Uppföljning 13 september: Folk(e)parti på glid.

I går visade jag hur Centerpartiet ändrat sin politik i smyg under valrörelsen. I dag är det Folkpartiets tur.

Någon gång under de senaste dagarna genomgick Folkpartiets asylpolitik nämligen en markant förändring. Den 29 augusti, alltså för knappt två veckor sedan, gick de till val på det här:

Folkpartiet vill:

• Öka flyktingmottagandet i enskilda kommuner.
• Påverka EU till att ta emot fler flyktingar.
• Utveckla en harmoniserad asylpolitik för EU.
• Utvidga rätten till anhöriginvandring, men införa försörjningsansvar för anhöriga utanför kärnfamiljen.

Förutom det där sista låter det ju ganska bra. Men förslagen är givetvis kontroversiella i vissa kretsar.

Därför går de numera till val på det här istället:

Vi vill:

• Värna asylrätten i Sverige och Europa. Sverige ska föra en human och rättssäker flyktingpolitik, men också Europa som helhet måste ta sitt ansvar.
• Värna barnperspektivet. Uppmärksamma barns asylskäl särskilt. Förbättra mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
• Förbättra rättssäkerheten för asylsökande. Låt de asylsökandes offentliga ombud utses av domstolarna, och skilj mottagandeverksamheten från Migrationsverket.

I dag ska asylrätten och rättssäkerheten alltså bara »värnas«. För bara ett par veckor sedan skulle den däremot utvidgas. Varför har de backat?

Europa som helhet ska nu – alltså nu i september – ta sitt ansvar. För bara ett par veckor menade Folkpartiet däremot att EU skulle ta emot fler flyktingar. Hur kommer det sig att de backat?

Resten av texten var betydligt längre i augusti-versionen:

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Folkpartiet värnar starkt asylrätten. Det är viktigt att alla som har skyddsbehov och som söker asyl ska få uppehållstillstånd enligt de internationella konventioner som vi skrivit under och enligt utlänningslagen.

Folkpartiet värnar en human och rättssäker asylprövning. För ca ett år sedan låg folkpartiet bakom reformen som införde migrationsdomstolar i Sverige. Vi har nu skapat en asylprocess med större transparens och förutsägbarhet.

Vi har dock inom regeringen tillsatt en utredning av den nya process och instansordningen för att försäkra oss om att det nya systemet inte har några brister och om det är så komer vi rätta till dem. Systemet måste fungera enligt de värderingar vi har vad gäller vår syn på en liberal och generös flyktingmottagning som värnar den enskilda människans asylrätt och skyddsbehov.

Det är viktigt att vi utarbetar metoder för att öka flyktingmottagningen i enskilda kommuner, minskar överbelastningen i andra kommuner, driver arbetslinjen för nyanlända så att de snabbt integreras i det svenska samhället och bryter den trend vi har idag med flyktingmottagning som leder till utanförskap.

Ur valspurtsvarianten har de rensat bort alla tendenser och formuleringar som antyder något generöst eller liberalt. Texten är dessutom avsevärt nedkortad:

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. För Folkpartiet är det en liberal hjärtefråga att Sverige ska vara ett land där människor på flykt ska få skydd. Men också andra demokratier måste ta sitt ansvar. Sverige ska driva på inom EU för en flyktingpolitik som vilar på humanitetens grund.

Det är alltför uppenbart vad Folkpartiet är ute efter: Röster. Och de största problemen med detta är fyra:

1. Det är populistiskt. De försöker lura till sig »invandringskritiska« och främlingsfientliga genom diverse märkliga utspel, och genom att skyla över sin faktiska politik.
2. Det är farligt för människor. Genom att vinkla framställningen av problemen förskjuter de debatten om asylpolitiken i fel riktning. Det gynnar Sverigedemokraterna, men inte i tillnärmelsevis lika hög grad som det missgynnar invandrade.
3. Den här synen slår rot i partiet. På så sätt attraherar och »uppfostrar« partiet i förlängningen ett nytt slags folkpartister. Dessutom kommer många i dag liberala folkpartister rimligen att uppleva den här förskjutningen i sak som godtagbar, helt enkelt på grund av hur valresultatet påverkas.
4. Folkpartiet flaggar falskt redan nu. Den här förskjutningen av det interna synsättet har redan pågått ett tag. Inte heller liberaler får alltså inte vad de är ute efter om de röstar på Folkpartiet, och i framtiden riskerar det problemet att bara bli värre.

Ska jag kanske förklara det där sista? I sådana fall vill jag återkomma till något som partiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm skrev på sin blogg för drygt en månad sedan:

Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja?

Hans argumentation här förutsätter logiskt att vi direkt eller indirekt ska lagstifta vad som är korrekt Islam.

