Det djupt förfelade med vad som kallas arbetslinjen sammanfattas faktiskt bäst av Fredrik Reinfeldt själv, i talet han höll på Moderaternas partistämma 2011:

Arbetslinjen bejakar arbete som värde.

Han försöker förstås även förklara vad han menar.

Det är bra för människor att jobba … Jobb synliggör oss som människor när vi är i arbete. Vi får komma in i arbetsgemenskaper. Det är väldigt ofta så. Vi får anstränga oss och testa vår förmåga och utvecklas. Det är så vi kan stå på egna ekonomiska ben.

Inget av detta tänker jag bestrida, eftersom påståendena helt enkelt inte är särskilt spektakulära. De saknar kvantifikatorer, alltså något ord för hur stor andel som drabbas av eller får åtnjuta någon viss nackdel eller fördel. Det kan till exempel samtidigt vara både bra för vissa människor att jobba och dåligt för andra, vi kan samtidigt både få lov och inte få lov att komma in i arbetsgemenskaper beroende på vilka vi är, jobb kan både synliggöra och osynliggöra oss och så vidare. För att motbevisa påståendet att det är bra för människor att jobba måste man visa hur det i själva verket är dåligt för alla utom en eller ingen människa att jobba. Den underförstådda kvantifikatorn kan nämligen mycket väl vara ordet "några", och två är som bekant ett fall utav "några".

Möjligen kan den sista meningen ("det är så vi kan stå på egna ekonomiska ben") tolkas som att det endast är genom arbete vi kan stå på egna ekonomiska ben, men ett sådant påstående är å andra sidan uppenbart falskt. Man kan även försörja sig genom att exempelvis ärva, spela på börsen eller leva direkt av jorden. (Minns att det är lönearbete som avses!)

Det är alltså lätt att hålla med och svårt att säga emot, för här sägs ingenting vare sig insiktsfullt eller kontroversiellt. Förmodligen tycks jag en smula petimäteraktig som påpekar detta, men i själva verket är poängen viktig att bära med sig. Politiker pratar mycket ofta på det här skentydliga sättet, oavsett vad saken gäller, eftersom många av dem inte gillar saklig diskussion eller känner sig osäkra på hur det de pratar om för tillfället egentligen hänger samman.

Ett pinfärskt exempel är hur Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten försvarar partiets stämmobeslut, om att Moderaterna, som då hette Allmänna valmansförbundet, för nittio år sedan var med och drev igenom allmän och lika rösträtt i Sverige. I själva verket var det ju tvärtom. När hon konfronteras med detta svarar hon att "det fanns personer som var drivande".

Hur kan man tolka detta på ett sätt som inte gör det till en lögn? Tja… Några konservativa kvinnor drev frågan, men följer på det att partiet var drivande? Nej. Inte när man tar i akt att dessa "några" också var "nästan inga". Däremot är påståendet "vi var med och drev …" inte lika uppenbart falskt, eftersom det saknar kvantifikator. Handlar det om att alla, de flesta, några eller nästan inga av dem var med och drev? Det är väl inte så noga! "Bilden är mer nyanserad" menar hon. Lögn i sinnet, len i truten.

Nåväl. Oavsett denna semantiska eller predikatlogiska sida av saken, så menar jag att arbete till viss del är något positivt, om än inte i sig. Problemet ligger i stället i de första fem orden:

Vad betyder detta? Det kan betyda att arbete har ett värde i sig. I sådana fall är arbete något bra även om det inte leder till något bra. För att vara värdefullt behöver arbete då inte vara nyttigt för vare sig samhället, för den som utför arbetet, för världen i stort eller i kraft av någon annan konsekvens, till exempel att någon gud ställs till fred. Beroende på hur högt arbetets inneboende värde är kan det till och med vara på det hela taget positivt för världen, om visst arbete utförs vars konsekvenser enbart är dåliga. Allt som krävs för detta skulle vara att arbetets inneboende värde är större än det negativa värde som konsekvenserna har.

