Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.

Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.

Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.

Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.

Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.

Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.

Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.

Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:

Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.

Det är roligt att läsa alla borgerliga debattartiklar om Miljöpartiet, senast moderaterna Reza Khelili Dylamis och Sofia Arkelstens debattinlägg »Var är Miljöpartiets innehållsförteckning?« på Newsmill. De går nämligen alla på samma tema.

Temat är: »Avslöjad!«

Miljöpartiets politik måste avslöjas av moderater med flera för vad den egentligen består av. De verkar helt inlåsta i tanken att ett växande väljarstöd för partiet omöjligtvis kan bero på någonting annat än att människor inte förstår bättre och har blivit förda bakom ljuset.

Och givet detta är det förstås tur att väljarna har kloka och insiktsfulla moderater att förlita sig till. Hur skulle de annars kunna få reda på vad de olika partierna egentligen har för politik? Alla dessa andra partier smusslar ju vanligtvis med sina åsikter, eftersom de är förskräckligt rädda att uppfattas som alltför icke-moderata.

Det hade ju varit snällt av dem, om det nu varit så. Men det går bara inte så bra att avslöja för dem. De tycks inte riktigt förstå sig på vad det är de faktiskt avslöjar – kanske för att det inte är tillräckligt moderat?

Är det på grund av detta som de har fått för sig att ungefär var tionde frusen svensk har blivit lurad? Kanske.

Så här inleder de sin artikel.

I dag finns det ett parti som motarbetar bilen. Ett parti som vill avbryta nödvändiga vägbyggen och lägga ner försvaret. Detta parti vill införa oreglerad invandring och skrota hälften av vårt kalla lands energiproduktion. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, ta bort betyg i skolan och det arbetar för att brott inte ska leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.

Vi tar det punkt för punkt, då.

Vägbygge: De pratar förstås om Förbifart Stockholm, som de menar är »absolut nödvändig för att huvudstadens vägnät inte ska kollapsa«. Vad de ännu inte lyckats avslöja är att det inte går att bygga bort trängsel. Inte heller att klimatmålen kräver minskad bilism enligt alla utom den borgerliga regeringen. Därför är det bättre att satsa allt på kollektivtrafik, istället för bara en liten del. Avlöja det också, är ni snälla!

Försvar: Vill Miljöpartiet omedelbart lägga ned försvaret? Nja. Men det är nog ett rätt så utbrett långsiktigt mål att inte behöva något militärt försvar. Jag är själv helt övertygad om att det militära försvaret går att ersätta med något mycket bättre.

Invandring: Oreglerad invandring är det få människor som förordar, men väl en mindre begränsad. Kanske till och med helt fri! Vad de inte lyckats avslöja ännu är att en fungerande fri eller mindre begränsad invandring förstås också den måste vara reglerad. Invandring utan reglering skulle däremot kräva att alla relevanta lagtexter, gränskontroller och tullverk omedelbart togs bort så att ingen hade någon koll och inga regler fanns.

Eller är det uppgörelser om arbetskraftsinvandring mellan Miljöpartiet och regeringen som de har avslöjat?

Dessutom finns flyktingpolitiken. Jag ser fram emot den dag då någon över huvud taget avslöjar alliansens (och de tidigare sosseregeringarnas) flyktingpolitik, och därmed vilket överflödigt parti Sverigedemokraterna egentligen är.

Energiproduktion: Att skrota flera kraftverk som idag står för någonting i stil med halva energiproduktionen anses utmärkt, väl avslöjat! Men den där lilla detaljen att konsumtionen av energi också ska minskas med minst lika mycket kom bort någonstans.

Monsterhöjning av bensinskatt! Detta borde helt klart utgöra slagord även för allianspartierna. Särskilt som de menar att det inte alls är vägar som förorenar, utan bränslen. Avslöja även detta!

