Hur bra är det om människor runt om i Sverige gör vad de kan och mäktar med, litet som stort, för att minska sina direkta och indirekta koldioxidutsläpp? Det är bra som en jättepandabjörn!

Vad händer då med Sveriges samlade koldioxidutsläpp? De minskar, så klart. Och om vi tog bort över hälften av den minskningen, nu i efterhand? Inte alls bra.

Och då blir det plötsligt politik av alltihop, för om utsläppsminskningar finns det internationella överenskommelser.

En av poängerna med det ökända Kyoto-avtalet, faktiskt själva huvudpoängen, är att vi ska minska våra utsläpp jämfört med 1990 års nivåer. Flera länder har klarat detta galant, trots att de knappt ens försökt. Ryssland drabbades till exempel av kraftfulla ekonomiska bekymmer i spåren av Sovjetunionens fall, så deras utsläpp minskade »av sig själva«.

Nu är det så, att när ett land minskar mer än vad som krävs enligt Kyoto-avtalet, då träder ett förfärligt korkat intrument i kraft. Man kan nämligen sälja den outnyttjade rätten att släppa ut växthusgaser – i form av utsläppsrätter – om man bara minskar mer än vad avtalet kräver. De länder som köper utsläppsrätterna kan sedan genomföra de där utsläppen istället.

Det hade varit helt okej, om det inte vore för att Kyoto-avtalet bara kräver en bråkdel av de utsläppsminskningar som faktiskt krävs. Totalt säger Kyoto-avtalet att utsläppen av fem olika växthusgater ska minska med 5,2 procent vardera, från 1990 års utsläppsnivåer, och detta senast år 2012 (ungefär).

Men om vi ska klara av att stoppa den globala uppvärmningen, så måste vi globalt minska utsläppen med allra minst 80 procent, och antagligen mera. Ska vi sänka utsläppen till samma nivå per person globalt, så måste vi i Sverige ned till mindre än 5 procent av vad vi släpper ut i dag.

Och i slutändan måste vi människor över huvud taget bli klimatneutrala, vilket innebär att vi släpper ut växthusgaser i samma takt som skogarna och haven klarar av att suga upp dem igen. Gör vi inte det, så kommer uppvärmningen att fortskrida. Eftersom ansamligen av växthusgaser i luften ökar, så länge vi inte blivit klimatneutrala, så kommer uppvärmningen i sådana fall att gradvis öka i hastighet.

(Åtminstone sett på lång sikt. Det kan nämligen vara så att uppvärmningen går i trappsteg – länge händer det inget, sedan »säger det pang«.)

Så åter till inledningen. I Sverige har vi minskat våra växthusgasutsläpp med 10 procent sedan 1990. Jättebra!

Detta innebär att vi har massor av utsläppsrätter som vi kan sälja till andra länder. Det vore dumt, för om vi säljer dem, så kan ju de som köper utsläppsrätterna släppa ut extra mycket. Då förvandlas vår minskning med 10 procent till bara hälften så mycket. Av allt du gjort för att minska din klimatpåverkan, skulle detta göra varannan grej verkningslös.

Naturskyddsföreningen har som tur är tagit tag i saken och frågat de båda regeringsalternativen om de tänker sälja. De rödgröna säger nej. De tänker slänga de oanvända utsläppsrätterna rätt i papperskorgen. Tio procent ska vara tio procent, inte bara hälften så mycket.

Av allianspartiets fyra partiledare vill däremot ingen svara på frågan. Så här skriver Naturskyddsföreningen:

Prognosen är att Sverige, jämfört med 1990, kommer att ha minskat utsläppen med mellan 10 och 12 procent 2012, när avtalet går ut. Det är betydligt mer än den 4 procents ökning som vi fick rätt till enligts EU:s klimatbeslut. Det betyder att Sverige har rätt att sälja utsläppsrätter till andra länder, rätter som kan vara värda miljarder.

