Jag har översatt en intervju med den israeliska artisten Noa till svenska, och kommer är längre ned i inlägget. Men jag kan inte låta bli att säga något själv först. Befinner man sig mitt i den sunkiga svenska debatten kring Mellanöstern, är det lätt att hamna fel. Jag tror på tre vanliga sätt att hamna fel.
- Likgiltighet: Man tröttnar och ägnar sig åt något trevligare.
- Blindhet: Man följer med strömmen in i någon av de två stora skyttegravarna.
- Bitterhet: Man ger upp hoppet och går i opposition mot alla.
Själv ägnar jag mig mer eller mindre konstant åt att inte bli bitter. Det är inte sällan rätt så knepigt, rent känslomässigt, att se människor som dagligen använder sig av icke-våldsamma metoder för konfliktlösning lyfta fram helt andra ideal. Istället för att välja sak, så väljer många sida.
Jag har hängt upp ett par symboler här till höger, och de kommer väl att bli kvar ett tag. Så här ser de ut:
Skeppet är ett sätt att uttala mitt stöd för Ship to Gaza som en icke-våldsaktion. Den andra symbolen innehåller ordet fred på tre språk: shalom på hebreiska, salām på arabiska och så peace på engelska. De hebreiska och det arabiska orden är mycket lika och historiskt sett samma ord.
För mig betyder kombinationen av de två symbolerna att jag tror på fred som någonting i sig istället för bara avsaknaden av konflikter, liksom jag tror på icke-våld som någonting i sig istället för bara avsaknade av våld. Kombinationen betyder även att jag tror på den typen av aktioner som Ship to Gaza ska vara – handlingar för fred präglade av ett icke-våldsamt sinnelag.
Icke-våldsam icke-handling, som jag kallar pacifism, är nämligen inte det enda alternativet till våldsam handling. Icke-våldsam handling är både möjligt och bättre. Vi ska varken hålla oss undan eller gå till attack. Det principiella målet för varje fredshandling i en konflikt bör vara att komma närmare något slags sanning tillsammans med meningsmotståndaren. Något sådant låter sig inte göras utan ömsesidig positiv respekt och mänskligt samarbete, och därmed är den första uppgiften given: Bli vän med din antagonist medan du hävdar vad som är rätt.
Ofta kan nog det första steget på den vägen vara att över huvud taget se på varandra som människor. Israels bidrag till förra årets Eurovision Song Contest handlade om det steget. På hebreiska heter låten Einaiych, vilket betyder dina ögon. Den engelska titeln som användes i ESC är dock There Must be Another Way. Artisterna som skrivit och framförde låten är Achinoam Nini som är judisk israel och går under artistnamnet Noa, samt Mira Awad som är arabisk israel.
Mira förklarar poängen med sången i en intervju, som gjordes med anledning av att den kritiserades för att vara alldeles för optimistisk och naiv, men också för att vara en falsk fredssång och ingenting mera än ett stycke präktig Israelisk propaganda, som inte återspeglade hur det faktiskt ser ut i området. Kritiken kom inte minst från andra artister.
Och det är inte särskilt svårt att förstå, med tanke på att bidraget annonserades mitt under Gazakriget i januari förra året.
Jag översätter delar av vad hon sade i intervjun:
Jag har förståelse för att mina kollegor på vänsterkanten i Israel är rädda att jag och Noa skulle visa upp en falsk bild av vår verklighet, men vi är inte så naiva att vi tror vi beskriver en existerande situation. Vi försöker att visa en möjlig situation, som vi tror är möjlig om vi bara gör vad som krävs.
Tyvärr så tror jag att i vår region kommer vi att bli mer och mer extrema, och därför upplever jag det som mitt personliga ansvar att kliva ut ur bunkern, ut ur mitt eget läger, och säga Hey, här är jag, jag är mitt i allt det här, nu sträcker jag ut en hand, och ni kan antingen sträcka ut era händer också, eller skjuta mig. Välj.