Däremot går det inte att utröna om han menar att lagstiftningen ska omfatta enbart Islam, eller om det ska gälla religion över huvud taget. Alltså vet vi inte om han hålls med så kallad islamofobi, eller om han bara vill att separationen mellan stat och kyrka ska upphöra.

Men rimligtvis så är det förstås bara Islam han tänker på, och inte biskopar och Dalai Lama. Oavsett vilket, så är det inte särskilt liberalt.

Däremot kan man få sig en liberalt tilltagen dos humor om man fiskar runt i bakvattnen på Folkpartiets hemsida. De har nämligen råkat tillgängliggöra sin »papperskorg« för slopad politik via webben, och där fann jag den sedan ett par veckor tillbaka förlegade asylpolitiken.

Dokumentet med den tidigare hållningen har alltså döpts om till Utvisning när det slängdes i soporna.

Utvisning är något som också Folkpartiet behöver. Om det här fula spelet avslöjas svart på vitt, så riskerar partiet att de liberalt lagda väljarna flyr till mera liberala eller socialliberala partier, medan de främlingsfientligt lagda flyr till betydligt mindre liberala partier.

Och ska Folkpartiet byta väg någon gång, så måste de förr eller senare tvingas ta den smällen.

Till sist så är det förstås svårt att säga hur mycket av den senaste tidens uppgång i opinionen som partiet faktiskt skulle förlora, om de hängdes ut med byxorna nere riktigt ordentligt.

Det skulle jag bra gärna vilja ha reda på.

Får jag lov att be om litet hjälp? :-)

Källor:
Googles cache av den förra asylpolitiken (lokal kopia)
Den nuvarande asylpolitiken (lokal kopia)

Fotnot: Metoden jag använde för att upptäcka det här, var att skicka en så kallad crawler på Folkpartiets hemsida. Det är samma metod som sökmotorer använder. I just det här fallet var det kommandot wget -r www.folkpartiet.se som fixade biffen. Observera att wget respekterar robots.txt, vilket innebär att jag inte kunnat hitta sådant som webbadministratörerna valt att dölja för sökmotorer. Genom att klicka runt i en webbläsare kan man alltså hitta mer information, om man bara har tid…

I dag vill jag titta litet på några argument som olika folkpartister för fram med anledning av Jan Björklunds förslag att »göra lagstiftningen tydligare« när det gäller klädsel som täcker ansiktet. Jan har föreslagit att rektor ska få besluta om burqa och niqab ska tillåtas på skolor eller ej.

– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen, säger Jan Björklund.

Han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer ges möjlighet att förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab på skola eller universitet. Ett förbud som kan upplevas kränkande för de kvinnor som berörs.

Detta kan vara första gången som Jan talar om undervisning som kommunikation mellan människor. Medan den pedagogiska forskningen utgått ifrån ett sådant perspektiv ganska länge redan, så har Jan i tjugo år valt att utgå ifrån helt andra premisser när han lagt fram sin skolpolitik; när han använder ordet kunskap så får jag obehagligt ofta känslan av att han dels är en övertygad behaviorist, och dels att han dessutom inte förstått behaviorismen.

Skulle han faktiskt ta till utgångspunkt att undervisning verkligen är kommunikation mellan människor, så skulle mycket av den skolpolitik han hade drivit ha varit sådant som han själv gärna kallar för »flum«. Nu är det förstås möjligt att den heltäckande slöjan lett till något slags aha-upplevelse för honom, men jag tvivlar. Antagligen ligger det ingenting utöver retoriska överväganden bakom formuleringen.

Kvinnorna på bilden är tydligen omöjliga att kommunicera med. Jag har som lärare svårt att förstå varför, men kanske borde jag visa förståelse för att alla inte är sociala genier av samma kaliber som jag.

Om vi ska få till någon integration så att infödda svenskar ska lära sig att inte bli blyga och osäkra när de talar med någon de bara kan se ögonen på, så måste niqab kanske vara tillåtet inom både barnomsorg och skola. Integration går ju ut på att människor lär känna, vänjer sig vid och anpassar sig till varandras förutsättningar och sätt, inte att de med litet mera sällsynta vanor slutar sticka ut och sticka i ögonen på alla rädda normalitetspoliser.

Nåväl. Det tycks för övrigt inte vara sant att Jans förslag innebär någon förändring av praxis; redan 2003 hade rektor den här möjligheten. Ser man tillbaka på Folkpartiets olika förslag de senaste åren, så är detta ingenting konstigt. Det händer faktiskt förhållandevis ofta att de kallar status quo för »kraftfulla åtgärder«.

Sakfrågan kan därför knappast vara något mera än en ursäkt att få säga niqab är dåligt i media.

Eller? Flera olika teorier har framförts. Vissa menar att det är en flört med Sverigedemokraterna, andra att det är ett populistiskt utspel ämnat att sno åt sig några av deras väljare, och emellanåt hör man till och med dem som tror att partiet faktiskt skiftat ideologi. För att försöka lista ut vilket som verkar troligast, kan vi titta litet på hur olika folkpartister försvarar förslaget.

