I dag spinner jag helt utan att skämmas vidare på ett inlägg av Anders Utbult på Alliansfritt Sverige. Han har hittat ett märkligt litet klipp ur en intervju med Maud Olofsson. I klippet pratar hon (förstås) om Miljöpartiet som (givetvis) är både socialistiskt och antiliberalt.

Inget nytt under solen. Mera intressant blir det dock när man sedan tittar på den andra delen av intervjun, där hon frågas ut om det borgerliga blockets energiuppgörelse istället.

I det första klippet meddelar Maud nämligen att Miljöpartiet inte kan kalla sig liberalt, eftersom partiet är emot »alla valfrihetsreformer som vi genomför«, då det är »emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng«. Jaså?

Vi måste för en stund bortse från att fria vårdval och »lagen om valfrihet« nog måste sägas vara samma reform. Vi måste även bortse från att man kan motsätta sig en reform av andra skäl än att den utformats i enlighet med något slags liberala ideal.

Tyvärr tvingas vi även bortse från att man inte är emot valfrihet bara för att man vill sänka tjänstemomsen för alla tjänster, istället för att ge bidrag för enbart de tjänster som kallas hushållsnära.

Istället är vi utlämnade åt den väg Kristina Lagerström väljer genom intervjun, när hon frågar Maud vad det här med att Miljöpartiet skulle vara emot friskolor egentligen handlar om.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Det är bäst att snabbt få sakfrågan ur vägen, eftersom det inte är friskolor jag tänkte skriva om. Tanken är att om en friskola går med vinst samtidigt som kvalitetskraven inte uppfylls, så ska vinsten användas för att åtgärda bristerna.

Alltså ska det inte gå att lyfta ut en eventuell vinst ur företaget om undervisningen är för dålig. Detta är värre än kommunism (och Jan Björklund är värre än Stalin).

Vad gäller Miljöpartiets politik så förstår vi förstås hur Maud menar. Om några partier kompromissar fram en överenskommelse, så står de givetvis bakom det som överenskommelsen innehåller. Så när tre partier som tycker olika – de rödgröna – kompromissat i någon fråga, så har de därefter samma partipolitik.

Låt mig säga detta på det tautologiska luftspråk politiker ofta använder när de saknar argument: Är man överens så är man överens; man kan ju inte på samma gång tycka både på ett sätt och på ett annat sätt.

På så vis blev Miljöpartiet – som tidigare varit för friskolor – plötsligt värsta sortens friskolemotståndare. Värre än kommunister.

Vi kan se det ur ett väljarperspektiv. Det som då blir avgörande är till vilken grad väljarna kan påverka blockens politik. Om man genom att rösta på Miljöpartiet kan påverka det rödgröna blockets politik i riktning mot Miljöpartiets, då har Maud fel.

Om det däremot är omöjligt, då har hon istället rätt.

Eftersom Miljöpartiet inte har någon egen politik längre – de har ju kompromissat – så är det omöjligt att påverka de rödgröna genom att rösta grönt. Detsamma gäller förstås Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som även de har kompromissat.

Vilket av de rödgröna partierna man än röstar på, så förblir blockets politik alltså densamma. Partierna driver nämligen var för sig exakt samma politik, så det finns inga riktningar att påverka samarbetet i.

Håller då det resonemanget? Nej. Det är givetvis helt uppåt väggarna. Men när olika företrädare för Centerpartiet upprepade gånger anklagats för att ljuga om Miljöpartiets politik, så har de intygat att de absolut inte ljuger. Därför vill jag inte vara så snabb med att påstå att det handlar om en lögn.

Vad hon säger är visserligen inte sant, men om hon själv ändå tror på det, så kan man ju inte kalla det för en lögn. Jag tycker nämligen inte att det räcker med att man påstår någonting som inte är sant för att det ska kallas lögn – man måste även veta om att det inte är sant.

Så vi tar för givet att hon menar allvar, och går vidare till nästa del av intervjun.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

Här försöker hon ljuga, men misslyckas. Centerpartiet tror ju visst på kärnkraft! Kompromissen i energifrågan innebär nämligen, enligt henne själv, att partiet numera tycker likadant som de övriga i det borgerliga blocket. Detta eftersom Centerpartiet står bakom kompromissen.