Betyg: Givetvis ska de inte bara avskaffas, utan ersättas av bättre saker. En skolpolitik som enbart går ut på att minska (eller för den delen öka) antalet betyg är knappast värd att kallas politik, utan torde snarare klassas som byråkrati. Detta bör de båda författarna genast ge sig i kast med att avslöja!

Straff: När det till sist gäller brott och straff, så har jag ett inlägg på gång angående just den frågan, eller närmare bestämt straff, hämnd och vård. I och med detta får jag dessutom anledning att mera noggrant titta på partiets inställning. Trevligt.

Tills vidare nöjer jag mig dock med påpekandet att straff är en typ av påföljd, och att ingen anser brott utan påföljd vara eftersträvansvärt hur som helst. Inte heller menar väl Miljöpartiet att långsiktiga och principiellt grundade mål ska omsättas i praktiken redan i morgon, helt utan hänsyn till verkligheten?

Nej, så är det verkligen inte. Varför har de fått för sig det? Kanske kan det vara att verkligheten och konsekvenserna vanligtvis anses helt irrelevanta när man tillämpar nyliberala principer. Kanske, jag är ju optimist, så kommer snart ett avslöjande om att man kan tänka annorlunda på den punkten.

Resten av inlägget tillför inte mycket utöver detta. Därför väljer jag att i övrigt bara kommentera ett stycke till.

En klar majoritet håller inte med MP i dessa avgörande frågor. Ändå har MP starkt stöd i attitydundersökningar. Förklaringen kan vara att människor är engagerade i miljöfrågor – och det tycker vi är rätt och bra. Men det räcker inte med ett bra namn. En bra miljöpolitiker måste leverera också. Tack vare arbetslinjen och att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna har vi utrymme att långsiktigt satsa på miljön. Vi använder skattesystemet och gör det mer lönsamt att arbeta och dyrare att smutsa ned, enligt principen om att förorenaren betalar. Det är mest effektivt och ger mest miljö för pengarna.¹

Sofia och Reza avslöjar för det första att Miljöpartiet nog inte kommer få någon egen majoritet! Politisk analys när den är som bäst.

Leverera gör man därutöver bäst i regeringsställning. Långsiktiga miljösatsningar är givetvis positivt, men det finns också mera akuta förhållanden att ta hand om. Att lyckas med båda, istället för knappt ens något utav endast det ena, kan tyckas vara själva definitionen av att leverera i miljöfrågor.

Så vad har de båda moderaterna lyckats avslöja för framtida satsningar på miljön?

Jo, grön skatteväxling.

Jag undrar var de fick den idén ifrån.

Nåväl. Med det ovanstående taget i akt, så går det att enkelt formulera om deras inledningsanförande till ett verkligt avslöjande.

I dag finns det bara ett parti som motarbetar bensinbilen. Ett parti som vill avbryta oskäliga vägbyggen och ersätta det militära försvaret. Detta parti vill tillåta invandring och göra hälften av vårt kalla lands energikonsumtion onödig. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, siktar mot en betygsfri skola och det strävar efter att brott inte ska behöva leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.²

Det hade förstås varit jättebra om Miljöpartiets politik avslöjats riktigt ordentligt. Tyvärr (och förstås) så går Sofia och Reza sitt eget partis intressen istället för att avslöja den på riktigt.

Jag och många med mig vill nå ut med vad grön politik faktiskt är och kan vara. All hjälp är välkommen. Avslöja litet mera, tack!

1. Tanken att miljö är någonting man köper, som på en marknad, är intimt förknippad med den implicerade ekonomiska miljörelativismen, där ekonomiska värde tas för absoluta medan naturen betraktas som relativ. Givetvis är det tvärtom; det blir till exempel inte mera fisk i haven bara för vi har råd att köpa mera fisk. ↩
2. Kanske är jag lite för optimistisk i min omformulering; Miljöpartiet är inte alltid lika grönt som jag önskar. ↩