– Om de säljs, innebär det att alla människors avsträngningar – alla som cyklat istället för att ta bilen, alla som installerat värmepumpar, kommuner som köpt biogasbussar, villaägare som gått över till fjärrvärme istället för olja – alla de här ansträngningarna blir förgäves, eftersom något annat land kommer att kunna släppa ut den koldioxid som svenskarna undvikit, säger Svante Axelsson.

Regeringen har inte lämnat besked om den vill riva sönder utsläppsrätterna eller sälja dem. De rödgröna partierna har deklarerat att de kommer att annullera utsläppsrätterna om de kommer till makten. Ett land som enligt prognoserna inte klarar att nå sitt mål och som är intresserat av att köpa utsläppsrätter är Norge.

Vår kraftfulle miljöminister Andreas Carlgren är internationellt känd för sin strategiska förmåga. Till exempel valde han att försöka förbättra klimatambitionerna genom att hålla tillbaka ambitionerna på toppmötet i Köpenhamn. Han har även förklarat att utsläppen från biltrafiken måste minskas genom att vi kör mera bil. Och som om detta inte vore nog, så har han valt att toppa sin karriär genom att bli miljöminister för det numera tokförvirrade Centerpartiet.

Och nu i valrörelsen gör han gör allt han kan för att få fortsätta bedriva en politik som sänker takten på utsläppsminskningarna, och det vi redan lyckats minska sedan 1990, det ska tydligen till hälften göras ogjort.

Men det har de väl ändå inte sagt? Nej, men det är strax val. Mandatperioden som kommer är ju nämligen den då utsläppsrätterna kommer att säljas, om de nu ska säljas. Därför är det ganska självklart att en försäljning är vad regeringen har i åtanke.

Jag kan förklara varför med ett stycke enkel modus tollens:

1. Om regeringen tänker låta bli att sälja utsläppsrätterna, så berättar de detta före valet.
2. De berättar inte detta före valet.
3. Regeringen tänker inte låta bli att sälja utsläppsrätterna.

Logik – det är en rolig uppfinning som många partier borde ta en titt på någon gång.

Moderatregimen Sverige och deras talesperson Andreas bedriver en klimatpolitik som är likvärdig avskräde, och bajs hör hemma i backen. Rösta ned skitregeringen.

Hej på er! Den här veckan är jag förfärligt upptagen med annat. Förvänta er därför inga ytterligare storverk, förrän tidigast måndag nästa vecka.

Till och med Miljöpartiet har glömt tiden! Den rubriken har Paul Fuehrers debattartikel i Expressen fått. Han är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och kommer att disputera på avhandlingen "Om tidens värde" i höst.

Han skriver om tidspolitiken i valrörelsen, eller snarare om att den inte finns där. Här följer valda delar:

Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven.

MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.

Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.

Att tidspolitiken endast skulle vara en nostalgisk kvarleva i partiprogrammet är inte fallet – vilket var tydligt när valmanifestet skulle klubbas på kongressen i år. Sedan säger Paul förstås inte att det faktiskt blivit så, utan att vi ska se upp så att det inte blir så.

Klart vi ska! :-)

Men frågan är betydligt mycket större än vad ordet tidspolitik någonsin kan ge sken av. Det handlar om våra högsta mål som samhälle. Det handlar om varför vi människor gjorde oss bofasta och började odla spannmål för flera tusen år sedan, och om varför vi alls fått för oss att leva tillsammans i samhällen och i städer.

Anledningen är faktiskt just tid. Fundera över hur ditt liv hade sett ut om du själv varit tvungen att tillverka allt du använder – mat och dryck, bostad och trädgård, bränsle och bil, skidor och cykel, jackor och badbyxor, badhus och mediciner, möbler och elektronik.

Du skulle vara en mycket upptagen person.

Nej, anledningen till att vi lever tillsammans, själva målet med samhället och därför även politiken, är att vi ska få mera tid över, tid som vi har det bra på. Samhällets mål är ledighet åt alla. Vi hjälps i grunden åt för att allt som är viktigt ska bli gjort snabbare, så att vi får tid över att fylla våra liv med det vi som individer verkligen tycker är värdefullt, vad det än må vara.