I verkligheten driver Centerpartiet givetvis inte samma politik som Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Min bestämda uppfattning är istället att om man röstar på Centerpartiet så påverkar man därigenom det borgerliga blockets politik.

Men Maud har redan gjort klart att hon inte tycker det fungerar så. Enligt hennes egen syn på blockpolitiken, så är en röst på Centerpartiet liktydig med en röst på Moderaterna.

Väger vi då in att Centerpartiet kanske inte kommer få vara kvar i riksdagen till hösten, så finner vi att man som centerpartist borde rösta på Moderaterna eller Folkpartiet. De partierna är mycket säkrare kort, för om Centerpartiet åker ur riksdagen så blir ju deras väljare utan representation i riksdagen.

Moderaterna och Folkpartiet riskerar däremot knappast att åka ur riksdagen. Dessutom driver de samma politik som Centerpartiet, till exempel i kärnkraftsfrågan, eftersom man kompromissat och kommit överens. Moderaterna och Folkpartiet är alltså de bästa alternativen för centerväljare.

Nu fungerar det självfallet inte på det viset, som tur är. Ju fler som röstar på Centerpartiet, desto större inverkan får detta på det borgerliga blockets förda politik. Detsamma gäller givetvis alla andra partier i riksdagen. Även Miljöpartiet.

Men Maud tycks vara av en annan uppfattning. Och hon har fel. Det är därför jag säger att hon försöker ljuga men misslyckas; hon råkar istället säga som det faktiskt är.

Eller har jag fel? Ljuger hon om Miljöpartiet nu igen?

Här följer en transkription av båda klippen ur intervjun. Jag misstänker att de egentligen följer direkt på varandra. (Uppdatering: Det gjorde de inte. Jag snubblade över hela intervjun på SVTPlay.) Vissa frågor är otrevliga och onödigt personfixerade, till exempel den första. Jämför gärna även vad Kristina säger, hon som intervjuar, med opinionskurvorna nedan, som bygger på data från SVT:s sammanvägning av opinionsundersökningar.

Kristina: Det går ju väldigt bra för Miljöpartiet, å andra sidan. Det är ju de som klättrar mest i opinionsundersökningar. Vad har Maria Wetterstrand som inte du har?

Maud: Ja, det är inte min sak att säga det. Men däremot så tror jag att det är viktigt att se, att det finns två gröna partier, ett är socialistiskt och ett är liberalt, och det är… (avbryts)

Kristina: De kallar sig själva för liberalt, Miljöpartiet?

Maud: Ja, men då kan man inte vara emot alla valfrihetsreformer som vi genomför. Då kan man inte vara emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng. Det går inte ihop att säga att man är liberal om man är emot allt detta.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Kristina: Hur mycket energi har du?

Maud: (skrattar) Jag tror: Väldigt mycket!

Kristina: Du har tio kärnkraftskreaktorer också.

Maud: Ja.

Kristina: Ska du trycka på knappen i morgon och säga ja till ny kärnkraft?

Maud: Ja, det är ju inte jag som röstar. Vi har en energiuppgörelse som innebär att vi förenar det som jag tror mest på – nämligen det förnybara, det hållbara och energieffektivisering – men där vi också öppnar upp för att: Om man i en framtid vill byta ut gamla reaktorer så kan man få göra det, men då ska det ske utan subventioner, och också med ökade krav på att betala för säkerheten.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

För det är ju så med kommunister.

De senaste dagarna har det i nyhetssändningar, i kärnkraftsdebatten i går och i flera debattartiklar meddelats att Peter Eriksson inte vill ha några stödsystem för förnybar energiproduktion, och att han vill avskaffa elcertifikaten.

Detta meddelas med hänvisning till Uppdrag Granskning från den 5 maj, vilket granskade vad elcertifikaten egentligen använts till. Du kan se programmet till och med den 9 juli på SVTPlay.

Sedan elcertifikatsystemet infördes 2003, så har 27 miljarder i subventioner delats ut av Energimyndigheten. Av de miljarderna har 20 inte gått till nybyggnation, utan till exempel till små vattenkraftverk som byggdes på 1940-talet.

Från år 2012 ska det dock inte gå att göra så längre. Istället kommer det krävas antingen ny produktion eller också en effektökning för att man ska få certifikat. Så den vägen hinner nog bara ytterligare några få bidragsmiljarder flyga.

