Om jag är hemma på lördag ska jag tända i lägenheten så att den lyser som en julgran. Till skillnad från kungen, regeringskansliet och 189 kommuner vägrar jag nämligen följa Världsnaturfondens (WWF) uppmaning att släcka lamporna i en timme.

I sak betyder WWF:s aktion ingenting. Även om hela världens befolkning skulle släcka ljuset motsvarar energibesparingen inte ens Kinas utsläpp av växthusgaser under en minut.

Men det är förstås inte saken det gäller, utan symboliken. Och det går inte att hitta en mer idiotisk symbol än att släcka ljus.

Johan Norberg (trendsättare)

Earth Hour är en meningslös aktivitet som går ut på att man ska släcka lyset en timme på lördag. För att suga de sista PR-dropparna ur detta arrangeras en konsert i kungsträdgården i Stockholm med bland andra Darin. (Och en massa andra aktiviteter över hela landet.)

Förutom det uppenbart problematiska i att behöva lyssna på svensk schlager kan man ju undra hur mycket energi en dylik tillställning förbrukar?

Johan Hedin (C)

Dessutom skickar det fel signal att släcka ljuset. Vi borde istället tända ett ljus för svenska miljöföretag som istället för att ägna sig åt tomma gester håller på att rädda världen på riktigt. Och skapar välstånd samtidigt.

Per Ankersjö (C)

Eftersom jag inte har så mycket till övers för verklighetsfrånvända och kommersiella jippon som gör nada för miljön, så kommer jag att hålla mina energisnåla lampor tända som vanligt under Earth Hour imorgon.

Björn Brändewall (FP)

Klimatet mår inte särskilt mycket bättre för att vi självspäkar lite i Sverige, och att dämpa sitt miljösamvete med att släcka en lampa på earth hour är inte lösningen på världens klimathot.

Ingrid Lundqvist (C)

Turn on every light you have on Saturday night! Or, if you support Earth Hour, why don′t you join Caveman Week right away...

Johnny Munkhammar (M)

Därför tänder jag lamporna på lördag

"[…] Byar i Bangladesh med elektricitet har 35 procent lägre barnadödlighet än de utan. 100 barn dör varje dag i landet därför att Earth Hour är ett kroniskt tillstånd för dem."

Så skriver Johan Norberg i Metro.

Sebastian Hallén (FP)

Tänd på istället. Att hitta en sämre symbol för bättre miljö än att släcka lamporna är svårt.

Mathias Sundin (FP)

Miljoner människor deltar ikväll i en global aktion som inte kan tolkas som något annat än en strävan efter att föra mänskligheten tillbaka i tiden då vi använde elektricitet i en mindre omfattning.

Adam Cwejman (FP)

Vad är Earth Hour?

Earth Hour är en klimatmanifestation som äger rum lördagen 27 mars 2010 klockan 20.30–21.30 över hela världen med tidszonanpassning. Earth Hour inträffar exempelvis alltså 1 timme tidigare i Stockholm än i London. Under Earth Hour släcker människor över hela världen ljuset i sina hem under denna timme för att visa sitt klimatengagemang.

Vad är syftet med Earth Hour?

Syftet med Earth Hour är att skicka en politisk signal till makthavare om att ta klimatfrågan på allvar. Syftet är att uppmärksamma och skapa engagemang i frågan. Earth Hour är inte en energisparkampanj.

(WWF)

manifestation [-ʃo´n] subst. ~en ~er
ORDLED: mani-fest-at-ion-en

1 (kraftfullt) ådagaläggande vanl. av ståndpunkt e.d.: statschefens jordfästning formade sig till en ~ av nationell enighet

signal [siŋna´l] subst. ~en ~er
ORDLED: sign-al-en

• (följd av) avgivna tecken med viss, överenskommen betydelse, som överför visst (kortare) meddelande mest innehållande order, maning om uppmärksamhet e.d.; vanl. av enkel form, t.ex. ljud- el. ljusstöt(ar): […] a) om överenskommet tecken i sig: en av ~erna för lots är flaggan "G" b) utvidgat om meddelande, vanl. av styrande el. övergripande karaktär: nya ~er från ledningen; klubben fick positiva ~er från kommunen

makthavare subst. ~n äv. makthavarn, plur. ~, best. plur. makthavarna
ORDLED: makt–hav-ar-en

• person som har (samhällelig) makt att kontrollera och styra; särsk. om politiker

(NE.se)

Jag använde Politometern för att hitta politiker som vill sätta sig på tvären så att det hörs. Jag fann flera, och alla utom en är män.