Och ur det perspektivet så har Paul helt rätt – tiden är på tok för frånvarande i valrörelsen. Politiken har slarvat med tiden – den har blivit mållös.

Vad händer när samhällets högsta mål försvinner från politiken? Då blir den synnerligen förvirrad.

Istället för att prata om arbete som någonting som måste göras innan vi kan vara lediga, så pratar politiker om ledighet som någonting dåligt, någonting som måste utrotas eller åtminstone minimeras.

Om de alls tar ordet i sin mun förstås.

I Ekots lördagsintervju uttryckte Anders Borg, då nybliven finansminister, en oro över att människor som fick sänkt skatt riskerade att börja »konsumera mera fritid« istället för att köpa mera saker. I hans lilla värld är det alltså att arbeta som är samhällets högsta mål. Samhället är till för att skapa mera arbete åt alla, inte mindre. Kosta vad det kosta vill.

Partiet som plötsligt tror de är Sveriges enda arbetarparti, de »Nya« Moderaterna, är precis lika nya och fräscha som Dödahavsrullarna.

Deras »arbetslinje« är bara ett täcknamn för en politik som går ut på att till varje pris sätta alla som orkar och inte orkar i mer och mer arbete – oavsett nyttan för vem det må vara, oavsett konsekvenserna för människa och miljö, och mot allt förnuft.

I själva verket är det en antiledighetslinje – det räcker inte att allt nödvändigt arbete blir utfört! Därefter måste de som redan arbetar sättas i ännu mera arbete, och de som av samhället inte fått lov att bidra ska straffas så att de inte börjar känna sig lediga.

Deras försök att trolla bort det grundläggande syftet med samhällsbygget från agendan, det är inte bara en fråga om att en valrörelse blir märkligt tom på tidspolitik.

För om vi som samhälle inte längre kan relatera våra vägval till våra mål, då undergräver vi vår kulturs själva existens, och förlorar oss i en labyrint av saker som vi gör för att kunna göra andra saker, som vi i sin tur gör för att kunna göra ännu några andra saker, och syftet med dem är att vi ska kunna göra ytterligare andra meningslösa saker.

Våra liv blir som att följa en vägbeskrivning utan slut. Vi kommer aldrig fram, för vi har glömt var vi ska.

Ledighet är ett praktiskt, konkret och påtagligt mål. När man verkligen känner sig ledig, så känner man sig fri. Men man kan inte vara riktigt ledig utan en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin ledighet. Det som behöver göras måste vara gjort. Arbete är nödvändigt för ledighet.

Den här »arbetslinjen« går däremot ut på att minimera allt vad ledighet heter i samhället, som om det vore en förbannelse och en svulst.

Därför är den i grunden farlig.

Och det är därför som jag har lanserat ledighetslinjen.

Valfusk, uppenbarligen. Flera moderater ska utredas för detta, hemmahörande i flera distrikt i Stockholms-området. Även någon i riksdagen finns bland dem som utreds.

Om det nu verkligen är så att också han köpt röster, då är det inte bara Moderaternas interna politiska makt som gått till försäljning på en svart marknad, utan Sveriges.

Det började så här:

På lördagsmorgonen samlades 200 moderata ombud i landstingshuset på Kungsholmen för att fatta beslut om vilka kandidater som ska stå på riksdagslistan i Stockholms stad. Men det blev inget beslut.

Orsak: Dagens Nyheters avslöjande att en av toppkandidaterna, Mats Rudin, hoppat av sedan han i en intervju med DN erkänt att han betalt andra personers medlemsavgifter samtidigt som han propagerat för att de skulle rösta på honom i provvalet. Provvalet styr vilka personer som ska hamna på valbar plats.

Dessutom har det framkommit uppgifter till DN från tre av varandra oberoende personer att medlemmar i moderatföreningen i Tensta-Rinkeby skrivits in i partiet utan att själva behövt betala medlemsavgiften på 100 kronor. Endast partimedlemmar får rösta i provvalet.

Anmärkningsvärt är att Dagens Nyheter, i artikeln jag citerade ur ovan, även påpekar att högt uppsatta moderater känt till detta i flera veckor. Det ryktas (och just ryktas) att saken egentligen varit känd ända sedan senaste riksdagsvalet.