En sådan syn på arbete är naturligtvis både obegriplig och absurd. Arbete har inget eget värde, utan kan endast vara bra i kraft av vad det orsakar. När vi skördar frukt är det på så sätt inte plockandet i sig som har ett värde, utan konsekvenserna därav. Bland dessa konsekvenser finns naturligtvis tillgången till plockad frukt (som i sin tur är bra för att det leder vidare till annat), men kanske även den trivsamma upplevelsen att plocka frukt – en trivsamhet som mycket väl kan betraktas som värdefull i sig själv, åtminstone för politikens vidkommande.

Hur en lista över allt vi vill ha utav samhället ska se ut är inte särskilt självklart. Till exempel leder olika slags arbete till olika värden för olika människor med olika preferenser. Någon kanske mår bättre av att frukten stannar i träden, andra går med skördekorgen för umgängets skull, du kanske har skadat ryggen och får ont om du ska hålla på och sträcka dig efter äpplen, och själv plockar jag hellre plommon. Skulle vi göra en lista över allt detta skulle den bli på tok för lång. Dessutom ändrar ju folk uppfattning emellanåt. Därför är det inte praktiskt genomförbart att direkt besluta vad alla och envar ska få och göra.

En bättre idé är att under något eller några enstaka begrepp försöka ringa in så mycket som möjligt ur den flora av eftersträvansvärda ting som samhället – som ju är ett slags samarbete – syftar till att ge oss. Genom att sedan utforma samhället så att det skapar mer av vad vårt "lassobegrepp" innebär får vi ut mera av vad vi anser är värdefullt i sig.

Mot den bakgrunden tror jag den alltid lika dåligt preciserade termen arbetslinjen måste tolkas. Arbetslinjen är ett sådant lassobegrepp. Linjen beskriver alltså det övergripande målet för regeringspartiernas politik. När samhället rör sig närmare det övergripande målet – eller, annorlunda uttryckt, i samma riktning som den här linjen – så ger det människor och andra djur de ting som man menar samhället är till för att ge dem. Följ arbetslinjen, så blir samhället som det ska!

Det är här det blir förvirrat. Bästa sättet att visa hur är nog genom att föra effektivisering på tal, och då i synnerhet tidseffektivisering. När vi i arbetslinjens Sverige effektiviserar produktionen av varor och tjänster, vad ska vi då göra med den tid som frigörs? Arbetslinjens svar är enkelt: Arbeta mera!

I den riktningen pekar argumentationen även i andra sammanhang. Varför är det till exempel viktigt att alla uppmuntras att arbeta mera, genom sådant som inkomstskattesänkningar? Jo, för att det leder till att fler arbetstillfällen skapas. Genom att jobba mer skapar vi alltså ytterligare jobb, så att vi kan arbeta ännu mera. Arbetslinjen bejakar nämligen arbete som värde.

Här har vi alltså fastnat i en ögla eller ett slags oändlig regress: Vi arbetar för att arbeta ännu mera. Detta hade varit helt i sin ordning endast om arbete faktiskt haft ett värde i sig, oavsett om det ledde till något gott eller bara till dåligheter, men något så märkligt hävdade inte ens Martin Luther, och sedermera än mindre våra egna, arbetslineära gråpolitiker.

De allra flesta torde kunna föreställa sig något bättre sätt att resonera än detta. Även de som vanligtvis försvarar idén har förmodligen tillräcklig fantasi. Ytterligare positiva värden är lika uppenbara som de är många. Det ligger i vårt intresse att organisera samhället så att det ger oss många fler saker än de som Fredrik pratade om: arbetsgemenskap, synliggörande, utveckling av våra förmågor och ekonomiskt oberoende.

Bra saker för människor är även sådant som ekonomisk och social trygghet, känslan av en meningsfull tillvaro, känslan av att göra något nyttigt för sig själv och för andra, att vara vid god hälsa, att känna och trivas med sig själv, att ha den psykiska styrka som krävs för att hantera livets motgångar, att ha bra vänskaps- och kärleksrelationer till andra människor, att känna framtidstro, att inte känna av några personliga eller opersonliga hot, att inte behöva förtränga globala orättvisor eller miljöförstöring, att känna att man har tid, kraft och förmåga att ta tag i sådana problem när man vill eller känner sig tvungen, och förstås att ha friheten att förverkliga sig själv i olika sammanhang tillsammans med andra, för att nämna några saker.

