Idag har det varit årsdagen av Mohandas Gandhis död. Mannen som sköt honom till döds för 62 år sedan var hindu, precis som Mohandas. Hur kunde det komma sig, att han i ett Indien där religiösa konflikter härjade, blev mördad av en av »sina egna«?

Svaret tror jag är: Mohandas levde inte som om vare sig sanningen finns i Gud eller Gud i sanningen. Istället fann han att det vi kallar sanningen är Gud. Om verkligheten är på endast ett sätt, så är detta sanningen och Gud.

Hans sökande efter sanningen var därför inte bara religiöst, utan omfattade alla delar av livet. Strävan att acceptera hur världen faktiskt är fann han kräva en fruktansvärd ödmjukhet. Människor lurar gärna sig själva för att skydda sig.

Till och med ateister håller sig i regel till ett sådant sanningsbegrepp att det stämmer överens med Mohandas gudsbegrepp. Inom filosofin kallar vi det sanningsrealism, vilket mer eller mindre bara är ett påstående om att någonting är sant, och att ingenting är både sant och falskt samtidigt.

Men detta gäller givetvis inte bara hinduer och ateister. Även de övriga religionerna var vägar att söka sanningen efter. I den djupa konflikt mellan hinduer och muslimer, som fortfarande pågår i Indien, var det för många oerhört förargelseväckande när han lyfte fram Islam som en annan väg till sanningen än hinduismen. Det var därför han blev mördad av en hindu.

Mohandas bruk av icke-våld har visat hur effektiva sådana metoder kan vara, som inte bara saknar våldsamma inslag utan till sin natur är icke-våld. Sådana metoder tillämpas varje dag, till och med här i Sverige! Vi utkämpar till exempel inte krig för att få bättre arbetsvillkor. Vi slåss inte med varandra om statsministerposten. Icke-våld är långt mer effektivt än många tror, och i min mening har Mohandas visat hur metoderna kan förbättras, både genom att själv göra så och genom att visa på en utveckling bortom den han själv nådde fram till.

Men detta är inte på långa vägar det viktigaste att ta till sig. Två insikter är av större betydelse än alla andra, tror jag.

Den första är att i grund och botten eftersträvar allt levande samma sak: sanningen. Och även om ingen känner till vad detta i absolut mening är, går det alltid att hitta mål som alla har gemensamma, till och med i de djupaste konflikter.

Den andra följer på den första. Eftersom vi alla ytterst eftersträvar sanningen har vi allt att vinna på att göra det tillsammans, även om vi går olika vägar. De gemensamma mål vi har som går att finna är utgångspunkterna.

I förordet till sin självbiografi skrev Mohandas om det här ur ett mera personligt perspektiv. Min utgåva är översatt från engelska av Hugo Hultenberg, och utgiven 1929. Därför är språkdräkten en aning ålderdomlig, med pluralformer av verben och så. Se det som en krydda!

Jag har blickat djupt in i mitt eget inre, genomforskat alla vinklar och vrår av mitt väsen, skärskådat och analyserat varje själslig situation. Och dock vill jag för mina slutsatser på intet sätt göra anspråk på någon slutgiltighet eller osviklighet. En sak vill jag emellertid framhålla, och det är denna: för mig te de sig som absolut riktiga och synas mig för närvarande vara slutgiltiga. Ty gjorde de inte det, skulle jag inte lägga dem till grund för mina handlingar. Men vid varje viktigare steg har det för mig gällt ett antagande eller ett förkastande, och jag har sedan handlat därefter. Och så länge mina handlingar tillfredsställa mitt förnuft och mitt hjärta, måste jag strängt hålla på de slutsatser jag kommit fram till.