I Svenska Dagbladet läser jag att Per Schlingmann inför förra valet talade om vikten av att »'bildsätta' politiken, alltså att förmedla positiva bilder till väljarna«. Skribenten nämner att förtroendekrisen kommer att bli svår både gentemot väljarna och inom partiet. Så borde det bli.

TT–Aftonbladet har annars fått höra det här av Per:

Schlingmann är nöjd med att [moderaten som erkänt fusk för egen del, Mats] Rudin trätt tillbaka och har fullt förtroende för hur M i Stockholms stad hanterar fallet. Han tror inte att fusket påverkar förtroendet för partiet, som går framåt i Sifos senaste opinionsmätning.

Det är nog lite väl optimistiskt. Misstankar om fusk fastnar lätt, har jag fått för mig. Men kanske har han rätt, och väljarförtroendet återhämtar sig mycket snabbare än inom partiet. Men jag vill inte gärna tro att det verkligen ska vara så illa ställt, med det där »väljarnas minne« det pratas om ibland.

Än så länge är det förstås misstankar, tips och ingenting därutöver. Förutom vad gäller Mats då, som ju erkänt. Vad Moderaternas egen utredning kommer att visa får vi väl vänta och se.

Detsamma gäller huruvida någon oberoende utredare kommer att kallas in – det vore bra för alla, inte minst eftersom en intern utredning, om den går helt rätt till men ingenting hittar, ändå kommer att verka väldigt suspekt. Det enda de alltså förlorar genom att enbart utreda saken internt är chanserna att bli kvitt några av misstankarna.

Sanningen bör utredas, berättas och tas på allvar.­­

Men ponera att det faktiskt är sant, och att flera moderater på egen hand påbörjat en privatisering av den politiska makten, genom att köpa personkryss i prov- och riksdagsval. Hur kunde de i sådana fall få för sig att göra något så dumt? Fredrik Reinfeldt, som till varje pris hålls borta från rampljuset i sådana här sammanhang, har givetvis ingen kommentar.

Men i december 2004 hade han det. Debattartikeln som följer hämtade jag från GP.se i oktober 2006, och sedan dess verkar den helt ha försvunnit från nätet. På den tiden var det Social­demokraternas fel att det förekom fusk. Social­demokraterna fuskade med makten och folket härmade dem duktigt, fifflade med avgifter, tog ledigt för sjukt barn och sjukskrev sig trots att hela familjen var frisk. (Varvid Allians för Sverige bildade regering och ett omfattande fusk och avgiftssmiteri avslöjades, så att ministrar fick avgå och be om ursäkt, eller som Tobias Billström sjukskriva sig för att de inte betalat TV-avgift.)

Så jag undrar vems fel det blir den här gången.

Girigheten enligt Reinfeldt: Socialdemokratin i Sverige

Det sägs att all makt korrumperar. Då makt och parti blir ett på det tydliga sätt som skett i Sverige föds en självgodhet som skapar ett avståndstagande till verkligheten, skriver moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Den girige har svårt att se andra människor, uppfylld av ångest inför risken att ha missat något för egen del. Det blir lätt en spiral utan slut. Mycket vill ha mer, som det brukar heta.

Girigheten har fått fäste i Sverige. Det syns när makthavare sätter uppdraget att företräda andra åt sidan för att mer använda makten för att berika sig själva. Det förklarar varför fackpampar roar sig med spritfester och går på porrklubb på medlemmarnas bekostnad. Det påverkar fackliga företrädare, ledande socialdemokrater och andra som lever av eller i närheten av Sveriges socialdemokratiska maktparti. Det förklarar lägenhetsaffärerna. Ingen är väl helt skyddad från girighetens skamgrepp, för de allra flesta klappar dock aldrig möjligheten på dörren. Det skiljer vanligt folk från socialdemokrater med makt.

Girigheten har flera ansikten. Turerna kring Systembolaget, som nu genomgår en smärtsam utredning, har avslöjats innefatta en omfattande mutkultur. I färskt minne har vi därtill Skandiachefernas omtalade bonusavtal och vårdslösa hantering av försäkringstagarnas pengar.