De fördelar med arbete som Fredrik nämner ryms inom det nyss uppräknade. Däremot ryms inte arbetet självt bland dessa mål. Arbete är nämligen ett medel och inte något mål. Fredrik säger att det är bra för människor att arbeta, men låtsas inte om att det är bra för människor att vara lediga också. Hans kumpan Anders Borg varnar emellanåt till och med för hur skattesänkningar "riskerar" att leda till att människor "konsumerar för mycket fritid". Hu!

Det är med andra ord en solklart vettig idé att omedelbart slopa arbetslinjen, i den utsträckning ordet nu betyder något. Den måste ersättas med någon annan linje.

Men vad för någon? Finns det något begrepp som bättre fångar in vad jag beskrev ovan? Tidigare har jag varit inne på tanken att ledighet är ett någorlunda bra svar. Ledighet är inte alls detsamma som fritid. Man behöver ha en försörjning, trivas där man är socialt, känna tillförsikt inför framtiden och så vidare för att faktiskt känna sig verkligt ledig. Ledighet är snarare en känsla, och således någonting ytterst verkligt, påtagligt och konkret, medan "fritid" däremot bara är en benämning för den tid då man inte lönearbetar. Man kan dessutom känna sig ledig när man är på arbetstid, till exempel om man har väldigt kul eller gör något som känns oerhört meningsfullt. Fritid och arbetstid är däremot oförenliga.

Alla de fördelar Fredrik räknade upp, som han menar att arbete leder till, de är nödvändiga för att vi ska känna oss lediga. Med en ledighetslinje slipper vi dessutom den förfärliga hamsterhjulsromantik som är arbetslinjens hjärta, alltså föreställningen att samhällets mål är att vi ska arbeta så vi får tid över till att arbeta ännu mera.

Vad vi i stället borde göra är ju att arbeta för att få sådant som är bra, som tid att göra allt det där som arbetstiden inte tillåter, men som hör hemma i mänskliga liv. En annan konsekvens av ledighetslinjen är att den som saknar ekonomisk trygghet och kanske ett arbete inte är ledig över huvud taget, utan ledighetslös 168 timmar i veckan. Det är svårt att föreställa sig ett mera missriktat slöseri med resurser än att lämna så mycket potentiell ledighet fullständigt outnyttjad. Sådant spill kan inte tillåtas under ledighetslinjen.

Den här ledighetslinjen är betydligt bättre än alla arbetslinjer, eftersom fokus flyttas bort från de små-, grå- och blåborgerligas ensidiga låsning vid en och endast en metod – arbeta! – så att vi i stället kan försöka besvara frågan om varför vi har något samhälle egentligen, och vad vi ska ha det till.

Till ökad ledighet, förstås.

Mitt första inlägg om ledighetslinjen finns här.
Ordet har jag för övrigt Göran Hägglund att tacka för.

Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.

Hej på er! Den här veckan är jag förfärligt upptagen med annat. Förvänta er därför inga ytterligare storverk, förrän tidigast måndag nästa vecka.

Till och med Miljöpartiet har glömt tiden! Den rubriken har Paul Fuehrers debattartikel i Expressen fått. Han är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och kommer att disputera på avhandlingen "Om tidens värde" i höst.

Han skriver om tidspolitiken i valrörelsen, eller snarare om att den inte finns där. Här följer valda delar:

Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven.

MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.

Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.

Att tidspolitiken endast skulle vara en nostalgisk kvarleva i partiprogrammet är inte fallet – vilket var tydligt när valmanifestet skulle klubbas på kongressen i år. Sedan säger Paul förstås inte att det faktiskt blivit så, utan att vi ska se upp så att det inte blir så.