Men det finns sätt att komma runt begränsningen. Detta är speaker-texten i reportaget:

Speaker: Avestaforsens kraftverk i Dalälven är ungefär lika gammal som den här inspelningen av Avestaforsens brus [dragspelsmusik]. Ägaren Fortum gjorde för ett par år sedan en ombyggnad av kraftstationen. Det blev regeringens representant som fick trycka på knappen, och han talade gärna om ny grön el.

Ola Alterå (C): Det är naturligtvis roligt att få inviga en ny kraftanläggning, och dessutom en som är en sådan tydlig del av en hållbar energiframtid, genom att nyttja våra förnybara naturresurser, och sedan dessutom göra det på ett mera effektivt sätt.

Speaker: Och i ansökan om elcertifikat upptäcker vi något märkligt. Här beskrivs kraftverket från 1950-talet som en anläggning som »tagits i drift för första gången efter utgången av 2002¹« – som något helt nytt!

Ombyggnaden gjorde att elproduktionen ökade en del. Men genom att kalla hela kraftverket nytt, så får man stödpengar – inte bara för den mindre delen, av ny ökad elproduktion – utan för all el, gammal som ny.

I just Avesta fick man subventioner för fem gånger mera el än den nya produktionen, men i statistiken är all denna el ny. På så vis fick Fortum över 700 miljoner i elcertifikat för en investering på 350 miljoner.

De hittade fler exempel på gamla kraftverk som fått subventions­pengar.

Vid ett vattenkraftverk hade man beviljat elcertifikat för att bygga en ny turbin, vid sidan av de två befintliga. Produktionen kommer på så vis att öka med 28 GWh, och bygget beräknas kosta en halv miljard.

Men elcertifikat har sökts och beviljats för 269 GWh! Jämfört med storleken på investeringen kan EON alltså plocka ut tre gånger så mycket skattepengar.

Det nämndes förstås fler exempel i programmet, men ett får räcka. Helt perfekt verkar systemet inte fungera. Men givetvis ska vi inte glömma bort att 24 procent av certifikaten gått till ny elproduktion.

Efter reportaget genomförs en omlott-intervju med flera politiker. Nedan följer vad Peter sade. Sök noggrant efter avskaffanden av elcertifikat.

Vad tycker du om elcertifikaten?

– Jag tycker det är ett väldigt dåligt system. Jag har blivit mer och mer övertygad om det de senaste åren. Vi behöver ett stödsystem för att det ska hända någonting med att få en omställning i energisystemet. Men det system som vi har haft i Sverige under ganska många år nu, det har inte fungerat, det har varit ineffektivt, och pengarna har använts på ett alldeles för slarvigt sätt.

– Jag läste nyligen en stor forskningsrapport som EU-kommissionen har sponsrat. De har gått igenom de olika stödsystemen i Europa. Det visade sig att det finns en väldigt stor skillnad på hur effektiva de här stödsystemen är, och det som vi har i Sverige är ett av de mest ineffektiva som finns. Det har inte lett till en omställning som det skulle göra, det har inte minskat utsläppen som det skulle göra, och det har blivit dyrt för samhället och för konsumenterna. Så det finns andra system och andra sätt att göra det här på som är mycket bättre.

Är man mera uppmärksam än en stackars död struts, så märker man nog att han inte pratar om att avskaffa stödsystemet, utan om att ändra på reglerna eller byta ut det mot något annat som fungerar bättre.

Någon kanske vill vara en petimäter och påpeka att för att ersätta så måste man faktiskt avskaffa först. Så är det förstås.

Men i sådana fall är det också berättigat att kritisera regeringen för viljan att avskaffa åt höger och vänster. Till exempel har de avskaffat medicinförsäljningen (för att ersätta den med en avreglerad), avskaffat städbranschen (för att ersätta den med en subventionerad), upprepade gånger avskaffat inkomstskatteavdragen (för att ersätta dem med större avdrag), avskaffat sjukförsäkringssystemet (för att ersätta det med ett annat), avskaffat… ja, ni fattar.

Poängen är att om man kritiserar en person för att vilja avskaffa, men förtiger att personen i själva verket vill ersätta med något som har samma huvudsyfte, så angriper man en halmgubbe. Angriper man en halmgubbe så diskuterar man inte i sak, och diskuterar man inte i sak så kan man inte heller ha rätt i sak.

Med andra ord har man per definition fel.

