Ni har kanske märkt att jag börjat använda bilder litet mera här på bloggen. Mina texter är ju alldeles för långa, så jag tänkte göra det mera lättsamt. Från början ville jag egentligen skriva kort och kärnfullt, nästan på moderatsvenska, men nu ger jag upp och därför blir det bilder istället. Dock har jag inte riktigt få kläm på hur man väljer rätt illustrationer ännu.

Nåväl. Det jag egentligen tänkte skriva om är en glad nyhet. Jag läser att etanol och biogas är bra för klimatet i Svenska Dagbladet och MiljöAktuellt.

Flera gånger förr har jag ju pratat om de här drivmedlen som övergångslösningar, ondgjort mig över regeringens miljörelativism när de till exempel försökt omförhandla klimatet, och till och med tillägnat termen miljörelativism egna inlägg. Poängen är bland annat att man inte kan säga bra för miljön om något som är mindre dåligt.

Det här handlar dock inte om mindre dåligt utan om bra. I artiklarna om forskningsrapporten läser jag att utsläppen sänks med mellan 65 och 140 procent jämfört med bensin! Det är alltså inte bara klimatneutrala bränslen, utan klimatpositiva!

Produktionen av energigrödor kan öka ganska mycket i Sverige innan det får några negativa effekter, kanske uppemot 25 procent om vi använder skogsråvara. Biogas från gödsel klarade sig allra bäst i undersökningen, och är 140 procent mindre klimatskadlig än bensin. Det är 40 procent bättre än ingenting alls!

…men vad är det här egentligen för jäkla klockor som dyker upp hela tiden?

Jaja, vart var jag. Jo! Det är givetvis väldigt bra att sådan här forskning genomförs, och…

Rapporten har finansierats av Lantmännen Energi, Eon, Sekab, Svensk Raps, och andra näringsintressenter.

…finansieras av biobränsleproducenter?

Jaja, tyst nu, jag har fattat grejen.

– Anledningen att biogas från gödsel kan ge effekter på över 100 procent är att man tittar på hur gödsel behandlas om den inte används till biogasproduktion. I sådana fall ligger den nämligen och läcker metangas, vilket är en kraftfull växthusgas. Detta undviks om gödslet används i biogasproduktion, säger Pål Börjesson till SvD.se.

Så visst, biogas från gödsel är bättre än klimatneutralt, men bara om man definierar klimatneutralt till en godtycklig nivå av klimatdålighet. Det är alltså bra för klimatet på samma sätt som 57 är ett negativt tal för att det är lägre än 62. Samma gamla skräp, med andra ord.

…men kan det inte ändå åtminstone vara litet, litet bra?

Felslutsfinnare: David Jonstad på Klimatmagasinet Effekt.

När jag satt i startgroparna med den här bloggen, så hade jag flera planer. Bara till en viss del blev det som jag tänkt, och den som får för sig att bläddra bakåt kommer antagligen att bli varse att alla tankens trådar ännu inte spunnits vidare. Det gör förstås ingenting, för samtidigt med att saker föll sig annorlunda, föll de sig också bättre.

Något jag skrev om redan i november var miljörelativism som antites till miljörealism. För någon som inte läst filosofi kan innebörden i orden kanske verka litet märkliga. Det är de inte.

Miljörealism är helt enkelt att betrakta naturen som absolut. Ur ett djupekologiskt perspektiv, sådant som mitt, är allt på jorden en del av naturen. Även bensinbilar och freoner. Däremot kanske inte de bästa bitarna av den.

Miljörealism går ut på att ett träd alltid är ett träd. Ett träd är alltså inte fem träd eller ett halvt träd, beroende på hur man ser på det. Vad som är bra för en gris beror på grisen, inte på någonting annat.

Miljörelativism är i sin tur åsikten att miljön och naturen är relativa andra saker. Oftast är det pengar. En skog kan plötsligt vara hälften så stor, om det inte finns möjlighet att hugga ned mer än hälften. En gris nöjer sig plötsligt med mindre utrymme och halm om det blir dyrare att föda upp grisar.