Jag tror att Fredrik Malms argument är ganska typiska, sådana som han lagt fram dem på sin blogg. Eftersom han har en berömvärd förmåga att uttrycka vad han tänker, så är inlägget dessutom en ganska god utgångspunkt för en granskning.

Han förklarar att möjligheten att förbjuda heltäckande slöja »borde vara en självklarhet«, men säger ingenting om varför detta är så självklart. Och det har vi ingen nytta av när vi försöker ta reda på varför han tycker idén är god.

Men han presterar faktiskt en motivering på ett slags flummig och flosklig politiska som emellanåt kan vara svår att översätta till glasklar svenska. Så här skriver han:

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Vi vill inte skapa ett samhälle där vi täcker våra ansikten. Vi vill inte acceptera värdesystem som bygger på att vi inte ska mötas, inte ska tala med den som är främmande eller av motsatt kön. Vi vill inte skapa ett samhälle där beröring, mimik, skratt, musik och möten är bannlysta och ska ersättas med iskyla och könsapartheid. Tvärtom vill jag som liberal se ett samhälle med större integration.

Det är svårt att förstå hur detta kan vara en argumentation till försvar för rektorers möjlighet att, i situationer där det försvårar undervisningen, förbjuda elever att bära heltäckande slöja. Vad han syftar på kan istället knappast vara annat än ett generellt förbud mot att bära heltäckande slöja.

Vi ska gömma problemen

Jag ska strax återkomma till den frågan. Just här är det däremot tillräckligt att konstatera att hans argumentation bygger på tanken att burqa eller niqab orsakar den typen av samhälle som han inte vill skapa.

Men tänker man efter bara en liten stund, så inser man strax att orsaksförhållandet snarare är det motsatta: Det samhälle han inte vill skapa orsakar att vissa bär niqab eller burqa. Vad han argumenterar för här är alltså att förbjuda konsekvenserna av att han inte lyckats förhindra skapandet av vad han menar är ett dåligt samhälle.

Fredrik är förstås bara en enda politiker, och kan inte ställas till svars för en hel samhällsutveckling. Däremot kan han ställas till svars för hur han egentligen resonerar. Kanske ser han framför sig hur samhället kommer att utvecklas, trots att han gör allt han kan för att styra det i en annan riktning?

I sådana fall går hans inställning ändå att förstå: Eftersom han är missnöjd med vad han och hans politiska kolleger uppnår, och förutser en samhällsutveckling som han inte gillar, så vill han förbjuda de synliga konsekvenserna av detta samhälle redan innan de visar sig. För om samhällsproblemen syns så riskerar han ju att kritiseras för dem!

Det ligger förstås i regeringspartisternas intresse att gömma undan de annars synliga konsekvenserna av vad de själva betraktar som misslyckanden. Utifrån en argumentation som den här tycks det dessutom vara fallet.

Det kan faktiskt handla om populism

Vidare så bemöter han två motargument som han tycker är vanliga. Det ena skall vara att förslaget är onödigt.

Ett annat argument i debatten är att hela debatten om niqab och burka är onödig därför att det handlar om så få personer. Jag har väldigt svårt för en sådan argumentation. Om en flicka i Sverige tvingas att bära heltäckande slöja, ska vi då acceptera detta förtryck bara för att inte flera tusen flickor i Sverige befinner sig i samma situation?

Att förslaget är onödigt anser jag däremot är en någorlunda rimlig ståndpunkt, av följande tre skäl:

• Problemen löser sig nästan alltid genom att skolpersonalen pratar med elever och föräldrar. (Jans skolpolitiska gärning antyder för övrigt att han inte förstått att någon sådan kommunikation faktiskt äger rum.)
• Undantag från detta finns nästan inte.
• I de fall där det ändå inte löser sig, så gäller redan den praxis som Jan föreslår.

Att förslaget skulle vara onödigt handlar alltså inte om att de drabbade är för få. Om man kommer med förslag på att införa en redan rådande ordning, så är avsikten givetvis bara att använda sakfrågan som en ursäkt för att säga någonting högt. Folkpartiet har länge varit ute efter att provocera fram »motangrepp« från dem de pratar om som »kulturvänstern«, eftersom dessa är lätta att utmåla som elitister. Sedan kan man peka på dem och säga titta, vi får inte säga det här högt!

(Och är man Sverigedemokrat lägger man till att hela etablissemanget är emot oss! Men likheten beror i det här fallet på att partierna har samma utländska förebilder när det gäller kampanjstrategi och inte någonting annat.)

Mänskliga rättigheter då?

Någon kanske reagerade när jag skrev ovan att »de drabbade är få«. Drabbade av vad? Förtryck såklart!