Just nu manifesterar massor av människor sin vilja att förändra världen till det bättre. Vi släcker våra lampor för att skicka en politisk signal till våra makthavare. När det här inlägget publiceras automatiskt klockan 20.30, så har Earth Hour kommit till Sverige.

Varför väljer vi att visa vårt engagemang genom att släcka våra lampor? Därför att då syns det! Lamporna är ju alltid annars tända.

Varför gör då några mörkrädda politiker tvärtom, och en del av dem till och med litet extra tvärtom? Givetvis för att det ska märkas att de gör tvärtom. »Det skickar ut fel signaler att släcka.«

Så när folk släcker sina lampor, för att politiker ska se att de är engagerade och vill ha en förändring, då svarar de här politikerna med försäkra sig om att deras lampor är tända.

Hur var det nu igen med att skicka ut fel signaler?

Så till sist, en signal till alla er som tycker manifestationer är verkningslösa jippon: Man kan göra både och!

Är Earth Hour inte tillräckligt radikalt för din smak?
1. Sluta äta kött. Globalt står köttproduktionen för en större del av klimatpåverkan än hela transportsektorn sammantagen. Dessutom är mindre kött nyttigt.
2. Ge upp flaskvattnet. Flaskvatten är dyrare än bensin. Produktionen tär, privatiseringen av vattentäkter orsakar törst och det producerar onödigt mycket plastflaskor.
3. Inför en eko-sabbat. En dag eller en eftermiddag, eller till och med så litet som en timme i veckan kan göra skillnad. Förbruka ingen annan energi än din egen. Köp ingenting, använd inga maskiner, och svara inte ens i telefon.
4. Avsätt en fast andel av din lön till välgörande ändamål. Varför förändra världen marginellt genom bieffekterna av din konsumtion, när du faktiskt kan göra något med hela den avsatta summan?
5. Använd din egen energi istället. Bestäm ett fast antal dagar i månaden som du gör allt du kan för att bara förflytta dig till fots eller på cykel. Du får motion, slipper avgaser och gör världen en tjänst!
6. Gör slut på din slösaktighet! Varför ha en grad varmare i hemmet än du behöver på vintern? Varför en grad kallare än nödvändigt på sommaren? Få grader gör stor skillnad! Åk hälften så långt bort på semester, men stanna dubbelt så länge. Köp inte nytt när det gamla fortfarande fungerar. Återvinn. Använd fantasin!
7. Häng med dina vänner mera. Att umgås med varandra är ett mycket bättre sätt att ha roligt än att slösa resurser på kommersiell och energiberoende underhållning. Det måste inte kosta pengar och blinka för att vara trevligt.
8. Ta med principerna till jobbet. Försök att förändra din arbetsplats till det bättre.
9. Stäng av TV:n en dag i veckan, och använd tiden du får över till något samhällsnyttigt. Någon dag i veckan är det ändå bara skit på TV.
10. Förändrar du din livsstil så har det betydelse! Varje steg någon tar mot en mera medveten livsstil ger ringar på vattnet. Ju mer du gör, desto mer gör andra.

Tidigare skrev jag litet om Per Ankersjös reaktion på ett debattinlägg i SvD där en folkpartist och en vänsterpartist förespråkar miljöskatt på kött och subventionering av mindre miljöskadlig mat.

Bland annat påtalade jag att Per missförstod avsikterna bakom förslaget på flera punkter. Att debattörerna förespråkade minskad svält valde Per att tolka som att de ville ha ökad svält, och helst svält åt alla.

Jag visade även varför man inte kan dra någon direkt parallell mellan minskad valfrihet och subventioner och skatter, eftersom det om något är priset som avgör, och saker kostar faktiskt olika mycket alldeles oavsett skatter och subventioner.

Jag hör visserligen rykten ibland om sänkt arbetsgivaravgift på unga, elbilspremier, jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och subventionerad kärnkraft, men sådant kan väl ändå inte Centerpartiet stå bakom? Tanken förefaller helt bisarr, ett parti som alltså medvetet minskar valfriheten. Centerpartiets linje måste givetvis vara någon helt annan.