Det handlar alltså inte om någon snäll perspektivism, alltså att olika människor ser på saker på olika sätt. Självklart är det så; står man i en ring kring en sjö så ser alla inte samma delar av sjön. Den ser olika ut för alla. Men det är samma sjö! Enligt miljörelativismen är det dock olika sjöar.

Det senaste inom miljörelativistisk djurhållning är lamm som odlar fram sina matiga muskler så fort att de inte hinner släppas ut på våren innan de slaktas, och därför behöver de inte heller vara utomhus utan kan leva hela sina liv i ett litet bås.

Så här relativiserar jordbruksminister Eskil Erlandsson:

En granskning av lammuppfödningen som SvD gjort visar att djuren under våren föds upp inomhus och slaktas före grönbetet.

— — —

Men är det rätt att då helt och hållet föda upp lamm inomhus?

– Djur far illa om de inte har hus att gå in i och får foder under vissa tider på året. Det är värre att ha svältande eller hungrande djur. Men allra värst är ifall djuret inte bedövas före avblodning. Där har vi som enda land i Europa ett undantag och det är jag stolt över.

Det är ingen fara att lammen går inomhus hela livet, eftersom de vare sig svälter medan de lever eller skärs i bitar innan de tömts på blod. De flesta, men förstås inte Eskil, förstår antagligen att de här sakerna inte har med varandra att göra. Vad skulle Eskil själv säga, tror ni, om vi gav honom en garderob att leva i resten av sitt liv, men gott om mat och ett rejält stick i halsen innan vi skar isär honom? Ett gott liv, borde ju hans slutsats bli, bara det blev lönsamt skulle jag tro.

Givetvis är det helt tokigt att säga så. Min poäng är heller inte att jämföra Eskil med ett broiler-lamm, även om man förstås kan misstolka det så. Istället vill jag visa att det ena inte rättfärdigar det andra, och det framgår mycket tydligare när argumentet appliceras på en människa eller jordbruksminister.

Tekniskt formulerat, så går den miljörelativistiska tesen ut på att det verkliga värdet eller karaktären hos ett ting, dött eller levande, konstitueras av subjektiva eller »mass-subjektiva« faktorer, till exempel sociokulturella. Något som är moraliskt fel kan plötsligt bli rätt för att man kan tjäna pengar på det. Det har heller ingen betydelse om din hund eller katt mår dåligt, om ingen människa finns som bryr sig hur den har det.

Kanske tycker du att det är alldeles uppenbart att det här är helt befängt? Men de som kallar sig »ekoliberaler« säger faktiskt själva att de tycker på just det viset, och regeringen beter sig och låter åtminstone som om de instämmer. Bättre en fågel i handen, för i skogen finns de inte på riktigt längre, hur många de än är.

Givetvis är det helt förryckt och verklighetsfrämmande. Vid sidan av synsättet att åtminstone allt levande har ett egenvärde, om än kanske inte lika stort enligt alla, så finns bara ett som är någorlunda konsekvent. Det är värdenihilismen, som säger att inga värden finns. Du är värdelös och kan dödas utan förlust.

Miljörelativismen är ingen värdenihilism. Istället är det ett konstigt sätt att se på värden och verkligheten. Allt i miljön beror enligt miljörelativismen endast på vad man själv eller gruppen man tillhör tycker är viktigt och hur man själv tycker att det är. Vad som är bra eller dåligt är relativt ekonomiska värden eller sociala företeelser, till exempel. I extremfallen säger miljörelativisten att inte bara värden är relativa, utan också sådant som kan mätas vetenskapligt. Jag gav ett exempel:

Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.

Miljörealism och miljörelativism berör givetvis inte bara saker som människan inte tillverkat, utan även saker vi själva tillverkat, som finns i vår egen storstadsmiljö.

Vad är ett torg värt? Om frågan ställs plötsligt, så börjar man kanske spontant att fundera på hur man egentligen ska mäta torgs värden i kronor. Ekonomer kommer genast att börja tänka på public goods. Men det är feltänkt! Och framför allt är det onödigt. Ett torg är trevligt för många människor (och säkert duvor), och därav har det sitt värde.

