Hej på er! Den här veckan är jag förfärligt upptagen med annat. Förvänta er därför inga ytterligare storverk, förrän tidigast måndag nästa vecka.

Till och med Miljöpartiet har glömt tiden! Den rubriken har Paul Fuehrers debattartikel i Expressen fått. Han är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och kommer att disputera på avhandlingen "Om tidens värde" i höst.

Han skriver om tidspolitiken i valrörelsen, eller snarare om att den inte finns där. Här följer valda delar:

Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven.

MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.

Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.

Att tidspolitiken endast skulle vara en nostalgisk kvarleva i partiprogrammet är inte fallet – vilket var tydligt när valmanifestet skulle klubbas på kongressen i år. Sedan säger Paul förstås inte att det faktiskt blivit så, utan att vi ska se upp så att det inte blir så.

Klart vi ska! :-)

Men frågan är betydligt mycket större än vad ordet tidspolitik någonsin kan ge sken av. Det handlar om våra högsta mål som samhälle. Det handlar om varför vi människor gjorde oss bofasta och började odla spannmål för flera tusen år sedan, och om varför vi alls fått för oss att leva tillsammans i samhällen och i städer.

Anledningen är faktiskt just tid. Fundera över hur ditt liv hade sett ut om du själv varit tvungen att tillverka allt du använder – mat och dryck, bostad och trädgård, bränsle och bil, skidor och cykel, jackor och badbyxor, badhus och mediciner, möbler och elektronik.

Du skulle vara en mycket upptagen person.

Nej, anledningen till att vi lever tillsammans, själva målet med samhället och därför även politiken, är att vi ska få mera tid över, tid som vi har det bra på. Samhällets mål är ledighet åt alla. Vi hjälps i grunden åt för att allt som är viktigt ska bli gjort snabbare, så att vi får tid över att fylla våra liv med det vi som individer verkligen tycker är värdefullt, vad det än må vara.

Och ur det perspektivet så har Paul helt rätt – tiden är på tok för frånvarande i valrörelsen. Politiken har slarvat med tiden – den har blivit mållös.

Vad händer när samhällets högsta mål försvinner från politiken? Då blir den synnerligen förvirrad.

Istället för att prata om arbete som någonting som måste göras innan vi kan vara lediga, så pratar politiker om ledighet som någonting dåligt, någonting som måste utrotas eller åtminstone minimeras.

Om de alls tar ordet i sin mun förstås.

I Ekots lördagsintervju uttryckte Anders Borg, då nybliven finansminister, en oro över att människor som fick sänkt skatt riskerade att börja »konsumera mera fritid« istället för att köpa mera saker. I hans lilla värld är det alltså att arbeta som är samhällets högsta mål. Samhället är till för att skapa mera arbete åt alla, inte mindre. Kosta vad det kosta vill.

Partiet som plötsligt tror de är Sveriges enda arbetarparti, de »Nya« Moderaterna, är precis lika nya och fräscha som Dödahavsrullarna.

Deras »arbetslinje« är bara ett täcknamn för en politik som går ut på att till varje pris sätta alla som orkar och inte orkar i mer och mer arbete – oavsett nyttan för vem det må vara, oavsett konsekvenserna för människa och miljö, och mot allt förnuft.

I själva verket är det en antiledighetslinje – det räcker inte att allt nödvändigt arbete blir utfört! Därefter måste de som redan arbetar sättas i ännu mera arbete, och de som av samhället inte fått lov att bidra ska straffas så att de inte börjar känna sig lediga.

Deras försök att trolla bort det grundläggande syftet med samhällsbygget från agendan, det är inte bara en fråga om att en valrörelse blir märkligt tom på tidspolitik.

För om vi som samhälle inte längre kan relatera våra vägval till våra mål, då undergräver vi vår kulturs själva existens, och förlorar oss i en labyrint av saker som vi gör för att kunna göra andra saker, som vi i sin tur gör för att kunna göra ännu några andra saker, och syftet med dem är att vi ska kunna göra ytterligare andra meningslösa saker.

Våra liv blir som att följa en vägbeskrivning utan slut. Vi kommer aldrig fram, för vi har glömt var vi ska.

Ledighet är ett praktiskt, konkret och påtagligt mål. När man verkligen känner sig ledig, så känner man sig fri. Men man kan inte vara riktigt ledig utan en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin ledighet. Det som behöver göras måste vara gjort. Arbete är nödvändigt för ledighet.

Den här »arbetslinjen« går däremot ut på att minimera allt vad ledighet heter i samhället, som om det vore en förbannelse och en svulst.

Därför är den i grunden farlig.

Och det är därför som jag har lanserat ledighetslinjen.

God morgon. Igen! Jag måste erkänna att jag gjort en miss. Det gäller givetvis mitt inlägg från i går om den märkliga artikeln i Expressen, där Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson menar att Maria Wetterstrand och hela Miljöpartiet är religiösa fundamentalister.