Vidare så upplyste jag Per om att de främsta argumenten i debattartikeln för minskad köttproduktion var att väldigt många människor skulle kunna slippa svälta, att det skulle vara bra för den övergödda Östersjön, att klimatkampen skulle gå lättare, att cancer och hjärt- och kärlsjukdomar skulle minska och att BNP skulle öka. Per trodde nämligen att det var Djurrättsalliansens avslöjanden av vanvård som var det främsta och enda argumentet.

Till sist så menade Per att om systematisk vanvård av djur legitimerar att man avstår från att äta kött, så är det också rätt att lägga ned alla sjukhus när fall av vanvård uppdagas. Den slutsatsen är givetvis absurd, och på den punkten är vi överens. Men Per menade vidare att det därför vore fel att minska sin köttkonsumtion. Jag påpekade att den slutsatsen också är absurd, eftersom hans parallell inte alls håller måttet.

Den egentliga slutsatsen, som jag av någon anledning lämnade åt läsaren att själv dra, det var att Per slänger sig med svåra ord som »logik«, »djur« och »ridå« utan att riktigt veta vad de egentligen betyder.

Förvånansvärt nog så fick jag svar på tal! Per drog fram den riktigt stora logiken och gjorde smulor av min argumentation:

Quorn-extremism

Jag såg att en miljöpartist gått igång på min bloggpost om den skruvade Brännpunkt-artikeln om köttskatt och subventionerande grönsaker. Vem som är galen (eller möjligen fanatisk) kan nog läsaren bedöma själv.

Och det var allt. Efter ett sådant träffsäkert motargument kan jag inte annat än lägga mig platt. Jag hade fel, Per, du förstår visst vad logik är! Förlåt mig att jag tvivlade på din förmåga att argumentera sakligt! Jag lovar att jag nästan aldrig köper Quorn!

För min sargade intellektuella självkänslas skull känns det ändå skönt att du i alla fall ger mig rätt på en liten punkt, när du sist i ditt inlägg rekommenderar ett blogginlägg av din partikamrat Johan Hedin i vilket han jämställer att äta mindre kött med att tvingas sluta andas. Tanken på att minska sin köttkonsumtion verkar ju vara just lika skräckinjagande för er, som jag faktiskt trodde från början.

Så står det faktiskt i gårdagens Expressen! Detta har hänt!

Det var i våras, vid demonstrationen mot Sveriges Davis cup-match mot Israel i Malmö, som Lars Ohly fastnade på bild. Expressen kan i dag publicera bilden, där Vänsterledaren bär en halsduk med Palestinas färger, en text på arabiska och en karta över Palestina. Kartan har samma form som staten Israel. Enligt flera experter som Expressen talat med ska det tolkas som att Israel inte ska existera – utan ersättas med ett stort Palestina.

— — —

Folkpartiledaren Jan Björklund blir upprörd när han får reda på vad Vänsterledaren haft på sig.
– Det är bland det mest omdömeslösa jag har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid. Har han ingen vettig förklaring till detta så är han djupt olämplig att överhuvudtaget komma i fråga som statsråd, säger han.

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M), ordförande för Samfundet Sverige-Israel:
– Han legitimerar ett hat som riktar sig mot Israel och som ofta bottnar i antisemitismen.

Lars Ohly själv hävdar att det handlar om en olycklig händelse.
– Det var en kille som ville ta en bild på mig och hängde på mig en halsduk. Jag kollade inte den särskilt noga, tog inte fram något förstoringsglas. Så jag hade ingen aning.
Men ska du inte ha koll på vilka symboler du har på dig? Vad ska de hänga på dig nästa gång?
– Jo, det kan man ju tycka.

Och i dagens Expressen deltar Kristdemokraternas Mats Odell i kritikstormen!

Nu kräver finansmarknadsminister Mats Odell, KD, att Mona Sahlin ska ta Vänsterledaren i örat.
– Frågan är om Mona Sahlin har politiskt mod att ta itu med den omdömeslöse Lars Ohly, säger Odell till Expressen.

