Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millenium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.

Är marknaden demokratisk? Nja.

Det finns en rätt stor brist på individuell frihet på marknaden rent generellt. Liberaler, som vanligen varmt omhuldar värden som valfrihet, frihet, ansvar och demokrati, borde formligen kasta sig över det här problemet. Men det gör de inte.

När man köper en vara i en affär så ger man pengar till en uppsättning företag: Butiken i sig, producenterna samt ett gäng mellanhänder. Pengar är som bekant makt, och när man köper någonting så använder man sin konsumentmakt till att stödja den verksamhet som de här företagen bedriver. Det går att jämföra – om än inte jämställa – med att rösta i ett val. Man ger sitt godkännande och sin makt till andra, så att de kan fortsätta göra vad de gör.

Får vi då också reda på vad de faktiskt gör? Att människor generellt vet vad de använder sin makt till är utan tvivel ett grundläggande krav på en god demokratisk process.

Men på marknaden är möjligheten att göra medvetna och informerade val enormt mycket sämre än den är inom politiken. När du går till en affär och ska välja till exempel kaffe, så vet du knappt ett jota om konvekvenserna av vad du väljer för förpackning. Vilka är konsekvenserna av vad du väljer? Vilket företag bedriver sin verksamhet så som du tycker är bra? Vilka beter sig istället illa? Oavsett vad du tycker är bra och vad du tycker är dåligt, så saknar du möjligheten att göra ett informerat val.

Problemet är inte begränsat till kaffe, utan omfattar i praktiken nästintill all handel. Därmed finns ett ofantligt underskott på demokrati, frihet och valfrihet på marknaden.

Ett viktigt sätt att upprätthålla det här underskottet är något så simpelt som reklam. Det handlar inte om att reklam är vinklad, för det måste den få vara. Istället handlar det om att reklam som fenomen för bort fokus från maktaspekten av ett köp, för att istället sätta behovstillfredsställelse i centrum. Reklamens tanke är att visa att produkten finns och att den tillfredsställer ett upplevt behov.

Men det räcker inte. Om reklam inte i någon omfattning alls påverkade vad vi också upplever oss behöva, så hade den varit nästintill verkningslös. Den hade helt enkelt varit för dyr för att göra någon nytta. Visserligen handlar reklam till en viss grad om att styra din önskan att köpa någon viss produkt till ett visst märke, så att du inte köper av något annat företag, men det handlar i lika hög grad om att skapa efterfrågan. Det är i kraft av att reklam kan skapa efterfrågan för nya produkter som den är lönsam.

Detta är ingen väl förborgad hemlighet, eller för den delen någon galen konspirationsteori. Den som hävdar något annat gör bort sig rätt så rejält. Arbetet med att skapa marknader för nya produkter pågår hela tiden. Jag har svårt att förstå varför en del verkar vilja påskina att det skulle vara på något annat sätt. Är de oinformerade, lögnaktiga eller bara naiva? Jag vet inte.

Mera än något annat tror jag att det är genom attitydförändringar som detta marknadens demokratiska svarta hål kan avhjälpas. Fler måste uppmuntras att fundera över maktaspekten av konsumtion.

Attitydförändringar är också vad reklam handlar om. Fast åt det motsatta hållet – bort från efterfrågan på information och insyn i vad man själv väljer att ge sitt stöd, bort från ens eget maktutövande och bort från alla farliga demokratiseringar av marknaden genom ökad transparens.

Med andra ord: Reklam är inte odemokratiskt, men det är antidemokratiskt. Reklam är inte ofrihetligt, men det är antifrihetligt. Det är inte oliberalt, men det är antiliberalt.

Så vilka försvarar då den ordningen? Faktiskt inte minst uttalade liberaler.

Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten till exempel:

Men Miljöpartiet då, ibland låtsas du vara sådär storstadsliberal, men så kommer din egen politik och förstör allting.

Kolla, mediapolitiken är ju inte särskilt liberal alls. Lena skriver på Resumé och har kollat vad du egentligen tycker:

Åh. Fantastiska citat ur avsnittet "Reklam och konsumtion" från Mp:s egen webb: "Reklam försvårar ofta konsumenternas möjligheter att göra fria och upplysta val." och min personliga favorit: "Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och konstlade behov. Dessutom gynnar reklam stora och kapitalstarka företag på mindre företags bekostnad. Vi vill därför begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas."