Jag tyckte den var rolig först, och skrev genast både ett nästan lika vridet bemötande och en liten mera allvarlig begreppsförklaring till svar. Men nu fick jag syn på något.

Kärnan i deras tillskruvade resonemang är denna:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud". Det betyder att när Wetterstrand säger att "Naturen har ett egenvärde" så avslöjar hon att hon är fundamentalt religiös: Naturen är Gud! När hon sedan understryker att detta är grunden för Miljöpartiets ideologi så erkänner hon dessutom att hon är ideolog och ledare för ett religiöst parti.

Hela artikeln bygger alltså på att Maria sagt att naturen har ett egenvärde. Och det var där jag missade någonting väsentligt. Lyckligtvis felade jag på rätt sätt – jag överskattade dem.

De har nämligen hakat upp sig på just det ordet. Egenvärde. Det är på grund av det ordet allena som de skrivit sin artikel.

Men de vet inte vad det betyder!

Igen! Läs noga:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Det är alldeles uppenbart att de tror att ett egenvärde är ett värde som man aktivt sätter på sig själv. Hela deras resonemang utgår från att detta är vad ordet betyder.

Men det är fel!

Ett egenvärde är nämligen ett värde som någonting har i sig eller i kraft av sina inre egenskaper. Om någonting har ett egenvärde, så har det kvar sitt egenvärde även om alla människor försvunnit, och även om alla saknar den mentala förmågan att sätta värde.

Sedan säger de att eftersom Maria tror att naturen kan tilldela sig själv värden, så måste hon tro att den är Gud.

Om den premissen faller, så är hela artikeln körd. Och givetvis faller den. På sin egen orimlighet.

Men den faller dessutom på att de inte vet vad det mest centrala ordet i hela artikeln faktiskt betyder.

Det är inget annat än ett fyrfaldigt intellektuellt självmål.

Uppdatering: Jag missade en viktig grej.

Egentligen är den här debattartikeln ett enda långt asgarv. Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson försöker nog liva upp den pajaspolitiska debatten i Expressen litet.

Så här tror jag att man kan sammanfatta den del av argumentationen som är riktad mot Miljöpartiet:

1. Maria Wetterstrand menar att naturen har ett egenvärde.
2. Bara människor kan sätta värden.
3. Eftersom bara den som kan sätta värden kan ha ett egenvärde, så menar hon att naturen kan sätta värden.
4. Förutom människor kan bara Gud sätta värden.
5. Alltså menar Maria att naturen är Gud.
6. Miljöpartiets politik går ut på att med maktmedel påtvinga alla den guden.
7. Alltså är Miljöpartiets politik religiös extremism.

Vi kan väl börja med det påstående som hela argumentationen står och faller med.

Naturen ska skyddas [endast] för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

(Uppdatering: Jag missade hur dumt det här faktiskt var.)

Hela resonemanget utgår faktiskt ifrån vad Maria sade, alltså att naturen har ett egenvärde. Alltså beror slutsatsen på innebörden i orden natur och egenvärde.

Så vad är egentligen ett egenvärde? Det är samma sak som ett intrinsikalt värde, nämligen det följande:

det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter. Intrinsikalt värde kallas ofta egenvärde, inre värde eller värde i sig.

(NE.se)

Ett egenvärde är alltså inte någonting som går att sätta. Istället finns egenvärdet där, alldeles oavsett om det finns några levande varelser. Så är det per definition.

Av citatet ovan finner vi att debattörerna hyser följande uppfattning:

Detta att »sätta värde« kan vi rimligen uppfatta på två sätt:

1. Att värdesätta, alltså att uppleva att någonting har värde.
2. Att tilldela värde, alltså att påstå att någonting har värde.

Även om den första tolkningen inte riktigt stämmer med vad debattörerna skriver i övrigt, så är den inte omöjlig. Dessutom är den inte helt orimlig. Kan den då vara vad de menar?

Nej!

Så här skriver de:

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud".

Här säger de, i sådana fall, att djur som till exempel gorillor, hundar, valar eller delfiner inte kan föredra det ena framför det andra.

Givetvis inser de att djur har upplevelser. Alltså måste de istället mena att endast människan kan säga att saker har värde.

Följaktligen bygger hela deras argumentation på följande premiss:

Med andra ord krävs det en viss intelligens för att kunna ha något egenvärde. Detta innebär att en hel drös av begåvningshandikappade inte kan ha något egenvärde, utan kan utnyttjas fritt eller avlivas utan att världen blir sämre för det.

Troligtvis förfasar sig debattörerna över en sådan tanke. Med andra ord säger de emot sig själva.

Dessutom är idén förfärligt flummig. Är det alltså intelligens som är värdefullt i sig, och ingenting annat? I sådana fall är ju mer begåvade människor mer värda.