– – –
Sedan är det inte ens någon sång om fred, vet du. Jag vill rätta dig är. Det är inte en en fredssång. Jag sjunger inte Å, hallå, shalom, salām, peace, snälla låt oss älska varandra, freden skall segra – nej. Allt jag säger är: Se på din medmänniska och kom ihåg att han är en medmänniska. Det är allt. Det är allt. Du behöver inte älska den där medmänniskan. Du behöver inte göra honom till din partner eller vän eller någonting. Respektera bara hans rätt att leva. Det är allt.
Här är förresten själva låten. Texten är på heberiska, arabiska och engelska. Mira står till höger och Achinoam till vänster.
Det finns en version med tydligare beat också, musikaliskt sett, för den som inte klarar sig utan sådant. Texten finns även att läsa helt översatt till engelska.
Noa blev i samband med bordningen av de första Ship to Gaza-skeppen intervjuad av den italienska tidningen La Republica, och lade ut intervjun på sin blogg. Jag tar mig friheten att översätta även den, både för att hennes perspektiv ska synas och för att ge en uppfattning om hur händelserna uppfattades i Israel.
Varför har inget av alla fredsavtal någonsin lett till någon verklig lösning av krisen?
Det finns ett tillräckligt antal israeliska judar som är övertygade om att araberna överlag vill döda dem, förstöra israel och införa en fanatisk muslimsk hegemoni i hela världen. Samtidigt finns det också ett tillräckligt antal muslimer som är övertygade om att israeliska judar vill kolonisera dem, kasta ut dem, döda dem och förslava dem för alltid. Tyvärr finns det också tillräckligt med evidens för bägge påståenden! Och högarna med evidens blir allt högre för varje dag som går.
Uppenbarligen är båda sidorna övertygade om att evidensen bevisar deras egen rättfärdighet, medan evidensen som talar för det motsatta spelar en mycket liten roll i de flesta människors sinnevärld. Så är det av en enkel anledning. Här är en analogi som förklarar varför: Om jag är på väg in i en konsertsal med tusen stolar och får höra att det där inne finns en galen man med pistol, att han har bara en kula i pistolen och att han tänker döda någon, skulle jag då stanna där? Skulle jag säga att det bara är en av tusen? Givetvis inte! Jag skulle genast ge mig därifrån.
Poängen är att det inte krävs särskilt stora hot innan man känner sig hotad och går på defensiven. Från den punkten är vägen till våld tyvärr mycket kort. Å ena sidan har vi Hamasfördraget, å den andra de ultra-nationalistiska judarnas bosättningsideologi. Detta i kombination med båda sidornas agerande för att göra verklighet av sina ideologier med bosättningar och terrorism, är alldeles tillräckliga evidens för den som inte tror att det går att leva i fred. Till exempel är jag säker på att morden på Egyptens president Anwar El Sadat av en muslimsk fundamentalist och på premiärminister Itzhak Rabin av en judisk fundamentalist, ledde till att många människor helt förlorade hoppet om vår krigshärjade region.
Vad kan artister, och särskilt israeliska artister, göra för att påvisa behovet av en demokratisk lösning av den israelisk-palestinska krisen?
Generellt sett så önskar jag att israeler skulle både kampanja och använda sina demokratiska röster till att välja en regering som satte ett definitivt stopp för 1967 års ockupation och skrev under ett fredsavtal med det palestinska folkets valda regering. Båda regeringarna skulle helst av allt representera den önskan som finns hos båda folken att leva sida vid sida i fred och samarbete, i självständiga, självbestämmande och internationellt erkända stater. Jag kommer alltid att använda min röst i sådana kampanjer och uppmanar alla artister, israeliska och palestinska, att göra samma sak.
Jag vill även upprepa min fredsplan i tre steg: Erkänn, be om ursäkt, dela.
- Erkänn. Varje sida måste erkänna den andras rätt till liv, frihet, självständighet, identitet, rätt att blomstra och rätt till en tillvaro i fred. Detta är det första och kritiska steget i planen. Utan formella erkännanden, i skrift, underskrivna av de erkända ledarna för vardera nation, så kan inga framsteg göras.