— — —

– Hatbrott mot judar har fördubblats på ett år i Malmö. Då tycker jag att det är alarmerande att en person som aspirerar på att bli statsråd bär symboler där Israel redan är utplånat, säger Odell.

— — —

Sahlins stab meddelar:
– Hon har inget att tillägga. Hon är trygg med Ohlys inställning i denna sakfråga, säger presschef Anna Helsén.

Håller då verkligen Lars försvar? Han brukar väl vanligtvis förespråka en tvåstatslösning?

Först om främst: När Expressen ringer och säger att Lars vill utplåna staten Israel, tänk! Det är Expressen! När lät de senast sanningen gå före upplagan?

Ska Jan, Mats och Gunnar verkligen behöva råka ut för ett mediadrev av det värre slaget, för att kunna komma på tanken att Expressen kanske ljuger när de ringer och avslöjar jättesensationen om det mest omdömeslösa de »har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid«? Att ta sådant för givna sanningar, oavsett om ni medvetet sväljer lögnen för att ta politiska poäng, eller om ni faktiskt blivit grundlurade av dem, det är också omdömeslöst.

Jag kan hjälpa er litet på traven med er kritik av Lars halsduksbärande: Han insåg nog inte vilken farlig halsduk det var som någon kom och hängde på honom. Kanske kunde den till och med ha varit indränkt i mjältbrandspulver eller något annat otäckt, istället för människofientlig propaganda.

Lars är kanske lite för naivt välvillig mot människor i sin omedelbara närhet, åtminstone i det här fallet, och helt klart inte tillräckligt försiktig. Åtminstone när de vill ta kort på honom ute på stan. Givetvis borde han ha ringt upp flera experter, precis som Expressen gjorde, och frågat vad halsduken egentligen betyder, innan han lät sig fotograferas i den. Då hade han kanske sluppit göra bort sig på det här viset. Kanske något utav en politisk feghet, i och för sig, men som det blev nu var det ju dumdristigt snarare än modigt.

Så Jan, jag tror nog att du kan ta det lugnt. Lars har faktiskt en någorlunda vettig förklaring, även om den går ut på att han inte alls betett sig särskilt omdömesgillt.

Och Gunnar, man legitimerar inte en åsikt om man själv inte inser att andra lägger den i ens mun. För du vet, en tvåstatslösning, det där som Lars pratar om vanligtvis, är helt omöjligt utan Israel. Palestina plus Israel blir två. Det är det som talet två står för i tvåstatslösning. Så enkel matematik klarar en Moderat, det tror jag.

Och så Mats, om du söker politiskt mod ska du inte vända dig till Mona. Det är givetvis bara och endast politisk feghet att låta meddela att hon är trygg i sin tro om vad Lars egentligen tycker i sakfrågan.

Istället kan du vända dig till Gunnar. Hans politiska mod är nämligen av en alldeles särskild fiber:

– Jag har visat prov på politiskt mod den senaste tiden. Jag har i Skåne och Göteborg sagt att vi behöver mer Småland i Europa, konstaterade Gunnar Hökmark.

Och så till er alla fyra (och Expressens tendentiösa krigsjournalister): Den våldsamma konflikt som ägt rum där nere öster om Medelhavet sedan ett halvsekel tillbaka, den pågår inte här i svensk inrikespolitik. Därför behöver ni inte låtsas och ljuga om varandra, för sådant gör man inuti våldsamma konflikter, inte vid sidan av. Inte ens i stridens hetta är det särskilt bra med propaganda och lögner, utan tvärtom förbaskat dåligt.

Det finns två tydliga sidor i varje våldsam konflikt. Å den ena finns de som är våldsamma, och å den andra finns de som inte vill ha något våld. De som gillar att slåss gör allt de kan för att vräka på oss andra en bild av konflikten som främst pågående mellan Israel och Palestina. Det är skitsnack och ren krigspropaganda. Konflikten står i sista hand mellan dem som vill fortsätta ha ihjäl varandra, och dem som vill leva i fred med varandra.

Hur kan det vara så, tänker ni kanske? Jo, om man bara slutar kategorisera människor utifrån vilken koordinat de råkar befinna sig på för tillfället, så blir det svårt att skapa folkgrupper på det viset. Om ni har svårt att förstå detta, tänk så här: Eftersom någon hängde en halsduk utan Israel på Lars Ohly, så vill Gunnar Hökmark (som ju tillhör samma folkgrupp, de så kallade svenskarna) utplåna Israel och utrota judar. En klockren slutledning, inte sant?