Vad är det förresten som är så bra med intelligens?

Kanske vill du svara: Intelligens är bra för att man kan hitta på smartare sätt att få det bra. Men då säger du ju att det i själva verket är att ha det bra som är värt någonting i sig, och att intelligens bara är ett verktyg med instrumentellt värde – inte intrinsikalt.

Faktum är att om någonting har ett egenvärde, så går det inte att svara på i kraft av vad det är värt någonting, för då är det inte egenvärden man pratar om längre.

Och om intelligens är det enda som är värdefullt i sig, så har ju dessutom en hel del andra djur än vi egenvärde. Och detta hävdar författarna med bestämdhet är fel.

Är det inte för övrigt en mycket rimligare tanke att det är förmågan att uppleva som gör varelser värda någonting i sig, eller åtminstone trevliga upplevelser? Eller att man får välja vad man vill, alltså att upplevelsen av valfrihet har egenvärde?

Men för dem är det tydligen förmågan att sätta värde – och ingenting annat – som har egenvärde. (Om något alls har det, förstås.)

Nej, det här är bara flum och tokerier. Korthuset har rasat! Argumentationen är kullkastad. Artikeln är tom.

Alexander, Annika, Erik och Anders har alla fyra fel – i grunden.

Men varför ska vi nöja oss där? Vi kan även ställa oss frågan: Anser de att någonting alls kan ha ett egenvärde? Kanske menar de att det inte finns några! Allt de sagt någonting om är ju vilka som kan ha det.

Vi väljer alltså mellan de följande alternativen.

1. Någonting kan ha ett egenvärde.
2. Ingenting kan ha ett egenvärde.

Vi börjar med att kika på påståendet att ingenting har något inre värde. Det innebär att allt som finns bara har ett instrumentellt värde, alltså ett värde som verktyg för att nå någonting annat som är värdefullt. Om ting och handlingar av instrumentellt värde säger man att de är värdefulla i kraft av vad de ger oss för något bra (eller dåligt).

Men om allt som existerar och sker saknar inre värde, så får vi problem. Vad ska vi egentligen ha våra verktyg till, om det inte finns någonting som i sig är värdefullt? Om lycka saknar värde, så är ju även allt som ger oss lycka värdelöst, eftersom det inte leder till någonting värdefullt. Det blir som att följa en vägbeskrivning som aldrig tar slut, för det finns ingenstans vi ska.

I sådana fall saknar allting alltså värde – värdenihilism. Den åsikten beskrivs emellanåt som »liberalismens mörka baksida«, jämsides med andra mörka baksidor som socialismens förtryckande fåvälde eller konservatismens omfattande normförtryck.¹

Men att allting saknar värde tycks de faktiskt inte mena:

Liberalerna tror att vi får en bättre värld om enskilda människor ges mer makt att styra över sina liv. Socialisterna menar att världen blir bättre om vi gör fler gemensamma välplanerade satsningar.

För om det inte finns några värden, så kan ju världen inte bli bättre. Alltså kan vi stryka det andra alternativet. Någonting kan, enligt debattörerna, ha ett egenvärde.

Men vad? Jag gissar: Människan.

En av debattörerna, Alexander, har givit uttryck för den åsikten. Anders skriver apropå debattartikeln att han »menar att värden uppstår först när människan värderar saker runtomkring sig«. Erik verkar i sin tur inte ha tänkt särskilt mycket på vad han faktiskt skrivit under, och »vill värna naturen främst av rationella skäl, inte av religiösa«. Vad Annika sagt om saken vet jag inte.

Men jag antar att de alla ställer upp på följande två påståenden:

1. Människan har ett egenvärde.
2. Naturen saknar egenvärde.

Här uppstår genast ett problem. Påståendena är nämligen oförenliga, eftersom »naturen« inbegriper »människan«. Människan är inte bara inuti naturen, utan också en del av naturen. Jag ska vara otroligt pedagogisk:

Alltså: Om människan har ett egenvärde, och människan är en del av naturen, så har en del av naturen ett egenvärde.

Finns det då skäl att tro att människan faktiskt är en del av naturen? Jo då. Här är ett par:

• Vi är en del av ekosystemen; vad vi gör påverkar resten av naturen, och resten av naturen påverkar oss.
• Det fysiska samspelet mellan oss och resten av naturen, är av samma slag som samspel mellan andra delar av naturen.

Och så vidare.

Men synen på människan som en del av naturen har faktiskt sina opponenter. De menar att människan inte är något djur och att människan inte är naturlig. Det är alltså så att människa och natur i grunden är helt olika saker, ungefär på samma sätt som planeten Jupiter, antalet 5 och känslan av hämnd.

Vad kan vi finna för vetenskapliga skäl att anta något sådant? Inga!