- Be om ursäkt. Båda sidor har gjort förfärliga saker mot varandra i kraft av det ena eller det andra. Eftersom en människas död är parallell med mänsklighetens död, så måste det finnas en sann och djup ånger över sådana handlingar, en innerlig ursäkt från båda sidor för den smärta och ångest som de orsakat.
- Dela. Båda sidor måste upplösa sina drömmar om ett totalt »någonting«. Endast genom kompromisser kan vi nå fred. På så sätt, på ett litet stycke mark, kan vi skapa två länder, Israel och Palestina, som lever i fred och ömsesidig respekt intill varandra.
Efter den här våldsamma och tragiska händelsen, hur är atmosfären och vad finns det för känslor bland dina vänner och dem du träffar dagligen?
Känslan är hemsk, massor av ilska och frustration, massor av ånger över förlusten av människoliv. Ingen i Israel tror att den israeliska regeringen avsiktligt dödade någon på båten. Många i Israel tror däremot att sättet som den israeliska regeringen valde att hantera situationen ledde till inte bara att människor på båten och bland våra soldater skadades och dog i onödan, utan också till att den dragit på sig hård kritik och en demonisering av staten Israel och det judiska folket, medan det samtidigt lett till att alla andra som var med om det som skedde friskrivits från allt ansvar för den ytterst tragiska händelsen. Om jag vore israelisk premiärminister eller försvarsminister, så skulle jag omedelbart avgå, och ta ansvar för konsekvenserna av mina beslut, som har satt min nations säkerhet och anseende på spel.
Personligen är jag kritisk till min regering främst för att den fortsätter att betrakta ockupationen som en tillgång snarare än något som förpliktigar. Den inställningen har gjort de moraliska och mänskliga problemen med ockupationen »tolerabla« alltför länge, och i min mening är de intolerabla. Alternativet till att förlora strategiskt djup (en utbredd rädsla sedan 1967, med tveksamt stöd i verkligheten) kan bara kompenseras genom att förlita sig på vänligt inställda nationer som försvar. Men oförmågan hos de allierade att stoppa förintelsen under andra världskriget brände in känslan att »aldrig igen« i hjärtat hos judar och israeler, aldrig igen ska vi lita till någon annan än vår egen styrka för att överleva! Kan någon med lätthet säga emot det argumentet? Jag tror inte det.
Avslutningsvis, när jag säger att jag, Noa, vill att ockupationen ska avslutas och att jag är beredd att lita till välvilligt inställda nationer för mina barns och min egen säkerhet, så är det för att ockupationen av Västbanken är omoralisk och inhuman. Jag vet att jag kanske tar en stor risk, men min moraliska fiber vägrar ge efter för någon som helst rädsla, hur substantiell den än må vara. Jag är långt ifrån naiv och bara framtiden vet hur det går, men jag är beredd att ta risken, precis som jag hoppas att människor som mig, på andra sidan, är beredda att ta samma risk, alldeles oavsett hur djupt rädslor och fördomar sitter rotade i deras hjärtan.
Den anti-israeliska känsla jag upplever i media över hela världen i dag gör inte det här till någon lätt sak för mig och andra israeler att göra, och det är av den anledningen som vi ber, med eftertryck, att det internationella samfundet och dess media står stadigt på deras sida som vägrar ge upp inför rädsla och hat, och avstår från det dömande och fingerpekande som inte gör någonting förutom allt värre.
Det är, om inte annat, befriande att se att det finns andra sätt att vara kritisk, än från svensk vänster och höger.
De två orden shalom och salām är för övrigt ett fredsbudskap såpass starkt att man kan skaffa skyltar och annat där de är det enda som tryckts. Här kan du höra och se Achinoam och Mira framföra en låt där orden är centrala. En annan stark sång är Achinoams version av Johann Sebastian Bachs Ave Maria, här framförd live i Brasilien.