Om jag endast hade att diskutera teoretiska principer, skulle jag naturligtvis inte företaga mig att skriva en självbiografi. Men emedan mitt syfte är att redogöra för en del praktiska tillämpningar av dessa principer, kallar jag den bok jag tänker skriva Historien om mina experiment med sanningen. Den kommer naturligtvis också att handla om experiment med det passiva motståndet, celibatet och andra handlingsprinciper som i allmänhet icke anses höra direkt samman med sanningen. Men för mig är sanningen den högsta principen, vilken i sig innefattar många andra principer. Den är inte blott sanningsenlighet i ord, utan även sanningsenlighet i tanke, och inte blott vår uppfattnings relativa sanning, utan den absoluta sanningen, den eviga principen, d. v. s. Gud. Det finns oräkneliga definitioner på Gud, ty hans manifestationer äro oräkneliga. De överväldiga mig med förundran och bävan, och jag står ett ögonblick som lamslagen. Men jag dyrkar Gud som sanningen endast. Jag har ännu icke funnit honom, men jag söker efter honom. Jag är redo att offra vad som är mig kärast för att kunna hängiva mig åt detta sökande. TIll och med om mitt eget liv skulle krävas av mig som offer, hoppas jag att jag skall vara redo att giva det. Men så länge jag icke nått fram till denna absoluta sanning, så länge måste jag hålla mig till den relativa sanningen, sådan jag fattat den. Denna relativa sanningen måste tills vidare vara min ledstjärna, min käpp och min stav. Fastän denna väg är rak och smal och skarp som rakknivens egg, har den för mig varit den snabbaste och lättaste. Till och med mina skyhöga misstag ha synts mig obetydliga, emedan jag hållit mig strängt till den vägen. Ty vägen har frälst mig från undergång, och jag har gått framåt efter det ljus jag fått. Ofta under min vandring har jag sett svaga glimtar av den absoluta sanningen, av Gud, och för var dag kommer jag mer och mer till den övertygelsen, att han är det enda verkliga och allt annat är overkligt. Må de, som vilja, söka förstå hur jag kommit till den övertygelsen, må de göra samma experiment som jag och komma till samma övertygelse, om de kunna. Jag har också nått fram till visshet om att vad som är möjligt för mig, är möjligt även för ett barn, och jag har goda skäl för att säga detta. De verktyg som behövas för sökande av sanningen äro lika enkla som svåra att handskas med. För den övermodige synas de kanske alldeles omöjliga, för ett oskyldigt barn däremot mycket möjliga. Den som söker efter sanningen måste vara ödmjukare än stoftet. Världen trampar stoftet under sina fötter, men sanningssökaren måste ödmjuka sig så, att han är ringare än till och med stoftet. Först då, och icke förrän då, skall han skåda en glimt av sanningen. Samtalet mellan Vasishtha och Vishvamitra klarlägger detta till fullo. Kristendomen och islam bära likaledes rikliga vittnesbörd härom.

Om något som jag skriver på dessa blad frapperar läsaren såsom präglat av högfärd, måste han anse att det är något felaktigt med mitt sökande och att mina glimtar äro blott tomma hägringar. Må hundratals sådana som jag gå under, men må sanningen bestå! Sanningens höga standard får icke sänkas ens en hårsmån vid domen över villfarande dödliga som jag.

Någon hittade hit genom att söka på »arne naess riktlinjer för debatt«. Då blev jag glad! Däremot var det inte lika roligt att den sökande gick härifrån lottlös. Så ska det inte bli igen.

De här riktlinjerna är egentligen sex normer för effektiv och etiskt ansvarsfull kommunikation, eller kort och gott sex normer för saklighet, om man ska ta Arne Næss på orden. Han beskriver normerna i boken Gandhi och nämner dem även kort i Livsfilosofi. Formuleringarna är visserligen olika mellan böckerna, men innebörden är i stort sett densamma – olika sidor av samma idé, kan man säga.

Så här formuleras normerna i Livsfilosofi.

1. Håll dig till ämnet.
2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.
3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.
4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.
5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.
6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Formuleringarna i boken Gandhi är mera uttömmande.