Jag är beredd att ge henne rätt så långt att reklam inte är principiellt fel i sig. Men att hellre se en liberal och demokratisk utveckling av marknaden, än en ogenomskinlig och insynsfientlig, det är bra. Och alldeles oavsett min analys av marknadens demokratiska aspekter, så tycker jag det ger prov på en väldigt märklig inställning till vad som är liberala ideal, när man hävdar att inskränkingar av friheten att göra vilken reklam man vill står i något slags motsatsförhållande till dem. Är det alltså ickeliberalt med regler mot till exempel falsk marknadsföring, men däremot liberalism att tillåta direkta lögner?

Sofia har fel. Att verka för en demokratisering av marknaden genom att begränsa omfattningen av det som verkar i andra riktningen är förstås inte principiellt helt optimalt, åtminstone inte enligt mig. Däremot är jag övertygad om att det är nödvändigt. Vi kan inte nöja oss med flummiga plutoismer om marknadens inneboende godhet, eller för den delen det moralistiska felslutet att människors fria vilja inte kan påverkas negativt av marknadsföring eftersom alla har rätt att välja själva.

Dessutom faller större delen av de invändningar som kan resas mot reklambegränsningar om de genomförs politiskt i en demokrati. Politiken är och måste vara överordnad marknadsekonomin, för ordnar man det på något annat sätt så är det inte längre en demokrati utan marknadsfundamentalism (alltså att demokrati är rätt i kraft av att marknaden vill ha den, istället för det omvända). I en demokratisk stat är politiken den allt annat överordnade beslutsformen.

Genom demokratiska beslut kan vi därför bestämma oss för att använda marknadsekonomi som makt- och fördelningspolitiskt instrument. Jag tror det är en mycket bra idé.

Vi kan också genom demokratiska beslut välja att upphöra med att göra bruk av marknadsekonomi. Det tror jag är en mycket dålig idé.

Men om vi trots mina högljudda protester skulle komma överens om att ta bort marknadsekonomin, så skulle jag inte ha något fog för att hävda att statsskicket blev mindre demokratiskt. Snarare skulle samhällets demokratiska karaktär bevisas, eftersom ett demokratiskt avskaffande av marknadsekonomin vore ett riktigt storverk att driva igenom – om än i min mening ett dumdristigt sådant.

Marknaden är alltså vårt verktyg, inte vårt statsskick.

En annan lågt hängande frukt är myten om den oreglerade marknaden. I verkligheten finns inte någon oreglerad och naturlig marknad. Marknaden är hårt reglerad. Jag får till exempel inte betala mindre än vad någonting kostar när jag köper det, eller ta betalt för någonting som jag sedan inte överlämnar, för att nämna ett par av de mest banala exemplen. Det går givetvis att lyfta fram många fler exempel på lagar och regleringar som omgärdar även de mest idealistiska tankeexperiment till marknader, men det räcker faktiskt med ett enda exempel för att poängen ska vara bevisad.

Eftersom alla marknader är verktyg – åtminstone i en demokrati – och eftersom alla marknader är och måste få vara reglerade i lag, så finns det ingen anledning i världen till varför vi skulle låta bli att optimera dem efter vad vi anser är gott.

Vad är då målet med vårt samhälle och vår kultur? Låt oss avgöra den frågan demokratiskt, tillsammans.

Vad är sedan målet med marknaden? Givetvis att uppfylla de mål som vi har i vårt samhälle och vår kultur. Ingenting annat.

Tänk att för en gångs skull ha varit litet före! För ett par dagar sedan skrev jag om frihet till ansvar. Eftersom inlägget var en del av en bloggdebatt med borgerlig övervikt, så valde jag att fokusera främst på rollen som konsument. Med det perspektivet blev poängen att vi oftast inte tillerkänns friheten att ta ansvar när vi köper saker.

Genom att lägga pengar på något så ger man sitt ekonomiska stöd till olika producenter, till affären man faktiskt handlar i, och vanligtvis till flera mellanhänder. Detta är en form av maktutövande. Hur alla dessa aktörers verksamhet egentligen ser ut, och vilka konsekvenser den har, det får vi veta väldigt litet om.

De flesta upplever det nog inte som ansvarsfullt att använda sin makt utan att veta till vad. Vi känner oss lurade när det uppdagas att vi stöttat slavarbete genom att köpa fel kläder, djurplågeri genom att köpa fel mat eller främlingsfientlighet genom att köpa fel knäckebröd.