Vad finns det för filosofiska skäl att tro det då? Ett par vanliga förklaringar ser ut så här:

1. Gud skapade människan som en väsensskild del av naturen, eftersom hon är den enda varelsen som har en själ.
2. Människan är inte en biologisk varelse, utan istället är hon en kulturell varelse.

Vi börjar med det andra alternativet. Varför skrev jag inte att människan är både en kulturell och en biologisk varelse? Därför att det påståendet inte ger något stöd åt tanken att vi är av ett helt annat slag. Kulturen hade i sådana fall varit av naturen, eftersom människans kultur enligt det synsättet är en produkt av vår biologiska utveckling.

Alltså: Antingen tycker de själva att deras bärande premiss är felaktig, eller så har de en vidskeplig och ovetenskaplig syn på människan som helt separerad från naturen och det naturliga.

Givetvis tycker de inte själva att de har fel.

Men den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan separera människa från natur på det sättet, har vi fått veta, är »Gud«. När de nu understryker att detta är grunden för både liberalism och socialism, så erkänner de ju dessutom att ideologierna de förespråkar är religiösa… som de själva ser på saken, åtminstone.

Alltså – en fanfar tack – religiös fundamentalism!

1. Det här är givetvis konsekvenserna av att dra ideologierna på tok för långt, något som mycket få svenska liberaler, socialister och (med vissa undantag) konservativa gör. ↩

I dag spinner jag helt utan att skämmas vidare på ett inlägg av Anders Utbult på Alliansfritt Sverige. Han har hittat ett märkligt litet klipp ur en intervju med Maud Olofsson. I klippet pratar hon (förstås) om Miljöpartiet som (givetvis) är både socialistiskt och antiliberalt.

Inget nytt under solen. Mera intressant blir det dock när man sedan tittar på den andra delen av intervjun, där hon frågas ut om det borgerliga blockets energiuppgörelse istället.

I det första klippet meddelar Maud nämligen att Miljöpartiet inte kan kalla sig liberalt, eftersom partiet är emot »alla valfrihetsreformer som vi genomför«, då det är »emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng«. Jaså?

Vi måste för en stund bortse från att fria vårdval och »lagen om valfrihet« nog måste sägas vara samma reform. Vi måste även bortse från att man kan motsätta sig en reform av andra skäl än att den utformats i enlighet med något slags liberala ideal.

Tyvärr tvingas vi även bortse från att man inte är emot valfrihet bara för att man vill sänka tjänstemomsen för alla tjänster, istället för att ge bidrag för enbart de tjänster som kallas hushållsnära.

Istället är vi utlämnade åt den väg Kristina Lagerström väljer genom intervjun, när hon frågar Maud vad det här med att Miljöpartiet skulle vara emot friskolor egentligen handlar om.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Det är bäst att snabbt få sakfrågan ur vägen, eftersom det inte är friskolor jag tänkte skriva om. Tanken är att om en friskola går med vinst samtidigt som kvalitetskraven inte uppfylls, så ska vinsten användas för att åtgärda bristerna.

Alltså ska det inte gå att lyfta ut en eventuell vinst ur företaget om undervisningen är för dålig. Detta är värre än kommunism (och Jan Björklund är värre än Stalin).

Vad gäller Miljöpartiets politik så förstår vi förstås hur Maud menar. Om några partier kompromissar fram en överenskommelse, så står de givetvis bakom det som överenskommelsen innehåller. Så när tre partier som tycker olika – de rödgröna – kompromissat i någon fråga, så har de därefter samma partipolitik.

Låt mig säga detta på det tautologiska luftspråk politiker ofta använder när de saknar argument: Är man överens så är man överens; man kan ju inte på samma gång tycka både på ett sätt och på ett annat sätt.

På så vis blev Miljöpartiet – som tidigare varit för friskolor – plötsligt värsta sortens friskolemotståndare. Värre än kommunister.

Vi kan se det ur ett väljarperspektiv. Det som då blir avgörande är till vilken grad väljarna kan påverka blockens politik. Om man genom att rösta på Miljöpartiet kan påverka det rödgröna blockets politik i riktning mot Miljöpartiets, då har Maud fel.

Om det däremot är omöjligt, då har hon istället rätt.

Eftersom Miljöpartiet inte har någon egen politik längre – de har ju kompromissat – så är det omöjligt att påverka de rödgröna genom att rösta grönt. Detsamma gäller förstås Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som även de har kompromissat.

Vilket av de rödgröna partierna man än röstar på, så förblir blockets politik alltså densamma. Partierna driver nämligen var för sig exakt samma politik, så det finns inga riktningar att påverka samarbetet i.

Håller då det resonemanget? Nej. Det är givetvis helt uppåt väggarna. Men när olika företrädare för Centerpartiet upprepade gånger anklagats för att ljuga om Miljöpartiets politik, så har de intygat att de absolut inte ljuger. Därför vill jag inte vara så snabb med att påstå att det handlar om en lögn.