1. Mot tendentiösa återgivningar. Vi antar här att vår motståndare har formulerat en ståndpunkt och att vi behöver återge den eller en del av den i vårt motinlägg. En vanlig typ av brott mot normen är att argumentera utifrån en inkorrekt återgivning, en återgivning som gör det lätt att forma motinlägg, som gör ståndpunkten mer osympatisk, »dum« eller på annat sätt lättare att vederlägga. Mer precist skulle detta vara en återgivning som deltagarna i debatten sannolikt skulle finna mindre hållbar än den ståndpunkt som motståndaren ville formulera. Här är ett konstruerat exempel: Gandhi har pekat på några svagheter hos den engelska imperialismen, men hans ståndpunkt återges som en kritik av den engelska imperialismen generellt. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att omformulera motståndarens ståndpunkt på ett sätt som accepteras av honom och som styrker den, vilket således gör den svårare att tillbakavisa! (Motsvarar 2 ovan.)
2. Mot tendentiös flertydighet. Det är vanligt att politiska partier lägger fram ett förslag som är formulerat på ett flertydigt sätt. Det kan tolkas på ett sätt som är gynnsamt för fraktionen F₁, men det kan också tolkas annorlunda och gynnsamt för fraktionen F₂. Kort sagt, vi bryter saklighetsnormen B om och bara om vi vill få folk att bli eniga med oss på falska grunder och med hjälp av ett flertydigt inlägg. (Motsvarar 3 ovan.)
3. Mot tendentiöst användande av skenbilder. Den vanligaste formen är lätt att formulera. Vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och vi finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss då om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots detta fortsätter vi att argumentera mot T. Då är det inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild. Under de religiösa stridigheterna i Indien var detta vanligt. Gandhi måste ofta säga något sådant som »av att jag är hindu följer inte att…«, »av att jag är mot engelsk överhöghet följer inte att…«. (Motsvarar 4 ovan.)
4. Mot tendentiöst struntprat. Vi ska rösta om huruvida Per eller Pål bör väljas som ordförande för klubben eller partiet. Någon som ivrigt förespråkar att vi röstar på Pål ägnar sig åt att prata om brister i Pers utbildning och om hans otur i vissa sammanhang, och om Påls höga kompetens beträffande saker som inte har det minsta med ordföranderollen att göra. Detta är då inte bara struntprat, utan upplysningar avsedda att misskreditera Per. Bland annat när det gäller kastväsendet, särskilt konsekvenserna av olika kaster, var frestelsen att ägna sig åt tendentiöst struntprat ofta stark. (Motsvarar 1 ovan.)
5. Mot tendentiösa verklighetsbeskrivningar. Var Gandhis direktaktion x lyckad eller misslyckad? Självfallet ville gandhisterna gärna svara: Lyckad. Hans motståndare hade en tendens att påstå motsatsen. Redogörelser för själva aktionerna och deras troliga såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser visade normalt på skillnader. Det var utifrån Gandhis synpunkt viktigt att påpeka svagheter med en aktion och inte överdriva de ibland magra positiva konsekvenserna. Huvudsaken för honom var att framhäva att det bara fanns en sak att göra: att fortsätta med aktionerna och förbättra tillvägagångssättet. (Motsvarar 5 ovan.)
6. Mot tendentiösa arrangemang av inlägg. De som beslutar om tid och plats för en debatt, val av deltagare och mycket annat som hör till vid en sådan begivenhet har oftast själva åsikter inom det ämne som ska debatteras. Resultatet kan bli att arrangemanget gynnar arrangörernas ståndpunkt. På grund av sin höga status kunde Gandhi tillåta sig att utlysa bönemöten som blev mycket politiska och göra inlägg på politiska möten som snarare blev till bönemöten. Bönemöten var självfallet hindupräglade, men Gandhi gjorde många hinduer upprörda och förbittrade genom att ibland citera Koranen och andra »konkurrerande« religiösa skrifter. (Motsvarar 6 ovan.)