Därmed tvingas vi att antingen låta bli att köpa, eller bestämma i blindo. Det är inte frihet. I de fall där märkning finns, till exempel ekologisk eller rättvisemärkning, så är det billigare att köpa något annat istället. Vi uppmuntras alltså genom ekonomiska incitament att handla ansvarslöst. Istället för frihet till ansvar, så får vi ansvarsfrihet. Tror någon att det blir bättre av det?

Min poäng är i själva verket ännu mera radikal! (Även om det radikala nog bara är skenbart.) Om marknadsekonomin som resursfördelare ska kunna kallas ens en gnutta demokratisk, så måste den underställas sådana krav som vi ställer på en demokratisk process. Det säger sig självt. Genomskinlighet och riktig information är två av de mest grundläggande sådana kraven. Makten utgår bara från folket om vi vet vad det är vi bestämmer om.

Många kallar det odemokratiskt att vilja reglera marknaden politiskt. Tyvärr vore jag naiv om jag trodde att de samtidigt vill att allt ekonomiskt maktutövande ska ske enligt demokratiska principer. Ibland får jag nästan känslan av att marknaden utgör samma slags tankens slintpunkt som partiet i en enpartistat: Vad vill folket? Det vet jag inte, men Partiet vet. Vad vill Partiet då? De vill samma som folket. Men vad är det då som folket vill? Det vet bara Partiet.

Så till saken. Min diskussion av frihet till ansvar blev aktuell i och med dagens sändning av Aktuellt. Där togs frågan om obligatorisk ursprungsmärkning av kött upp i ett reportage. Detta efter att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelsinformation i Europaparlamentet röstade för sådan märkning.

Socialdemokraternas Åsa Westlund, som sitter i utskottet, berättade i reportaget.

– Jag tycker att det ska vara lättare som konsument att göra aktiva val, till exempel att man kan välja kött från ett land där man har högre djurstandarder, som i Sverige, eller att man kan välja ett mer klimatsmart val genom att faktiskt ta hänsyn till transporterna som har föregått att det har hamnat i affären.

Att bedöma djurhållning utifrån något så vagt och svårbedömt som producentens nationalitet är förstås inte perfekt. Att ett land har ett något mindre undermåligt djurskydd, jämfört med många andra länder, innebär inte alls att djurskyddsregleringen vare sig fungerar eller efterlevs.

I praktiken tror jag att djurskyddslagstiftningen oftast bara betraktas som ett slags reklam av näringslivet, snarare än som ett etiskt villkor för verksamheten. Hur väl det fungerar varierar från land till land, och säkerligen också från uppfödare till uppfödare inom länderna. Skillnader mellan Sverige och andra länder med ännu sämre djurhållning, är i sådana fall att där fungerar sådan reklam inte lika bra som här.

Samma problem finns när det gäller transporter. Att frakta en container 200 mil med godståg är väldigt mycket bättre för miljön än att lyfta den med flygmaskin en bråkdel av samma sträcka. Ursprungsland är alltså inte perfekt heller på den punkten.

Men det är bättre än inget! När det gäller transporter ger en dylik märkning ändå en fingervisning om hur det ligger till. När frysdiskrotaren känner till ursprungslandet, så blir hans eller hennes förutsättningar att få användning för mera djupgående granskningar dessutom avsevärt mycket bättre. Om marknaden är tänkt att vara något demokratiskt, så kommer vi helt klart närmare det målet så här.

Men om marknaden istället är tänkt att bara vara en decentraliserad diktatur, då är det här ingen jättestor fråga. Moderaternas Christoffer Fjellner sitter i samma utskott som Åsa, och så här sade han i Aktuellts reportage:

– Jag tycker inte att det är en jättestor fråga själv, eftersom jag tror att jag var nere på min lokala Ica härom dagen, och konstaterade att allt kött som jag hittade, både från fågel och gris och annat, var märkt med ursprung. Även frukt och annat var märkt med vilket land det kom ifrån, så att jag tycker själv inte att det är en särskilt stor fråga.

Räcker det alltså med att branschen och producenterna själva frivilligt märker?

– Ja, uppenbarligen fungerar det bra med det som ligger i min Ica-butik, så att det tycker inte jag är en särskilt stor fråga.

Christoffer verkar ha problem att särskilja sin roll som enskild konsument, från den som ledamot i Europaparlamentet. Det verkar ju fungera i hans Ica-butik, och därför är det inte nödvändigt på EU-nivå.

Vill man vara väldigt snäll, så kan man säga att han sätter sig in i väljarnas perspektiv även när han absolut inte borde. Vill man vara tråkig realist, så kan man säga att han inte verkar ha förstått vad för uppgift en politiker har i samhället. Elak vill man inte vara.