Vad hon säger är visserligen inte sant, men om hon själv ändå tror på det, så kan man ju inte kalla det för en lögn. Jag tycker nämligen inte att det räcker med att man påstår någonting som inte är sant för att det ska kallas lögn – man måste även veta om att det inte är sant.

Så vi tar för givet att hon menar allvar, och går vidare till nästa del av intervjun.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

Här försöker hon ljuga, men misslyckas. Centerpartiet tror ju visst på kärnkraft! Kompromissen i energifrågan innebär nämligen, enligt henne själv, att partiet numera tycker likadant som de övriga i det borgerliga blocket. Detta eftersom Centerpartiet står bakom kompromissen.

I verkligheten driver Centerpartiet givetvis inte samma politik som Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Min bestämda uppfattning är istället att om man röstar på Centerpartiet så påverkar man därigenom det borgerliga blockets politik.

Men Maud har redan gjort klart att hon inte tycker det fungerar så. Enligt hennes egen syn på blockpolitiken, så är en röst på Centerpartiet liktydig med en röst på Moderaterna.

Väger vi då in att Centerpartiet kanske inte kommer få vara kvar i riksdagen till hösten, så finner vi att man som centerpartist borde rösta på Moderaterna eller Folkpartiet. De partierna är mycket säkrare kort, för om Centerpartiet åker ur riksdagen så blir ju deras väljare utan representation i riksdagen.

Moderaterna och Folkpartiet riskerar däremot knappast att åka ur riksdagen. Dessutom driver de samma politik som Centerpartiet, till exempel i kärnkraftsfrågan, eftersom man kompromissat och kommit överens. Moderaterna och Folkpartiet är alltså de bästa alternativen för centerväljare.

Nu fungerar det självfallet inte på det viset, som tur är. Ju fler som röstar på Centerpartiet, desto större inverkan får detta på det borgerliga blockets förda politik. Detsamma gäller givetvis alla andra partier i riksdagen. Även Miljöpartiet.

Men Maud tycks vara av en annan uppfattning. Och hon har fel. Det är därför jag säger att hon försöker ljuga men misslyckas; hon råkar istället säga som det faktiskt är.

Eller har jag fel? Ljuger hon om Miljöpartiet nu igen?

Här följer en transkription av båda klippen ur intervjun. Jag misstänker att de egentligen följer direkt på varandra. (Uppdatering: Det gjorde de inte. Jag snubblade över hela intervjun på SVTPlay.) Vissa frågor är otrevliga och onödigt personfixerade, till exempel den första. Jämför gärna även vad Kristina säger, hon som intervjuar, med opinionskurvorna nedan, som bygger på data från SVT:s sammanvägning av opinionsundersökningar.

Kristina: Det går ju väldigt bra för Miljöpartiet, å andra sidan. Det är ju de som klättrar mest i opinionsundersökningar. Vad har Maria Wetterstrand som inte du har?

Maud: Ja, det är inte min sak att säga det. Men däremot så tror jag att det är viktigt att se, att det finns två gröna partier, ett är socialistiskt och ett är liberalt, och det är… (avbryts)

Kristina: De kallar sig själva för liberalt, Miljöpartiet?

Maud: Ja, men då kan man inte vara emot alla valfrihetsreformer som vi genomför. Då kan man inte vara emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng. Det går inte ihop att säga att man är liberal om man är emot allt detta.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Kristina: Hur mycket energi har du?

Maud: (skrattar) Jag tror: Väldigt mycket!

Kristina: Du har tio kärnkraftskreaktorer också.

Maud: Ja.

Kristina: Ska du trycka på knappen i morgon och säga ja till ny kärnkraft?

Maud: Ja, det är ju inte jag som röstar. Vi har en energiuppgörelse som innebär att vi förenar det som jag tror mest på – nämligen det förnybara, det hållbara och energieffektivisering – men där vi också öppnar upp för att: Om man i en framtid vill byta ut gamla reaktorer så kan man få göra det, men då ska det ske utan subventioner, och också med ökade krav på att betala för säkerheten.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

För det är ju så med kommunister.

Något undvikande stegar jag förbi ett par äldre män i kostym, och lyckas nog utan anmärkning glida in genom entrén till den stora och fult gula möteslokalen. Omedelbart till höger ser jag öppningen in till samlingssalen, kantad av tilltuggsbord och min snälla bovärd som nickar, och kanske faktiskt säger något med blicken utan att jag riktigt förstår vad.

Salen är ljus, luftig och känns ny, trots att det mörknat ute. Både till akustiken och storleken liknar den mer än riktigt stor och modern frikyrka. Hundratals stolar står prydliga i en lång och djup båge framför den låga scenen, vid vilken ett fåtal män istället står på slarvig rad och pratar.