Ett stort hus med hyreslägenheter i kan vara mycket värt för dem som bor där, samtidigt som fastigheten inte är ekonomiskt lönsam. Vilket värde är då på riktigt – är det ekonomiska värdet på riktigt, eller det som de boende upplever? Upplevelser är givetvis alltid på riktigt, så det är inte det ekonomiska värdet som är det verkliga. Men om någon upplever det ekonomiska värdet då? Den upplevelsen är förstås också verklig, men kan i sin tur inte mätas i kronor den heller. Ekonomiska värden är och förblir en social konstruktion, till skillnad från upplevelser och andra saker som har en egen existens.

Att gå på en strand och se på solnedgången är en konkret upplevelse som finns på riktigt. Men hur mycket är den värd i kronor? Det går nog inte att svara på. Man kan förstås se hur mycket någon är beredd att betala för att få gå där. Kanske kommer ingen vilja göra det, och då kan man dra slutsatsen att stranden saknade värde, och lika gärna kan muddras bort, och solen kan vi släcka. Eller?

Nej! Ekonomin är ett jättekomplext system som absolut ingen förstår sig på. Tanken är att ekonomiska värden ska motsvara verkliga värden. Ibland blir det bra, men ofta blir det inte alls bra. Om du har ont och behöver laga en tand, men inte har råd att gå till tandläkaren, så finns inte din efterfrågan på tandvårdsmarknaden. Men du har ju ändå behov av att laga en tand! En ekonomisk miljörelativist säger i det läget att du inte alls behöver laga tanden.

Jag hade en viktig tanke med att försöka ge miljörelativismen en någorlunda god beskrivning i mitt inlägg från november. Miljörelativism är förstås en väldigt underlig och verklighetsfrånvänd idé. När man applicerar den på många frågor inom det vidgade miljöbegreppet – alla platser som det finns liv på, kan man säga – så förstår man oftast direkt att det gått snett. Som vid exemplet med tandvärken ovan.

Men trots detta så är den väldigt vanlig i det som kallas miljöpolitiken! Politik som förutsätter miljörelativism är korkad. Ändå är mycket politik just sådan. Oftast kritiseras den med frasen man kan inte förhandla med miljön eller med klimatet.

När jag hittade på mitt exempel med den försurade sjön, trodde jag att det var alldeles för övertydligt och skruvat för att vara realistiskt. Men nu har det blivit verklighet:

Regeringen vill sänka kraven för hur man uppnår ett miljömål. Bakgrunden är att flera av de 16 uppsatta nationella målen visat sig vara svåra att nå.

Det är helt rimligt, tycker folkpartisten Eva Eriksson, som är ordförande för Miljömålsrådet.

– Det kan man se som en ambitionssänkning, men samtidigt kan man se det som att vi vill kunna peka på att de åtgärder som görs också kommer att ge resultat. Det känns bra nu att man får ett system som blir realistiskt att hantera.

Hon säger först att man kan se det som en ambitionssänkning, vilket det ju är. Sedan tror jag hon menar att det inte alls är någon ambitionssänkning. Hon berättar att det är en ambitionssänkning samtidigt som det inte är en ambitionssänkning. Den konstiga motsägelsen förklarar hon med att om man definierar resultat på ett sätt så att det blir lättare att nå dem, så kommer man att få lättare att nå resultat. Det stämmer också!

Men vad hjälper det miljön att helt godtyckligt definiera om vad som utgör ett resultat? Tror Eva att miljön intresserat kommer att sätta sig ned och läsa propositionen med de uppdaterade miljömålen, för att sedan rätta sig efter dem? Det är ju onekligen vad hon säger. Inga nya pengar anslås heller för att försöka uppnå miljömålen, så tydligen räcker det med att sänka ambitionerna för att lösa miljöproblemen.

Å ena sida och å andra sidan. Vad naturen behöver för att inte bli förstörd, det beror på hur vi lägger fram saken i vår proposition.

Det här är vad miljömålen går ut på:

Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (2050 då det gäller klimatmålet).

— — —

Strävan är att vi till nästa generation ska ha löst de stora miljöproblemen. För att vi ska klara generationsmålet krävs ett stort engagemang hos många aktörer i samhället, både i Sverige och i andra länder. Teknikutveckling kan bidra till att lösa några av problemen. Det kan också behövas mer genomgripande samhällsförändringar.

