Lika delar intresse, förbättringsvilja och förmodligen tokighet driver mig emellanåt att både transkribera och översätta debatter, tal eller texter, vilket de läsare som hängt med ett tag nog redan känner till. De senaste dagarna har min skrivmaskinsglädje kommit att drabba även Moderaterna.

Eller kanske beror det – i det här fallet – bara på ren trots mot att de inte publicerat Fredrik Reinfeldts tal någon i utskriven form. I stället har de levererat några i förväg skrivna citat. För skojs skull tänker jag jämföra några av citaten med vad som faktiskt blev sagt. Vi kan börja med att jämföra citaten för Fredrik Reinfeldts inledningstal, som finns här, med med det faktiska talet.

Påhittat citat: Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt.

Ur talet: Minns att i valet 2002, då röstade 800 000 människor på Moderaterna. I valet 2010 så var det nästan 1,8 miljoner. Det är ett parti som har vunnit nära en miljon nya väljare i två val, 700 000 nya väljare i landstingsval och 600 000 nya väljare i kommunval.

Ett par minuter och stycken senare dyker resten av citatet upp – högst ungefär.

Påhittat citat: Vi ska vara det moderna partiet, förnya oss och leda utvecklingen. Vi har fyra viktiga punkter att arbeta efter. Det första är att lyssna, verkligen lyssna och inte prata och få bara bekräftat. Det andra är starka institutioner, solid statsförvaltning. Alternativet är att kompisband och sedelbuntar avgör.

Ur talet: Vad är förhållningssättet till politiken? Vilka svar söker vi nu för framtiden? Hur ska man åstadkomma att vara ett modernt, föränderligt och framtidsinriktat samhällsbärande parti? Jag tror att det utgår från fyra viktiga områden. För det första. Ett modernt parti måste lära sig att lyssna på människor. Jag sade "lyssna". Jag minns när Moderaterna några år tillbaka för mig berättade att de hade "lyssnat", och hört att alla tyckte som de. Men mina vänner, det är inte den mänskliga egenskapen lyssna, [utan] det är den mänskliga egenskapen prata, de då har utfört. De har pratat och tagit för givet att alla som hörde höll med. Det är inte att lyssna.

Och så där håller han på. Tillstymmelse till citerat tal får man leta efter. (Sedan när är förresten lyssna en egenskap? Är han säker på att han vet vad det är?)

Påhittat citat: Risk finns för kortsiktighet. Men vi ska stå upp för det forskningsbaserade i samhället. Våra värderingar kommer från människan. Friheten är vårt viktigaste mål. Frihet, ansvar, trygghet och att sätta människan först.

Ur talet: Vi ska stå upp för det forskningsbaserade, för det långsiktiga, för det starka, i Sverige, i Europa, i världssamfundet, just därför att det tjänar mänskligheten bäst.

…

Inte heller det fjärde citatet verkar ha föregåtts av något lyssnande till vad Fredrik sade.

Påhittat citat: Vi ska lyssna, forska, ha idéer och bejaka att människor vill hålla ihop i starka gemenskaper. Det räcker inte alltid. Sverige ska också ha ett offentligt ansvarstagande, i Sverige är vi alla tllsammans och ska känna samhörighet.

Ur talet: Människan är inte ensamt alltid stark. Vi behöver också varandra. I starka gemenskaper så finns vi till stöd för varandra i familjer, i nära familjeband, men vi ska också konstatera att det inte alltid heller förslår. Vi ska också ha ett Sverige där det finns ett offentligt ansvarstagande och en markerad vilja till sammanhållning, därför att i Sverige så är vi alla tillsammans, vi tar ansvar för varandra, vi vill höra ihop och känna samhörighet, och vi finner också trygghet i den gemenskapen.

Visserligen erkänner jag att det inte är helt säkert att jag hittat just de ställen i talet som "citerats", men å andra sidan skrevs ju citaten som sagt innan talet framfördes.