Till någon tredjedel är stolarna redan besatta. Folk sitter i en klump koncentrerad till mittgången. Jag väjer åt vänster, sätter mig på andra radens yttersäte en bit bort från de andra, och plockar fram mina medhavda tingestar: ett kollegieblock och några ovässade blyertspennor, som jag rafsat ned i en tom datorväska precis innan jag kutat iväg till Ica och sedan hit.

Två av männen framför scenen tisslar och pekar på mig, och strax kommer den äldre av dem gående.

– Hej. Ska du inte sitta längre in bland de andra? frågar han.

– Ja tänkte att de fyller la på, men de kan ja la göra, svarar jag, mån om att verka vanlig av mig.

– Ja… jaa, svarar han svävande och börjar strosa tillbaka till de sina.

Märkligt att uppvaktas på det viset, tänker jag och reser på mig. Men medan jag plockar upp min packning igen, för att flytta på mig, så säger han plötsligt till min rygg:

– Bor du här i området eller?

Aha! Vad är det där för skäggig ung typ i vit tennisskjorta, med datorväska, anteckningsblock och kamera? Så måste de där männen ha tänkt. Nu ville han givetvis bara kolla om jag var murvel eller något annat farligt. Föga anar han väl att jag i datorväskan inte alls har någon farlig journalist-laptop, utan skogaholmslimpa och en ost.

Jag sitter på ett informationsmöte, där ordföranden för kommunala bostadsbolaget Örebrobostäder tillsammans med bolagets VD och några andra kostymer ska försöka berätta om den stundande försäljningen av de lägenheter som vi bor i – eller rättare sagt, av fastigheterna som våra lägenheter sitter fast i. Det blir både långt och många gånger obehagligt.

Mannen som kom och klagade på att jag placerat mig på vänsterkansken var naturligtvis den moderate styrelseordföranden själv. Han är därmed del av den fempartikoalition som har majoritet i Örebro kommun. Det där femte partiet är jag själv medlem i. Jag har inget principiellt att invända mot samarbete med högern, lika litet som jag har något principiellt emot samarbete med vänstern. Grönt är liksom grönt för mig, och någon idé sammanfaller alltid med något från både värsta vänstern till högsta högern, om än kanske inte på djupet.

Jag har varit en anmärkningsvärt inaktiv lokalt det dryga år jag varit medlem den här omgången. Pinsamt nog är jag mer aktiv i Uppsala än där jag bor, för att inte tala om här på nätet. (Är kanske nätet min lokalavdelning?) Därför har jag inte några invändningar mot koalitionen heller på det mera praktiska planet. Det beror visserligen på att jag inte hittar särskilt väl i det lokalpolitiska persongalleriet, faktiskt inte ens i mitt eget parti. Men grönt är liksom grönt, som sagt.

Fast någonting med den här försäljningshistorien har fått mig att tvivla. Har det gröna fått stänk av någon annan färg just här? Fast förlåt mig, nu skriver jag visst frågetecknen före själva frågan.

Det var i mars 2008 jag först hörde talas om att kommunala Örebrobostäder (fortsättningsvis Öbo) skulle sälja ett antal fastigheter. Det som fångade mitt ganska flyktiga intresse var det roliga meningsutbyte där dåvarande VD Hans Lander tonar ned beskedet med påpekandet att man bara talar om en möjlighet att minska Öbos dominans i vissa områden, medan Hyresgästföreningens svarar att eftersom föreningen redan hade informerats, så måste planerna vara mycket längre gångna än så. En klockren replik!

I övrigt såg jag inte hur det skulle kunna beröra min egen lägenhet, eftersom jag bodde på Grankottevägen, där det bara finns ettor för studenter. Sådana områden säljs ju knappast. Vem vill egentligen köpa ett par hundra slumpvist utslänga skokartonger från 1970-talet, med en sådan grotesk planlösning att man kan sitta på toaletten och steka köttbullar samtidigt?

Men när det till slut i mars i år blev klart vilka fastigheter som faktiskt skulle säljas, då upptäckte jag att under tiden hade jag råkat flytta in i en annan studentlägenhet, som låg i ett av de här husen. Det var också därför jag hade hastat iväg till det här informationsmötet.

Det finns flera saker jag gillar med Miljöpartiet. Några är särskilt värda att lyfta fram här.

Till exempel det här med så kallade folkinitiativ. På riksnivå ställde sig Miljöpartiet och de borgerliga partierna en gång bakom en grundlagsförändring:

Möjligheten till lokala folkinitiativ skärps genom att spärrgränsen för antalet kommuninvånare som kan genomdriva krav på rådgivande folkomröstning höjs till 10 procent samtidigt som kommunfullmäktiges veto avskaffas. Samtidigt uppställs krav på att folkomröstningen ställer en fråga inom ramen för den kommunala kompetensen och att formen för giltiga namnunderskrifter skärps. Detta både skärper och stärker inslaget av direktdemokrati inom ramen för vår representativa demokrati.