Den bakomliggande tanken är att vi inte ska gynna oss själva på kommande generationers bekostnad.

Så nu tänker regeringen att miljöproblemen kommer att sluta vara några problem, bara vi ändrar inställning till dem och hävdar att de inte är så farliga längre.

Och så kan man ju se det, förstås.

Med den inställningen är det givetvis även helt konsekvent att tro att havererande ekosystem inte utgör något problem för kommande generationer, bara de som lever i framtiden inte tycker att ekosystemen fungerar dåligt.

Klimatproblemet kan lösas enligt precis samma princip: Man tänker sig helt enkelt att värdet av pi är litet lägre, så minskar automatiskt solskivans storlek på himlen. På så sätt kompenseras den globala uppvärmningen, och därmed hålls jordens medeltemperatur konstant.

Smart va? Jag borde kanske bli utredare åt regeringen.

Det är roligt att läsa alla borgerliga debattartiklar om Miljöpartiet, senast moderaterna Reza Khelili Dylamis och Sofia Arkelstens debattinlägg »Var är Miljöpartiets innehållsförteckning?« på Newsmill. De går nämligen alla på samma tema.

Temat är: »Avslöjad!«

Miljöpartiets politik måste avslöjas av moderater med flera för vad den egentligen består av. De verkar helt inlåsta i tanken att ett växande väljarstöd för partiet omöjligtvis kan bero på någonting annat än att människor inte förstår bättre och har blivit förda bakom ljuset.

Och givet detta är det förstås tur att väljarna har kloka och insiktsfulla moderater att förlita sig till. Hur skulle de annars kunna få reda på vad de olika partierna egentligen har för politik? Alla dessa andra partier smusslar ju vanligtvis med sina åsikter, eftersom de är förskräckligt rädda att uppfattas som alltför icke-moderata.

Det hade ju varit snällt av dem, om det nu varit så. Men det går bara inte så bra att avslöja för dem. De tycks inte riktigt förstå sig på vad det är de faktiskt avslöjar – kanske för att det inte är tillräckligt moderat?

Är det på grund av detta som de har fått för sig att ungefär var tionde frusen svensk har blivit lurad? Kanske.

Så här inleder de sin artikel.

I dag finns det ett parti som motarbetar bilen. Ett parti som vill avbryta nödvändiga vägbyggen och lägga ner försvaret. Detta parti vill införa oreglerad invandring och skrota hälften av vårt kalla lands energiproduktion. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, ta bort betyg i skolan och det arbetar för att brott inte ska leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.

Vi tar det punkt för punkt, då.

Vägbygge: De pratar förstås om Förbifart Stockholm, som de menar är »absolut nödvändig för att huvudstadens vägnät inte ska kollapsa«. Vad de ännu inte lyckats avslöja är att det inte går att bygga bort trängsel. Inte heller att klimatmålen kräver minskad bilism enligt alla utom den borgerliga regeringen. Därför är det bättre att satsa allt på kollektivtrafik, istället för bara en liten del. Avlöja det också, är ni snälla!

Försvar: Vill Miljöpartiet omedelbart lägga ned försvaret? Nja. Men det är nog ett rätt så utbrett långsiktigt mål att inte behöva något militärt försvar. Jag är själv helt övertygad om att det militära försvaret går att ersätta med något mycket bättre.

Invandring: Oreglerad invandring är det få människor som förordar, men väl en mindre begränsad. Kanske till och med helt fri! Vad de inte lyckats avslöja ännu är att en fungerande fri eller mindre begränsad invandring förstås också den måste vara reglerad. Invandring utan reglering skulle däremot kräva att alla relevanta lagtexter, gränskontroller och tullverk omedelbart togs bort så att ingen hade någon koll och inga regler fanns.

Eller är det uppgörelser om arbetskraftsinvandring mellan Miljöpartiet och regeringen som de har avslöjat?

