De senaste dagarna har det i nyhetssändningar, i kärnkraftsdebatten i går och i flera debattartiklar meddelats att Peter Eriksson inte vill ha några stödsystem för förnybar energiproduktion, och att han vill avskaffa elcertifikaten.

Detta meddelas med hänvisning till Uppdrag Granskning från den 5 maj, vilket granskade vad elcertifikaten egentligen använts till. Du kan se programmet till och med den 9 juli på SVTPlay.

Sedan elcertifikatsystemet infördes 2003, så har 27 miljarder i subventioner delats ut av Energimyndigheten. Av de miljarderna har 20 inte gått till nybyggnation, utan till exempel till små vattenkraftverk som byggdes på 1940-talet.

Från år 2012 ska det dock inte gå att göra så längre. Istället kommer det krävas antingen ny produktion eller också en effektökning för att man ska få certifikat. Så den vägen hinner nog bara ytterligare några få bidragsmiljarder flyga.

Men det finns sätt att komma runt begränsningen. Detta är speaker-texten i reportaget:

Speaker: Avestaforsens kraftverk i Dalälven är ungefär lika gammal som den här inspelningen av Avestaforsens brus [dragspelsmusik]. Ägaren Fortum gjorde för ett par år sedan en ombyggnad av kraftstationen. Det blev regeringens representant som fick trycka på knappen, och han talade gärna om ny grön el.

Ola Alterå (C): Det är naturligtvis roligt att få inviga en ny kraftanläggning, och dessutom en som är en sådan tydlig del av en hållbar energiframtid, genom att nyttja våra förnybara naturresurser, och sedan dessutom göra det på ett mera effektivt sätt.

Speaker: Och i ansökan om elcertifikat upptäcker vi något märkligt. Här beskrivs kraftverket från 1950-talet som en anläggning som »tagits i drift för första gången efter utgången av 2002¹« – som något helt nytt!

Ombyggnaden gjorde att elproduktionen ökade en del. Men genom att kalla hela kraftverket nytt, så får man stödpengar – inte bara för den mindre delen, av ny ökad elproduktion – utan för all el, gammal som ny.

I just Avesta fick man subventioner för fem gånger mera el än den nya produktionen, men i statistiken är all denna el ny. På så vis fick Fortum över 700 miljoner i elcertifikat för en investering på 350 miljoner.

De hittade fler exempel på gamla kraftverk som fått subventions­pengar.

Vid ett vattenkraftverk hade man beviljat elcertifikat för att bygga en ny turbin, vid sidan av de två befintliga. Produktionen kommer på så vis att öka med 28 GWh, och bygget beräknas kosta en halv miljard.

Men elcertifikat har sökts och beviljats för 269 GWh! Jämfört med storleken på investeringen kan EON alltså plocka ut tre gånger så mycket skattepengar.

Det nämndes förstås fler exempel i programmet, men ett får räcka. Helt perfekt verkar systemet inte fungera. Men givetvis ska vi inte glömma bort att 24 procent av certifikaten gått till ny elproduktion.

Efter reportaget genomförs en omlott-intervju med flera politiker. Nedan följer vad Peter sade. Sök noggrant efter avskaffanden av elcertifikat.

Vad tycker du om elcertifikaten?

– Jag tycker det är ett väldigt dåligt system. Jag har blivit mer och mer övertygad om det de senaste åren. Vi behöver ett stödsystem för att det ska hända någonting med att få en omställning i energisystemet. Men det system som vi har haft i Sverige under ganska många år nu, det har inte fungerat, det har varit ineffektivt, och pengarna har använts på ett alldeles för slarvigt sätt.

– Jag läste nyligen en stor forskningsrapport som EU-kommissionen har sponsrat. De har gått igenom de olika stödsystemen i Europa. Det visade sig att det finns en väldigt stor skillnad på hur effektiva de här stödsystemen är, och det som vi har i Sverige är ett av de mest ineffektiva som finns. Det har inte lett till en omställning som det skulle göra, det har inte minskat utsläppen som det skulle göra, och det har blivit dyrt för samhället och för konsumenterna. Så det finns andra system och andra sätt att göra det här på som är mycket bättre.

Är man mera uppmärksam än en stackars död struts, så märker man nog att han inte pratar om att avskaffa stödsystemet, utan om att ändra på reglerna eller byta ut det mot något annat som fungerar bättre.

Någon kanske vill vara en petimäter och påpeka att för att ersätta så måste man faktiskt avskaffa först. Så är det förstås.

Men i sådana fall är det också berättigat att kritisera regeringen för viljan att avskaffa åt höger och vänster. Till exempel har de avskaffat medicinförsäljningen (för att ersätta den med en avreglerad), avskaffat städbranschen (för att ersätta den med en subventionerad), upprepade gånger avskaffat inkomstskatteavdragen (för att ersätta dem med större avdrag), avskaffat sjukförsäkringssystemet (för att ersätta det med ett annat), avskaffat… ja, ni fattar.

Poängen är att om man kritiserar en person för att vilja avskaffa, men förtiger att personen i själva verket vill ersätta med något som har samma huvudsyfte, så angriper man en halmgubbe. Angriper man en halmgubbe så diskuterar man inte i sak, och diskuterar man inte i sak så kan man inte heller ha rätt i sak.

Med andra ord har man per definition fel.

Systemet med elcertifikat är å andra sidan en av Centerpartiets älsklingar, och självfallet är syftet mycket bra. Ny grön el är bra. Trots att Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna egentligen är alldeles emot systemet, så lyckades Centerpartiet driva igenom att det skulle få vara kvar i energiöverenskommelsen.