Men att ge rektor möjlighet att förbjuda slöjor som täcker ansiktet i situationer där det förhindrar undervisningen är inte någon åtgärd mot förtryck! Alltså måste även det här handla om ett försvar för ett generellt förbud mot burqa och niqab.

Men med utgångspunkt i artikel 18 av FN:s förklaring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, som Sverige skrivit under, så har alla rätt att utöva religion på det vis som de själva önskar, förutsatt att det inte strider mot några andra rättigheter:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vi bör alltså eftersträva att ingen tvingas bära något särskilt plagg alls mot sin vilja, liksom vi bör eftersträva att ingen tvingas avstå att bära något särskilt plagg mot sin vilja. Ett generellt förbud strider mot den principen.

Populismtanken kanske inte håller ändå? Handlar det verkligen bara om ett jämförelsevis ganska harmlöst flörtande med Sverigedemokraternas eventuella sympatisörer? Vi går vidare.

Men det finns inget stöd i Koranen!

Han säger faktiskt så. Jag har ingen som helst anledning att tro att han har fel i sak. Däremot kan man med anledning av att han tycker att detta är relevant sluta sig till en del om var han egentligen står. Så här skriver han om det andra argumentet han tycker sig möta alltför ofta, alltså att förbudet strider mot religionsfriheten.

Religionsfriheten: Detta är ett ofta återkommande argument i den här debatten. Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja? Om det finns något sådant krav i Koranen eller i etablerade muntliga källor/hadither så borde förstås användandet av burka vara mycket utbrett bland religiösa muslimer. Men det är det inte. Det är mycket få personer som bär burka och nikab. Snarare handlar det om traditioner i vissa regioner som är mycket konservativa. Dessa traditioner kan förvisso sanktioneras av religiösa extremister, men de har inte sin grund i islam.

Alla som kan läsa ser det: Han säger att ingen variant av Islam förespråkar bärandet av niqab eller burqa, eftersom det inte står i Koranen.

Detta är relevant endast under förutsättningen att det följande påståendet är sant.

Det är i det här läget vi måste fråga oss om Fredrik menar att det bara är muslimer som ska få sin tro lagreglerad, eller om detsamma gäller för alla religioner. Några andra alternativ har han inte att välja mellan.

Fast det är förstås inte helt säkert att han – eftersom han åtminstone kallar sig liberal – håller med om att han tycker så här. Men det följer logiskt på vad han säger. Antingen ljuger han, eller så säger han emot sig själv, utan att veta om det.

Hanlons rakkniv

Så kallas en enkel liten uppmaning som vi nyss nått fram till: Utgå aldrig ifrån att någon gör något av illvilja, om det lika gärna kan förklaras med vanlig dumhet (här i form av den där typen av intellektuella inavel som brukar kallas nationalism eller etnocentrism).

Eftersom argumentationen, oavsett om den ger uttryck för dumhet eller illvilja, leder till slutsatsen att religionsfriheten bör begränsas till i lag tillåtna religiösa läror, så tror jag vi kan utesluta allt som har med ytligt »flörtande« med både Sverigedemokraterna och deras väljare att göra. Riktigt så oskyldigt är det inte (om man nu kan kalla ytlig och etnocentrisk populism för oskyldig).

Det finns fler skäl än de ovanstående till att jag påstår detta. Låt mig förklara.

Det irrelevanta har blivit handling

Folkpartiet har länge kommit med olika förslag som är irrelevanta, antingen för problemen de sägs lösa, eller också eftersom de inte innebär någon egentlig förändring. Nyss föreslog Jan till exempel att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen »för att föräldrarna har rätt till information«; detta är helt irrelevant för problemet ogiltig frånvaro, eftersom skolor redan är skyldiga att informera föräldrarna om ogiltig frånvaro, liksom de redan skriver ned den här siffran på papper. Att kopiera en procentsats till ytterligare ett papper är inte någon kraftfull åtgärd (vilket väl är anledningen till att Jan uttryckligen måste kalla förslaget för en kraftfull åtgärd).

Det här irrelevanta draget går igen även i retoriken. När han ska försvara olika förslag så argumenterar han i regel för någonting annat, som ingen vare sig föreslagit eller sagt emot. Att skriftliga omdömen i föreskoleklasser ska tillåtas vara betygsliknande, det försvarar han till exempel med att »föräldrar har rätt till information«. Exemplen är fler.

Är det alltså bara tomt prat och populism? Det trodde jag ganska länge, mer eller mindre bara för att jag hoppades att det skulle vara så. Men nu klarar jag inte det längre. Det visar sig ju om och om igen att alla dessa irrelevanta förslag sedan blir genomförda, som om de faktiskt vore på allvar. Folkpartiet driver en konsekvent felslutslinje, från det retoriska, genom sina förslag, till vad de faktiskt genomför.