Lika illa är det med citaten ur Fredriks andra tal. Du får själv roa dig med att leta efter dem. Transkriptionen av talet kan du läsa här, och deras egna citat finns publicerade på partiets kampanjblogg. De fabricerade citaten ser ut så här.

Det började med utanförskapet. Det var det svar som Socialdemokraterna gav på problemen på arbetsmarknaden. Allt fler slussades ut till bidrag och förtidspensioner.

Vi såg ett behov att ändra politiken. Ett problem mitt i livet var S svar alltid att de ska ut ur arbetslivet.

Vi utmanade och sade att detta måste få ett slut. Vi sade att den nya politiken måste bygga på en arbetslinje.

Det är bra för människor att arbeta. Jobb synliggör oss som människor, arbetsgemenskap och stå på egna ekonomiska ben. Man måste få jobb efter arbetsförmåga, alla behövs och alla typer av jobb behövs.Drivkrafterna måste förbättras. Vi har sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder sedan vi tillträdde för låg och medelinkomsttagare.

Kampanjbloggen skriver sedan att avslutningen sammanfattade talets kärna:

Där det finns utanförskap har vi mer att göra!

Vad det sedan säger om talets kärna att den citerade avslutningen inte är särskilt lätt att upptäcka i själva talet, det lämnar jag därhän.

Citaten som Moderaterna publicerade, men som aldrig förekom i talen, används givetvis i media. Till exempel återges de som "direktrapportering" i Svenska Dagbladet, vilket väl är litet pinsamt för den journalist som hade i uppdrag att återberätta vad Fredrik sade i realtid.

I samma tidning skrevs om inledningstalet även att:

Moderaterna har för avsikt att vinna inte bara 2014 års val utan även det 2018, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han öppnade partiets stämma i Örebro. Det är sex år sedan han stod i samma lokaler och presenterade de nya Moderaterna.

– Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt, sade Reinfeldt.

Rent redaktionellt måste väl detta betraktas som synnerligen misslyckat, med pratminus och allt, nu när det citerade uttalandet är fullständigt fabricerat.

För Moderaternas del är det förstås inte fråga om någon präktig skandal, utan bara ytterligare en liten fuskseger. Strategin är ju helt klart lyckad: Publicera inte någonting utav själva talet, utan släng bara upp några slagkraftiga, påhittade citat samtidigt med att talet börjar, så ordnar nyhetshetsen resten.

Aktuellt ställer rätt frågor: Hur ska Håkan Juholt kunna återupprätta sin heder? Kommer han att tvingas avgå? Varför är han så upprörande?

Socialdemokraternas partiledare har haft en särbo som bott i samma lägenhet som honom. Eftersom de hela tiden som de bott tillsammans varit särbo med varandra, så har han kunnat få hela hyran betald av Riksdagen. Men nu har det även upptäckts, att samtidigt som de varit särbo och bott tillsammans, så har de varit sambos och bott i sär. Och det går inte för sig.

Men är en sådan köpenhamnstolkning egentligen brottslig? Nja, bara om han fuskat med avsikt, verkar det som. För människorna i toppen gäller nämligen särskilda regler – eller rättare sagt så gäller vissa regler inte just där. Om till exempel jag själv skulle söka för mycket bidrag – av misstag, precis som Håkan – så hade det varit brottsligt, hur ärligt misstaget än varit. Och jag som inte ens har sambo! Borde jag inte vara upprörd över det?

Göran Greider förklarade faktiskt i Aktuellt varför jag borde vara upprörd: Håkan har gjort ett misstag som vi andra inte kan göra. Vi vill ha lika misstagsmöjligheter åt alla! När en vanlig människa springer runt med en kofot, då är det sannolikt en skurk, men när en riksdagsledamot gör samma sak så är han på väg till torgmöte, förstås.

Trots detta kommer det nog gå bra till slut för Håkan och hans sammelsurbo. Både heder och partiledarpost kommer han kunna ha i behåll när saken är avklarad. En förundersökning om bedrägeri har nämligen inletts mot partiledaren, vilket är ett säkert tecken på att allt står rätt till.

