Argument om vad som är bra respektive dåligt för miljön hör man hela tiden. Någon logik tycks mycket sällan finnas bakom hur orden används. Ofta används orden bra och miljövänlig synonymt med både bättre och mindre dåligt, liksom dåligt och miljöfarligt används synonymt med sämre eller inte lika bra.

Detta är visserligen inget unikt för prat om miljön, och mycket av vad jag kommer att säga i frågan är överförbart till annan politisk diskussion, men jag tänker här hålla mig inom den miljöpolitiska ramen.

Problemet med bra–mindre dåligt-förvirringen blir ännu värre av att det ofta inte tycks finnas några som helst kriterier för vad som egentligen är bättre eller sämre. Hur är miljön över huvud taget? Vad är bra för den egentligen? De frågorna tänker jag titta på i ett kommande inlägg. Här tänker jag däremot hålla mig till värdeutsagor.

Det är min bestämda uppfattning att man för att kunna ersätta ordet bättre med ordet bra, som många gör, måste omfatta den miljörelativistiska tesen. Annars hamnar man i en självmotsägelse, och hela den argumentation man för fram är meningslös. Man kan inte argumentera för sin sak med ett felslut!

För att tydligt illustrera varför bättre och bra inte är utbytbara, har jag konstruerat ett exempel, Berättelsen om Lilla Gud och rymdstenen. Läs det gärna innan du fortsätter med det här inlägget!

Miljövänligt är inte detsamma som mindre miljöfarligt

Poängen med Berättelsen om Lilla Gud och rymdstenen är att alldeles oavsett hur man definierar »miljö« och vad som är miljöneutralt respektive bra och dåligt, så kan ingen mindre dålig inverkan på miljön kallas bra. Precis på samma sätt kan –5 inte sägas vara ett positivt tal, bara för att det råkar vara högre än –10.

Detta innebär att mindre miljöförstöring inte är något bra, utan något bättre än mera miljöförstöring. Eller mera exakt uttryckt: det är något mindre dåligt.

Att genomföra den kullerbytta som krävs för att kalla någonting (lite) dåligt för någonting bra, genom att jämföra med någonting som är ännu sämre, kräver att miljörelativismen är sann; miljön måste i grunden vara någonting relativt, inte någonting absolut och existerande i sig.

Min tredje försöksvisa formulering av den miljörelativistiska tesen passar bra i det här sammanhanget:

Den som alltså till exempel kallar flyget för ett miljövänligt resealternativ måste med nödvändighet acceptera någon form av miljörelativistisk tes som medför att miljöns tillstånd i grunden består av vår inverkan på den, för att inte säga emot sig själv.

Den vanligaste typen av miljörelativism är att man betraktar det som en miljöneutral handling att inte förändra den inverkan som man har på miljön för tillfället. Såhär:

Ponera att du äger en fabrik som dödar 5 grodor om dagen. Att minska antalet grodor som dödas per dag till 3 är något bra, medan det är något dåligt att öka antalet grodor som dödas varje dag till 8.

Att inte påverka takten är någonting vare sig bra eller dåligt.

Fullständigt tokigt! Att döda fem grodor om dagen är inte alls någonting bra, och inte att döda tre heller. Att döda tre är däremot mindre dåligt.

Utan att som i exemplet ovan definiera värdeneutralt till hur vi påverkar miljön för tillfället, kan man omöjligtvis påstå att någonting som har negativ inverkan på miljön är bra. Det är bara mindre dåligt.

På samma sätt vore det, i berättelsen om Lilla Gud och rymdstenen, en logisk självmotsägelse för Lilla Gud att betrakta alternativ (b) som någonting bra, bara för att det var alternativ (a) som var på väg att inträffa. Om inte miljörelativismen är sann!

Frågan man alltså bör ställa till de som hävdar att minskad miljöförstöring är bra istället för mindre dåligt (eller »bättre«) är:

Svarar personen nej är han eller hon fast i en självmotsägelse.