Klart vi ska! :-)

Men frågan är betydligt mycket större än vad ordet tidspolitik någonsin kan ge sken av. Det handlar om våra högsta mål som samhälle. Det handlar om varför vi människor gjorde oss bofasta och började odla spannmål för flera tusen år sedan, och om varför vi alls fått för oss att leva tillsammans i samhällen och i städer.

Anledningen är faktiskt just tid. Fundera över hur ditt liv hade sett ut om du själv varit tvungen att tillverka allt du använder – mat och dryck, bostad och trädgård, bränsle och bil, skidor och cykel, jackor och badbyxor, badhus och mediciner, möbler och elektronik.

Du skulle vara en mycket upptagen person.

Nej, anledningen till att vi lever tillsammans, själva målet med samhället och därför även politiken, är att vi ska få mera tid över, tid som vi har det bra på. Samhällets mål är ledighet åt alla. Vi hjälps i grunden åt för att allt som är viktigt ska bli gjort snabbare, så att vi får tid över att fylla våra liv med det vi som individer verkligen tycker är värdefullt, vad det än må vara.

Och ur det perspektivet så har Paul helt rätt – tiden är på tok för frånvarande i valrörelsen. Politiken har slarvat med tiden – den har blivit mållös.

Vad händer när samhällets högsta mål försvinner från politiken? Då blir den synnerligen förvirrad.

Istället för att prata om arbete som någonting som måste göras innan vi kan vara lediga, så pratar politiker om ledighet som någonting dåligt, någonting som måste utrotas eller åtminstone minimeras.

Om de alls tar ordet i sin mun förstås.

I Ekots lördagsintervju uttryckte Anders Borg, då nybliven finansminister, en oro över att människor som fick sänkt skatt riskerade att börja »konsumera mera fritid« istället för att köpa mera saker. I hans lilla värld är det alltså att arbeta som är samhällets högsta mål. Samhället är till för att skapa mera arbete åt alla, inte mindre. Kosta vad det kosta vill.

Partiet som plötsligt tror de är Sveriges enda arbetarparti, de »Nya« Moderaterna, är precis lika nya och fräscha som Dödahavsrullarna.

Deras »arbetslinje« är bara ett täcknamn för en politik som går ut på att till varje pris sätta alla som orkar och inte orkar i mer och mer arbete – oavsett nyttan för vem det må vara, oavsett konsekvenserna för människa och miljö, och mot allt förnuft.

I själva verket är det en antiledighetslinje – det räcker inte att allt nödvändigt arbete blir utfört! Därefter måste de som redan arbetar sättas i ännu mera arbete, och de som av samhället inte fått lov att bidra ska straffas så att de inte börjar känna sig lediga.

Deras försök att trolla bort det grundläggande syftet med samhällsbygget från agendan, det är inte bara en fråga om att en valrörelse blir märkligt tom på tidspolitik.

För om vi som samhälle inte längre kan relatera våra vägval till våra mål, då undergräver vi vår kulturs själva existens, och förlorar oss i en labyrint av saker som vi gör för att kunna göra andra saker, som vi i sin tur gör för att kunna göra ännu några andra saker, och syftet med dem är att vi ska kunna göra ytterligare andra meningslösa saker.

Våra liv blir som att följa en vägbeskrivning utan slut. Vi kommer aldrig fram, för vi har glömt var vi ska.

Ledighet är ett praktiskt, konkret och påtagligt mål. När man verkligen känner sig ledig, så känner man sig fri. Men man kan inte vara riktigt ledig utan en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin ledighet. Det som behöver göras måste vara gjort. Arbete är nödvändigt för ledighet.

Den här »arbetslinjen« går däremot ut på att minimera allt vad ledighet heter i samhället, som om det vore en förbannelse och en svulst.

Därför är den i grunden farlig.

Och det är därför som jag har lanserat ledighetslinjen.

