Detta är något av det mest förvirrade jag läst. Adam Cwejman för Liberala Ungdomsförbundet och Alexander Bard för den folkpartistiska tänktanken Liberati har försökt sig på filosofi. I Expressen publiceras deras artikel nedkortad, och i sin helhet hos Adam liksom Liberati. Det handlar om ett frontalangrepp på ekologismen. Artikeln är klassiskt Bardsk – halmgubbar, guilt by association och självmotsägelser i en språkdräkt som närmast för tankarna till nordamerikanska parodier på vänsteraktivister med megafon.

Nu har jag haft ett öga på Adam ett tag, eftersom jag tilltalats av hans vanligtvis resonerande debattstil. Den här artikeln sticker ut från hans vanliga repertoar, och jag måste till hans försvar fråga mig om han verkligen förstår sig på texten han satt sitt namn under. Känner han till att Alexander menar att människor inte har någon fri vilja?

Men nog recenserat. För tillfället sitter jag överbelamrad med kurslitteratur, så jag kommenterar texten endast i den omfattning som jag har tid med.

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism – senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar – då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Att över huvud taget öppna en artikel om politik genom att markera att man angriper en Hollywoodfilm…

Men nåväl. Ekologism, till att börja med, är ingen uniform politisk inriktning. Däremot är det ett ännu rätt så ovanligt ord! Detta för med sig en retorisk fördel, på så sätt att författarna får ett visst tolkningsföreträde framför läsaren. Att på samma sätt angripa socialismen, liberalismen eller konservatismen skulle bli svårare, eftersom de flesta förstår att det egentligen döljer sig flera olika inriktningar bakom varje samlingsbegrepp.

Den innebörd författarna själva lägger i ordet ekologism är dock en annan än den som vanligtvis förekommer. Detta kommer sig troligen av Alexanders litet egna syn på vad filosofi är för något – allting utom hans egna filosofiska teorier är föråldrat flum.

Vad betyder »metafysik«? Det är en filosofisk inriktning där man försöker komma underfund med hur verkligheten i grunden är beskaffad. Brett accepterade metafysiska antaganden är att den fysiska världen existerar, att människor är kännande varelser och att Gud finns eller inte finns. Att alla människor ska ha samma rättigheter förutsätter också vissa metafysiska antaganden.

Att en ideologi antar »metafysiska dimensioner« vill jag därför hävda är någonting bra. Diskussioner bör föras även på den nivån. Liberalismen är i stort sett omöjlig utan ett antal metafysiska antaganden, däribland antagandet att en viss handling kan vara moraliskt¹ riktig medan en annan är moraliskt fel. Varför annars förespråka en viss politik? Jag antar att det inte är metafysiken i sig de kallar för religiös extremism, utan alla trosföreställningar om hur världen är utformad, som inte är deras egna. Återigen betvivlar jag att Adam verkligen förstår vad Alexander menar. Troligtvis hyser de metafysiska övertygelser som strider emot varandras, och då är Adam en religiös extremist.

En annan religiös extremist är troligtvis Arne Næss, som ofta nämns som förebild för ekologister. Till skillnad från Alexander, som menar att god filosofi är bara den filosofi som inte har med verkligheten att göra, så menade Arne det omvända. För Alexander känns det troligtvis väldigt irriterande att en hel politisk rörelse inspireras av en filosof som reste sig ur fåtöljen och gick ut i verkligheten.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet.

En sådan tur då att ingen liberal, sjuk som frisk, någonsin brukat våld under politiska förevändningar.

Om Adam och Alexander nu menar allvar med att detta är relevant, kan det inte tolkas som någonting annat än en anklagelse mot Miljöpartiet och gröna i allmänhet. De hävdar att vi tycker massaker är ett bra och värdefullt politiskt instrument. Skulle det vara så att de menar allvar, finns anmälningsplikten för den som är psykiskt sjuk att hänvisa dem till, eftersom en sådan uppfattning tycks farligt nära det psykotiskt paranoida.

