Uppföljare: Jag fick svar från två Centerpartister, och de fick givetvis höra av mig igen. Läs gärna mitt svar till Per Ankersjö och mitt svar till Albin Ring Broman.
Bland kommentarerna på en centerpartists blogg läste jag för några månader sedan kort och gott:
Ännu en galen centerpartist…
Det kändes som ett fattigt motargument, särskilt med tanke på att inlägget som kommenterats var uppenbart heltokigt och hade jättefel i varenda argumentled.
Kommentaren kom jag att tänka på i dag. Jag satte mig nämligen och funderade över vad jag brukar skriva om här på Kuniri. Klart är att det är dagsformen som styr både mängden inlägg och valet av ämnen.
Men en slutsats står ut från de övriga: Jag bloggar i jämförelse med de övriga partiernas storlek oproportionerligt mycket om Centerpartiet.
Varför då? Det finns ärligt talat ingen tanke bakom detta. Efterhand har däremot den där kommentaren börjat kännas mera träffande än jag egentligen tänkt mig. Något slags galenskap gror inom Centerpartiet.
Innan jag förklarar, för det första: Nej, jag tänker inte på Fredrick Federleys drag queen-alterego Ursula af Drakbane. En sådan grej kvalificerar inte för någon som helst galenskap i mina ögon. Inte heller syftar jag på att vara regelrätt galen och behöva vård.
Istället handlar det om hur man egentligen har det med logiken.
Vi kan ta Per Ankersjö som exempel. Han är distriktsordförande för Stockholmscentern och därmed långt ifrån någon nobody inom partiet.
Det senaste jag lagt märke till att han gjort, är att kommentera en debattartikel i Svenska Dagbladet som Vänsterpartiets Jens Holm och Folkpartiets Mats Olausson skrivit tillsammans. Där föreslår de så här:
Hur kan den enskilde konsumenten bidra till en bättre miljö och ett bättre klimat?
Den i särklass kraftfullaste åtgärden man som konsument kan vidta är att äta klimatsmart, alltså minska på köttkonsumtionen så mycket som möjligt. I elfte timmen måste vi ställa om livsmedelsproduktionen för att rädda planeten och dess innevånare. Som det fungerar idag är det dock inte ekonomiskt fördelaktigt för konsumenterna att gå över till klimatsmart mat.
För att underlätta en omställning i konsumentledet föreslår vi som ett första steg en subvention på vegetabilisk mat – frukt och grönt men även mat som utgör ett direkt klimatsmart alternativ till kött, alltså produkter som quorn, sojakött, vegeburgare och liknande. För att finansiera detta föreslår vi införandet av en miljöskatt på kött.
Det är Grön Ungdoms gamla idé om köttskatt som vädrar morgonluft, nu i folk- och vänsterpartisk tappning!
Mycket roligt tycker jag. Men det tycker inte Per, som i det här fallet faktiskt är emot morötter. Så här tycker han:
Gå hungrig och undernärd – för klimatet!
Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.
Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:
[citat ur SvD-artikeln]
Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.
Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.
Ridå.
Jag ska vara ärlig. När jag först såg det sista stycket, ett enkelt »ridå«, så kände jag mig lurad. Jag hade gått på bluffen, och hela hans inlägg hade varit satir, och en helt lysande sådan!
Men så var det inte. Därför detaljgranskar vi Pers argumentation, och så att säga hans logik.
Gå hungrig och undernärd – för klimatet!
Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.
Earth hour går ut på att man släcker sina lampor en timme. Detta är en kampanj för jorden och miljön. Det hörs på namnet: Earth hour. »Earth« betyder JORDEN! :)
Per argumenterar här för att samma människor som vill minska människans skadliga miljöpåverkan, det som kallas att »rädda jorden«, därutöver vill att människor ska svälta och vara hungriga. Det är därför hans blogginlägg heter »Gå hungrig och undernärd – för klimatet!«. Eller hur?
Jo då. Nu är Per rädd att Jens, Mats och en massa andra människor strax ska starta kampanjer i detta syfte. Kanske hyser han farhågor att partipiskan kommer vina och att han ska tvingas avstå en massa mat för att Maud Olofsson sagt åt honom att »vi ska vara solidariska i vårt parti«.
Men Per kan andas ut i sådana fall. Tyvärr håller hans argumentation inte alls. Jens och Mats förespråkar inte alls svält och undernärig i sin artikel. Det är kanske lätt hänt att man läser fel, för de nämner ju faktiskt hunger och svält när de förklarar av vilka anledningar köttskatt vore bra:
1. Att fler människor på jorden kan äta sig mätta varje dag.
Eftersom köttproduktionen utnyttjar 70 % av världens jordbruksmark lider en miljard människor av hunger och kronisk undernäring (FN 2009). Jämfört med 2008 är detta en ökning med omkring 100 miljoner som till stor del beror på att köttkonsumtionen ökat globalt.