Ett annat säkert tecken är, att de två journalister, som givit sig av till Håkans övernattningslägenhet för att granska hans bidragsfusk, nu har blivit tillfångatagna av sambon, som råkade vara på besök.

De bägge journalisterna sitter i dag fastkedjade i en trång och mörk skrubb tillsammans med många andra. Tortyr, skenrättegångar och långa fängelsestraff av enbart politiska skäl hör till vardagen i denna helvetesgrotta. I ett brev de lyckats skicka från lägenheten har de beskrivit förhållandena som en blandning av "Gökboet" och "Black Hawk Down".

Enligt Håkans snurrbo är journalisterna i själva verket terrorister, men alla vet att det är lögn. Själv kan han bara konstatera att de får skylla sig själva, och att tyst diplomati är bästa sättet att förhandla med sin partner. (Politiker "tycker" inte, för de "kan bara konstatera".)

Det ser inte särskilt ljust ut för journalisterna, eftersom det är Håkan som bär det högsta ansvaret för att förhandla med sambon så att de släpps fria. Dessa journalister, som inte gjort sig skyldiga till något allvarligare än litet hederligt grävande, måste nu alltså sätta allt hopp till just den person, vars fusk, oärlighet och skumraskaffärer de från början gav sig i väg för att granska.

Eller vänta, det där med journalisterna var visst Carl Bildt.

Nåväl. När Aktuellt i kväll frågade om Håkan kommer att få avgå, så var Margit Silbersteins "kanske" ett klart felaktigt svar. I stället är svaret ett självfallet och rungande nej.

Håkan borde rimligtvis inte behöva avgå före Carl, som ju är föremål för en pågående förundersökning om folkrättsbrott, men för att få den hunden att lämna sin post krävs tyngre grejor än en pudel med kofot.

Boléro tillkom 1928 under släkten Ravels årliga semestervecka. Uruppförandet samma höst blev en succé. Men när slagverkarens obarmhärtiga arbete till slut blev för mycket för en juvelbehängd dam i publiken skrek hon: "Han är galen, han är galen!"

Kritikerrosorna lär inte ha glatt Ravel hälften så mycket som damens reaktion: "Aha, hon förstod."

Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet

Det sägs att Maurice Ravels Boléro på något vis blev förbjudet att spela i nattradion. Någon hade upptäckt en förhöjning av antalet begångna självmord de nätter som stycket spelades. Jag vet inte om det är sant, eller om musikstycket i så fall var orsaken. Är det ett stycke mental tortyr?

Hur förklarade de i så fall att han lyckades skriva musik med en sådan van Gogh-effekt? Begynnande Alzheimer och en vänster hjärnhalva som inte gick att använda i kompositionsprocessen har slängts fram som förklaringar, till hur Maurice kunde skriva något så storslaget repetitivt. Men på detta följer ju inte att lyssnare förlorar lusten att leva.

Själv hävdade han förståeligt nog att pratet om galenskap var nonsens. Hans föresats hade varit att skriva ett längre stycke, bestående av ett enda sammanhängande crescendo, och det hade han också gjort. För mig behövs egentligen ingen ytterligare orsaksförklaring, så jag undrar vad de musikforskare som pratar om hjärnskador egentligen hör, som jag missar.

Men visst är det något märkligt som händer i en, under de där sista takterna när allt rasar samman som av en skenande tropp cirkuselefanter? Kanske beror det på det närmast hypnosliknande tillstånd man drabbas av redan efter sju–åtta minuter. Nu njuter jag förstås något oerhört, men vanligen uppskattar jag som allra mest sådan musik, som de flesta jag brukar umgås med går upp i limningarna av, så det bevisar knappast något. Kanske ligger det ändå något i sägnen den här gången.

Nåväl. Varför denna oväntade musikhistoriska reflexion bland all politik? Jo, jag funderar över om inte SVT:s program Debatt borde förbjudas från att sändas dagtid, även via nätet.