Nu är förändringen såvitt jag vet faktiskt på gång, men det där vetot kanske ändå inte avskaffas helt, vilket inte är så suveränt. Istället kommer det att krävas två tredjedels majoritet i kommunfullmäktige för att rösta ned ett folkinitiativ. Frågan är om det är någon jätteseger jämfört med i dag. Som det är nu så räcker ju 5 procent för att få till ett folkinitiativ, medan å andra sidan fullmäktige har veto på vanlig majoritet.

Men det är förstås bättre än ingenting.

Folkinitiativ alltså: Bra grej!

En andra bra grej är idéerna om boinflytande. Det senaste om partiets politik finns inte i partiprogrammet, utan på hemsidan i avdelningen Vår politik A–Ö, så jag hämtar texten därifrån:

Vi vill också förenkla för att man ska kunna ha beslutande kommunala folkomröstningar om allmännyttans ställning.

Folkinitiativ i all ära, men när det handlar om allmännyttan verkar det till och med vara extra prioriterat.

Boinflytande, alltså: Bra grej!

En tredje grej jag gillar med Miljöpartiet är att man kan stå för sin politik, och komma med impopulära besked om vad man tänker göra redan innan valet. Bensinskattehöjningen är ett jättebra exempel. Medan den nuvarande borgerliga regeringen går till val på att inte höja bensinskatten, precis som de gjorde inför förra valet, så kommer de antagligen att höja den i vilket fall, precis som de gjorde efter förra valet. Om nu olyckan är framme, som det heter.

Rättframhet, alltså: Helt klart en bra grej.

Och så för det fjärde: Jag gillar partiets inställning till interndemokrati, att vi håller oss medvetna om härskartekniker, och att vi gärna lyfter fram varandra, oavsett ålder, kön, härkomst eller annat ovidkommande.

Det är ideal jag eftersträvar varje dag, alltid. Underbar grej!

Men när det gäller processen fram till försäljningen så verkar något ha gått snett.

De flesta av oss som sitter där inne i lokalen känner ju till att Hyresgästföreningen samlade underskrifter för ett folkinitiativ. Man ville ha folkomröstning. Min underskrift fanns visserligen inte bland dem som samlades in, men det gick tydligen vägen ändå.

Enligt gällande lagstiftning är det 5 procent av de röstberättigade som ska skriva under. Man fick ihop över 10. Miljöpartiets linje i det läget är att kommunfullmäktige inte kan lägga något veto. Grundlagsförändringen kommer innebära att bara två tredjedels majoritet av fullmäktige kan hindra en omröstning. Inget av detta hade varit möjligt sådan som fullmäktige ser ut i Örebro.

Men trots detta, och trots att folkomröstningar som handlar om just allmännyttan är extra miljöpartistiska, så blev den lokala linjen en annan. Det här är ett citat från representanten i Öbos styrelse, i epost till någon¹ som uppmärksammade styrelsemedlemmen på problemet:

Ja, vi tycker att det ska vara enklare att ha beslutande folkomröstningar. Däremot så tycker vi inte i alla lägen att det är läge att ha det. Man måste avgöra detta från fall till fall. I detta fallet har vi bedömt att vi inte ska ha en folkomröstning. Vi menar att kommunen har en sammanvägande roll i ett antal frågor. Detta är en av dem.

Kikar vi på det där med rättframheten är det också där skralt, det ovanstående till trots. Enligt uppgift var partiets lokala linje genom hela valrörelsen att Öbo inte skulle sälja ett jota. På den tiden bodde jag inte här ännu, så jag har inte hört det själv, men efter att påståendet upprepade gånger förts fram har ingen bemött det. Det är alltså troligtvis sant. Och nu gör partiet tvärtom.

En annan detalj på samma tema är det alltjämt upprepade mantrat att vi måste minska segregationen genom att skapa varierade boendeformer. Så kan det säkert vara, och jag har ingenting emot att motverka segregation. Men har ni övervägt att svara något annat än orden »motverka segregation« på alla frågor folk ställer om hyreshöjningar? Varför inte bara ge ett rakt svar?

Det är annars inte så förbaskat svårt för en enkel filosofistudent att ge ett rakt svar. Faktiskt borde det inte vara svårt för någon alls. Alla boendeformer i de berörda områdena är nämligen billiga hyresrätter. Jag lämnar åt läsaren att lista ut vad skapa variation betyder för ett sådant bostadsområde. (Eller har Örebrokoalitionen också hittat på en lokal logik?)

På den fjärde och sista punkten, där kan jag inte prestera några förödande tvärtemot-poänger. Men en liten poäng går det allt att få till.