Svarar personen ja är de miljörelativister och hör inte hemma i seriös politisk diskussion.

(Detta är en illustration av ett argument som i inlägget Miljörelativism och värdeutsagor.)

Berättelsen utspelar sig i en mycket speciell värld. För att försöka avpolitisera den, handlar det om ett naturtillstånd utan mänsklig civilisation. Med en sådan hypotetisk miljö tror jag det blir lättare att föra och framföra en saklig teoretisk diskussion, eftersom den som underlag helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten och saknar politisk betydelse.

I vår lilla värld lever alltså alla varelser i vad vi kan kalla ett naturtillstånd. Rävar äter harar, harar äter växter och växter äter det vad som förmultnat bland bakterier och svampar. Världen befinner sig i ekologisk balans, skulle man kunna säga, och ingen varelse har förmågan att på något organiserat sätt göra åverkan på den balansen. Förutom du.

Du är nämligen Lilla Gud, en allseende världsväktare som emellanåt får möjlighet att ingripa i världens gång på olika sätt. Till din hjälp har du ditt förnuft och ett tyvärr ganska komplext känsloliv.

Vissa saker har du klart för dig. Bland annat har du ett hum om ungefär vad som är bra, neutralt respektive dåligt.

Nästan alla lär vara överens med mig om att om någonting inträffar utan att påverka livet i vår värld över huvud taget, så vore det vare sig bra eller dåligt, utan värdeneutralt.

De flesta är nog också överens med mig om att händelser som orsakar onödigt lidande är dåliga; visserligen måste allt lidande med nödvändighet vara orsakat av »naturliga« orsaker i den här världen, men jag känner inte till några rationellt sunda argument som talar för att allting som sker av naturen är någonting bra.

Ett sådant sätt att värdera händelser är till och med självmotsägande. Om allting som äger rum sker av naturliga orsaker, och allting som har naturliga orsaker är någonting bra, då är allting som sker bra. I så fall saknar ordet »bra« innebörd, och att säga att någonting är bra, dåligt eller värdeneutralt blir meningslöst.

Av att onödigt lidande är dåligt följer att någonting som förhindrar onödigt lidande är bra.

Nu råkar det vara så att du, Lilla Gud, strax kommer få möjlighet att ingripa i världens gång. En rätt så stor rymdsten är på väg att passera mycket nära månen.

Du kan låta bli att göra någonting. I så fall kommer vår värld inte att påverkas på något sätt alls. Det vore vare sig bra eller dåligt. Men av någon anledning har du också exakt fyra alternativ till att inte göra någonting. Du kan istället:

1. spränga månen med stenen och orsaka ett fruktansvärt lidande på jorden;
2. flytta månbanan närmare jorden med stenen på ett sätt som förändrar livsvillkoren till det sämre, och därmed orsaka måttligt lidande;
3. flytta månbanan lite längre ifrån jorden med stenen på ett sätt som råkar göra livsvillkoren litet bättre än de är just nu, och alltså öka välbefinnandet för alla varelser något; eller
4. göra kometen till en ny måne och därmed genom gudomlig försyn öka välbefinnandet för alla varelser till en nästan euforisk nivå.

Förutom vad som beskrivits så förändras ingenting, oavsett vad du väljer att göra eller inte.

Lilla Gud skrider till verket

Ponera nu att du bestämmer dig för att genomföra alternativ (c) och börjar omsätta beslutet i praktiken. Du håller alltså på att genomföra någonting bra, eftersom det kommer att vara positivt för världen.

Mitt i arbetet med att förändra stenens bana genom rymden så drabbas du plötsligt av tvivel. Ska du inte välja (d) istället, så att allting blir ännu bättre än vad du redan tänkt? Du känner dig lite dum som inte gjort det bästa redan från början, men vill inte riktigt erkänna ditt missgrepp.