Parallellen är långt ifrån osökt. Debatt kan mycket väl vara en produkt av begynnande galenskap, även om de inblandade nog hellre vill se det som en "pågående utveckling av formatet". Diskussionerna är klart repetitiva – det enda som förändras är volymen – och mot slutet blockeras allt lyssnande av en stegrande inre frustration. Efteråt drabbas åtminstone jag obönhörligen av en oöverskådlig lust att sonika kliva ur världen och lämna den åt sitt öde.

Just så föreställer jag mig att det känns, när man tappar fattningen av Boléro. Så när nu Expressens Eric Erfors faktiskt kallar programmet för just mental tortyr, då kan jag liksom inte låta bli att göra tes till syntes.

Klippet nedan börjar mitt i avsnittet om sänkta löner för unga. Som kulturuttryck är det visserligen medelmåttigt, men plugga ändå in hörlurarna, slå upp klippet på helskärm, och unna dig dessa femton minuter dubbel mental tortyr.

Någon undrar kanske förresten vad som händer mot slutet. Tjejen undrar hur hon ska hinna ha tre jobb till halv lön och utbilda sig samtidigt, och blir uppläxad för att hon är lat eller snål eller något.

Gamla gubben DN, som någon jag tyvärr glömt kallade tidningen, slår an en högstadieelevens eftertänksamma ton i sin ledare »Att lära av Fukushima«. Texten är fullständigt misslyckad, från argumentkonstruktion och tänkeri till emellanåt till och med det rent litterära. Ledaren är helt enkelt dålig.

Gubben DN låter dessutom bli att skriva ut nästan alla bärande och mellanliggande slutsatser, där sådana verkar finnas. Därför är det meningsfullt att rota i vad som står i texten. När budskap levereras genom dunkla antydningar så tror sannolikt inte ens skribenten själv att åsikterna håller samman, och väljer att låtsas i stället för att argumentera.

Och så här lågt hängande frukt kan jag bara inte lämna oplockad. Inledningen är svårslagen:

Kärnkraften finns. Den kommer att finnas under många generationer, kanske för all framtid. Det är utmaningen för politiken och vetenskapen.

Tänkvärda ord, särskilt de första två meningarna. Inte sant? Tänk bara, om femtio biljoner millennium finns det kanske fortfarande kärnkraft! Kanske finns kärnkraften kvar även när ytterligare en miljard sådana tidsrymder förflutit. Visst är väl detta ändå en stor utmaning för dagens politiker och vetenskapsmän… på något vis?

Hå hå ja ja. Nu kikar vi på vad gubben faktiskt säger i stället. Först måste vi lista ut vad som menas med ordet »kärnkraft« i texten.

Här är några rimliga möjligheter bland många:

• radioaktiv strålning,
• pågående kärnreaktioner,
• två av de fundamentala naturkrafterna (den starka respektive svaga kärnkraften),
• avfallet från kärnkraftverk,
• kärnkraftverk över huvud taget,
• endast de kärnkraftverk som är i bruk, eller
• någon kombination av flera uppräknade möjligheter.

Resonerandet blir egentligen bara relevant om DN syftar på kärnkraftverk i bruk eller kärnavfall, och när man läser resten av ledaren så verkar det senare osannolikt. Alltså gissar jag att DN pratar om kärnkraftverk som används.

Budskapen är alltså de följande:

	I.	Vi anser att kärnkraftverk är i bruk i dag.
	II.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer att vara i bruk i många generationer.
	III.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer vara i bruk för all framtid, eller inte vara i bruk för all framtid.

Omedelbart kan vi konstatera att det första påståendet är sant, om än inte särskilt insiktsfullt. Därutöver är det tredje påståendet också sant, eftersom det är en tautologi som inte säger något alls. Kvar blir det andra påståendet, vars innehåll beror på hur lång tid »många generationer« är. Ska vi gissa på femtio år? Hundra? Tusen?