Och nu säger han uttryckligen att han egentligen vill förbjuda heltäckande slöja, inledningsvis i skolan. Flera folkpartister för dessutom fram samma typ av argument som Fredrik, av vilka konsekvenserna är att vi ska begränsa religionsfriheten och lagstifta i religiösa tolkningsfrågor, liksom att vi ska skyla över problem som vi upplever finns i samhället istället för att ta itu med dem.

Det är inte särskilt roligt.

Vi får hålla tummarna

Mot bakgrund av allt det här, är det ovanligt lätt att glädjas över att Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skriver så här i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor – arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn – satt sig ner och samtalat.

Det är vad människor gör.

Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.

Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

Det vore välkommet, och mer i linje med den frihetstanke som ett liberalt partis främsta kännetecken bör vara. Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl – tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti.

Det är bra skrivet, och det handlar inte om att jag är skadeglad. Jag håller inte heller helt med honom på flera av de punkter som jag valt att inte citera här, till exempel den förklenade beskrivningen av vad integration går ut på. Men det är en annan fråga.

Den främsta anledningen till att jag är glad, bottnar istället i att jag tror att han har fel om Folkpartiet. Det är nämligen redan för sent: partiets liberalism är knappast mera än en etikett längre, för det egentliga syftet med alla dessa i sak irrelevanta utspel, verkar faktiskt vara att visa vad partiet egentligen tycker.

Folkpartiet är alldeles uppenbart i färd med att fullt medvetet märka om sig själva, till ett nationalliberalt¹ parti.

Kan jag ha fel? Tänk om det faktiskt bara handlar om ful fernissa och om röstflörteri, på så vis att de egentligen inte är på väg i den här riktningen, utan bara vill att det ska framstå på det viset för att få fler röster? Tja, jag har länge velat tro det, men nu har botten gått ur.

Och det har faktiskt ingen betydelse. I sådana fall har de tagit ställning för att deras valresultat är viktigare än vilken politik de förespråkar och legitimerar. Ett parti som väljer att gå till val på den här typen av politik accepterar den givetvis också i någon omfattning; antingen går de till val på att genomföra den, eller så går de till val på att de vill genomföra den. I båda fallen har de ställt sig bakom åsikterna.

Är detta verkligen någonting att vara glad över?

Nej!

Men Adam säger faktiskt ifrån. Då finns det åtminstone en framtid att hålla tummarna för.

1. Huvuddragen i nationalliberalismen, sådan som den såg ut under sin storhetstid för ungefär hundra år sedan, kan beskrivas som en korsning mellan nationalism och ekonomisk liberalism. Med nutiden som mått skulle man nog snarare säga att det handlade om ett slags konservatism. ↩

Efter debatten i Studio Ett mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, i mitten av förra veckan, skrev Aftonbladet så här:

På en direkt fråga om den som ändå bär burka bör ta av sig den, svarade Fredrik:
– Ja, jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet, det tycker jag inte.
Hur ställer du dig till ett förbud?
– Vi ska inte tala i förbudstermer utan i frihetstermer. För mig ingår det i den friheten att få klä sig som man vill och inte uppmuntra krafter som tycker att kvinnan ska döljas i samhället.

Detta fick mig att tydligen reagera för snabbt och drastiskt i ett inlägg. Orsaken var att Fredrik under debatten sade något mycket snarlikt det andra av uttalandena ovan, men inte alls det första.

… jag tycker det är viktigt att påpeka att drivkraften bakom mycket av detta är någon sorts idé om att kvinnor ska döljas i samhället … Vi pratar ofta regler och förbud – låt oss prata friheter. Människor har friheter i Sverige. Rätt att styra över sina egna liv, fatta egna beslut.

Dum journalistik och i all hast ett klumpigt återgivet uttalande. Kanske till och med ren illvilja. Så tänkte jag.

Men jag hade fel.

Nedanför min transkription av debatten påpekade jag dock (i en uppdatering) att det kunde ha handlat om en separat utfrågning vid sidan debatten. Och så var det också.

Mitt inlägg lyftes fram i en kommentar till ett inlägg på Axess-bloggen där Mats Wiklund kallar Fredriks uttalande för klumpigt, vilket föranledde honom att kolla upp hur det egentligen låg till:

Jag citerade honom från en artikel i Aftonbladet som refererade en debatt mellan honom och Mona Sahlin i Sveriges Radio. Men det visade sig att Reinfeldts yttrande inte kom från debatten med Sahlin utan på en fråga från en journalist direkt efter debatten. Läser man AB är det lätt att tro att Reinfeldt sade vad han sade under själva programmet.

Och det var den fällan jag föll i. Min situation är smått banal – jag måste göra en liten pudel för att jag haft för höga tankar om en politisk meningsmotståndare. Underligt nog.

