När jag satt i startgroparna med den här bloggen, så hade jag flera planer. Bara till en viss del blev det som jag tänkt, och den som får för sig att bläddra bakåt kommer antagligen att bli varse att alla tankens trådar ännu inte spunnits vidare. Det gör förstås ingenting, för samtidigt med att saker föll sig annorlunda, föll de sig också bättre.
Något jag skrev om redan i november var miljörelativism som antites till miljörealism. För någon som inte läst filosofi kan innebörden i orden kanske verka litet märkliga. Det är de inte.
Miljörealism är helt enkelt att betrakta naturen som absolut. Ur ett djupekologiskt perspektiv, sådant som mitt, är allt på jorden en del av naturen. Även bensinbilar och freoner. Däremot kanske inte de bästa bitarna av den.
Miljörealism går ut på att ett träd alltid är ett träd. Ett träd är alltså inte fem träd eller ett halvt träd, beroende på hur man ser på det. Vad som är bra för en gris beror på grisen, inte på någonting annat.
Miljörelativism är i sin tur åsikten att miljön och naturen är relativa andra saker. Oftast är det pengar. En skog kan plötsligt vara hälften så stor, om det inte finns möjlighet att hugga ned mer än hälften. En gris nöjer sig plötsligt med mindre utrymme och halm om det blir dyrare att föda upp grisar.
Det handlar alltså inte om någon snäll perspektivism, alltså att olika människor ser på saker på olika sätt. Självklart är det så; står man i en ring kring en sjö så ser alla inte samma delar av sjön. Den ser olika ut för alla. Men det är samma sjö! Enligt miljörelativismen är det dock olika sjöar.
Det senaste inom miljörelativistisk djurhållning är lamm som odlar fram sina matiga muskler så fort att de inte hinner släppas ut på våren innan de slaktas, och därför behöver de inte heller vara utomhus utan kan leva hela sina liv i ett litet bås.
Så här relativiserar jordbruksminister Eskil Erlandsson:
En granskning av lammuppfödningen som SvD gjort visar att djuren under våren föds upp inomhus och slaktas före grönbetet.
— — —
Men är det rätt att då helt och hållet föda upp lamm inomhus?
– Djur far illa om de inte har hus att gå in i och får foder under vissa tider på året. Det är värre att ha svältande eller hungrande djur. Men allra värst är ifall djuret inte bedövas före avblodning. Där har vi som enda land i Europa ett undantag och det är jag stolt över.
Det är ingen fara att lammen går inomhus hela livet, eftersom de vare sig svälter medan de lever eller skärs i bitar innan de tömts på blod. De flesta, men förstås inte Eskil, förstår antagligen att de här sakerna inte har med varandra att göra. Vad skulle Eskil själv säga, tror ni, om vi gav honom en garderob att leva i resten av sitt liv, men gott om mat och ett rejält stick i halsen innan vi skar isär honom? Ett gott liv, borde ju hans slutsats bli, bara det blev lönsamt skulle jag tro.
Givetvis är det helt tokigt att säga så. Min poäng är heller inte att jämföra Eskil med ett broiler-lamm, även om man förstås kan misstolka det så. Istället vill jag visa att det ena inte rättfärdigar det andra, och det framgår mycket tydligare när argumentet appliceras på en människa eller jordbruksminister.
Tekniskt formulerat, så går den miljörelativistiska tesen ut på att det verkliga värdet eller karaktären hos ett ting, dött eller levande, konstitueras av subjektiva eller »mass-subjektiva« faktorer, till exempel sociokulturella. Något som är moraliskt fel kan plötsligt bli rätt för att man kan tjäna pengar på det. Det har heller ingen betydelse om din hund eller katt mår dåligt, om ingen människa finns som bryr sig hur den har det.
Kanske tycker du att det är alldeles uppenbart att det här är helt befängt? Men de som kallar sig »ekoliberaler« säger faktiskt själva att de tycker på just det viset, och regeringen beter sig och låter åtminstone som om de instämmer. Bättre en fågel i handen, för i skogen finns de inte på riktigt längre, hur många de än är.
Givetvis är det helt förryckt och verklighetsfrämmande. Vid sidan av synsättet att åtminstone allt levande har ett egenvärde, om än kanske inte lika stort enligt alla, så finns bara ett som är någorlunda konsekvent. Det är värdenihilismen, som säger att inga värden finns. Du är värdelös och kan dödas utan förlust.
Miljörelativismen är ingen värdenihilism. Istället är det ett konstigt sätt att se på värden och verkligheten. Allt i miljön beror enligt miljörelativismen endast på vad man själv eller gruppen man tillhör tycker är viktigt och hur man själv tycker att det är. Vad som är bra eller dåligt är relativt ekonomiska värden eller sociala företeelser, till exempel. I extremfallen säger miljörelativisten att inte bara värden är relativa, utan också sådant som kan mätas vetenskapligt. Jag gav ett exempel:
Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.
Miljörealism och miljörelativism berör givetvis inte bara saker som människan inte tillverkat, utan även saker vi själva tillverkat, som finns i vår egen storstadsmiljö.
Vad är ett torg värt? Om frågan ställs plötsligt, så börjar man kanske spontant att fundera på hur man egentligen ska mäta torgs värden i kronor. Ekonomer kommer genast att börja tänka på public goods. Men det är feltänkt! Och framför allt är det onödigt. Ett torg är trevligt för många människor (och säkert duvor), och därav har det sitt värde.