»Många generationer« är åtminstone två, så åtminstone femtio år in i framtiden sträcker sig tidningens spådomar. Relevansen i påståendet är förstås inte så stor om det handlar om så korta tidsperioder som livslängden hos enstaka kraftverk. Å andra sidan får vi ju allt större skäl att anta att de förväxlat »media« med »medium« om det skulle handla om litet längre framtidsskådande.

Det är förstås en brist i spåkonsten om vad man säger blir alltför lätt att motbevisa, så tanken är kanske bara att ge ett skimmer av insikt. Vi går vidare.

Vad skulle hända om kärnkraften plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle, liksom infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning etcetera, bryta samman på några dagar i ett stort antal länder.

Så beroende är mänskligheten av denna energikälla.

För att vara ett rakt svar är detta ganska krokigt. Vill vi veta vad de menar så måste flera frågor undersökas. Vi skulle kunna ägna mycket tid åt att försöka reda ut hur många länder »ett stort antal« är, hur det går till när världsekonomin bryter samman i flera men inte alla länder (och alltså blir kvar i ett antal), vilka mekanismer som skulle leda till detta, om det har någon betydelse i praktiken – det är ju inte nödvändigt att vi får det sämre bara för att ekonomin bryter samman, utan det beror på hur det sker – och förstås en del annat.

Men det är onödigt, eftersom DN:s poäng faktiskt är ovidkommande. Stycket handlar ju om vad som skulle hända om alla aktiva kärnkraftverk försvann plötsligt – helt poff!

En annan ungefär lika relevant fråga är vad som skulle hända om alla banker, hav, planeter eller hypoteser i ett slag försvann i ett moln av dallrande rök. Det har liksom inte särskilt mycket med saken att göra.

Alltså:

	IV.	Vi förutspår att om Joe Labero trollade bort alla aktiva kärnkraftverk, så skulle detta verka nedbrytande på infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning och världsekonomi i ett flertal länder.
	V.	Vi anser att på det vis som preciseras av påstående IV är mänskligheten beroende av kärnkraften.

Vad menar de då med ordet »mänskligheten«? Handlar det om att varje människa drabbas av konsekvenserna, eller bara ett flertal? Handlar det om arten homo sapiens framtida överlevnad? Är det den mänskliga kulturen som helhet de tänker på, eller bara vissa kulturer? På vilket sätt drabbas den?

Ingen tolkning verkar helt rimlig, förutom denna: Med »mänskligheten« syftar de egentligen på exakt det sätt på vilket vissa människor lever i dag. Sanningshalten i påståendet blir därmed lätt att inse. Om elförsörjningen plötsligt blev betydligt mycket sämre klockan halv sju i morgon bitti, så skulle jag få ändra mina planer för morgondagen, liksom du och många, många andra. Även planerna för de närmaste veckorna och kanske månaderna skulle sannolikt behöva tänkas om. Men när alla sedan anpassat sig, så krävs förstås inga fler förändringar.

Ett uppenbart exempel på plötsligt påkallad livsstilsförändring!

Vad i stället en kontrollerad avveckling skulle innebära, kanske samtidig med utbyggnad av andra elkällor eller kanske samtidig med förändringar i livsstil som ändå är nödvändiga, det vill vår spågubbe inte berätta för oss. Han tar heller inte ställning till ifall konsekvenserna av en sådan avveckling skulle exemplifiera något slags beroende eller inte.

Men eftersom det är kontrollerad avveckling som är det relevanta alternativet, så verkar det inte bättre än att DN pratar om något helt annat än ämnet.

Dessutom planeras eller byggs nu mer än 400 nya reaktorer. De som står bakom planeringen är inga ignoranter. De har noga prövat ekonomi och säkerhet. De beställer eller tillverkar anläggningar med en säkerhet och en effektivitet som klart överträffar dagens reaktorer. Några av dem kommer sannolikt att stanna på ritbordet, som en följd av olyckan i Fukushima. Men de flesta kommer att byggas.