Skänk Centerpartiets nya inställning till kärnkraftsfrågan en tanke, så förstår du säkert vad det var som fick åtminstone Folkpartiet och Moderaterna att ändå acceptera elcertifikaten.

Nåväl. I samband med att programmet sändes, ställde Peter tre frågor till Maud om detta:

1. Hur stor andel av elcertifikaten som utfärdats under 2009 har tilldelats elproduktion som fanns i drift redan före elcertifikatssystemet infördes 2003?
2. Har ministern för avsikt att låta gamla anläggningar även fortsättningsvis få elcertifikat för den befintliga produktionsvolymen när anläggningar byggs om?
3. Gör näringsministern fortfarande bedömningen att elcertifikaten är ett effektivt styrmedel för att stimulera utbyggnad av förnybar elproduktion?

Svaret får han här, i en liten interpellationsdebatt. Av 15,6 terawattimmar förnybar el som producerades under 2009, var 3,7 från nya anläggningar. Det är förstås knappt 24 procent, vilket märkligt nog stämmer med reportaget. Av dessa 15,6 timmar så var 9,1 nya sedan 2002, alltså drygt 58 procent.

Replikskiftet (som jag länkade till i förra stycket) är intressant. Jag kan givetvis inte återge allt som sades, så jag får hålla mig till det som är mest relevant för inlägget.

Maud ger mig bland annat stöd för att tro att det inom Centerpartiet inte finns någonting som är att ersätta. Medan vi andra talar om att ersätta eller byta ut, så ser de hur någonting först avskaffas och sedan hur någonting nytt byggs upp istället. Före och efter har ingen koppling till vartannat.

Jag såg programmet, och Avestaforsens vattenkraftverk nämndes som ett exempel som var skräckinjagande. Hela detta kraftverk är totalt utbytt. Det är ett nytt kraftverk, men det stod ett där förut. Frågan är: Hur ska man se på det? Jag tycker att det är bra att vi byter ut det när vi redan har skadat naturen och gör det på samma ställe. Vi stimulerar ny teknik som ger en ökad produktion och ser också till att vi får mer för de pengar vi satsar.

Låter min tolkning långsökt? Den påminner snarast om en vantolkning av Herakleitos eller David Humes teorier om identitet. »Allting flyter« och så där. Så jag har faktiskt en litet rimligare tolkning på lager.

Eftersom man får statligt bidrag för hela nybygget, efter att ha rivit ned det gamla, så är det bygga som är syftet med bidragen. Inte öka elproduktionen.

Gissar jag rätt, så beskriver Centerpartiet översubventioneringen av byggen, snarare än av ny elproduktion, som att man gillar ny grön el. För det är uppenbarligen att det byggs som är det viktiga, inte att vi får mera grön el. Bidragen är ju riktade så. Dessutom är det ju bättre för BNP om man bygger litet i onödan ibland.

Det finns här en kul parallell till hur Centerpartiet talar om frågan med utsläpp och bilar. De säger: Till skillnad från Miljöpartiet älskar vi bilar och hatar utsläpp! Sedan illustrerar de hur utsläppsfientliga och automofila de är genom att motsätta sig höjd skatt på utsläpp.

De gör alltså tvärtemot, precis som de brukar.

Förlåt mig, jag kommer av mig. Nu ska jag komma till saken. Vad sade egentligen Peter?

Replikskiftet i riksdagen går i praktiken att sammanfatta i två slag:

1. Peter hänvisar, precis som han gjorde i Uppdrag Granskning, till forskningsrapporter som visar att andra stödsystem är mycket bättre än det svenska elcertifikatsystemet. Sedan frågar han Maud upprepade gånger om hon har något stöd i forskning, för sitt påstående att det svenska elcertifikatsystemet är överlägset alla andra stödsystem – och i så fall vilken forskning.
2. Maud svarar inte på den frågan, utan frågar istället Peter upprepade gånger vad han egentligen vill – vill han ha elcertifikat, eller vill han ha feed in-system? Hon konstaterar sedan i sin slutreplik att han inte givit något svar.

Alltså kan vi sluta oss till det följande:

• Är avskaffa och ersätta samma sak? Nej.
• Sade Peter i Uppdrag Granskning att han vill avskaffa elcertifikatsystemet? Nej.
• Skrev han det i sin interpellation? Nej.
• Sade han det i replikskiftet? Nej.
• Bekräftar Maud den bilden? Ja.

Så nu kan vi lägga det till handlingarna.

Däremot kvarstår frågan om huruvida det finns något effektivare stödsystem. Ponera att vi faktiskt upptäcker eller hittar på ett.

Kommer i sådana fall Centerpartiet att vilja ersätta elcertifikatsystemet med det här nya och bättre?

Nej! Att ersätta vore ju att avskaffa elcertifikaten. Det får man ju inte.

När jag ändå är igång kan jag lika gärna slänga in det här. Vet ni vad Maud Olofsson sade i programmet? Så här!

Reporter: Är det rimligt att konsumenterna ska betala en stor del till elbolagsjättarna?

Maud: Men man ska komma ihåg att investera i ny energi, det kostar pengar. Om vi får det på vår räkning eller om vi får det på skattesedeln, det spelar ju inte så stor roll, för det är samma pengar.

Nästa gång ni hör en företrädare för Centerpartiet säga att staten är ineffektiv och att marknaden ger mer för pengarna, hälsa då från Maud.

1. Ordalydelsen i citatet är hämtad från ansökan, vilken visas på bild i programmet. Speakerrösten säger egentligen: »tagits i drift efter 2002«. ↩

I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:

Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.

Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.

Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.

Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.

När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.

Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.

Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:

Eriksson kritiserar sig själv igen

Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för

Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.

Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.

Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.

Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.

Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.

Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.

Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.

Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.

Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.

Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.

Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:

Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.