Tvivlen skär till slut så djupt i din gudomliga natur att du blir frustrerad och arg: Nej för Lilla Fan, (a) får det bli, jag vill göra något riktigt sämre istället, lid, lid ditt förbannade naturtillstånd!

Den första frågan, är om (a) ett sämre alternativ än de övriga. Nå?

Ja, givetvis! Av vad du har att välja mellan är det till och med sämst.

Är det även sämre än att göra ingenting alls?

Absolut! Du är allseende i åtminstone den här frågan, och vet faktiskt vad konsekvenserna kommer bli av att göra ingenting, liksom att göra någonting. Att låta saker fortgå utan att göra någonting är vare sig bra eller dåligt, men konsekvenserna av att göra ingenting alls är definitivt bättre än de av (a) och sämre än de av (d).

Men nu har du bestämt dig för (a). Du ändrar alltså rymdstenens bana, så att den till slut kommer att förstöra månen på ett sätt som orsakar enormt lidande på jorden.

Efter ett par dagar av liten gudomlig vila, känner du ändå ett obehagligt sting av dåligt samvete. O, allt detta lidande som kommer orsakas!

Du lindrar samvetet genom att ännu en gång förändra kometbanan, så att (b) kommer att inträffa.

Nu har du valt att göra någonting bättre, för alternativ (b) är inte lika dåligt som (a).

Men är det som kommer att inträffa verkligen något bra?

Det är dags att införa ett nytt begrepp. Ordet miljörelativism verkar vara ledigt för tillfället när jag gör en Google-sökning, och nu tänker jag ge det en innebörd. Mycket av vad jag tänker skriva här i framtiden kommer att bli tydligare med det här ordet i bakfickan. Detta är också första steget mot att realisera vad ordet Sägen står för i bloggens slogan.

I framtida inlägg kommer jag mera djupgående att gå in på vad jag menar att miljörelativism är (och varför den är tokig). Huvudsyftet med detta inlägg är dock endast att försöksvis formulera en miljörelativistisk huvudtes, som rimligtvis kommer att formuleras både bättre och annorlunda i framtiden.

Varför ett jobbigt nytt ord?

Syftet är att fånga in en underförstådd premiss som jag tycker förekommer i många argument för diverse miljöpolitiska åtgärder. Om den tes jag lägger fram kan bevisas vara en nödvändig förutsättning för ett arguments giltighet, är detta argument ogiltigt eller dess slutsatser falska såtillvida att den miljörelativistiska tesen är falsk.

Det rent praktiska syftet på längre sikt är alltså att en gång för alla, och i grunden, göra upp med en lång rad underliga argument som förekommer inom miljöpolitisk debatt.

Att fullständigt falsifiera tesen är antagligen inte genomförbart, åtminstone inte av mig. Däremot tror jag att den världsuppfattning som skulle krävas för att omfatta tesen, tillhör en sådan liten akademisk-filosofisk minoritet, att ingen som skulle kunna tänkas hålla den för sann tillhör någon kategori med nämnvärt inflytande i aktuella miljöpolitiska diskussioner.

Det främsta användningsområdet kommer alltså att vara att kunna sätta fingret på en självmotsägelse som förekommer i många argument vilka vanligtvis framförs av sådana som definitivt inte håller tesen för att vara sann, men som trots detta för fram argument som kräver att den är sann. Och självmotsägelser är inte särskilt bra när man vill argumentera för någonting.

Den miljörelativistiska tesen

Den provisoriska formulering jag utgår ifrån ser ut som följer:

Lägg noga märke till att detta inte handlar om någon deskriptiv relativism; tesen säger inte att olika människor ser olika på miljön, att de vet olika saker om den, eller att de tror att den är på olika sätt. Istället säger den att miljön helt eller till en avgörande del är att vi mäter eller räknar den. Närmare bestämt är tesens kärna: Hur miljön är, det är direkt avhängigt inomkulturella, samhälleliga och sociala företeelser. När samhällssynen på miljön förändras, förändras omedelbart miljön. Ingen behöver göra någonting med den, utan det sker automatiskt av naturen.