Dessutom har han inte förstått sig på den grundläggande sakfrågan, utan tror att det bara handlar om uppskurna djurbitar i svarta fat av frigolit. Men kroppsdelar finns ju i allt möjligt! Färdigmat nämns som exempel. Till sådan transporteras djurextrakt ofta långväga, från länder med mycket mera »lönsam« djurhållning, och givetvis utan att de som köper får veta vad de använder sin makt till.

Idén med obligatorisk ursprungsmärkning av djurrester, den kan förstås tyckas vara något ynklig sett ur ett demokratiskt informationsperspektiv.

Uppenbarligen är motståndet ännu ynkligare.

Moderaten Kent Persson drog för ett tag sedan igång Veckans bloggdebatt. Varje vecka slänger han fram ett tema, och sedan får man skriva om det. Den här veckan tänker jag snylta på temat, som är frihet.

Frihetsbegreppet är inte särskilt lättfångat, i synnerhet om man har fötterna i filosofin. Med det i åtanke att fler än denna finns, så vill jag gärna lyfta fram en aspekt av frihetsbegreppet som inte syns till särskilt ofta. Det är den individuella friheten att agera ansvarsfullt i enlighet med sin egen övertygelse; jag är bara fri om jag vet vad mina handlingar leder till, och har möjlighet att välja något som är ansvarsfullt.

För att förklara närmare tar jag avstamp i ett par mera konkreta exempel. När jag ska köpa kläder, så är det svårt att veta under vilka omständigheter de tillverkats. Hur ser miljöpåverkan ut? Vad har dem som tillverkat kläderna för arbetsvillkor? Vad kommer pengarna jag köper plagget för att användas till? Sådant får man sällan reda på. I den här situationen utövar jag alltså makt, men vad jag egentligen använder makten till vet jag inte. Med en sådan okunskap är det få som skulle anse att maktutövandet är legitimt. Jag gör det inte. Därför är jag inte fri att agera ansvarsfullt i den här situationen.

Det är ett verkligt problem för mig. Lösningen, som inte är helt tillfredsställande, har blivit att aldrig köpa något annat än second hand. Andra människor kan givetvis ha annorlunda övertygelser som leder till att de ställer andra krav på hur kläderna kommit till galgen i butiken. Detta påverkar dock inte utfallet ifråga om den här aspekten av frihet, eftersom det är okunskapen den beror på.

Ett annat exempel är när jag ska välja mellan till exempel tio slags kaffe där inget är vare sig rättvisemärkt eller ekologiskt. Vilket kan jag välja? Inget! Inte heller här finns något ansvarsfullt alternativ för mig, och jag är helt ofri i valsituationen. Antingen tvingas jag avstå kaffe, eller så tvingas jag medverka till oetiska produktionsmetoder.

Många upplevde säkert samma känsla av ofrihet när de skulle köpa julskinka förra året, och flera valde bort skinkan helt och hållet.

Vi tar ett steg tillbaka från de här specifika exemplen, och betraktar saken mera principiellt. Man utövar inte bara makt genom att köpa kläder, kaffe och rumpor. Bristande öppenhet inom politiken, och faktiskt allt annat än total öppenhet, är ett slags tvångsmetoder ur den här synvinkeln. Att inte tala klarspråk som politiker begränsar människors frihet, på samma sätt som det begränsar människors frihet att gömma undan vad de bidrar till när de köper något från en hylla.

Faktum är att den här aspekten av frihet, och därmed även problemet, sträcker sig långt in i det privata vardagslivet. Vad man säger och hur man behandlar andra påverkar dem att agera annorlunda, vilket påverkar ytterligare andra att agera annorlunda. Konsekvenserna av vårt agerande gentemot andra klarar vi inte av att förutse, och då uppstår den här typen av ofrihet.

Men spontant upplever nog de flesta att det här inte är något lika stort problem, precis som jag. Min tanke kring varför det är så, är att det inte finns särskilt mycket att göra åt det. När ett problem är omöjligt att åtgärda tenderar vi att rycka på axlarna. I det här fallet är det nog oftast berättigat.

Men detsamma kan inte sägas om hur vi utövar makt ekonomiskt och politiskt. Marknaden är ingen naturlag. Vi kan givetvis inte välja om vi ska trilla nedåt eller uppåt när vi snubblar, men när det gäller vad samhället och marknaden ger oss för handlingsalternativ så handlar det inte längre om naturlagar. Därför finns det inga goda skäl att låta det minst dåliga vara tillräckligt bra; så länge det inte är sämre att avstå från att göra något alls, så kan man inte relativisera och säga att ett dåligt alternativ är etiskt rätt, bara för att de övriga är sämre.