Den sida i konflikten som vill ha fred, finns på båda sidor om gränsen. Det är mot dem som propagandakriget pågår; de ska börja hata och hämnas över gränserna de också. I svensk inrikespolitik hjälper vi tydligen till efter bästa förmåga.

När ni väljer att ställa er på den ena sidan i en konflikt, så snälla, försök välja fredens, den som ser människor som människor, istället för krigspropagandans där många människor istället reduceras till fiender.

Detta är något av det mest förvirrade jag läst. Adam Cwejman för Liberala Ungdomsförbundet och Alexander Bard för den folkpartistiska tänktanken Liberati har försökt sig på filosofi. I Expressen publiceras deras artikel nedkortad, och i sin helhet hos Adam liksom Liberati. Det handlar om ett frontalangrepp på ekologismen. Artikeln är klassiskt Bardsk – halmgubbar, guilt by association och självmotsägelser i en språkdräkt som närmast för tankarna till nordamerikanska parodier på vänsteraktivister med megafon.

Nu har jag haft ett öga på Adam ett tag, eftersom jag tilltalats av hans vanligtvis resonerande debattstil. Den här artikeln sticker ut från hans vanliga repertoar, och jag måste till hans försvar fråga mig om han verkligen förstår sig på texten han satt sitt namn under. Känner han till att Alexander menar att människor inte har någon fri vilja?

Men nog recenserat. För tillfället sitter jag överbelamrad med kurslitteratur, så jag kommenterar texten endast i den omfattning som jag har tid med.

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism – senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar – då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Att över huvud taget öppna en artikel om politik genom att markera att man angriper en Hollywoodfilm…

Men nåväl. Ekologism, till att börja med, är ingen uniform politisk inriktning. Däremot är det ett ännu rätt så ovanligt ord! Detta för med sig en retorisk fördel, på så sätt att författarna får ett visst tolkningsföreträde framför läsaren. Att på samma sätt angripa socialismen, liberalismen eller konservatismen skulle bli svårare, eftersom de flesta förstår att det egentligen döljer sig flera olika inriktningar bakom varje samlingsbegrepp.

Den innebörd författarna själva lägger i ordet ekologism är dock en annan än den som vanligtvis förekommer. Detta kommer sig troligen av Alexanders litet egna syn på vad filosofi är för något – allting utom hans egna filosofiska teorier är föråldrat flum.

Vad betyder »metafysik«? Det är en filosofisk inriktning där man försöker komma underfund med hur verkligheten i grunden är beskaffad. Brett accepterade metafysiska antaganden är att den fysiska världen existerar, att människor är kännande varelser och att Gud finns eller inte finns. Att alla människor ska ha samma rättigheter förutsätter också vissa metafysiska antaganden.

Att en ideologi antar »metafysiska dimensioner« vill jag därför hävda är någonting bra. Diskussioner bör föras även på den nivån. Liberalismen är i stort sett omöjlig utan ett antal metafysiska antaganden, däribland antagandet att en viss handling kan vara moraliskt¹ riktig medan en annan är moraliskt fel. Varför annars förespråka en viss politik? Jag antar att det inte är metafysiken i sig de kallar för religiös extremism, utan alla trosföreställningar om hur världen är utformad, som inte är deras egna. Återigen betvivlar jag att Adam verkligen förstår vad Alexander menar. Troligtvis hyser de metafysiska övertygelser som strider emot varandras, och då är Adam en religiös extremist.

En annan religiös extremist är troligtvis Arne Næss, som ofta nämns som förebild för ekologister. Till skillnad från Alexander, som menar att god filosofi är bara den filosofi som inte har med verkligheten att göra, så menade Arne det omvända. För Alexander känns det troligtvis väldigt irriterande att en hel politisk rörelse inspireras av en filosof som reste sig ur fåtöljen och gick ut i verkligheten.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet.

En sådan tur då att ingen liberal, sjuk som frisk, någonsin brukat våld under politiska förevändningar.