Systemet med elcertifikat är å andra sidan en av Centerpartiets älsklingar, och självfallet är syftet mycket bra. Ny grön el är bra. Trots att Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna egentligen är alldeles emot systemet, så lyckades Centerpartiet driva igenom att det skulle få vara kvar i energiöverenskommelsen.

Skänk Centerpartiets nya inställning till kärnkraftsfrågan en tanke, så förstår du säkert vad det var som fick åtminstone Folkpartiet och Moderaterna att ändå acceptera elcertifikaten.

Nåväl. I samband med att programmet sändes, ställde Peter tre frågor till Maud om detta:

1. Hur stor andel av elcertifikaten som utfärdats under 2009 har tilldelats elproduktion som fanns i drift redan före elcertifikatssystemet infördes 2003?
2. Har ministern för avsikt att låta gamla anläggningar även fortsättningsvis få elcertifikat för den befintliga produktionsvolymen när anläggningar byggs om?
3. Gör näringsministern fortfarande bedömningen att elcertifikaten är ett effektivt styrmedel för att stimulera utbyggnad av förnybar elproduktion?

Svaret får han här, i en liten interpellationsdebatt. Av 15,6 terawattimmar förnybar el som producerades under 2009, var 3,7 från nya anläggningar. Det är förstås knappt 24 procent, vilket märkligt nog stämmer med reportaget. Av dessa 15,6 timmar så var 9,1 nya sedan 2002, alltså drygt 58 procent.

Replikskiftet (som jag länkade till i förra stycket) är intressant. Jag kan givetvis inte återge allt som sades, så jag får hålla mig till det som är mest relevant för inlägget.

Maud ger mig bland annat stöd för att tro att det inom Centerpartiet inte finns någonting som är att ersätta. Medan vi andra talar om att ersätta eller byta ut, så ser de hur någonting först avskaffas och sedan hur någonting nytt byggs upp istället. Före och efter har ingen koppling till vartannat.

Jag såg programmet, och Avestaforsens vattenkraftverk nämndes som ett exempel som var skräckinjagande. Hela detta kraftverk är totalt utbytt. Det är ett nytt kraftverk, men det stod ett där förut. Frågan är: Hur ska man se på det? Jag tycker att det är bra att vi byter ut det när vi redan har skadat naturen och gör det på samma ställe. Vi stimulerar ny teknik som ger en ökad produktion och ser också till att vi får mer för de pengar vi satsar.

Låter min tolkning långsökt? Den påminner snarast om en vantolkning av Herakleitos eller David Humes teorier om identitet. »Allting flyter« och så där. Så jag har faktiskt en litet rimligare tolkning på lager.

Eftersom man får statligt bidrag för hela nybygget, efter att ha rivit ned det gamla, så är det bygga som är syftet med bidragen. Inte öka elproduktionen.

Gissar jag rätt, så beskriver Centerpartiet översubventioneringen av byggen, snarare än av ny elproduktion, som att man gillar ny grön el. För det är uppenbarligen att det byggs som är det viktiga, inte att vi får mera grön el. Bidragen är ju riktade så. Dessutom är det ju bättre för BNP om man bygger litet i onödan ibland.

Det finns här en kul parallell till hur Centerpartiet talar om frågan med utsläpp och bilar. De säger: Till skillnad från Miljöpartiet älskar vi bilar och hatar utsläpp! Sedan illustrerar de hur utsläppsfientliga och automofila de är genom att motsätta sig höjd skatt på utsläpp.

De gör alltså tvärtemot, precis som de brukar.

Förlåt mig, jag kommer av mig. Nu ska jag komma till saken. Vad sade egentligen Peter?

Replikskiftet i riksdagen går i praktiken att sammanfatta i två slag:

1. Peter hänvisar, precis som han gjorde i Uppdrag Granskning, till forskningsrapporter som visar att andra stödsystem är mycket bättre än det svenska elcertifikatsystemet. Sedan frågar han Maud upprepade gånger om hon har något stöd i forskning, för sitt påstående att det svenska elcertifikatsystemet är överlägset alla andra stödsystem – och i så fall vilken forskning.
2. Maud svarar inte på den frågan, utan frågar istället Peter upprepade gånger vad han egentligen vill – vill han ha elcertifikat, eller vill han ha feed in-system? Hon konstaterar sedan i sin slutreplik att han inte givit något svar.