Bristen på kunskap om de mindre omedelbara ekonomiska och politiska effekterna av vårt agerande som individer är en stor orsak till ofrihet.

När kunskap om konsekvenserna av vårt handlande som ekonomiska agenter börjat spridas kring vissa produkter, så har det ofta lett till att alternativ snart dykt upp, till exempel rättvisemärkning och ekologisk märkning. Detta beror helt enkelt på att människor i stor utsträckning bryr sig om den här typen av värden, och vill ut ur situationen de tvingats in i, där de måste välja att antingen avstå eller skada.

Sedan den här typen av godtagbara alternativ dykt upp har dock något märkligt inträffat: De är dyrare. Samhället bistår oss alltså med incitament att strunta i etiska överväganden.

Detta går förstås att prata bort och skuldfördela på alla möjliga vis, men den etiska konsekvensen blir likt förbannat kvar när man ska välja mellan snäll eller ignorant tomat: väljer du snäll tomat straffas du genom att få mindre pengar kvar. För att ha pengar ska väl vara något bra? Kanske är det tvärtom, har jag faktiskt börjat tänka.¹

Må så vara att friheten ökar på ett fåtal områden av marknaden i och med olika typer av etiska certifieringar, även om fel beteende fortfarande belönas. Problemet med att konsekvenserna av vårt agerande är osynliga, i ett samhälle styrt av opak marknad och PR-trimmad politik, finns ändå till största delen kvar.

Om varje person exakt kunde förutse varje konsekvens av varje politisk eller ekonomisk handling de genomför, så skulle det vara oviktigt vilken politisk modell som samhället utformats efter. All väsentlig förbättring av samhället skulle ske genom att få människor att tänka etiskt. Partipolitiken skulle kvitta helt. Men dit kan vi förstås aldrig nå, och därför är politiker inte onödiga.

Däremot borde det inte vara politikers uppdrag att garantera ansvarsfrihet och göra Ica-kvittot till ett avlatsbrev. Varför håller de på med det hela tiden? Istället borde politiker sysselsätta sig med att människor i så stor utsträckning som möjligt ska kunna ta ställning till de olika konsekvenserna av sina val.

Jag tror anledningen till att den här aspekten av frihet glöms bort är att man tycker (vissa) moraliska övertygelser är något privat, som politiken (eller »staten«) inte ska befatta sig med. Min invändning mot detta är att bristen på ansvarsfulla valmöjligheter faktiskt är en verklig begränsning av människors frihet. Den finns helt enkelt på riktigt. Det handlar inte heller om att bestämma vad någon ska välja, utan att göra ansvarsfulla val möjliga.

Den kanske mest bortglömda friheten, menar jag är friheten att kunna välja rätt och veta hur det ska gå till. Istället för den friheten så har vi fått ansvarsfrihet, eftersom vi inte känner till och ofta undanhålls konsekvenserna av vårt agerande.

Ett nödvändigt villkor för frihet är att kunna välja ansvarsfullt, inte att slippa göra det. Det handlar alltså om frihet till ansvar, inte frihet från ansvar.

1. Jag hör för mitt inre öra en slogan uttalas i nutida moderat stil: Det ska kosta att göra rätt. ↩

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson har skrivit bra om etanoldebatten:

Jag fortsätter att förundras över att etanoldebatten har blivit så förenklad i media. Jag ser inte etanol som den stora lösningen på trafikens koldioxidutsläpp, men däremot som en intressant brygga till än mer hållbara drivmedel. Men det blir ett allvarligt problem för samhället i sin helhet om många människor som köpt etanolbil känner sig lurade och nu tror att det skulle vara bättre att tanka bensin och diesel.

Visst är det så! Många bra åtgärder är inte bra i sig själva oavsett sammanhanget, utan är bra eller dåliga beroende på omständigheterna. Att till exempel kalka sjöar och vattendrag kan vara bra, men på det följer inte att det blir bättre ju mera kalk man häller i. Höjd skatt på bensin vore också bra, men på det följer inte att ju högre den är desto bättre blir det. Äta frukt och grönt är jättebra för hälsan, men äter du femtio apelsiner om dagen får du problem med magen.