Ribban är fortsatt mycket låg. Borde vi inte kräva litet mera av kärnkraftverkskonstruktörer än att de saknar ignorant läggning? Att säkerheten och ekonomin noggrant prövats av människor som åtminstone inte är ignoranter, är det en av DN:s lärdomar av Fukushima? Hur kom de fram till det?

Dessutom är vad som sägs i stycket ovan fullt förenligt med att framtida kärnkraftverk kommer sakna tillräcklig lönsamhet, tillräcklig säkerhet och tillräcklig effektivitet. DN säger helt enkelt inte emot.

VI.

Vi anser att i framtiden färdigställda kärnkraftverk planeras eller tillverkas för att vara bättre än dagens.

Så är det kanske också, men inte är det särskilt mycket värt som argument. Dessutom vet vi ju inte om projektet kommer lyckas.

Vi kommer i överskådlig tid att leva med kärnkraft.

Detta är också ett osannolikt fegt påstående. Givetvis är det sant! Sedan ledaren publicerades fem minuter över midnatt i dag har vi levt med kärnkraft. En högst överskådlig tid!

Fast de menar kanske inte så. En annan tolkning är denna:

En tautologi. Så menar de kanske inte heller? Jag tror det följande är rimligast:

VII.

I den framtid som vi på DN kan förutsäga, är kärnkraftverk i bruk.

Frågan är bara hur goda DN:s mediala förmågor egentligen är.

Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar kärnkraften som positiv eller negativ för männi­skan. Strålningen finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktion finns, och har alltid funnits. När männi­skan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kärnkraften kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.

Mot bakgrund av dessa sju djärva påståenden för DN alltså fram sin argumentation. De börjar med ett rejält spadtag, som kan skrivas ut så här:

Det där sista är äntligen litet roligare. DN konstaterar att eftersom kunskap om kärnreaktioner inte blir oanvändbar med tiden, så kan vi aldrig förhindra att kunskapen används i kärnkraftverk. Håller argumentet? Vi formaliserar det.

1. Människan har kunskap om A.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om A till att göra B.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.

För att få kläm på vad DN egentligen säger, så fyller vi nu ut formen något annat.

1. Människan har kunskap om anatomi.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om anatomi till meningslöst dödande.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.

Nu är frågan hur kategoriskt vi kan göra påståendet utan att det blir dumt. Är det sant att vi inte kan förhindra alla mord eller kärnkraftverksbyggen? Nej, ett sådant påstående är helt klart falskt.

Är det sant att vi inte kan förhindra hälften av alla potentiella mord eller kärnkraftverk? Kanske inte. Påståendet är inte nödvändigtvis falskt, men inte heller särskilt sannolikt.

Så är det då sant att vi inte kan förhindra åtminstone ett mord eller kärnkraftverk? Nu börjar det likna något! Det här påståendet är faktiskt rätt sannolikt, och helt klart en bra grund för vidare resonemang.

Och visst, vi kan kanske inte förhindra alla kärnkraftverk eller mord, men är det inte ändå värt ett försök? Jo. Bara om vi inte kan förhindra något enda är alla försök meningslösa. Argumentet skjuter alltså alldeles bredvid målet. Det går kanske inte alltid att förhindra att kunskapen används, men därmed är det inte sagt att vi är tvungna att låta bli att försöka.

Sedan gör gubben DN ännu en miss. Han använder nämligen påståendet ovan som om det vore omöjligt för oss i Sverige att förhindra alla kraftverk i landet, inte bara några enstaka här och där i utlandet. Sådan slutledning är riktigt knepig att förstå sig på.

Följaktligen tvingas vi välja det som ger oss bäst möjligheter att hantera kärnkraften, dess risker och förtjänster. Det svenska exemplet kan dessvärre ge information om hur man inte ska göra. Genom beslutet på 1980-talet att avveckla kärnkraften stoppade riksdagen i praktiken all rekrytering till kvalificerad utbildning, ströp tillförseln av pengar till forskning och forskarutbildning och bidrog därmed också till de svagheter i kunskap och säkerhetskultur som på senare år visat sig i de svenska anläggningarna.