Om Adam och Alexander nu menar allvar med att detta är relevant, kan det inte tolkas som någonting annat än en anklagelse mot Miljöpartiet och gröna i allmänhet. De hävdar att vi tycker massaker är ett bra och värdefullt politiskt instrument. Skulle det vara så att de menar allvar, finns anmälningsplikten för den som är psykiskt sjuk att hänvisa dem till, eftersom en sådan uppfattning tycks farligt nära det psykotiskt paranoida.

Men antagligen är det bara ett försök att smutskasta, och har ingenting med saken att göra.

Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Här introduceras ytterligare ett begrepp i texten, ekofascism. Ordet antyder att det handlar om en korsning av ekologism och fascism, till exempel miljömedveten nazism om nu någon sådan finns. Oftast används det dock för att beteckna övertygelsen att det till exempel kan vara moraliskt rätt att tortera eller döda en människa för att öka lyckan hos några djur eller rädda en skog, om jag får uttrycka mig något kategoriskt.

Arne ägnade det här en del uppmärksamhet, eftersom hans övertygelse ofta misstogs för att likna land ethics, en moralisk princip vilken menar att en handling är moraliskt rätt om och endast om, och i kraft av att, den maximerar naturens integritet, stabilitet och skönhet. En sådan moral medför att det blir rätt att exempelvis tortera spädbarn om det leder till de fördelar för naturen som nämnts. Den bland liberaler fritt härjande utilitarismen har liknande problem.

En sådan »eko-etik« kan utan vidare kallas ekofascistisk i den bemärkelse ordet vanligtvis har. Dock skiljer sig detta radikalt från vad grön ideologi i grunden går ut på, och det är ungefär lika ovanligt med sådana resonemang hos ekologister som hos liberaler. Jag själv, liksom Arne och många andra, anser exempelvis att strävan efter det egna självförverkligandet är en god huvudnorm, samt att man förhindrar sitt eget självförverkligande genom att förhindra andras. På detta följer logiskt att man ska sträva efter att minimera den skada som man åsamkar andra. I slutändan är detta snarast motsatsen till vad ekofascism är, i båda bemärkelserna av ordet.

På frågan om huruvida ekofascism är inbyggd i ekologismen som en logisk konsekvens, är svaret ett blankt nej.

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

»Effektivitet« är ett mått på förhållandet mellan medel och uppnådda mål. Ju mindre arbete man behöver genomföra för att uppnå ett visst mål, desto effektivare är arbetet. Vad »effektivitet« däremot inte säger någonting om är vilka mål som ska uppnås.

Alexander och Adam påstår i det här stycket att miljörörelsens mål är att separera lägre stående raser från högre, och att värna nationella intressen framför andra länders. De har förstås helt rätt i att det saknas både förnuftiga och vetenskapliga skäl att något sådant skulle vara bra.

Däremot har de fel i att detta är vad vi eftersträvar. Alla metoder som kan användas för att uppnå vissa mål är givetvis inte effektiva. Att av detta dra slutsatsen att målen måste vara någonting annat är ganska dumt. Enligt samma slutledning kan jag hävda att Alexander och Adam, som skrivit en artikel med målet att vinna politisk framgång, i själva verket är ute efter att förlöjliga sig själva.

Vad de misslyckas med att förstå, tror jag ett förskolebarn förstår utan vidare: Om en person som har som mål att alla ska må bra, och tror att alla mår bra om man tvingar dem att äta hamburgare, så har personen därför inte som mål att alla ska må dåligt. Trots att man kan må dåligt av att äta hamburgare. Är det resonemanget verkligen för svårt att förstå för dem?

Formaliserat ser deras argument ut så här:

1. S vill uppnå målet M.
2. S tror att metoden I leder till målet M.
3. Metoden I leder inte till målet M utan till målet M*.
4. Alltså vill S inte uppnå målet M, utan M*.

Förutom självmotsägelsen mellan första premissen och slutsatsen, har de dessutom rakt av fel i att svensk köttmärkning skulle leda till rasistisk segregering, eller att orsaken skulle vara värnandet av några nationella värden. Men med tanke på hur pass insatta de egentligen verkar vara i vad gröna vanligtvis står för, är det ju åtminstone perifert möjligt att de missat kritiken av också det svenska djurskyddet. Frågan är i så fall om Alexander, som stolt kallar sig fåtöljfilosof, inte borde tänka ett varv till och ta en titt på vad han faktiskt pratar om.