De flesta värjer sig från girigheten och därför är vi många som reagerar mot tendenser till mygel- och roffarkultur. Det har visat oss en sida av Sverige som vi hoppades inte fanns. Det är alltför många som inte drar sig för att skaffa sig orättfärdiga fördelar på andras bekostnad.

Girigheten finns som bekant upptagen som en av de sju dödssynderna, något vi ska avhålla oss ifrån om vi vill leva ett rättfärdigt liv. I grunden handlar girighet om vårt moraliska förhållningssätt som människor. Det handlar om vår syn på vad som är rätt och fel. I dag finns det skäl att oroa sig för att vår gränsdragning här emellan blivit inte bara otydligare, utan också förskjutits åt fel håll. Jag tror att det finns en förklaring till vad vi upplever som en allt mer omfattande girighetskultur i Sverige. Då makten tas för given blir frestelsen lätt stor att använda den för sin egen vinnings skull. Att företräda och uträtta för andra blir allt mindre viktigt, i stället används makten till ett berika sig själv och de egna.

Ett och samma parti

Fenomenet är inte unikt för politiken, men kanske tydligast där. Det kan bero på att kontrollfunktionerna och möjligheterna att begränsa girighetens svängrum är sämre inom politiken än inom andra samhällsområden. Att Sverige, med några få enstaka undantag, har haft ett och samma parti vid makten i årtionden får konsekvenser för hur makten används. Det sägs att all makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Då makt och parti blir ett på det tydliga sätt som skett i Sverige uppstår med tiden inte bara en ovilja att lyssna till väljarna. Det föder också en belåten självgodhet som skapar ett allt större avståndstagande till verkligheten. Därifrån är inte steget långt till att använda den uppnådda positionen till att berika sig själv.

Vi ser tydliga tecken på det här i dagens Sverige. Regeringen använder i allt högre utsträckning utnämningsmakten till att gynna dem med den rätta partiboken i handen. Bidrag och ersättningar utformas i sin tur för att belöna dem som står rörelsen närmast. Att politiskt tillskansa sig fördelar på andras bekostnad medför sedan att förtroendebandet mellan väljare och valda försvagas. Vi får ett växande politikerförakt som slår direkt mot tilltron till vårt demokratiska styrelseskick.

Då politiker och makthavare inte kan skilja på rätt och fel får det genast gensvar hos vanligt folk. Många ställer sig frågan varför de själva ska anstränga sig och vara ärliga, då de som befinner sig i samhällstoppen agerar som de gör. Det urholkar människors vilja att göra rätt för sig.

Att arbete och studier inte lönar sig förstärker känslan. Gränsen mellan rätt och fel förskjuts. Det påverkar sedan den gängse synen på saker som svartjobb, civil olydnad, skatteflykt och bidragsutnyttjande.

Med denna girighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle; att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska ta ansvar för sina handlingar och hjälpa dem som har det svårt. Fusk, fiffel och likgiltighet kommer i dess ställe. Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller att skapa sig sina egna normsystem.

Smita från betalning

Detta kan ta sig i flera uttryck. Det kan handla om att sjukskriva sig trots att man är frisk eller att smita från betalningen på spårvagnen. I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan. Inte minst har vi sett denna ovilja att skilja på rätt och fel inom delar av den utomparlamentariska vänstern.

För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom. Priset får alla hederliga och hårt arbetande människor betala. Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckring i synen på rätt och fel. Då våra värderingar trasas sönder och de små övertrampen inte möts av tydliga reaktioner öppnar det för den värsta formen av girighet, den rena brottsligheten. När inte regler gäller, när inte rätt och fel är tydliga, avtecknar sig ett annat samhälle. Den starkes rätt tar över. En värld styrd av kontakter och beskydd avtecknar sig.

För att vända utvecklingen finns inga enkla vägar. Likafullt är det nödvändigt. Sverige måste åter bli ett land som kan skilja på rätt och fel. Det handlar väldigt mycket om rättsväsende och om rättsfrågor, men det är mycket bredare än så.