Förutom påståendet i det ovanstående att säkerheten på svenska kärnkraftverk är undermålig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur rädda att kunna motbevisas de hittills varit med sina utsagor, så lyckas de nu alltså tänka så här illa:

VIII.

Vi anser att svensk kärnkraft är omöjlig att stoppa, eftersom människor i hela världen vet hur man bygger kärnkraftverk.

Och därför måste politiker och vetenskapsmän förbereda sig på en evinnerligt lång framtid med kärnkraft. Kanske för alltid.

Man kan inte samtidigt utveckla och avveckla kärnkraften. Det är en orimlighet att driva så extremt högteknologisk verksamhet när många av de mest kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder. Det är en svensk erfarenhet, värd att ta vara på.

Beroende på vad de menar, så har de antingen fel eller rätt med påståendet att samtidig avveckling och utveckling är omöjlig. Man kan till exempel utveckla säkerheten på vissa kraftverk samtidigt som man avvecklar andra. Det är till och med att föredra. Men vi ska förstås inte glömma att DN tror att »avveckling« är samma sak som att kärnkraftverken försvinner med ett poff.

Skulle det mot förmodan vara så att säkerheten sjunker på ett kraftverk därför att man avvecklar ett annat, så är detta knappast meriterande för produktionsformen. Nedläggning av ett verk ska inte orsaka härdsmältor på ett annat.

Faran finns att andra länder gör samma misstag. Tyskland befinner sig definitivt i riskzonen. Med den politiska osäkerhet som råder i dag kommer sannolikt kärnteknikprogrammen på högskolorna där att ha lika få sökande som Sverige hade på 80-talet.

När de här kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder, vad gör de då där? Inte sysslar de väl med kärnkraft? I så fall tycks ju DN mena att alla länder som har kärnkraft måste behålla dem på plats, så att de inte genast springer i väg och gör kärnkraften säkrare någon annanstans i stället.

Det är alltså i Sverige och Tyskland den ska vara säker! Inte i Kina, Iran eller Ukraina, där man får anta att ett haveri eller två inte har så stor betydelse.

Utöver behovet av energi finns två faktorer som i dag påverkar behovet av nya reaktorer. Den ena är det faktum att man inom överskådlig framtid kommer att kunna utnyttja redan använt kärnbränsle. Här finns en enorm potential, eftersom mer än hälften av energiinnehållet finns kvar. Dessutom minskar mängden avfall som måste slutförvaras radikalt.

Om det där energibehovets karaktär och vikt finns massor att säga, men nu handlar mitt inlägg om en dålig ledare, och inte något annat, så vi lägger det åt sidan.

Att mängden kärnbränsle som behöver slutförvaras minskar, om det använda bränslet återanvänds, det stämmer endast under särskilda omständigheter. Det här är till exempel ett bra argument för att bygga en viss typ av reaktor i stället för en annan, när premissen är att man måste bygga exakt en.

Jämför vi däremot en framtid med den bättre typen av reaktorer, med en framtid utan reaktorer, så har de helt klart fel. Mängden bränsle blir då istället högre med den här reaktortypen. Det är alltså inte något argument för att vi ska ha nya reaktorer i framtiden, i stället för inga. Hur tänkte de egentligen där?

Den andra är klimatfrågan. Det är ett faktum att fortsatt användning av kärnkraft är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att utsläppen av klimatpåverkande gaser åtminstone inte ska öka.

Kärnkraft är alltså ett nödvändigt villkor för att utsläppen inte ska öka. Om detta är sant, så är också det följande ett sant påstående om verkligheten i alla tider, enligt enkla logiska regler:

IX.

Om utsläppen av klimatpåverkande gaser inte ökar, så är kärnkraftverk i bruk.