Det kan också nämnas, även om det inte är helt relevant i sammanhanget, att känslor faktiskt tycks existera på riktigt. Alexander hävdar dock, om jag inte förstått honom fel, att ett sådant antagande är religiös extremism, eftersom det är ett metafysiskt antagande att några organismer har känslor.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna – som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Tanken bakom att ha känslor för sin omgivning, är att man mår bättre då. Ordet »hemtrevligt« betyder något liknande.

Om man funderar litet på var gränsen mellan en själv och andra egentligen går, kommer man snart underfund med att andra människor, djur och miljön man lever i påverkar hur man mår. Det gör till exempel ont att slå sig eller bli dumpad. Vi är inte enbart isolerade individer utan hänger samman med varandra (vilket Alexander faktiskt också hävdar). Att inte ta i beaktande att man påverkas känslomässigt av sin omgivning när man resonerar politiskt är bara korkat.

Detta är någonting helt väsensskilt från konservativt miljötänkande, som i grund och botten är principen att det är omöjligt för en människa att veta hur naturen och samhället ska se ut, eftersom det är självorganiserande enligt någon gudomlig eller naturlig princip. Samhället organiseras bäst så som det såg ut igår, eftersom naturen eller Gud ledde oss dit. Grönt och konservativt är i grunden olika saker.

Att staten måste reglera juridiskt istället för ekonomiskt är ingenting som förutsätts. Förbud och påbud är oftast sämre lösningar, men ibland är de nödvändiga. Vi försöker till exempel inte förhindra mord genom en mordskatt, utan genom att göra det straffbart att döda någon. Givetvis är det något dåligt både att döda andra och att begränsa människors frihet genom att låsa in dem i fängelser. Frågan är vilket som är värst! Jag vill hävda att en ekonomisk reglering av mord vore värre än att som idag använda straff, trots att mordskatten stämmer bättre överens med det antistatliga argument som Adam och Alexander för fram.

Mjuka och frihetliga metoder är bättre, men om de inte är tillräckliga så måste mera effektiva metoder användas istället. Detta innebär inte att värdekonflikten försvinner, vilket författarna tycks hävda.

Till sist undrar jag vilka miljöpartister som förespråkar ettbarnspolitik, liksom hur det kommer sig att Adam och Alexander kallar partiprogrammet för aggressivt. Skar de sig på pappret?

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Ekologismen ser inte människan som ond. Inte heller teknologisk utveckling är något ont. Fog för sådana påståenden får man leta efter. Argumentet mot en religiös tanke om ett heligt och naturligt tillstånd kan eventuellt riktas mot den konservativa förvaltarskapstanken. Men i det här sammanhanget är det helt irrelevant. Är författarna så ideologiskt blinda att de inte förstår att de i själva verket angriper högern, och inte gröna?

Vidare är det givetvis så att ekonomisk tillväxt ger utrymme för goda ting i ett samhälle utformat på ett sådant sätt att ekonomin fördelar resurserna. Grön tillväxtkritik handlar om att bli av med de dåliga konsekvenser som ekonomisk tillväxt har i samhället som det faktiskt ser ut, inte om att bli av med de som är goda. Man kan faktiskt förändra samhället till det bättre.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att inte förstöra naturen och ekosystemen, och att minska spädbarnsdödligheten. Båda är eftersträvansvärda! Eftersom författarna sedan frågar sig om ekologister över huvud taget tycker fattigdomsbekämpning är bra, föreslår jag att de läser Miljöpartiets aggressiva partiprogram en gång till. Den här gången med läskunnighet.

Sedan fortsätter de så här:

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Skatter är positiva incitament! Detta är inget mindre än en liberalismens revolution! Jag kan knappt bärga mig tills Adam förespråkar skatter på allt som ska uppmuntras i samhället. Liberala ungdomsförbundet kommer strax alltså att börja propagera för skatt på snällhet, skatt på skolgång, skatt på sjukvård, på att äta, på att vara glad och på att vara liberal. För att uppmuntra människor att göra det som är gott, ska vi beskatta det!