Inget av allt detta är heller bra för evigt och oavsett hur världen ser ut. De är instrumentellt bra, vilket innebär att de är bra på grund av konsekvenserna. För att göra skillnaden tydlig kan du jämföra med olika saker som många anser vara bra i sig helt oavsett sammanhang och tidsålder, till exempel att ta god hand om barn, gamla och närstående. Att behandla djur bra är ofta också något som anses gott i sig självt, även om många samtidigt kan tänka sig att tumma på det värdet för att människor ska få det bättre istället, vilket ju också anses bra i sig självt.

Om svälten fortsätter Svante:

Och visst har vi alla sett bilder på bilar där hela bagaget är fyllt med bröd för att symbolisera att etanolproduktionen orsakar svält. Men är det sant?

Vi har inte mer än en miljard hungrande människor för att det är brist på livsmedel, utan framför allt för att de hungrande är fattiga. Skall vi utveckla en ökad livsmedelstrygghet i t ex stora delar av Afrika måste de lokala marknaderna fungera bättre och då måste de lokala bönderna också få bättre betalt.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att ekonomisk efterfrågan inte är samma sak som mänsklig efterfrågan. Människor som både svälter och saknar pengar ger inte marknaden någon ekonomisk efterfrågan alls på mat, eftersom de inte kan köpa. Marknaden är alltså bara anpassad till människor med pengar, vilket är precis vad fattiga saknar.

Produktionen av mat i världen är dessutom så pass omfattande att det räcker till dubbla portioner åt alla. Därför är svält i första hand ett fördelnings- och transportproblem, även om det alldeles för omfattande köttätandet också spelar en viktig roll; nio tiondelar av all näring försvinner på vägen till fett- och muskeldisken. Julrumpa bidrar till både trevliga stunder och omfattande svält.

Och ska vi fortsätta att använda marknadsekonomi för att fördela resurser, vilket jag tycker, då måste vi hela tiden kritiskt granska vad det egentligen är för värden som marknaden fördelar, och till vilka. Det finns alltid en risk att karaktären på det som tillmäts ekonomiskt värde är artificiell, och att vi prioriterar låtsasvärden istället för de konkreta som har betydelse för levande varelser.

Ekonomisk efterfrågan måste motsvara mänsklig efterfrågan. Bara då leder ekonomisk frihet till mänsklig frihet, och av de två har bara mänsklig frihet något egenvärde.

I dag kan den globala ekonomin bevisligen inte hantera att människor går hungriga, och så har det varit länge. Argumentet är lekislätt: Om det i något samhälle finns både en marknad som är sammanknuten med den globala, samt människor som går hungriga trots att det finns tillräckligt med mat på marknaden, då fungerar marknaden inte som den borde.

Vissa hävdar förstås annorlunda. De säger att en fungerande marknad löser problemen, och att marknadskritiken därför är obefogad eftersom marknaderna i fattiga länder inte fungerar. Men de säger ju samma sak som jag! Skillnaden är bara att de inte tänker på att en dålig marknad inte lider, medan de människor som svälter gör det.

Både att marknader fungerar dåligt och att människor svälter är förstås viktiga problem, men när man ska välja i vilken ordning de ska åtgärdas så måste människorna komma först. Att till och med bara en enda människa svälter är dåligt i sig. Så är det inte med någon marknad. Där finns istället bara instrumentella värden.

Så att som till exempel Niklas Wykman hålla för sant att det som skapar välstånd, miljöengagemang och utbildning i grund och botten är marknadsekonomi, det är per definition marknadsfundamentalism. Fundament och grund är samma sak.

Dock finns det inget hinder för att det skulle kunna fungera att fördela resurser tillräckligt bra med marknadsekonomi, annat än skygglappar hos dem som tillsammans och i praktiken avgör hur marknaden ska se ut och fungera.

Nåväl. Svante avslutar sitt inlägg som följer, men läs det gärna i sin helhet. Det är inte särskilt långt, och om du blir ännu litet mera orienterad i etanoldebatten så är det en fördel för alla. (Kunskap kan vara solidaritet, också.)

Sammanfattningsvis: den nuvarande etanoldebatten är dubbelt vilseledande. Dels är prisökningen på livsmedel primärt orsakad av många andra orsaker än ökad användning av biodrivmedel. Dels är ökade priser i grunden inte fel om pengarna går till den lokala bonden.

Utmaningen är generell. Oberoende vad som produceras gäller det att skydda regnskogen och odla på ett hållbart sätt oberoende av om det är banan, kaffe, bomull eller etanolgrödor, och det gäller att handla på ett rättvist sätt så att de fattiga får ökad köpkraft.