Det kanske framstår som korkat av Per att länka till artikeln han pratar om, när den säger motsatsen till vad han påstår att den säger. Men jag vill hävda att det är lite galet istället. Ungefär som Annika Lantz, fast inte alls lika klipskt.
Men nu går vi vidare i Pers argumentation.
Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:
Här länkar Per till en annan centerpartistisk blogg som argumenterar för att man inte kan öka valfriheten med subventioner och skatter, bara minska den. Det kommer troligtvis som en chock för dem bägge att saker kostar olika mycket även utan några som helst momser, skatter och subventioner.
Jag kan förstås tänka mig ett bra svar på det argumentet. Så här skriver ju den där andra centerpartisten, som heter Albin Ring Broman:
Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.
Båda centerpartisterna är mer eller mindre garanterat överens med mig, när jag säger att om det begränsar valfriheten att styra människor med skatter, så begränsar det valfriheten lika mycket att styra människor genom att direkt bestämma över hur höga priserna ska vara. Så det handlar såklart om priset och inte om skatten.
Problemet är bara att saker ofta är dyra att köpa, trots att skatten inte petats på av någon politik. Detta minskar alltså inte valfriheten. Det är inte heller så att valfriheten ökar om saker är billiga. Så vad menar de?
Det måste vara så att det är om någon bestämt att saker ska vara dyra eller billiga som valfriheten minskar. Men detta gör väl butiksägare varje dag! Det måste vara något annat. Kanske är det att politiker bestämmer som skapar brist på valfrihet! Fast nu är Per och Albin politiker, och lägger sig ändå i. Och de säger ju inte att de själva gör fel, det tror jag inte på. De är ju politiker.
Deras argument är helt enkelt i knipa. Men jag kanske kan rädda det: Det är när politiker beslutar om högre och lägre priser av moraliska skäl som valfriheten minskas.
Så kan det faktiskt vara, och deras formuleringar ger stöd för tolkningen. Frågan är bara vad det egentligen betyder. Menar de att det är fel att blanda in moral i politiken? Nä, det här blev riktigt konstigt faktiskt. Hur kan en politiker egentligen mena att det är fel av en politiker att mena att någonting är fel? Det går ju inte.
Det verkar inte finnas någonting mera än ryggmärgsreflex i argumentet.
Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.
Bland vilket annat? Här är argumenten för köttskatt och subventioner av vegetabilisk mat som förs fram i Jens och Mats artikel:
- Färre människor skulle svälta.
- Minskad global uppvärmning.
- Mindre övergödning av Östersjön.
- Bättre folkhälsa genom bland annat färre fall av cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar.
- Högre BNP.
- Högre »eget välbefinnande«.
Och så var det ju vanvården förstås. Är det ett freudianskt syftningsfel av Per att han skriver »den tragiska djurhållningsskandalen« istället för »skandalen med den tragiska djurhållningen«? Kanske, faktiskt. Det är annat att vara i opposition än att dela parti med ansvarig minister. (För jag vill ju inte anklaga honom för att inte bry sig om djuren förstås.)
Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.
Vilken logik menar han nu? Mjo, jag tror jag kan gissa. Per tycker sig i sina antagonisters tänkande se följande fall av modus ponens, det vill säga en om–så-sats:
Om ett grisstall missköts, så ska det läggas ned.
Normalt sett är det marknadsliberaler, förvisso främst de tokigare inom gruppen, som applicerar det här argumentet. Går företaget dåligt ska det bort, för det är inte marknadsvärdigt. Jag har därför inga problem med att förstå varför Per, som jag väl tror fortfarande är socialliberal i grund och botten, projicerar detta på sina meningsmotståndare. Ur detta härleder han alltså en princip. Den osynliga bödelns princip, kan vi kalla den:
Om en verksamhet missköts, så ska den läggas ned.
Och nu är det en lätt match att applicera samma »logik« på sjukhus:
Om ett sjukhus missköts, så ska det läggas ned.
Solklart!
Om det inte vore helt åt helvete förstås. Det är inte den »logiken« det handlar om över huvud taget, men vi ska inte klandra Per för det. Här döljer sig nämligen en rätt så rejäl tankevurpa å hans sida, och den döljer sig dessutom riktigt dåligt.
För det är så, att om man lägger ned sjukhus så ökar inte välbefinnandet, utan det minskar. Men om man däremot lägger ned trångbodda och dåligt skötta grisstallar, minskar inte grisarnas välbefinnande alls. Det »produceras« färre grisar då. De grisar som är i livet får det ju inte sämre av att man lägger ned grisfarmar! De andra blir istället aldrig till.
Annat är det förstås med sjukhus. Jag behöver väl inte förklara varför? Nej, det är helt självklart. Eller läser även centerpartister från Stockholm min blogg?
Nå väl. Till sist tvingas jag ge Per rätt på en punkt.
Ridå.
Sannerligen.