Men antagligen är det bara ett försök att smutskasta, och har ingenting med saken att göra.

Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Här introduceras ytterligare ett begrepp i texten, ekofascism. Ordet antyder att det handlar om en korsning av ekologism och fascism, till exempel miljömedveten nazism om nu någon sådan finns. Oftast används det dock för att beteckna övertygelsen att det till exempel kan vara moraliskt rätt att tortera eller döda en människa för att öka lyckan hos några djur eller rädda en skog, om jag får uttrycka mig något kategoriskt.

Arne ägnade det här en del uppmärksamhet, eftersom hans övertygelse ofta misstogs för att likna land ethics, en moralisk princip vilken menar att en handling är moraliskt rätt om och endast om, och i kraft av att, den maximerar naturens integritet, stabilitet och skönhet. En sådan moral medför att det blir rätt att exempelvis tortera spädbarn om det leder till de fördelar för naturen som nämnts. Den bland liberaler fritt härjande utilitarismen har liknande problem.

En sådan »eko-etik« kan utan vidare kallas ekofascistisk i den bemärkelse ordet vanligtvis har. Dock skiljer sig detta radikalt från vad grön ideologi i grunden går ut på, och det är ungefär lika ovanligt med sådana resonemang hos ekologister som hos liberaler. Jag själv, liksom Arne och många andra, anser exempelvis att strävan efter det egna självförverkligandet är en god huvudnorm, samt att man förhindrar sitt eget självförverkligande genom att förhindra andras. På detta följer logiskt att man ska sträva efter att minimera den skada som man åsamkar andra. I slutändan är detta snarast motsatsen till vad ekofascism är, i båda bemärkelserna av ordet.

På frågan om huruvida ekofascism är inbyggd i ekologismen som en logisk konsekvens, är svaret ett blankt nej.

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

»Effektivitet« är ett mått på förhållandet mellan medel och uppnådda mål. Ju mindre arbete man behöver genomföra för att uppnå ett visst mål, desto effektivare är arbetet. Vad »effektivitet« däremot inte säger någonting om är vilka mål som ska uppnås.

Alexander och Adam påstår i det här stycket att miljörörelsens mål är att separera lägre stående raser från högre, och att värna nationella intressen framför andra länders. De har förstås helt rätt i att det saknas både förnuftiga och vetenskapliga skäl att något sådant skulle vara bra.

Däremot har de fel i att detta är vad vi eftersträvar. Alla metoder som kan användas för att uppnå vissa mål är givetvis inte effektiva. Att av detta dra slutsatsen att målen måste vara någonting annat är ganska dumt. Enligt samma slutledning kan jag hävda att Alexander och Adam, som skrivit en artikel med målet att vinna politisk framgång, i själva verket är ute efter att förlöjliga sig själva.

Vad de misslyckas med att förstå, tror jag ett förskolebarn förstår utan vidare: Om en person som har som mål att alla ska må bra, och tror att alla mår bra om man tvingar dem att äta hamburgare, så har personen därför inte som mål att alla ska må dåligt. Trots att man kan må dåligt av att äta hamburgare. Är det resonemanget verkligen för svårt att förstå för dem?

Formaliserat ser deras argument ut så här:

1. S vill uppnå målet M.
2. S tror att metoden I leder till målet M.
3. Metoden I leder inte till målet M utan till målet M*.
4. Alltså vill S inte uppnå målet M, utan M*.

Förutom självmotsägelsen mellan första premissen och slutsatsen, har de dessutom rakt av fel i att svensk köttmärkning skulle leda till rasistisk segregering, eller att orsaken skulle vara värnandet av några nationella värden. Men med tanke på hur pass insatta de egentligen verkar vara i vad gröna vanligtvis står för, är det ju åtminstone perifert möjligt att de missat kritiken av också det svenska djurskyddet. Frågan är i så fall om Alexander, som stolt kallar sig fåtöljfilosof, inte borde tänka ett varv till och ta en titt på vad han faktiskt pratar om.