Dessutom finns flyktingpolitiken. Jag ser fram emot den dag då någon över huvud taget avslöjar alliansens (och de tidigare sosseregeringarnas) flyktingpolitik, och därmed vilket överflödigt parti Sverigedemokraterna egentligen är.

Energiproduktion: Att skrota flera kraftverk som idag står för någonting i stil med halva energiproduktionen anses utmärkt, väl avslöjat! Men den där lilla detaljen att konsumtionen av energi också ska minskas med minst lika mycket kom bort någonstans.

Monsterhöjning av bensinskatt! Detta borde helt klart utgöra slagord även för allianspartierna. Särskilt som de menar att det inte alls är vägar som förorenar, utan bränslen. Avslöja även detta!

Betyg: Givetvis ska de inte bara avskaffas, utan ersättas av bättre saker. En skolpolitik som enbart går ut på att minska (eller för den delen öka) antalet betyg är knappast värd att kallas politik, utan torde snarare klassas som byråkrati. Detta bör de båda författarna genast ge sig i kast med att avslöja!

Straff: När det till sist gäller brott och straff, så har jag ett inlägg på gång angående just den frågan, eller närmare bestämt straff, hämnd och vård. I och med detta får jag dessutom anledning att mera noggrant titta på partiets inställning. Trevligt.

Tills vidare nöjer jag mig dock med påpekandet att straff är en typ av påföljd, och att ingen anser brott utan påföljd vara eftersträvansvärt hur som helst. Inte heller menar väl Miljöpartiet att långsiktiga och principiellt grundade mål ska omsättas i praktiken redan i morgon, helt utan hänsyn till verkligheten?

Nej, så är det verkligen inte. Varför har de fått för sig det? Kanske kan det vara att verkligheten och konsekvenserna vanligtvis anses helt irrelevanta när man tillämpar nyliberala principer. Kanske, jag är ju optimist, så kommer snart ett avslöjande om att man kan tänka annorlunda på den punkten.

Resten av inlägget tillför inte mycket utöver detta. Därför väljer jag att i övrigt bara kommentera ett stycke till.

En klar majoritet håller inte med MP i dessa avgörande frågor. Ändå har MP starkt stöd i attitydundersökningar. Förklaringen kan vara att människor är engagerade i miljöfrågor – och det tycker vi är rätt och bra. Men det räcker inte med ett bra namn. En bra miljöpolitiker måste leverera också. Tack vare arbetslinjen och att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna har vi utrymme att långsiktigt satsa på miljön. Vi använder skattesystemet och gör det mer lönsamt att arbeta och dyrare att smutsa ned, enligt principen om att förorenaren betalar. Det är mest effektivt och ger mest miljö för pengarna.¹

Sofia och Reza avslöjar för det första att Miljöpartiet nog inte kommer få någon egen majoritet! Politisk analys när den är som bäst.

Leverera gör man därutöver bäst i regeringsställning. Långsiktiga miljösatsningar är givetvis positivt, men det finns också mera akuta förhållanden att ta hand om. Att lyckas med båda, istället för knappt ens något utav endast det ena, kan tyckas vara själva definitionen av att leverera i miljöfrågor.

Så vad har de båda moderaterna lyckats avslöja för framtida satsningar på miljön?

Jo, grön skatteväxling.

Jag undrar var de fick den idén ifrån.

Nåväl. Med det ovanstående taget i akt, så går det att enkelt formulera om deras inledningsanförande till ett verkligt avslöjande.

I dag finns det bara ett parti som motarbetar bensinbilen. Ett parti som vill avbryta oskäliga vägbyggen och ersätta det militära försvaret. Detta parti vill tillåta invandring och göra hälften av vårt kalla lands energikonsumtion onödig. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, siktar mot en betygsfri skola och det strävar efter att brott inte ska behöva leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.²

Det hade förstås varit jättebra om Miljöpartiets politik avslöjats riktigt ordentligt. Tyvärr (och förstås) så går Sofia och Reza sitt eget partis intressen istället för att avslöja den på riktigt.

Jag och många med mig vill nå ut med vad grön politik faktiskt är och kan vara. All hjälp är välkommen. Avslöja litet mera, tack!