Jag ber om ursäkt. Det var inte min avsikt att ha fel om vare sig Fredrik eller de båda journalisterna. Han sade faktiskt något så dumt.

Frågan som kvarstår är bara: Är det ett gott eller ett illavarslande tecken att jag slog på stora trumman på det här viset?

Uppdatering: Jag hade fel. Aftonbladet ljög inte alls.

Apropå debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett tidigare idag har jag redan skrivit om offentlig religionsutövning.

Men eftersom Aftonbladet faktiskt hittat på en helt egen debatt att citera ur, om det franska förbudsförslaget mot att bära burqa, så lägger jag ut en transkription av vad som sades här.

Det är det följande Aftonbladet påstår i sin artikel:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

— — —

På en direkt fråga om den som ändå bär burka bör ta av sig den, svarade Reinfeldt:

– Ja, jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet, det tycker jag inte.

Eva Buskas och Johanna Melén har lyckats prestera en rätt rejäl nyhetsanka, verkar det som. Eller är det överlagt? Vi bloggare brukar ju fara fram mycket snabbare än sanningen.

Det är beklämmande med dålig journalistik. Att dessutom rakt av ljuga om vad partiledare säger i en så oerhört infekterad fråga som den här, det är direkt skadligt.

Här kommer i alla fall transkriptionen. All korrekturläsning välkomnas. Slå på webbradion (ämnet tas upp drygt tio minuter in i programmet), och håll ögon och öron öppna!

Intervjuar gör Monica Saarinen och Anders Holmberg.

Monica: I går föreslog en parlamentarisk kommission i Frankrike att kvinnor med heltäckande slöja till exempel inte ska få åka tunnelbana. I somras sade president Sarkozy att burqan inte var välkommen i Frankrike, och det motiveras från olika håll i Frankrike att burqa och niqab är uttryck för kvinnoförtryck. Vad tycker du om det här förslaget från Frankrike?

Fredrik: Ja, jag tycker att det är uttryck för kvinnoförtryck. Jag ogillar skarpt den här idén att man av religiösa skäl skulle kunna ursäkta att kvinnor inte ska få visa sitt ansikte. När jag talar väl om Sverige, som ett föregångsland, så är det för friheten jag upplever det här, och för mig så är frihet att man får visa upp sig, man behöver inte dölja sig eller skämmas för någonting.

Monica: Men ska man ska man få åka tunnelbana med heltäckande slöja?

Fredrik: Jag berättar av vad mitt hjärta är fullt. Sedan, hur man regelmässigt ska få det här att fungera, det vet inte jag. Men jag tar gärna en samhällsdebatt där jag tror på det öppna samhället och där jag inte vill se att vi utvecklar en idé om att kvinnor bara till del ska få visa upp sig. I Sverige så behöver vi inte, tycker jag, på det här sättet dölja vårt ansikte.

Monica: Men var vill du att den debatten som du nu vill inleda ska ta vägen?

Fredrik: Att vi helt enkelt trycker tillbaka ropen och förhoppningar om att vi ska få fler kvinnor som går i burqor, till exempel. Det vill vi inte i Sverige, det kommer jag inte att acceptera stillatigande.

Anders: Men du tar inte avstånd från det här franska förslaget då, från den här parlamentariska kommissionen?

Fredrik: Jag sa just det, att jag berättade av vad mitt hjärta är fullt, hur jag vill att Sverige ska utvecklas. Det är inte alltid så att jag i slutet av varje mening berättar hur det i lagstiftning ska se ut. Jag kan tycka saker ändå, och man kan föra en samhällsdebatt som inte blandar in lagstiftning. Ibland är inte det den bästa metoden, det kanske inte alltid är så att det fungerar.

Anders: Men vad jag inte förstod var vad du tyckte om det här förslaget, att de inte ska få åka tunnelbana med burqa.

Fredrik: Jag har inte exakt gått igenom detta förslag, men jag sympatiserar med att trycka tillbaka dem som försöker få kvinnor att dölja sitt ansikte.

Monica: Mona Sahlin, hur ser du på det här franska förslaget?

Mona: Ja till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burqa, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val. Och jag tror verkligen inte att förbjuda kvinnor – förtryckta kvinnor i burqa – förbjuda dem att åka tunnelbana, att det en endaste liten stund hjälper dem i deras kamp för att nå frihet.

Jag ser framför mig en hård kamp mot fundamentalister, en mycket hårdare kamp mot de föreningar som idag litet slapphänt har fått ekonomiskt stöd av samhället, som använder det för att dela upp pojkar och flickor på fritidsgårdar i förortsområdena. Den typen av insatser, plus det som jag tror båda våra hjärtan är fulla av, att det är jobb, svenskaundervisning, kamp mot analfabetismen som är oerhört väsentligt.

Monica: Men du tycker också att burqa och niqab, heltäckande slöja, är uttryck för kvinnoförtryck, jag tolkar dig så.