Skämt åsido så är frihet och demokrati bra. Innovation och positiva incitament är också bra, under förutsättning att de används till något bra. Positiva incitament att ha ihjäl spädbarn är till exempel inte bra. Sol- och vindkraft är utmärkt. Kärnkraften är däremot mera diskutabel, och det finns seriösa argument både för och emot. Förutom riskerna som är förenade med drift och slutförvaring, finns också frågan om hur stabil kärnkraften egentligen är, liksom om den alls är lönsam. Ska vi verkligen slänga miljardbelopp på en olönsam industri på det viset?

För mig är både för- och motargument värda att överväga. I kärnfrågan är jag kluven. I detta är jag inte ensam.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk – som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet – moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Om Adam och Alexander saknar rationella lösningar i dagens miljöpolitik, föreslår jag att de tar en titt på regeringspartierna istället för ett som sitter i opposition. Den miljöpolitik de i huvudsak angriper är konservativ, hävdar de i alla fall själva. Hur det kommer sig att de missat att Miljöpartiet inte är ett konservativt parti, till skillnad från flera av dem i regeringskoalitionen, det vet jag inte riktigt.

Att angripa Miljöpartiets miljöpolitik, med utgångspunkt i en blandning av regeringens politik, en Hollywoodfilm, en skolmassaker i Finland och påhittat flum i allmänhet, det är ganska korkat.

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Detta sista stycke i artikeln är det enda som har någon som helst verklighetsförankring. Därför är det först här som jag egentligen kan svara i sak, istället för att bara rätta till felaktigheter och missuppfattningar.

Att ingenting har ett egenvärde utanför människan kan tolkas på två sätt. Antingen menar de att bara människan har en idé om begreppet »egenvärde«, vilket kan vara riktigt. Det är dock ett mycket harmlöst påstående som inte får några konsekvenser.

Den andra tolkningen är att ingenting utom människan har ett egenvärde. Detta skulle till exempel innebära att ekonomisk tillväxt inte har något egenvärde. Där är vi överens! Däremot är det en rätt så radikal uppfattning att enbart människor har egenvärde. De allra flesta instämmer nog i att även hundar har ett värde utöver att de gör att människor mår bra. De har ett värde för sin egen skull, kan man säga.

Adam och Alexander menar att miljön måste värnas BARA därför att den är bra för människor. Det enda som är värdefullt är människor. Djur och natur är helt värdelöst i alla andra sammanhang, och om det gjorde människor lyckliga skulle det vara helt okej att plåga djur och måla alla växter orange.

Antagandet att bara människan och ingenting annat har ett egenvärde är mycket suspekt, rent rationellt. Vad skiljer människan från allt annat på ett sådant sätt? De enda förklaringar som hittills givits är religiösa. Att bergsäkert hävda en sådan distinktion är ett slags religiös fanatism.

Både vetenskap och förnuft är viktiga saker. Tyvärr talar de emot vad författarna själva propagerar för. Sättet de argumenterar på är förnuftsvidrigt och osakligt. Att hävda människans egenvärde som unikt är ovetenskapligt – vetenskapen är först och sist bara beskrivande, och några vetenskapliga belägg för att någonting alls har ett egenvärde finns inte. Vetenskapen ger oss inte några värden att kämpa för politiskt, utan beskriver hur världen fungerar. Värden måste vi själva finna, och där spelar förnuftet en stor roll, men också känslor. Människor har upplevelser både av känslor och av rationell insikt, men bara om man helt struntar i vad känslor egentligen säger till oss kan man komma till samma slutsatser som författarna.

Frågan blir alltså: Vad är den politik värd, som bortser ifrån att människor känner?

Och apropå rationalitet, med det i åtanke att ekologister anklagats för att mena att människan i sig är ond, vad betyder egentligen slutklämmen?

Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Kanske är det lite väl högt till tak i Folkpartiet. Ekoliberalismen tycks inte vara särskilt mycket mera än gamla religiösa föreställningar om människans särställning i naturen, fast omsluten av nya oförnuftiga feltänk. Halva artikeln går ju ut på att angripa den egna ståndpunkten!

Men kanske måste vi ha överseende. De är ju trots allt miljöpolitikens nybörjare.

1. Alexander menar förvisso att moral och etik är två olika saker, men jag använder orden synonymt i det här inlägget, med den innebörd som normalt läggs i dem. ↩