Jag hade nämligen ett finfint tillfälle att få ställa de här frågorna på ett möte. Men tack vare ett klockrent brott mot det jag själv tänker på som huvudnorm F – men som på vanlig svenska heter man får inte smussla bort mötesordningen – så fick jag inget tillfälle. Någon arrangerade tillställningen på ett sådant sätt att ämnet inte togs upp och möjligheten försvann. Jag ska inte gå in på vare sig hur eller vem. Men jag kan väl nämna att ingen annan än jag själv hade anledning att ens gissa att jag tänkte ställa några frågor, eller ens att jag tänkte öppna truten.

Hade jag fått möjligheten att ställa frågorna då, så hade jag nog inte skrivit det här. Nu fick jag inte den möjligheten. Om kommunfullmäktige å andra sidan hade följt sin ursprungliga plan och fattat det slutgiltiga beslutet om tolv dagar, då hade jag hunnit skriva ett sedan länge planerat epostmeddelande och fråga den vägen. Men i dag fick jag reda på att de fattar beslutet på ett extrainsatt möte redan i morgon. Därför skriver jag det här nu. Jag har nämligen lovat mig själv sedan januari att jag ska skriva ett inlägg om det här innan fullmäktigebeslutet.

Så till sist, för det är inte över än, så går vi än en gång tillbaka till informationsmötet i mars. Det var som sagt ett långt, tråkigt och obehagligt möte, och jag hade limpa och ost i min datorväska. Först fick vi massor av meningslös information i ett par evigheter om de övergripande planerna – med betoning på övergripande. Sedan fick äntligen också vi boendehjon säga något. Frågestunden blev som ett slags mandomsprov för de kostymerade, för de visste, lika väl som vi andra visste, att ingen som vare sig kommit dit eller stannat hemma tyckte den här försäljningen var någon bra idé. Alla är emot.

Det bar mig emot att säga något alls, men när de ropade efter en sista fråga så kunde jag inte hålla mig. Den märklige typen som hela mötet dragit i skägget och klottrat i ett kollegieblock fick mikrofonen.

Upprepade gånger hade både tjänstemän och närvarande moderat representant sagt, att de ställer en rad villkor på de intresserade företagen. För att få lov att köpa, så måste de gå med på att göra både det ena och det andra ifråga om bostadsområdenas framtida utveckling.

Men samtidigt var svaret på alla våra frågor om hur det skulle kunna tänkas bli för oss som bor här, att inga garantier fanns att ge för vad de nya ägarna skulle komma att göra.

Inga garantier. Hårda villkor. Samtidigt.

Så min fråga var förstås:

– Ni pratar om att ni kommer ställa villkor på bolagen som kan tänkas köpa fastigheterna. Varför då inga villkor om hyran, som alla här frågar om och är oroliga över?

– När jag säger villkor menar jag långsiktig utveckling av stadsdelen och samarbete med Öbo … (och så vidare) sade den politiske styrelseordföranden.

Tyvärr är jag envis när jag väl öppnat käften, så jag ställde en alldeles för polemisk följdfråga:

– Så det enda villkoret ni ställer upp för köparna är att de ska följa hyreslagen?

Då bröt VD:n in och pratade om satsningar i andra stadsdelar.

Svaret, tänkte jag, måste alltså vara ja.

Men jag fick faktiskt tji. Svaret var nej. Å hyresgästernas vägnar ställdes nämligen inga villkor.

I dag klubbade styrelsen försäljningen till bland andra Västerstaden AB. Det är ett fastighetsföretag i Göteborg, som både 2004 och 2006 rankades sämst av alla privata hyresvärdar i Göteborg. Några senare undersökningar har inte gjorts. Detta var inte några pytteundersökningar, utan de genomfördes av SCB och omfattade totalt tiotusentals hyresgäster.

Västerstaden AB var för övrigt först i Sverige att fällas för diskriminering på bostadsmarknaden.

Inte ens att köparna håller sig till lagen var alltså något villkor. Och i morgon vid den här tiden är Västerstaden AB min hyresvärd.

Så, kära örebroare, vilka av er som nu känner sig manade att svara å partiets lokala vägnar.

Det enda förmildrande jag kan hitta, är att ni åtminstone tar underskrifterna på allvar.

Fast med ta på allvar så menar jag förstås bara att ni inte gjort som Folkpartiets Staffan Werme. Han kallar Hyresgästföreningen som organiserat initiativet för Socialdemokraternas stödorganisation och underskrifterna för förfalskade. Ribban ligger liksom begravd i marken.

Jag menar, det är inte så att ni förlorar min röst; det finns kryssrutor. Inte heller drar jag mig för att gneta valrörelse. Den kommer för övrigt att bli min första någonsin.

»Men jag måste bara ställa frågan högt«, som det heter: Vad håller ni på med egentligen? Behöver ni hjälp?

1. Den som orkar leta hittar hela svaret i en Facebook-grupp. Det var där jag hittade det. Jag kommer inte länka. ↩