Fundera gärna ett tag över hur en partiledardebatt i TV skulle förete sig om alla inblandade höll på dessa sex enkla normer. Till att börja med skulle de inrikespolitiska kremlologer som mediabolagen avlönar få gå på a-kassa istället.

Det som är så speciellt med de här normerna, för mig, är att de är fullkomligt självklara samtidigt som kontrasten mot verkligheten är så oerhört skarp! Man bör ta det politiska samtalet med en nypa salt.

Det var på tiden att detta blev av. Kuniri har legat färdig och kurat på en dator i mitt vardagsrum i över ett halvår nu, utan att riktigt vilja bli av. Ambitionen att ge mitt politiska och etiska skrivande en egen plats har alltså funnits ganska länge. Förr, då jag skrev mina politiska inlägg på samma blogg som allt annat, var målet att försöka få alla olika typer av skrivande att smälta samman och influera varandra både stil- och innehållsmässigt. Till en viss grad fungerade det, men just de inlägg som i fortsättningen kommer att hamna här var mycket bångstyriga i detta avseende.

Som invigning och idéförklaring torde det räcka med att förklara de fyra orden i sidhuvudet: Kuniri, sägen, selvutfødelse och satyagraha. Jag kommer att presentera dem i den omvända ordningen, och avslutar med att kommentera symbolen där uppe lite grand.

Satyagraha

Begreppet är ganska svårförklarat, åtminstone om man vill tränga djupare i vad det innebär. Ordet är en sammansättning på sanskrit av orden satya, vilket betyder sanning, och agraha som betyder ungefär hålla fast vid. Satyagraha var vad Mohandas Gandhi kallade den konfliktlösningsmetod han utvecklade och praktiserade. Vad det egentligen innebär att praktisera satyagraha förklaras inte särskilt ingående av ordets bokstavliga innebörd, alltså att hålla fast vid sanningen. Dock räcker det ännu att förstå ordet i främst den betydelsen. Det bör sägas direkt att fasthållandet vid sanningen inte innebär att trilskas eller vara obönhörlig; »sanning« är inte någonting i absolut mening uppnåeligt, utan bör förstås som ett strävansmål. Det är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.

Men nu har jag valt att använda Mohandas eget ord, trots att innebörden här främst är denna ganska ytliga. För att närmare förklara varför är det lämpligt att gå vidare till nästa ord.

Selvutfødelse

Ordet har jag lånat av Arne Næss, och som en lämplig översättning till svenska betraktar jag självförverkligande.

I sin bok Gandhi lägger Arne försöksvis fram en grundnorm och sex hypoteser för den filosofiska gruppetik som Mohandas politiska etik bygger på. Grundnormen formulerar han såhär:

Försök att förverkliga ditt jag fullständigt.

Självförverkligande vill jag förstå som att man i livet söker efter sanning. Våra liv, i sin tur, kan förstås som bestående av två delar, personer och deras handlingar. Redan här ligger en grundläggande distinktion framför oss, nämligen att skilja på sak och person; Mohandas menade att det inte finns några antagonister, bara antagonismer. Meningsskiljaktigheter är alltså aldrig personliga, utan enbart sakliga. Sanningen är därutöver sådan att alla faktiskt strävar efter den på något sätt. Alla missförstår vi den, men på olika sätt.

De sex hypoteser Arne fortsätter sin presentation med får närmare förklara vad grundnormen innebär:

1. Självförverkligande förutsätter att du söker sanningen.
2. I sista hand är alla levande varelser ett.

Den andra punkten förklarar han helt lysande:

Hypotesen att alla levande väsen »i sista hand« är ett kan också formuleras så att alla levande varelser djupast sett utgör en enhet. Avgränsningen mellan en själv och andra kan inte vara huden. Vi har i det dagliga livet förvisso ett begrepp om att det egna jaget inte är det som befinner sig innanför en viss jacka och under en viss hatt, utan är mycket svårare att avgränsa. Om vi frågar vad det är vi söker i världen, i vårt liv, kommer vi oundvikligen att finna att vårt jag i stor utsträckning sammanfaller med andras, i kontakt med vänner, anhöriga – några vi identifierar oss med. Vi är inte bara egon.