I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor. Vi måste åter känna att det går att påverka våra liv till det bättre genom egna och hederliga ansträngningar. I grunden borde det vara självklart. Studier, arbete och företagsamhet ska löna sig. Det ska vara riktigt att anstränga sig och göra rätt för sig. Det ska vara rätt att följa lagar och regler, samt fel att begå brott eller skada andra.

Girigheten blir vi inte kvitt, vi kan bara anstränga oss att begränsa dess svängrum.

Fredrik Reinfeldt partiledare (m)

Det är roligt att läsa alla borgerliga debattartiklar om Miljöpartiet, senast moderaterna Reza Khelili Dylamis och Sofia Arkelstens debattinlägg »Var är Miljöpartiets innehållsförteckning?« på Newsmill. De går nämligen alla på samma tema.

Temat är: »Avslöjad!«

Miljöpartiets politik måste avslöjas av moderater med flera för vad den egentligen består av. De verkar helt inlåsta i tanken att ett växande väljarstöd för partiet omöjligtvis kan bero på någonting annat än att människor inte förstår bättre och har blivit förda bakom ljuset.

Och givet detta är det förstås tur att väljarna har kloka och insiktsfulla moderater att förlita sig till. Hur skulle de annars kunna få reda på vad de olika partierna egentligen har för politik? Alla dessa andra partier smusslar ju vanligtvis med sina åsikter, eftersom de är förskräckligt rädda att uppfattas som alltför icke-moderata.

Det hade ju varit snällt av dem, om det nu varit så. Men det går bara inte så bra att avslöja för dem. De tycks inte riktigt förstå sig på vad det är de faktiskt avslöjar – kanske för att det inte är tillräckligt moderat?

Är det på grund av detta som de har fått för sig att ungefär var tionde frusen svensk har blivit lurad? Kanske.

Så här inleder de sin artikel.

I dag finns det ett parti som motarbetar bilen. Ett parti som vill avbryta nödvändiga vägbyggen och lägga ner försvaret. Detta parti vill införa oreglerad invandring och skrota hälften av vårt kalla lands energiproduktion. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, ta bort betyg i skolan och det arbetar för att brott inte ska leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.

Vi tar det punkt för punkt, då.

Vägbygge: De pratar förstås om Förbifart Stockholm, som de menar är »absolut nödvändig för att huvudstadens vägnät inte ska kollapsa«. Vad de ännu inte lyckats avslöja är att det inte går att bygga bort trängsel. Inte heller att klimatmålen kräver minskad bilism enligt alla utom den borgerliga regeringen. Därför är det bättre att satsa allt på kollektivtrafik, istället för bara en liten del. Avlöja det också, är ni snälla!

Försvar: Vill Miljöpartiet omedelbart lägga ned försvaret? Nja. Men det är nog ett rätt så utbrett långsiktigt mål att inte behöva något militärt försvar. Jag är själv helt övertygad om att det militära försvaret går att ersätta med något mycket bättre.

Invandring: Oreglerad invandring är det få människor som förordar, men väl en mindre begränsad. Kanske till och med helt fri! Vad de inte lyckats avslöja ännu är att en fungerande fri eller mindre begränsad invandring förstås också den måste vara reglerad. Invandring utan reglering skulle däremot kräva att alla relevanta lagtexter, gränskontroller och tullverk omedelbart togs bort så att ingen hade någon koll och inga regler fanns.

Eller är det uppgörelser om arbetskraftsinvandring mellan Miljöpartiet och regeringen som de har avslöjat?

Dessutom finns flyktingpolitiken. Jag ser fram emot den dag då någon över huvud taget avslöjar alliansens (och de tidigare sosseregeringarnas) flyktingpolitik, och därmed vilket överflödigt parti Sverigedemokraterna egentligen är.

Energiproduktion: Att skrota flera kraftverk som idag står för någonting i stil med halva energiproduktionen anses utmärkt, väl avslöjat! Men den där lilla detaljen att konsumtionen av energi också ska minskas med minst lika mycket kom bort någonstans.