1. Tanken att miljö är någonting man köper, som på en marknad, är intimt förknippad med den implicerade ekonomiska miljörelativismen, där ekonomiska värde tas för absoluta medan naturen betraktas som relativ. Givetvis är det tvärtom; det blir till exempel inte mera fisk i haven bara för vi har råd att köpa mera fisk. ↩
2. Kanske är jag lite för optimistisk i min omformulering; Miljöpartiet är inte alltid lika grönt som jag önskar. ↩

Många ropar: FN:s klimatpanel har förlorat sin trovärdighet!

Jag googlar litet och finner några exempel bland en första handfull resultat.

En som ropar heter Maggie, en annan heter Anders, en tredje heter Lars, två av skandörerna kallar sig kilowatten och terawatten, och det finns många fler: Andreas, Göran, Ingemar, Peter, Hans, Magnus, Stefan och så förstås Dick, Dick och åter Dick.

Jag ser män, män och 1000000001 kilowatt. Var är kvinnorna? Mjo, hon heter Maggie. Hon besvarar frågan med att alla andra kvinnor gått på klimatbluffen. Gott så, män är ju som bekant bättre tänkare. De är liksom lite wattigare än kvinnor och andra djur. Särskilt Dick.

Varför har då klimatpanelen, som förkortas IPCC, förlorat sin trovärdighet? Det beror på tre saker, och alla slutar på -gate: »Glaciergate, Hurricangate och Icegate« meddelar Maggie. Alltså glaciärport, orkanport och isport.

Vad är det f'nåt? Det är misstag som gjorts. Tre misstag, och förtroendet för IPCC är helt borta. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Fast misstag kan man hitta var man vill. Hos män och Maggie till exempel.

Det första misstaget

Ordet trovärdighet används på två olika sätt.

• De anses vara trovärdiga; de åtnjuter förtroende.
• Det de påstår är trovärdigt.

Vad alla dessa ovan nämnda män (och Maggie) har gemensamt, är att de inte förstått vad trovärdighet är. Ofta använder de orden förtroende och trovärdighet som synonymer, men ofta också som ett slags betydelseglidning. Så här ser det vanligaste sättet de tänker ut:

1. IPCC saknar förtroende.
2. IPCC är inte trovärdiga.

Det här argumentet är givetvis inte logiskt giltigt, men det är lätt att ordna.

1. IPCC saknar förtroende.
2. De som saknar förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Förvisso giltigt, men det är inte riktigt trovärdigt. Vems förtroende saknas? Det måste vara en mäktig auktoritet!

1. IPCC saknar vårt förtroende.
2. De som saknar vårt förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Hm. Det var det bästa svaret jag kunde hitta. Troligtvis vill de inte själva veta av den andra premissen, och då strider det mot god argumentation att tillskriva dem en sådan åsikt. Så vad är det egentligen som gör förtroendeförlusten till en trovärdighetsfråga? Jag vet inte.

Argumentets bärkraft kanske ska komma så att säga av sig själv, enligt principen att om man bara gapar tillräckligt högt så lyssnar någon.

Den förhållandevis lilla skara utav gaphalsar som män och Maggie tillhör varnar bland annat för:

1. En global politisk konspiration som går ut på att kuva de demokratiska ländernas befolkningar med ett påhittat klimathot.
2. Att IPCC hanterar och kontrollerar alla rapporter de får in så dåligt att deras inkompetens är tillräcklig för att vederlägga forskningen.
3. Korkade och lättlurade alarmister, i synnerhet kvinnor, som går på allt som tutas i dem och vill döva sina dåliga i-landssamveten genom att köpa värdelösa utsläppsrätter.

Detta är högklassig alarmism! Alarmister ska man inte lyssna på, de saknar förtroendevärdighet. Man varnar alltså för sig själv.

Ute i naturen är det vanligt och mycket praktiskt att varna för sig själv. Bland kräldjur och larver förekommer att både dödligt giftiga och mycket smakliga små varelser varnar andra djur med bjärta färger och stora viftande armar och kragar för att de ska hålla sig på avstånd.

När det kommer till saklig diskussion är detta dock ett misstag. Nummer ett, närmare bestämt.