Alltså kan vi sluta oss till det följande:

• Är avskaffa och ersätta samma sak? Nej.
• Sade Peter i Uppdrag Granskning att han vill avskaffa elcertifikatsystemet? Nej.
• Skrev han det i sin interpellation? Nej.
• Sade han det i replikskiftet? Nej.
• Bekräftar Maud den bilden? Ja.

Så nu kan vi lägga det till handlingarna.

Däremot kvarstår frågan om huruvida det finns något effektivare stödsystem. Ponera att vi faktiskt upptäcker eller hittar på ett.

Kommer i sådana fall Centerpartiet att vilja ersätta elcertifikatsystemet med det här nya och bättre?

Nej! Att ersätta vore ju att avskaffa elcertifikaten. Det får man ju inte.

När jag ändå är igång kan jag lika gärna slänga in det här. Vet ni vad Maud Olofsson sade i programmet? Så här!

Reporter: Är det rimligt att konsumenterna ska betala en stor del till elbolagsjättarna?

Maud: Men man ska komma ihåg att investera i ny energi, det kostar pengar. Om vi får det på vår räkning eller om vi får det på skattesedeln, det spelar ju inte så stor roll, för det är samma pengar.

Nästa gång ni hör en företrädare för Centerpartiet säga att staten är ineffektiv och att marknaden ger mer för pengarna, hälsa då från Maud.

1. Ordalydelsen i citatet är hämtad från ansökan, vilken visas på bild i programmet. Speakerrösten säger egentligen: »tagits i drift efter 2002«. ↩

För ett par dagar sedan berättade jag att Maud Olofsson ljuger när hon säger att Centerpartiet inte vill ha 105 öre i höjd bensinskatt. Därför var det även en lögn när hon påstod att Tomas Östros ljög, då han nämnde just detta i Agenda i söndags. Anledningen till att jag skrev det, var att Centerpartiet på sin hemsida faktiskt presenterat en sådan höjning, precis som all annan politik partiet driver, och det under rubriken Koldioxidskatt i avdelningen Vår politik. Relativt tydligt.

Björn Fridén på Alliansfritt Sverige har också grävt litet, verkar det som, och lyckats hitta ett besked från den 25 november där Centerpartiets förtroenderåd ställer sig bakom en bensinprishöjning på 105 öre.

Så här skriver Björn:

Enligt Centerpartiets egna stadgar är Förtroenderådet "det näst högsta beslutande organet och består av 50 ombud från distrikten samt representanter för syskonen. Partiordföranden är ordförande för Förtroenderådet". I brist på partikongress bestämmer således Förtroenderådet.

Alltså: Partiledningen står visst bakom skattepolitiska arbetsgruppens förslag om höjt bensinpris med 105 öre litern. Inget annat.

Jag vågar påstå att när det både fanns beslut från förtroenderådet om att driva höjningen, och samma höjning fanns listad som partiets politik på deras officiella hemsida, då finns det ingen anledning att tveka.

Centerpartiet har nu alltså backat undan från sin egen politik och börjat förneka att den någonsin varit deras. Av en ren slump gjorde de detta i exakt samma ögonblick som det rödgröna samarbetet föreslog en lägre (och därmed sämre) höjning, vilket Centerpartiet omedelbart gick ut i media och kritiserade – det är för litet, och så är det för mycket, menade de.

Först lät det konstigt att de sade emot sig själva på det viset. Men nu är det tydligt att det i själva verket var ganska konsistent. De vill faktiskt själva ha en både högre och lägre bensinskattehöjning, alldeles på en och samma gång.

För övrigt försvarade Maud i går partivännen och infrastrukturministern Åsa Torstensson. Åsa råkade i blåsväder när hon tidigare kritiserade det rödgröna förslaget att påbörja byggandet av en höghastighetsbana mellan Stockholm och Göteborg, och det i båda ändar samtidigt. Den ena av dessa två första sträckor kommer att bli Göteborg–Borås:

– Jag måste ställa frågan högt: Vad ska göteborgarna göra i Borås?

Varje år sker 9,5 miljoner pendelresor på den sträckan, som är Sveriges tredje mest pendlade. Kan vara bra att veta för en infrastrukturminister, tänker man sig. Annars är ju risken att politiken blir förfuskad.