Den tredje hypotesen utvecklar detta vidare:

3. Våld mot ditt jag omöjliggör fullständigt självförverkligande.

Utövar man våld emot en annan levande varelse, utövar man ytterst även våld emot sig själv. Ordet »våld« ska här förstås i en mycket vid mening, inte begränsad till enbart fysiskt och psykiskt våld. Ytterst tror jag det handlar om att i handling våldföra sig på sanningen, och då handlingar påverkar personer innebär ett »osant« handlande gentemot andra att man bryter mot grundnormen på det sätt som följer av de tre första hypoteserna:

4. Våld mot en levande varelse är våld mot dig själv.
5. Våld mot en levande varelse omöjliggör ett fullständigt självförverkligande.

Den sista hypotesen tycks följa av de tidigare fem på ett sätt som är svårt att reda ut:

6. Arten av de medel som används förutbestämmer arten av de mål som kan nås genom sådana medel.

Detta innebär att ändamålen helgar medlen om och endast om medlen är ändamålen. Med andra ord helgar ändamålen inte medlen, och det är moraliskt riktigare att genomföra ändamålen än att genomföra någonting annat för att uppnå dem.

Nu dök ordet »moraliskt« till slut upp. Vad ordet i betyder det här sammanhanget bör också sägas någonting om, eftersom bruket i viss mån skiljer sig från vad man stöter på inom traditionell västerländsk etik. Utgångspunkten får bli det väsentligaste i den gruppkonfliktlära som Arne redogör, vilken i skenet av det ovanstående formuleras såhär:

Sök sanningen och förverkliga icke-våld.

På det teoretiska planet är det sanningen som är rättesnöre. Problemet med sanningen är att den måste uppnås och förstås, vilket inte bör förstås som särskilt lätt att genomföra till fullo. Jag tror själv inte att någon någonsin klarat det, och kanske har ingen ens varit i närheten. Den sanning (eller Sanning) som Mohandas sökte kallade han Gud. För att förstå detta måste en distinktion göras som är ganska knivig. Själv har han beskrivit det såhär:

I would say with those who say God is Love, God is Love. But deep down in me I used to say that though God may be Love, God is Truth, above all. If it is possible for the human tongue to give the fullest description of God, I have come to the conclusion that, for myself, God is Truth.

But two years ago I went a step further and said that Truth is God. You will see the fine distinction between the two statements, viz., that God is Truth and Truth is God. And I came to the conclusion after a continuous and relentless search after Truth, which began nearly fifty years ago.

Till en början trodde han alltså att vad vi menar när vi säger »den högsta sanningen« i själva verket är Gud. Men han ändrade sig strax till det omvända förhållandet: När vi säger »Gud« så menar vi i själva verket den högsta sanningen! Även ateister söker »Gud« i den här meningen. Mohandas skilde därmed ateism ifrån gudlöshet, och teism ifrån att tro på en gud.

Att eftersträva sanning i alla sina handlingar är ett gemensamt mål för alla livs- och världsåskådningar, och ytterst för varje levande varelse. Så menar jag att den grundläggande normen bör förstås, och lägg noga märke till att de religiösa aspekterna av denna etik inte längre har någon relevans i fråga om dess giltighet, om det inte är så att tron på en absolut sanning skall betraktas som alltigenom religiös. Då är det dock inte sanningens karaktär som sätts i fråga, utan dess existens över huvud taget. Jag är övertygad om att nästintill varenda kotte skriver under på påståendet »en sanning existerar« inte är någonting unikt för religionerna. Det är istället en (kunskapsteoretisk) trosuppfattning som troligtvis alla religiösa och en överväldigande del av alla icke-religiösa har gemensam.