Det andra misstaget

Det stavas hurricane, inte hurrican.

Det tredje misstaget

Det här har jag redan sedan tidigare döpt till Dick Erixons predikatlogiska klimatfallasi (i ett slag av namngivningsvansinne, det erkänner jag).

Anledningen till att han får äran, är att han med berömvärd pedagogik och träffsäkerhet visar hur man gör för att tänka fel. Så här ser det ut:

Forskare [vid University of East Anglia] har uppenbarligen [förstört rådata], vilket gör att ingen kan kontrollera om deras resultat är riktigt och rimliga. Att kunna återupprepa tester och experiment är ett grundkrav i all forskning. Därför kan man inte längre tala om forskning i klimatfrågor.

Gör vi en uppställning av hans argument, blir det såhär:

1. Några klimatforskningsresultat saknar numera rådata.
2. Alla klimatforskningsresultat som numera saknar rådata är otillförlitliga.
3. Alla klimatforskningsresultat är otillförlitliga.

Låter det alls som en rimlig slutledning? Men det är så han resonerar!

För det första kan ett forskningsresultat vara helt riktigt, även om den data man bygger forskningen på i efterhand gått förlorad. Men nu bortser vi från den petitessen. Här finns ett fel av en helt annan kaliber: ett felslut!

För att tydligare demonstrera felslutet, formaliserar vi argumentet.

1. Någon A är B.
2. Alla B är C.
3. Alla A är C.

Fel!

Ett motexempel, som använder samma argumentform, ser ut såhär:

1. Någon som är politiskt engagerad bloggar på adressen erixon.com.
2. Alla som bloggar på adressen erixon.com är Dick Erixon.
3. Alla som är politiskt engagerade är Dick Erixon.

Ett starkt argument! Lars Ohly är Dick Erixon! Besök hans blogg här!

Som ofta annars framgår hur klartänkt detta argument egentligen är, när det formuleras av hjärntrusten Limbo:

FN:s klimatpanel har förverkat sin trovärdighet, anser Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill. Droppen som får bägaren att rinna över är ett fel (i ett stycke) i en 938 sidor tjock rapport (den andra av fyra) från IPCC, gällande när glaciärerna i Himalaya kan tänkas vara borta. År 2035 anses osannolikt.

Trovärdigheten är borta

Något misstag ovan, eventuellt misstag nummer två, kanske verkar något obetydligt. Det kanske inte har med själva poängen att göra ens, tycker någon. Men det gör inget, tycker jag.

Somliga kanske inte håller med mig på den punkten. Och okej, jag måste ju erkänna att det kanske kan anses vara ett misstag, det här att förlora förtroendet för en grupp bara på grund av irrelevanta fel i sakframställan hos vissa av dem, för att sedan dra slutsatsen att de i och med detta saknar all trovärdighet.

Men i grund och botten köper jag förstås inte det argumentet. I och med dessa tre misstag, låt oss kalla dem Varningate, Spellingate och Dickgate, så har konspirations-alarmisterna i min mening förlorat all trovärdighet. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Dessa män och Maggie vet bäst själv. Vi andra vet bättre tillsammans.

Den som följer rapporteringen om förhandlingarna som pågår i Köpenhamn, torde ha lagt märke till något underligt:

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso betonade vid en presskonferens sent på torsdagskvällen att alla 27de medlemsstaterna måste vara överens om huruvida EU ensidigt ska höja sitt bud att minska utsläppen från 20 till 30 procent till år 2020, utan motsvarande åtaganden från andra länder. (SvD)

Budskapet är alltså: »om inte ni tar ert ansvar, så tar inte vi vårt heller«.

Hur kan det motiveras? Tja, det är inget annat än ren och skär miljörelativism.

Men vad miljön kräver och hur den är går inte att förhandla om. Vilka beslut som än fattas i Köpenhamn, så blir inte problemet med den globala uppvärmningen vare sig större eller mindre.

De åtgärder som krävs, är helt enkelt de åtgärder som krävs.

Fredrik Reinfeldt kör också på det spåret:

– Vi uppmanar den utvecklade delen av världen att göra liknande åtaganden. Vi (EU) kan inte ensamt lösa klimatproblemet. EU står bara för 13 procent av utsläppen, sade han.