När regeringen i går åkte på tågturné och kampanjade på temat »Nej till oppositionen«, så stannade de bland annat till i just Borås. Maud försökte bortförklara Åsas uttalande så här (även detta framlyft av Alliansfritt):

– Det är klart att alla vill till Borås, och det vill också Åsa Torstensson eftersom hon kommer hit i morgon. Vad hon sa på presskonferensen – som jag ju själv var med på – det var ju att om man säger att man ska bygga höghastighetståg, och så bygger man en bana som det tar sex och en halv minuter att åka, då är det inte ett höghastighetståg.

Tom Andersson sätter fingret på Mauds spårfel:

Som partiledare och som försvarare av en egen minister borde man komma på något bättre än en dålig nödlögn som denna. Att sträckan Borås–Göteborg tar ca 30 minuter med höghastighetståg med stopp på vägen, borde hon veta.

För att klara sträckan mellan Göteborg och Borås på 390 sekunder, så måste man ha ett magiskt superdupertåg som går tre gånger snabbare än vanliga höghastighetståg, faktiskt ungefär 600 kilometer i timmen i medelfart. Detta futuristiska snälltåg har redan fått en beundrarsida på Facebook. Gå med och beundra!

Och märkligare blir det. I dag skriver Tom mera, och uppmärksammar att Maud tror att Alliansen föreslagit byggandet av samma tågsträckning.

Att döma av Centerpartiets uttalanden den senaste tiden, så verkar allt det följande vara sant enligt dem, på en och samma gång:

1. Centerpartiet vill höja bensinskatten med 105 öre.
2. Centerpartiet vill inte höja bensinskatten med 105 öre.
3. 49 öre högre bensinpris är för mycket.
4. 49 öre högre bensinpris är för litet.
5. Alliansen har lagt fram satsningar på Götalandsbanan.
6. Alliansen har inte lagt fram satsningar på Götalandsbanan.

Och listan är givetvis egentligen längre. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Centerpartiet har kommit i trotsåldern.

Uppdatering 16.35. Kolla gärna även in Christian Valterssons inlägg om bensinskattefiaskot, samt Alliansfritts uppföljare som finns länkat nedan.

Uppdaterat 14.37. I dagens Expressen säger Maud Olofsson så här om Thomas Östros påstående i Agenda i går att hon vill höja bensinskatten med en krona:

– Jag har inte sagt det och det finns inget sådant stämmobeslut. Det är ett otroligt svaghetstecken att han måste ljuga för att klara debatten om bensinskatten, sa hon till Expressen sent i går kväll.

Maud Olofsson anklagade honom gång på gång för att ljuga inför tittarna.

– Han ljuger, det är vad han gör. Han ljuger. Det är inte acceptabelt, sa hon.

Frågan är vem det egentligen är som ljuger, och varför Centerpartiet med udden riktad mot Miljöpartiet egentligen börjat tjata om mörkläggning av politik. Jag ska komma till det. Först en resumé:

Där tyckte jag historien började se mystisk ut, och försökte ta reda vad som egentligen gäller. Därmed blev allt ännu underligare, för de där »bevisen« visade sig faktiskt motbevisa Centerpartiets hittepå.

Nåväl, tyckte jag till slut, även ankor dör.

Men när sedan Åsa Torstensson plötsligt bara blev tvungen att »ställa frågan högt«, då blev det för absurt för mig. I mitt stilla storhetsvansinne blev jag helt enkelt tvungen att försöka ursäkta dem litet.

Så nu går jag vidare. Och tar mig an nästa fråga. ,)

Miljöpartiet vill ha höjd koldioxidskatt. I det rödgröna samarbetet har en höjning av skatten med 17 öre drivits igenom, och utslaget på bensinpriset kommer att bli 49 öre. I månaden handlar det därmed om en ökad bensinkostnad med en knapp femtiolapp för genomsnittsbilisten – om man inte väljer att köpa mindre bensin, vilket liksom är tanken.

Sämst insikt i svensk inrikespolitik visade sig omedelbart statsminister Fredrik Reinfeldt själv ha, som kallade höjningen för »Mona Sahlins råsop i magen på vanligt folk«, trots att hon inte är språkrör för Miljöpartiet. Han avslöjade även att en femtiolapp i månaden är en skattechock »för vanliga människor«, något inte ens jag som lever på enbart studiemedel upplever som särskilt träffande.