Exempel på vad tesen leder till, om den är sann, är att man utan att ändra längden på en meter skulle kunna bestämma i riksdagen hur många meter högt Kebnekaise faktiskt är, lagstifta och efterleva att pi är 2,14 istället och ändå rita perfekta cirklar, eller bestämma hur många grisar som får plats på en kvadratmeter utan att det blir trångt. Även sådana påståenden som att antalet träd i skogen är större om aktieindex stiger, eller att 500 ton koldioxid skulle ha mindre effekt på klimatet om BNP är högre istället för lägre, tillhör vad MR säger är sanna.

Miljörelativism som motsats till miljörealism

Även om detta fångar in stora, eller alla, delar av vad som avses, är det knappast den bästa formulering man kan tänka sig. Att omformulera MR som en antites till en miljörealistisk tes kanske inte blir tydligare, men kan ändå verka förtydligande. En sådan miljörealistisk tes kan i sin tur försöksvis formuleras som följer:

Den miljörelativistiska tesen som motsats till MO skulle därmed kunna sammanfattas i påståendet MO är falsk, men det blir inte särskilt tydligt. Därför föreslår jag någonting mera specifikt.

Rimliga invändningar emot MO

Det här avsnittet är av en mera filosofisk karaktär, och inte nödvändigt att läsa för den som saknar intresset.

Vid det här laget bör jag nämligen påpeka att jag förutsätter att miljön faktiskt existerar och är fysisk till sin karaktär. En dualist skulle eventuellt kunna invända att själar existerar i miljön och därmed påverkar den, trots att dessa inte består av materia. Det är också en rimlig invändning.

Men den typ av själatro som krävs för att argumentera emot miljörealismen är sådan att den med nödvändighet måste omfatta till exempel healing, eller att vi kan göra hur vi vill med miljön och sedan be till Gud, så fixar han biffen.

I slutändan tror jag ändå att de flesta som tror att levande varelser har icke-materiella själar accepterar påståendet att det är direkta fysiskt miljöpåverkande faktorer som ytterst och allena avgör hur miljön förändras av oss människor.

Det finns fler filosofiska tankeströmningar som skulle kunna ha problem med MO, däribland metafysiska idealister och antirealister. Idealister tror inte att någon fysisk värld existerar över huvud taget, medan antirealister kan sägas ha det gemensamt med varandra att de inte tror på någon objektiv sanning över huvud taget.

I båda fallen är jag övertygad om att nästan alla som tillhör dessa tankeströmningar antingen skulle kunna omfatta en alternativt formulerad miljörealistiskt tes, eller åtminstone godta att den miljörelativistiska tesen är ett meningslöst påstående, förutsatt att de inte förstås ser politisk diskussion som någonting fullkomligt meningslöst och håller sig borta ifrån sådan tidsspillan.

På svenska, tack

Nu tänker jag göra det lite enklare för mig själv (och kanske för dig också) och tala vanlig svenska. Den miljörelativistiska tesen kan också beskrivas ungefär såhär:

Alltså: Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.

Till sist bör också nämnas att den miljörelativistiska tesen inte heller uttalar sig om kausalitet. Det är givetvis så att om någon har råd att avverka skog och detta är lönsamt, så kan någon komma att göra det. Men detta är inte något direkt förhållande på det sätt som tesen avser, utan beskriver ett händelseförlopp, där det som i slutändan har miljöpåverkan inte är vad det kostade, utan den fysiska miljöpåverkan som en såg har på träd.

Miljörelativismen som tes tycks kanske vara både tillskruvad och konstig. Det är den också! Tyvärr är det samtidigt förbannat vanligt att olika politiska argument faktiskt förutsätter att den är sann!

I framtida inlägg kommer jag att ge exempel på just detta, samt på längre sikt även se om jag klarar av att formulera den bättre än jag redan gjort.