Det jag vill poängtera här, är att en traditionellt simpel kategorisering av handlingar såsom fel, tillåtna eller påbjudna inte är tillräcklig. Det är på ett teoretiskt och idealistiskt plan godtagbart att klassificera handlingar på det viset, men samtidigt förutsätter det att man faktiskt redan känner till den objektiva sanningen om allting. På det praktiska plan som levande varelser faktiskt rör sig är det istället strävan som har ett intrinsikalt moraliskt värde, och alltså är något rätt eller fel i sig. Det enda denna etik alltså säger är en plikt, är att i all handling sträva efter sanningen, och detta eftersom det är något gott i sig. Vissa skulle antagligen invända att det är orealistiskt att kräva något sådant av människor. Mitt svar är att de nog tolkat sanningssträvan i en alltför snäv bemärkelse; tanken är att detta faktiskt är någonting som alla levande varelser verkligen har som gemensamt högsta mål, redan nu.

Att bedöma handlingars moraliska status handlar därför i mycket högre grad om att placera dem på en steglös skala än om någon kategorisering. Den perfekta handlingen är ännu och kanske för alltid ogenomförd. Därför är det tydligare att tala i termer av moraliskt mera rätt eller fel.

Vad för mål alla levande varelser ytterst delar, måste inte tvunget vara den selvutfødelse jag talat om här, men det är med all säkerhet det bästa förslaget jag känner till. Varför är det då så viktigt att finna ett sådant gemensamt mål? Därför att det är detta mål man bör ta fasta på när man ska lösa konflikter! Konflikter är en typ av våld, som ordet används här. Vissa konflikter är harmlösa, andra mycket fysiskt våldsamma. De är ändå i grund och botten av samma slag, eftersom de förhindrar självförverkligandet.

Sägen

Det är här som sägen kommer in i bilden. Alla handlar vi utan att känna till sanningen om allting, och därför är vår kunskap om världen helt eller delvis falsk. Som organiserat samhälle delar vi sådan egentligen falsk kunskap med varandra; vi håller den tillsammans och åtminstone tills vidare för sann. Detta är mycket påtagligt inom politiken, där opinioner svänger och åsikter är delade. Alla kan inte ha rätt samtidigt om allting, för då hade inga politiska meningsskiljaktigheter kunnat existera. Med sägen avser jag den typen av trosuppfattningar vilka jag, du och många andra med oss håller för sanna tillsammans, samtidigt som vi inte ytterst kan härleda dem ur någonting absolut sant. Praktisk och faktiskt politik består till största delen, om inte faktiskt helt och hållet, av sådana övertygelser. Ideologi också, men i många fall till en något lägre grad.

Vad spelar då konflikter för roll i samhället? För att svara bör vi särskilja vad det innebär att ha delade åsikter och att ligga i konflikt med varandra efter samma linje som den jag dragit mellan handling och person. En konflikt mellan personer bryter i (mycket) högre grad emot grundnormen än en konflikt mellan åsikter. Därför är en oerhört viktig del av politiken att man söker personligt samförstånd. Det är till och med så att det är bättre att söka ömsesidig (personlig) respekt i relationen till sina absolut värsta meningsmotståndare, än i relationen till de man delar åsikt med. Detta går att göra kring gemensamma mål, och det yttersta gemensamma mål vi ännu funnit är strävan efter självförverkligande och sanning. Kring detta kan man enas som personer, och sedan tillsammans använda sin meningsskiljaktighet som en fördel istället för ett hinder. Ur en meningsskiljaktighet kan komma både våld och konstruktiv diskussion, och vi bör sträva efter det senare.