Så är det kanske inte. Faktum är att påståendet är skräp, och motbevisas av en herrans massa förflutna årmiljoner, då utsläppen inte ökade trots att inga kärnkraftverk var i drift.

Fast kanske tolkar jag DN litet för kategoriskt nu. Formuleringen ger ändå gott om utrymme åt tolkningen att det är möjligt med icke ökande utsläpp även om kärnkraften med eller utan ett poff avvecklas. Det är bara väldigt viktigt, av någon anledning, att den inte avvecklas, förklarar DN. (Kan det vara för att det ändå inte går att förhindra, som ingen får förhindra det?)

Sedan tar ledaren faktiskt en ny vändning och slutar sväva på ämnet. Men tyvärr handlar det bara om en sammanfattning av de svaga, falska eller helt omotiverade slutsatser som redan luftats. Förutom detta då:

Olyckan i Japan är mycket allvarlig, men ännu så länge ingen katastrof mätt i liv eller hot mot liv. Det finns emellertid dessvärre ett i både globalt och svenskt perspektiv kvarvarande hot, nämligen de kärnkraftverk i gamla Sovjetunionen som trots brister i säkerheten fortfarande är i drift. Att medverka till att de stängs eller ersätts borde vara den allra viktigaste uppgiften, inte minst inom EU, för att minska riskerna för en ny kärnkrafts­olycka.

Det första är förvirrat. Det var en katastrof som orsakade kärnkraftsolyckan. Samma katastrof orsakade att många städer sköljdes bort, och en mängd andra fruktansvärda saker. Vad som är avgörande är hur vi förbereder oss för sådana – eller annorlunda – katastrofer. I det här fallet var förberedelserna inte tillräckliga.

För vissa katastrofer kan man komma fram till att tillräckliga förberedelser är alltför omfattande för att vara värda besväret. När det gäller kärnkraft är den nivån långt ifrån uppnådd, vilket även i det här fallet är relativt tydligt redan nu. Däremot är det givetvis bara bra att konsekvenserna av katastrofen inte förvärrats mera av Fukushima-haveriet än vad som redan skett.

Vi går vidare. Hur det kommer sig att DN tycker gamla kraftverk i före detta Sovjet-länder är ett större hot mot Sveriges befolkning än Fukushima är mot den japanska har jag mycket svårt att förstå. Har de kanske missat något?

Nåväl. Nu har vi läst vad DN tycker, och kan sammanfatta.

När de medialt mycket begåvade ledarskribenterna blickar in i framtiden, så ser de en kärnkraftsutbyggnad som inte går att stoppa, helt enkelt därför att vetenskapen har beskrivit hur kärnreaktioner fungerar. Eftersom den inte kan stoppas, så måste vi låta den växa obehindrat.

Betryggande nog är de kärnkraftverk som planeras och byggs i dag tänkta att vara mer säkra än de kraftverk som redan är i bruk, i stället för mindre säkra.

DN kommer även med lugnande besked angående konstruktörernas kompetens: De är inte patologiskt ignoranta. Dessutom är de noggranna när de väger kraftverkens säkerhet mot sina egna ekonomiska intressen.

Oroväckande är förstås pratet om att fel politik i Sverige redan lett till att kompetenta personer flyttar utomlands, och att Tyskland kommer göra likadant, så att kompetensen till exempel hamnar i gamla Sovjet-stater, där säkerhete är mycket sämre och den verkligen behövs.

Så kan vi ju inte ha det, för postsovjetisk kärnkraft är ett katastrofalt hot! Detta till skillnad från kärnkraften i Japan, som alldeles just i dag inte utgör något större hot mot DN:s ledarredaktion.

Hej på er. Vill bara nämna, att om någon av er lyssnade på Valet med Nordegren i P1 tidigare i dag, om valkompasser, och undrade vad det var för stackars förvirrad människa som inte lyckades klämma fram sina poänger, så ska ni veta att det var det jag. :-)

Fast egentligen var det kanske inte någon verklig radiodebut, annat än på så vis att det var första gången jag var pratare istället för musiker.