Monsterhöjning av bensinskatt! Detta borde helt klart utgöra slagord även för allianspartierna. Särskilt som de menar att det inte alls är vägar som förorenar, utan bränslen. Avslöja även detta!

Betyg: Givetvis ska de inte bara avskaffas, utan ersättas av bättre saker. En skolpolitik som enbart går ut på att minska (eller för den delen öka) antalet betyg är knappast värd att kallas politik, utan torde snarare klassas som byråkrati. Detta bör de båda författarna genast ge sig i kast med att avslöja!

Straff: När det till sist gäller brott och straff, så har jag ett inlägg på gång angående just den frågan, eller närmare bestämt straff, hämnd och vård. I och med detta får jag dessutom anledning att mera noggrant titta på partiets inställning. Trevligt.

Tills vidare nöjer jag mig dock med påpekandet att straff är en typ av påföljd, och att ingen anser brott utan påföljd vara eftersträvansvärt hur som helst. Inte heller menar väl Miljöpartiet att långsiktiga och principiellt grundade mål ska omsättas i praktiken redan i morgon, helt utan hänsyn till verkligheten?

Nej, så är det verkligen inte. Varför har de fått för sig det? Kanske kan det vara att verkligheten och konsekvenserna vanligtvis anses helt irrelevanta när man tillämpar nyliberala principer. Kanske, jag är ju optimist, så kommer snart ett avslöjande om att man kan tänka annorlunda på den punkten.

Resten av inlägget tillför inte mycket utöver detta. Därför väljer jag att i övrigt bara kommentera ett stycke till.

En klar majoritet håller inte med MP i dessa avgörande frågor. Ändå har MP starkt stöd i attitydundersökningar. Förklaringen kan vara att människor är engagerade i miljöfrågor – och det tycker vi är rätt och bra. Men det räcker inte med ett bra namn. En bra miljöpolitiker måste leverera också. Tack vare arbetslinjen och att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna har vi utrymme att långsiktigt satsa på miljön. Vi använder skattesystemet och gör det mer lönsamt att arbeta och dyrare att smutsa ned, enligt principen om att förorenaren betalar. Det är mest effektivt och ger mest miljö för pengarna.¹

Sofia och Reza avslöjar för det första att Miljöpartiet nog inte kommer få någon egen majoritet! Politisk analys när den är som bäst.

Leverera gör man därutöver bäst i regeringsställning. Långsiktiga miljösatsningar är givetvis positivt, men det finns också mera akuta förhållanden att ta hand om. Att lyckas med båda, istället för knappt ens något utav endast det ena, kan tyckas vara själva definitionen av att leverera i miljöfrågor.

Så vad har de båda moderaterna lyckats avslöja för framtida satsningar på miljön?

Jo, grön skatteväxling.

Jag undrar var de fick den idén ifrån.

Nåväl. Med det ovanstående taget i akt, så går det att enkelt formulera om deras inledningsanförande till ett verkligt avslöjande.

I dag finns det bara ett parti som motarbetar bensinbilen. Ett parti som vill avbryta oskäliga vägbyggen och ersätta det militära försvaret. Detta parti vill tillåta invandring och göra hälften av vårt kalla lands energikonsumtion onödig. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, siktar mot en betygsfri skola och det strävar efter att brott inte ska behöva leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.²

Det hade förstås varit jättebra om Miljöpartiets politik avslöjats riktigt ordentligt. Tyvärr (och förstås) så går Sofia och Reza sitt eget partis intressen istället för att avslöja den på riktigt.

Jag och många med mig vill nå ut med vad grön politik faktiskt är och kan vara. All hjälp är välkommen. Avslöja litet mera, tack!

1. Tanken att miljö är någonting man köper, som på en marknad, är intimt förknippad med den implicerade ekonomiska miljörelativismen, där ekonomiska värde tas för absoluta medan naturen betraktas som relativ. Givetvis är det tvärtom; det blir till exempel inte mera fisk i haven bara för vi har råd att köpa mera fisk. ↩
2. Kanske är jag lite för optimistisk i min omformulering; Miljöpartiet är inte alltid lika grönt som jag önskar. ↩

Uppdatering: Jag har transkriberat slöj-avsnittet av debatten.