Kuniri

Strävan efter att på detta sätt finna gemenskap i vad man ännu inte vet, istället för att skapa personliga konflikter grundade i skillnaderna mellan vad man ännu vet, är vad jag menar med Kuniri. Ordet är esperanto, och sammansatt av delarna »kun«, vilket betyder med, och »iri« som är att gå. Det bör förstås både som en uppmaning och som en åsiktsförklaring. Gå med, inte mot! Det är bättra att tycka olika tillsammans, än i konflikt med varandra.

Stjärnan

Bloggen är alltså individualistisk på så vis att individen självförverkligande är av vikt, kollektivistisk eftersom alla i detta är beroende av varandra, humanistisk eftersom man bör skilja på sak och person och grunda sin samhällssyn i det alla människor har gemensamt, samt icke-humanistisk då människan inte är den enda levande varelsen i ekosfären.

Därmed är vi framme vid den mörkt gröna stjärnan, som faktiskt utgör en arbetshypotes. Den mörkgröna färgen representerar ett mera djupekologiskt perspektiv, och Arne Næss var en av förgrundsfigurerna inom den djupekologin. Den femuddiga stjärnan i sin tur står här för solidaritet grundad i att allt levande ytterst är ett. En grön femuddig stjärna symboliserar även inom esperanto-rörelsen internationell och »supranationell« solidatitet. Den arbetshypotes stjärnan symboliserar är att en sådan politisk åsiktsförklaring är den som ligger överlägset närmast vad som hittills blivit sagt.

Avslutning

Innan jag lämnar er åt andra tankar vill jag nämna ytterligare tre saker. För det första en kort kommentar om innebörden i ordet icke-våld. Detta är någonting helt skilt ifrån pacifism! Icke-våld bör inte förstås som enbart avsaknaden av våldsamt handlande, utan även som avsaknaden av i förlängningen våldsamt icke-handlande. Där pacifismen alltid väljer passivitet, föredrar jag oftast icke-våldsam handling. Den vanligt förekommande distinktionen mellan våldsam handling och icke-våldsam icke-handling är inte heltäckande, och detta leder till allvarliga missförstånd. Den moraliska gränsen mellan mera bra och mera dåligt löper inte mellan handling och icke-handling, utan mellan våldsamt och icke-våldsamt handlande (och icke-handlande).

Pacifismen förhåller sig passiv i våldsamma konflikter, och många tycks därför mena att våldsam handling är det enda alternativet. Så är det inte! Icke-våldsam handling är, liksom i förlängningen icke-våldsam icke-handling, att föredra framför både våldsam handling och i förlängningen icke-våldsam icke-handling. Att stå för icke-våld är därför någonting helt annat än att vara pacifist.

Det andra är ett språkligt påpekande. I min strävan att skilja på sak och person, har jag valt att inte skilja på person och befattning. De personer som i framtiden kommer att omnämnas i den här bloggen, kommer att inledningsvis i varje inlägg kallas vid både för- och efternamn, och därefter enbart vid förnamn, åtminstone så länge det inte finns någon risk för sammanblandning. Syftet är inte att bruka något nedsättande maktspråk, utan raka motsatsen; med störst äkta respekt bemöter vi vanligtvis de människor som står oss närmast, och dem tilltalar vi vanligtvis vid förnamn. Jag vill alltså även själv tilltalas så.

Så till sist, en brasklapp. Även den rör det mera språkliga. Att detta inlägg saknar självironi torde vara uppenbart, men så kommer det inte alltid att vara. Politisk dialog idag är mycket konfliktorienterad, i synnerhet i massmedia, vilket i skenet av det ovanstående är ett ganska allvarligt moraliskt fel. Det tonfall som politiska bloggar vanligtvis gör bruk av beror givetvis på just detta förhållande. Till slut är det här ändå en politisk blogg, inte en moralfilosofisk, och författaren människa, inte övermänniska. Precis som alla andra. Att skriva här är en del av min strävan efter självförverkligande, inte en berättelse om hur det ser ut när man väl är där. Återigen, sanningen är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.