Centerpartiet förstod dock vilket parti som låg bakom höjningen: Miljöpartiet. Visserligen är det ju Socialdemokraterna som är partiets huvudmotståndare, men med tanke på deras sentida besatthet vid Miljöpartiet verkar strategier vara till för att trotsas.

Alltså kom kritiken direkt: Bara 49 öre är för litet! Tänk på klimatet! Dessutom är hela 49 öre alldeles för mycket! Tänk på skattechock!¹

Spänningen blev olidlig. Hur skulle det gå den här gången?

Jo då. Ögonblick senare grävde någon fram att Centerpartiets egen arbetsgrupp föreslagit en höjning av bensinpriset med 105 öre. Av Centerutspelet mot 49 öre koldioxidskatt blev resultatet rubriken »C mörkar höjning av bensinskatten«.

Maud Olofsson själv fick givetvis försvara sig i artikeln, för så måste det vara:

Men Centern vill inte höja bensinskatten med 1,05 kronor, menar Maud Olofsson.

– Det är ingen ståndpunkt som Centern har, utan bara en arbetsgrupp som lagt fram ett förslag […] säger hennes pressekreterare Frank Nilsson.

Eller är det Frank Nilsson som fått försvara Maud? Expressen slarvar.

Det gör Centerpartiet också. På sin hemsida har de nämligen en sida av typen Vår politik A–Ö där den politik de faktiskt driver räknas upp. Och där fanns höjning med fram till för ett par dagar sedan! Detta uppdagades av besökare som kallar sig Hans A. Bland annat citerar han:

Centerpartiet vill nå upp till de olika klimatmålen genom att bl.a. gradvis höja den inhemska koldioxidskatten fram till 2014. Det ska kosta att smutsa ner.

Centerpartiet vill sammanlagt höja koldioxidskatten med 36 öre per kg koldioxid fram till 2014 genom en höjning med 18 öre per kg koldioxid fram till 2011 och därefter 6 öre per kg koldioxid och år fram till 2014. Vi vill också verka för införandet av både en europeisk och en global miniminivå för koldioxidskatt.

Notera nu att detta alltså inte är vad någon arbetsgrupp inom partiet föreslagit, utan ett direkt citat från avdelningen Vår politik på deras egen hemsida, alltså platsen där de presenterar vilken politik de driver. Sidan finns här men är numera ändrad.

Så vad blir en höjning av koldioxidskatten med 36 öre, omräknat i bensinpris? Tja, om 17 öre på skatten blir 49 öre på priset, så tror jag nog att 36 öre på skatten ska göra strax över det dubbla för priset. Drygt en krona dyrare bensin, precis som Tomas sade i Agenda i går. Det verkar alltså som att Centerpartiet redan drev höjningen som deras arbetsgrupp föreslagit. Eller?

Men är Hans citat egentligen äkta? Tja, genom följande svar tycker jag att deras webbredaktör både bekräftar att det är sant, samt att partiet plötsligt slutat driva frågan:

Tack för att du uppmärksammade oss på att det fanns felaktigheter ute på vår webb. Detta är nu korrigerat.

När slutade de då att driva frågan om höjd koldioxidskatt? Nja, det har de egentligen aldrig gjort. Däremot får bensinpriset inte höjas så mycket som en krona längre, och redan hälften är sedan några dagar tillbaka på tok för mycket (och för litet). Åsiktsbytet verkar ha ägt rum i samma sekund som de rödgröna presenterade sitt lägre, och därmed faktiskt sämre, höjningsförslag.

Det ser sannerligen ut som att de mörkar sin egen politik.

Men ändå tycker jag inte att »mörkning« är någon träffande beskrivning! Att de ändrar sig så här handlar rimligtvis om något annat.

Det är nämligen helt uppenbart att det här lilla undanskuffade regeringspartiet gått i opposition mot oppositionen.

Tidigare har jag ju vid flera tillfällen skrivit att Centerpartiet sakta men säkert tvingas se sin politik ätas upp av andra partier, så att ingenting blir kvar åt dem. På den punkten hade jag nog faktiskt fel, det erkänner jag.

Detta kan nämligen inte vara något annat än en medveten taktik; så fort oppositionen lägger fram något förslag som ens liknar Centerpartiets litet grand, så överger de samma politik och går ut i media med budskapet att den är livsfarlig.

Det är dock svårt att beskriva en sådan kampanjstrategi som något annat än sällsam.