Ett stort hus med hyreslägenheter i kan vara mycket värt för dem som bor där, samtidigt som fastigheten inte är ekonomiskt lönsam. Vilket värde är då på riktigt – är det ekonomiska värdet på riktigt, eller det som de boende upplever? Upplevelser är givetvis alltid på riktigt, så det är inte det ekonomiska värdet som är det verkliga. Men om någon upplever det ekonomiska värdet då? Den upplevelsen är förstås också verklig, men kan i sin tur inte mätas i kronor den heller. Ekonomiska värden är och förblir en social konstruktion, till skillnad från upplevelser och andra saker som har en egen existens.
Att gå på en strand och se på solnedgången är en konkret upplevelse som finns på riktigt. Men hur mycket är den värd i kronor? Det går nog inte att svara på. Man kan förstås se hur mycket någon är beredd att betala för att få gå där. Kanske kommer ingen vilja göra det, och då kan man dra slutsatsen att stranden saknade värde, och lika gärna kan muddras bort, och solen kan vi släcka. Eller?
Nej! Ekonomin är ett jättekomplext system som absolut ingen förstår sig på. Tanken är att ekonomiska värden ska motsvara verkliga värden. Ibland blir det bra, men ofta blir det inte alls bra. Om du har ont och behöver laga en tand, men inte har råd att gå till tandläkaren, så finns inte din efterfrågan på tandvårdsmarknaden. Men du har ju ändå behov av att laga en tand! En ekonomisk miljörelativist säger i det läget att du inte alls behöver laga tanden.
Jag hade en viktig tanke med att försöka ge miljörelativismen en någorlunda god beskrivning i mitt inlägg från november. Miljörelativism är förstås en väldigt underlig och verklighetsfrånvänd idé. När man applicerar den på många frågor inom det vidgade miljöbegreppet – alla platser som det finns liv på, kan man säga – så förstår man oftast direkt att det gått snett. Som vid exemplet med tandvärken ovan.
Men trots detta så är den väldigt vanlig i det som kallas miljöpolitiken! Politik som förutsätter miljörelativism är korkad. Ändå är mycket politik just sådan. Oftast kritiseras den med frasen man kan inte förhandla med miljön eller med klimatet.
När jag hittade på mitt exempel med den försurade sjön, trodde jag att det var alldeles för övertydligt och skruvat för att vara realistiskt. Men nu har det blivit verklighet:
Regeringen vill sänka kraven för hur man uppnår ett miljömål. Bakgrunden är att flera av de 16 uppsatta nationella målen visat sig vara svåra att nå.
Det är helt rimligt, tycker folkpartisten Eva Eriksson, som är ordförande för Miljömålsrådet.
– Det kan man se som en ambitionssänkning, men samtidigt kan man se det som att vi vill kunna peka på att de åtgärder som görs också kommer att ge resultat. Det känns bra nu att man får ett system som blir realistiskt att hantera.
Hon säger först att man kan se det som en ambitionssänkning, vilket det ju är. Sedan tror jag hon menar att det inte alls är någon ambitionssänkning. Hon berättar att det är en ambitionssänkning samtidigt som det inte är en ambitionssänkning. Den konstiga motsägelsen förklarar hon med att om man definierar resultat på ett sätt så att det blir lättare att nå dem, så kommer man att få lättare att nå resultat. Det stämmer också!
Men vad hjälper det miljön att helt godtyckligt definiera om vad som utgör ett resultat? Tror Eva att miljön intresserat kommer att sätta sig ned och läsa propositionen med de uppdaterade miljömålen, för att sedan rätta sig efter dem? Det är ju onekligen vad hon säger. Inga nya pengar anslås heller för att försöka uppnå miljömålen, så tydligen räcker det med att sänka ambitionerna för att lösa miljöproblemen.
Å ena sida och å andra sidan. Vad naturen behöver för att inte bli förstörd, det beror på hur vi lägger fram saken i vår proposition.
Det här är vad miljömålen går ut på:
Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (2050 då det gäller klimatmålet).
— — —
Strävan är att vi till nästa generation ska ha löst de stora miljöproblemen. För att vi ska klara generationsmålet krävs ett stort engagemang hos många aktörer i samhället, både i Sverige och i andra länder. Teknikutveckling kan bidra till att lösa några av problemen. Det kan också behövas mer genomgripande samhällsförändringar.
Den bakomliggande tanken är att vi inte ska gynna oss själva på kommande generationers bekostnad.
Så nu tänker regeringen att miljöproblemen kommer att sluta vara några problem, bara vi ändrar inställning till dem och hävdar att de inte är så farliga längre.
Och så kan man ju se det, förstås.
Med den inställningen är det givetvis även helt konsekvent att tro att havererande ekosystem inte utgör något problem för kommande generationer, bara de som lever i framtiden inte tycker att ekosystemen fungerar dåligt.
Klimatproblemet kan lösas enligt precis samma princip: Man tänker sig helt enkelt att värdet av pi är litet lägre, så minskar automatiskt solskivans storlek på himlen. På så sätt kompenseras den globala uppvärmningen, och därmed hålls jordens medeltemperatur konstant.
Smart va? Jag borde kanske bli utredare åt regeringen.