Vad som ligger bakom detta, tror jag är att EU ska minska sina utsläpp företrädesvis någon annanstans än inom EU. Minskar vi tillräckligt mycket här, kan vi samtidigt bekosta minskningar någon annanstans. Det går, även om det vore så mycket bättre om alla gör något även ekonomiskt.

Men nu misstänker jag Fredriks motiv snarare vara att minska EU:s utsläpp någon annanstans än i EU, i så hög grad som möjligt. Han tänker göra tvärtom vad han själv säger, fast alldeles för lite, med andra ord.

Och hur man än vrider och vänder på det, så behöver EU-länderna minska vad EU-länderna behöver minska, givet en rättvis fördelning av åtgärderna. Att avstå från att göra vad man måste, bara för att andra avstår, är ingen giltig ursäkt.

En förklaring till varför han tänker så dumt, skulle kunna vara att han är så fast i det svenska blockpolitiska tänkandet att han faktiskt tror att poängen med förhandlingarna är att framstå som bättre än sin (enda) politiska motpart.

Det gör det inte. Miljön är inte en politisk motpart. Du kan inte förhandla bort ett berg, ett klimat eller ett hav eller en atmosfär. Det GÅR inte. De är inte politiska idéer, utan SAKER.

Det är alltså inte frågan om huruvida EU ska minska utsläppen med 20 eller 30 procent till 2020, utan att EU måste minska utsläppen med, enligt sin egen protektionistiska agenda, absolut minst 75% till 2050.

The Guardian läckte ut ett förslag på slutprotokoll från det danska förhandlingsdelegationen. Där framgår att alla människor inte har samma rätt att släppa ut växthusgaser. Industriländerna ska enligt detta papper få släppa ut 2,5 ton per person 2050 medan människor i utvecklingsländerna bara skulle få släppa ut 1,5 ton.

— — —

USA släpper idag ut ca 20 ton per person, EU släpper ut ca 10 ton per person och Sverige släpper ut ca 6 ton per person. Räknar man in flyg, sjöfart och import minus export blir det 10 ton per person i Sverige. (SNF)

Att hålla på och hymla och försöka komma undan politiskt hjälper inte.

Inga klimatproblem försvinner bara för att man tycker de är för dyra att åtgärda.

Den svenska regeringens ovilja att betrakta nödvändiga åtgärder som nödvändiga, kan bara förklaras med att de antingen tror att den globala uppvärmningen kommer att lindras av att de inte vidtar åtgärder (vilket givetvis är befängt, och i så fall ett uttryck för verklig miljörelativism) eller att de vill försöka skyffla över åtgärderna på andra länders befolkningar, främst fattigare. Det sistnämnda kan med rätta kan kallas kolonialism.

EU:s linje tycks dessutom vara densamma som regeringens och Andreas Carlgrens: Låt någon annan göra jobbet, så vi får bygga vår motorväg ifred.

Ytterst handlar det i det icke miljörelativistiska perspektivet troligtvis om att betrakta sänkt levnadsstandard utifrån ett persktiv där BNI per capita får vara måttstocken. Får en sudanes det sämre, handlar det inte om lika många kronor som om en svensk får det lika mycket sämre. Lidande är relativt valutakursen, det moraliska värdet är relativt marknadsvärdet.

En gång i tiden var tanken att ekonomin skulle fördela resurserna på ett bra sätt i samhället, men nuförtiden är tanken att resurserna i samhället ska fördela ekonomin.

Vi har plötsligt fått för oss att pengar är det intrinsikalt goda, det som har ett inneboende och absolut värde, och att allt annat, som till exempel temperatur, välfärd, mat eller lidande, ytterst ska bedömas utifrån vad det kostar eller inbringar för ekonomiskt kapital.

Gratis välfärd är därmed värdelöst, medan lönsamt lidande är börsnoterat.

Det är inte ens kapitalism längre, utan moralisk marknadsrealism, ibland till och med renodlad utilitarism där kapital är det intrinsikalt goda.

Det är ekonomistisk värderelativism.