Här följer hela Centerpartiets presentation av vad de vill göra med koldioxidskatten. Först före »korrigeringen«:

Koldioxidskatt

Centerpartiet vill nå upp till de olika klimatmålen genom att bl.a. gradvis höja den inhemska koldioxidskatten fram till 2014. Det ska kosta att smutsa ner.

Centerpartiet vill sammanlagt höja koldioxidskatten med 36öre per kg koldioxid fram till 2014 genom en höjning med 18 öre per kg koldioxid fram till 2011 och därefter 6 öre per kg koldioxid och år fram till 2014. Vi vill också verka för införandet av både en europeisk och en global miniminivå för koldioxidskatt.

Klimatmålen måste nås genom fler effektiva åtgärder. Förutom att stimulera till investeringar i forskning och miljöteknik vill vi även fortsättningsvis genomföra en grön skatteväxling. (läs mer på Grön Skatteväxling).

Högre koldioxidskatt är gynnsam även ur ett jämställdhetsperspektiv då kvinnor som grupp åker kollektivt i större utsträckning än män som grupp. Ett högre pris på klimat- och miljöutsläpp leder till att kvinnor kan dra ekonomisk nytta av att det lönar sig mer att vara klimatmart.

Centerpartiet vill

• gradvis höja koldioxidskatten till 2014, samt verka för en europeisk miniminivå för koldioxidskatt såväl som för införandet av en global miniminivå för koldioxidskatt.

Och här är den uppdaterade versionen.

Koldioxidskatt

Centerpartiet vill nå upp till de olika klimatmålen genom att bl.a. gradvis höja den inhemska koldioxidskatten fram till 2014.

Vi vill också verka för införandet av både en europeisk och en global miniminivå för koldioxidskatt.

Klimatmålen måste nås genom fler effektiva åtgärder. Förutom att stimulera till investeringar i forskning och miljöteknik vill vi även fortsättningsvis genomföra en grön skatteväxling. Där höjda miljöskatter växlas mot andra skattesänkningar.

Grön skatteväxling är gynnsamt ur ett jämställdhetsperspektiv då kvinnor som grupp åker kollektivt i större utsträckning än män som grupp. Ett högre pris på klimat- och miljöutsläpp samtidigt som andra skatter sänks leder till att kvinnor kan dra ekonomisk nytta av att det lönar sig mer att vara klimatmart.

Centerpartiet vill

• Gradvis höja koldioxidskatten till 2014, samt verka för en europeisk miniminivå för koldioxidskatt såväl som för införandet av en global miniminivå för koldioxidskatt.

1. Christian Valtersson sammanfattar historien optimalt. ↩

Jag är inte ekonom, så kan någon hjälpa mig? Jag förstår inte vad över en miljard kronor har i SAS att göra. Maud Olofsson säger så här:

– Vår bedömning är att planen är en förutsättning för att skapa ett konkurrenskraftigt SAS och ge svenska skattebetalare en marknadsmässig avkastning på det investerade kapitalet, säger näringsminister Maud Olofsson i ett pressmeddelande.

SAS behöver sina plan för att konkurrera, jo, det verkar rimligt. Enligt GP/TT berättar hon så här också:

SAS kostnader kommer nu att minska med 20 procent, så företaget kommer att vara konkurrenskraftigt och staten få avkastning på insatt kapital, enligt Olofsson.

– Vi går in på rent affärsmässiga grunder för att vi värnar skattebetalarnas pengar, säger hon.

Och SvD:s artikel slutar med detta:

– Det känns skönt att vi trots det komplicerade ägandet kan agera så kraftfullt, säger Maud Olofsson.

Det är ju förstås fint att Maud äntligen verkar ha insett att staten kan behöva lägga sig i marknadsspelet och agera kraftfullt, för att allt inte ska gå åt skogen med miljön. Men hur legitimerar det att man håller de största avgaspruttarna under vingarna med miljard efter miljard?

Att ge pengarna åt till exempel SJ eller Banverket tycker jag vore bättre motiverat. Att subventionera flyget, som vare sig marknaden eller miljön verkar vilja ha, hur får man ihop det med att kalla sig grön och marknadsliberal centerpartist?

Jag förstår inte vad hon säger egentligen.

Men det kanske är en ekonomisk fråga förstås, och jag sysslar ju inte med ekonomi utan med etik. Hjälp!