Ikväll sitter jag och lyssnar på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett.

Den andra frågan som togs upp i programmet handlade om heltäckande slöjor, efter att ett förslag lagts fram i Frankrike som förbjuder burqa och niqab att bäras i delar av det offentliga rummet.

Fredrik får inte riktigt till något svar när han inledningsvis får frågan om vad han tycker om lagförslaget. Kanske blev han ställd av det plötsligt uppdykande ämnet?

När frågan gick över till Mona, var hon väldigt tydlig.

– Ja, till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val.

Hon sade mycket mera, och Fredrik kom strax därefter ikapp ämnet, och pratade om individuella friheter. Läs gärna om debatten som helhet i DN, Expressen, SvD (med kommentar här) eller specifikt om slöjfrågan på Aftonbladet.

Den sistnämnda artikeln inleds dock så här:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

Detta är en lögn. Något sådant sade han inte. (Uppdatering: Det gjorde han visst, fast först efter debatten; så här går det när man försvarar moderater.) Däremot erkände både Mona och Fredrik att de kan överväga att lagstifta i frågan.

Men jag vill backa litet, och komma fram till det där med offentlig religionsutövning. Mona inledde ju sitt svar som följer.

Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion.

Hennes formulering ligger snubblande nära ett relativt utbrett missförstånd angående vad religionsfrihet egentligen är. Missar man hennes poäng, att det är invidividen själv som ska välja, så kan det bli väldigt fel. För det finns två sätt att förstå vad hon säger:

1. Ingen ska kunna tvingas att praktisera någon religion, och ej heller att inte praktisera någon religion.
2. Ingen ska kunna tvingas att exponeras för någon religion, och ej heller att inte exponeras för någon religion.

Den första tolkningen är vettig, den andra är dum. Men kanske framgår det inte så tydligt vad jag menar är skillnaden mellan dem?

Låt mig då förtydliga. Detta är artikel 18 ur FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige också skrivit under och ratifierat, finns en liknande formulering i artikel 18.

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Lägg nu märke till att man gjort en distinktion mellan religion och trosuppfattning. En religion är en typ av trosuppfattning. Med detta får även human-etiker, ateister och agnostiker rätt till samma frihet.

Men lägg också noga märke till att rätten att offentligt utöva sin religion (eller trosuppfattning) omtalas i båda förklaringarna! (Något som säkerligen irriterar både förbundet Humanisterna och sådana som har mycket grumligare åsikter än vad de har, är förresten att här slås fast att alla har rätt att uppfostra sina barn religiöst.)

Det är alltså så, att den som önskar har rätt att bära heltäckande slöja offentligt, liksom den som inte önskar har rätt att låta bli, även privat. Religiösa ritualer får man hållas med överallt där man får hållas med andra aktiviteter, och dessa ska omgärdas av samma lagliga restriktioner som allt annat människor sysslar med.

Kors och slöjor ska ha samma lagliga status som handväskor, precis som religiöst våld ska ha samma lagliga status som allt annat våld. Minareter och kyrktorn ska ha samma status som Kaknästornet, och ingen har rätt att slippa höra dem när de går på söndagspromenad. Låt klockor ringa och väskor dingla!

Det är ju annars en rätt så utbredd vantolkning av religionsfriheten att alla som vill ska kunna slippa religiösa inslag i det offentliga rummet. En sägen. För så är det definitivt inte!

Vad både Mona och Fredrik borde ha sagt, för att verkligen vara tydliga, är att religionsfrihet måste betyda både rätten för varje människa att utöva sin religion offentligt och rätten att inte utöva någon religion alls.

Därför är det väldigt viktigt att man inte slutar läsa vad hon säger för tidigt. Vad jag kan se är det just den här rätten hon pratar om, när hon säger att det framför allt måste vara kvinnans eget val.

Därför är alla eventuella förbud mycket dåliga lösningar. Problemet är mycket svårare än så.