God morgon! Rasmus Fleischer på Copyriot har tänt min eld:

Kanske är det ett tecken i tiden att tvättstugan blivit ett museiobjekt. För inför det stundande valet är samtliga partier överens om att vi måste jobba mer. Därför kommer de upp med olika politiska förslag på hur vi ska hitta nya sätt att tvätta, där poängen är att vi betalar andra för att tvätta åt oss. Industriföretag som Electrolux förmår inte längre hålla oss sysselsatta och ofarliga, alltså måste vi förvandla vardagssysslor till betalda tjänster, enligt den allmänt accepterade dogmen om ett framväxande tjänstesamhälle.

Att han slarvat bort Miljöpartiets valmanifest kan jag nästan förlåta honom. Där står så här:

18. Kortare arbetstid

Vi vill sänka normalarbetstiden till 35 timmar i veckan för att ge människor mer tid och ökad livskvalitet. Som ett första steg vill vi införa ett stöd för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid samt återinföra friåret. Vi vill öppna för en mer flexibel pensionsålder och skapa goda möjligheter att gå ner i arbetstid när man närmar sig pensionen.

Hur förlåter jag egentligen en sådan skymf? Jo:

Partistyrelsen tyckte att det räckte med en öppen formulering om kortare arbetstid i valmanifestet. Men ombuden på Miljöpartiets kongress i Uppsala ville ha mer än så. Sent på lördagskvällen röstade ombuden igenom att, mot partistyrelsens vilja, ta med kravet på en sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan.

Det ändrar dock ingenting, betonade båda språkrören, eftersom kongressen valde att inte ta med någon formulering om att den kostsamma och kontroversiella reformen ska genomföras redan under kommande mandatperiod.

Egentligen är positionerna förstås inte sådana som man kan få intrycket av. Ett mycket rimligt sätt att sänka arbetsveckan, till och med ända ned till 30 timmar, ligger faktiskt i linje med båda tankegångarna. Det går ut på att löneökningar tas ut i kortare arbetstid istället för i kronor. På en mandatperiod hinner man kanske inte riktigt ned till 35 då. Sedan finns förstås andra idéer också.

Valmanifestet till trots, men i enlighet med min mening, så är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén.

Därför lanserar jag nu ledighetslinjen (och tackar Göran Hägglund för inspirationen).

Låt mig förklara min linje. Ledighetslinjen går ut på att fler ska vara lediga. När är man ledig då? För det första måste man ju ha ett jobb att vara ledig ifrån. Men det finns fler nödvändiga förutsättningar: Man måste känna sig ledig också.

Därmed kan vi ställa upp ett antal villkor för ledighet. Ledig känner man sig endast om…

• …man känner sig trygg med sin nuvarande och framtida försörjning,
• …man har en meningsfull tillvaro där man gör nytta,
• …man är fysiskt frisk och kan tackla en sjukdom,
• …man känner sig säker i sig själv, mår bra psykiskt och kan hantera livets motgångar,
• …man befinner sig i en social gemenskap där man trivs,
• …vare sig en själv eller ens närstående hotas av våld – fysiskt, strukturellt eller kulturellt,
• …man inte har framtiden att oroa sig över, för samhällets, miljöns eller hela jordens del, samt att
• …man givetvis inte utför någon renodlat instrumentell syssla för tillfället.

Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara.

Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget?

Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att kunna åka omkring, och åka omkring gör vi av två anledningar:

1. Ibland åker vi omkring för att komma fram och göra någonting annat. Åkandet är då instrumentellt, alltså ett verktyg vi använder för att uppnå något annat.
2. Andra gånger åker vi omkring för att det är skönt – för att vi är lediga. Då är åkandet ett mål i sig.

Att lägga räls är alltså alltid ett verktyg, och ingenting som samhället gör för att det är så hejdundrande trevligt.

Men vad är då målet med hela samhället? Inte åka tåg, väl?

Nej. Målet med samhället är ledighet. Tänk på saken. Allt vi tycker att vi verkligen behöver och mår bra av krävs för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst tid över. Så tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet.

Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över till någonting alls.

När vi nu gör saker tillsammans så får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. Istället för att ösa massor utav tid över alla dessa instrumentella sysslor, så får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra mål.

Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Samtidigt som Moderata ungdomsförbundet kampanjar med budskapet Sverige jobbar så går massor av människor arbetslösa. Faktiskt var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder. (Ledighetsföra är de däremot inte.)

Här sätter enkel matematik de yttre gränserna: 40 delat på 10 är 4, så det motsvarar 4 timmars lägre arbetstid. Om man är riktigt optimistisk, det vill säga. Så vi kan säga bara hälften så mycket, för optimism är ju farligt.

Men vi kan också räkna ut att den där tiondelen som går utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sitt jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga.

Istället är de icke-lediga på heltid, 168 timmar i veckan. Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential!

Men i dagens Sverige är normen inte att man ska arbeta för att få tid över till att vara ledig. Istället ska man arbeta för att få tid över till att arbeta ännu mera. På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella, och kommer längre och längre ifrån våra mål – samhällets mål.

Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten, kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla ska kunna vara lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskris, Fredrik Reinfeldt, alla andra miljöproblem, och så förstås en ständigt gnagande känsla av att vi fastnat i kugghjulen som egentligen skulle arbeta åt oss.

Så vem tjänar då på en resolut genomförd ledighetslinje? Kanske alla! Vem skulle inte bli glad av att få mera tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet? Hoppa i sådana fall fallskärm när du är ledig, till exempel. Eller spela på börsen.

Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan fullbordas. Kommer vi kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, men de håller ju bara i två–tre år.

Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon (i en flyttkartong) som fungerar sedan början av 1990-talet. En utveckling mot hållbar teknologi är möjlig och behövs.

Över huvud taget så måste allt mode och andra moderniteter som inte lever länge bli hållbara. Samhällets mål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi egentligen borde prata om något annat än modernisering.

Jag är övertygad om att ledighet även för med sig helt andra fördelar, både direkt för oss individer och indirekt genom hur samhället påverkas.

Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får saker större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan kastas bort som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter kommer att öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar omställningen, så kan vi vara snälla och hjälpa den på traven.

Mindre materiell konsumtion är fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås snarare mindre dåligt, men det gör inte jättemycket. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen ekologisk balans.

Ekologisk balans är något så märkligt som en fruktansvärd mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, du vet så där med fötterna. När man går så skapar man en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att man på ett mycket kontrollerat sätt trillar rakt framåt. Där sätter man ned foten och trillar strax vidare. Så fungerar gång och ekologisk balans.

Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så tappar vi den ekologiska balansen och hela kalaset trillar okontrollerat åt vilket håll som helst. Sedan får det kravla sig fram ett tag innan det kan resa på sig igen.

Alltså: Litet materiell konsumtion är bra om man vill gå framåt, mycket materiell konsumtion gör att man trillar omkull istället.

Det finns ytterligare en fördel! Det här är den som är bäst.

När man är ledig mera, så får man mera tid över att tänka och känna efter. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara precis samma saker som vi behöver, om vi ska orka med att inte bara tänka på oss själva. Vi blir solidariska av ledighet.

Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där »livspusslet« som alla politiker försöker lägga effektivare åt oss än vi själva antas klara av. Istället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi upptäcker vad som är värdefullt egentligen, istället för att ägna all vår fritid åt att fundera ut hur vi ska kunna bli lediga någon gång.

Man kan till och med vara ledig medan man arbetar! Om man inte är stressad förstås. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt som de gör, de har drabbats av ledighet i arbetet. Det beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterier, utan på att allt som de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.

Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla.

På jordklotet är de allra flesta människorna knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till de mest grundläggande förutsättningarna för ledighet, som mat, trygghet och känslan av en meningsfull framtid.

På hela jordklotet lider naturen av att vi har ersatt ledighet med arbete, av att vi arbetar för att arbeta ännu mera istället för ännu mindre, och av att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saken. Det gäller inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting. Även oss, som råkar vara en del av naturen.

Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi lånar av framtiden, trots att den inte finns än. Hur tror du det är tänkt att vi ska betala tillbaka sen, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt av sig självt.

Om vi inte stoppar det.

Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, de som inte tillåts arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.

De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.

Världen behöver en global ledighetspolitik!