Mona: Ja, det tycker jag.

Monica: Men vad tycker du då om att Fredrik Reinfeldt gärna vill ta den här debatten?

Mona: Men jag har inte bara tagit debatten. Jag har varit integrationsminister, och har inte bara tagit debatten, utan har verkligen verkat för att mot dem som har använt debatt om förbud snarare som ett sätt att markera mot muslimer i största allmänhet, istället för att ta kampen mot de fundamentalister som använder religionen till att förtrycka kvinnor. Det finns ju tyvärr inte bara i… ja, det finns i alla religioner, och mycket djupare i samhället. Men förbud, som det man har diskuterat i Frankrike, tror jag bara stigmatiserar de kvinnor som kampen måste handla om att frigöra.

Anders: Fredrik Reinfeldt?

Fredrik: Ja, man ska alltid föra en diskussion om att det finns sådana risker. Men jag tycker det är viktigt att påpeka att drivkraften bakom mycket av detta är någon sorts idé om att kvinnor ska döljas i samhället, och det finns mycket värre former i andra länder, där vi ju är väldigt rädda för utvecklingen, och därför så ska vi vara väldigt tydliga. Vi pratar ofta regler och förbud – låt oss prata friheter. Människor har friheter i Sverige. Rätt att styra över sina egna liv, fatta egna beslut. Det är väldigt viktigt att säga till unga invandrartjejer i Sverige att i det här landet får man klä sig som man vill, och man får ha relationer efter eget huvud, man får gifta sig med vem man vill. Om de inte hör ledande makthavare i Sverige säga detta, vad är det för land de tror att de befinner sig i? Det är viktigt att vara tydlig på den här punkten.

Anders: Du nämnde kläder. I storstädernas ytterområden så har det förekommit att tjejer med korta kjolar har trakasserats och att radikala islamister har stoppat »musikfester«. Vad tycker du att man ska göra åt det?

Fredrik: Ja, jag vill bara uttrycka mitt starka stöd för att dessa tjejer ska kunna säga ifrån när det gäller den typen av behandling, att det här inte är acceptabelt, och att jag också följer de här strömningarna som hävdar att man har rätt att uttala sig om att andra ska göra på ett visst sätt. Det kan komma ibland från familjemedlemmar, ibland från gäng man möter på sta'n, och det är väldigt ofta riktat från män, enskilt eller i grupp, mot kvinnor, och det är oacceptabelt.

Anders: Räcker det med ditt stöd?

Fredrik: Ja, det räcker inte[!] med mitt stöd. Det handlar om hur vi diskuterar i skolan, vi måste ha diskussioner i föreningsliv, det måste naturligtvis också till och med kunna handla ibland om lagstiftning, men samhällsdebatten kan föra oss långt. Om vi tror på demokrati och ett öppet samhälle, då tror vi också på samtal av den här formen.

Monica: S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, hon har jämfört situationen i Rinkeby för unga tjejer och unga människor som arrangerar musikfester och så, med situationen i den amerikanska södern på 1960-talet, och hon tycker att polisen borde ge skydd åt de ungdomar som då inte vill leva efter de här strikta religiösa reglerna. Håller du med om att polisen skulle ha en ökad uppgift här, Mona Sahlin?

Mona: Ja, det gör jag, och polisen har också den uppgiften. Det gäller ju att se till att de också kan utföra den. Jag följde ju med Nalin Pekgul till en av de här danskvällarna i Rinkeby, där den här unge killen Kadaffi Hussein arrangerade sitt diskotek, och vi var där och vi dansade i våra korta kjolar, och det var ett viktigt besked att också vara på plats. Men jag vill också påminna igen om det jag var inne på tidigare, som jag tror att statsministern också skulle kunna ställa upp på, att när man ger stöd till föreningar, och de föreningarna använder fritidsgårdar eller folkets hus för att dela upp till exempel pojkar och flickor, att de aldrig får mötas, så kan man inte acceptera det. Och jag tycker att vi i samhället som helhet måste våga mer än ge uttryck i ord, utan också ingripa, med lagstiftning eller med att också göra ekonomiska beslut som gör att då får man inte del av våra gemensamma medel. Det behöver de här killarna och tjejerna ute i Rinkeby, bland annat.

Monica: Hur allvarligt ser du, Fredrik Reinfeldt, på det som man beskriver som islamismens utbredning i förorten?

Fredrik: Ja, alltså alla former av intolerans, alla former av ursäkter för att försöka begränsa människors frihet, går mycket av det som vi ju värdesätter allra högst i Sverige, och därför är det här någonting att ta på stort allvar. Ett sätt att bryta det är ju att ha en bra skola – särskilt bra skolor naturligtvis i utsatta områden – som kan förmedla kunskap, att man kan få jobb i Sverige¹, att vi för en otröttlig arbetslinje i allting vi gör för att människor ska kunna komma in i arbetslivet, att få höra andra referenser, få höra andra sätt att tänka, det tror jag också är viktiga delar av hur vi möter detta.

Anders: Apropå jobben… [och där bytte de ämne.]

Senare tillägg: Upptäckte nu att jag tydligen glömde skriva detta rakt ut: Har Aftonbladet frågat ut Fredrik vid sidan av, efter debatten? Jag vet inte. Artikeln är i vilket fall skriven som om han sade det under sändningen, och det gjorde han inte.

1. En alternativ tolkning ger SvD som hörde »som kan förmedla kunskap om att man kan få jobb i Sverige«. Något »om« säger Fredrik inte, men jag vägde dessa två tolkningar mot varandra vid transkriptionen, utan att veta vilket han menade. Döm själv! ↩

Uppdatering: Jag har transkriberat slöj-avsnittet av debatten.

Ikväll sitter jag och lyssnar på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett.

Den andra frågan som togs upp i programmet handlade om heltäckande slöjor, efter att ett förslag lagts fram i Frankrike som förbjuder burqa och niqab att bäras i delar av det offentliga rummet.

Fredrik får inte riktigt till något svar när han inledningsvis får frågan om vad han tycker om lagförslaget. Kanske blev han ställd av det plötsligt uppdykande ämnet?

När frågan gick över till Mona, var hon väldigt tydlig.

– Ja, till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val.

Hon sade mycket mera, och Fredrik kom strax därefter ikapp ämnet, och pratade om individuella friheter. Läs gärna om debatten som helhet i DN, Expressen, SvD (med kommentar här) eller specifikt om slöjfrågan på Aftonbladet.

Den sistnämnda artikeln inleds dock så här:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

Detta är en lögn. Något sådant sade han inte. (Uppdatering: Det gjorde han visst, fast först efter debatten; så här går det när man försvarar moderater.) Däremot erkände både Mona och Fredrik att de kan överväga att lagstifta i frågan.

Men jag vill backa litet, och komma fram till det där med offentlig religionsutövning. Mona inledde ju sitt svar som följer.

Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion.

Hennes formulering ligger snubblande nära ett relativt utbrett missförstånd angående vad religionsfrihet egentligen är. Missar man hennes poäng, att det är invidividen själv som ska välja, så kan det bli väldigt fel. För det finns två sätt att förstå vad hon säger:

1. Ingen ska kunna tvingas att praktisera någon religion, och ej heller att inte praktisera någon religion.
2. Ingen ska kunna tvingas att exponeras för någon religion, och ej heller att inte exponeras för någon religion.

Den första tolkningen är vettig, den andra är dum. Men kanske framgår det inte så tydligt vad jag menar är skillnaden mellan dem?

Låt mig då förtydliga. Detta är artikel 18 ur FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige också skrivit under och ratifierat, finns en liknande formulering i artikel 18.

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Lägg nu märke till att man gjort en distinktion mellan religion och trosuppfattning. En religion är en typ av trosuppfattning. Med detta får även human-etiker, ateister och agnostiker rätt till samma frihet.

Men lägg också noga märke till att rätten att offentligt utöva sin religion (eller trosuppfattning) omtalas i båda förklaringarna! (Något som säkerligen irriterar både förbundet Humanisterna och sådana som har mycket grumligare åsikter än vad de har, är förresten att här slås fast att alla har rätt att uppfostra sina barn religiöst.)

Det är alltså så, att den som önskar har rätt att bära heltäckande slöja offentligt, liksom den som inte önskar har rätt att låta bli, även privat. Religiösa ritualer får man hållas med överallt där man får hållas med andra aktiviteter, och dessa ska omgärdas av samma lagliga restriktioner som allt annat människor sysslar med.

Kors och slöjor ska ha samma lagliga status som handväskor, precis som religiöst våld ska ha samma lagliga status som allt annat våld. Minareter och kyrktorn ska ha samma status som Kaknästornet, och ingen har rätt att slippa höra dem när de går på söndagspromenad. Låt klockor ringa och väskor dingla!

Det är ju annars en rätt så utbredd vantolkning av religionsfriheten att alla som vill ska kunna slippa religiösa inslag i det offentliga rummet. En sägen. För så är det definitivt inte!

Vad både Mona och Fredrik borde ha sagt, för att verkligen vara tydliga, är att religionsfrihet måste betyda både rätten för varje människa att utöva sin religion offentligt och rätten att inte utöva någon religion alls.

Därför är det väldigt viktigt att man inte slutar läsa vad hon säger för tidigt. Vad jag kan se är det just den här rätten hon pratar om, när hon säger att det framför allt måste vara kvinnans eget val.

Därför är alla eventuella förbud mycket dåliga lösningar. Problemet är mycket svårare än så.