Det kan också nämnas, även om det inte är helt relevant i sammanhanget, att känslor faktiskt tycks existera på riktigt. Alexander hävdar dock, om jag inte förstått honom fel, att ett sådant antagande är religiös extremism, eftersom det är ett metafysiskt antagande att några organismer har känslor.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna – som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Tanken bakom att ha känslor för sin omgivning, är att man mår bättre då. Ordet »hemtrevligt« betyder något liknande.

Om man funderar litet på var gränsen mellan en själv och andra egentligen går, kommer man snart underfund med att andra människor, djur och miljön man lever i påverkar hur man mår. Det gör till exempel ont att slå sig eller bli dumpad. Vi är inte enbart isolerade individer utan hänger samman med varandra (vilket Alexander faktiskt också hävdar). Att inte ta i beaktande att man påverkas känslomässigt av sin omgivning när man resonerar politiskt är bara korkat.

Detta är någonting helt väsensskilt från konservativt miljötänkande, som i grund och botten är principen att det är omöjligt för en människa att veta hur naturen och samhället ska se ut, eftersom det är självorganiserande enligt någon gudomlig eller naturlig princip. Samhället organiseras bäst så som det såg ut igår, eftersom naturen eller Gud ledde oss dit. Grönt och konservativt är i grunden olika saker.

Att staten måste reglera juridiskt istället för ekonomiskt är ingenting som förutsätts. Förbud och påbud är oftast sämre lösningar, men ibland är de nödvändiga. Vi försöker till exempel inte förhindra mord genom en mordskatt, utan genom att göra det straffbart att döda någon. Givetvis är det något dåligt både att döda andra och att begränsa människors frihet genom att låsa in dem i fängelser. Frågan är vilket som är värst! Jag vill hävda att en ekonomisk reglering av mord vore värre än att som idag använda straff, trots att mordskatten stämmer bättre överens med det antistatliga argument som Adam och Alexander för fram.

Mjuka och frihetliga metoder är bättre, men om de inte är tillräckliga så måste mera effektiva metoder användas istället. Detta innebär inte att värdekonflikten försvinner, vilket författarna tycks hävda.

Till sist undrar jag vilka miljöpartister som förespråkar ettbarnspolitik, liksom hur det kommer sig att Adam och Alexander kallar partiprogrammet för aggressivt. Skar de sig på pappret?

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Ekologismen ser inte människan som ond. Inte heller teknologisk utveckling är något ont. Fog för sådana påståenden får man leta efter. Argumentet mot en religiös tanke om ett heligt och naturligt tillstånd kan eventuellt riktas mot den konservativa förvaltarskapstanken. Men i det här sammanhanget är det helt irrelevant. Är författarna så ideologiskt blinda att de inte förstår att de i själva verket angriper högern, och inte gröna?

Vidare är det givetvis så att ekonomisk tillväxt ger utrymme för goda ting i ett samhälle utformat på ett sådant sätt att ekonomin fördelar resurserna. Grön tillväxtkritik handlar om att bli av med de dåliga konsekvenser som ekonomisk tillväxt har i samhället som det faktiskt ser ut, inte om att bli av med de som är goda. Man kan faktiskt förändra samhället till det bättre.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att inte förstöra naturen och ekosystemen, och att minska spädbarnsdödligheten. Båda är eftersträvansvärda! Eftersom författarna sedan frågar sig om ekologister över huvud taget tycker fattigdomsbekämpning är bra, föreslår jag att de läser Miljöpartiets aggressiva partiprogram en gång till. Den här gången med läskunnighet.

Sedan fortsätter de så här:

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Skatter är positiva incitament! Detta är inget mindre än en liberalismens revolution! Jag kan knappt bärga mig tills Adam förespråkar skatter på allt som ska uppmuntras i samhället. Liberala ungdomsförbundet kommer strax alltså att börja propagera för skatt på snällhet, skatt på skolgång, skatt på sjukvård, på att äta, på att vara glad och på att vara liberal. För att uppmuntra människor att göra det som är gott, ska vi beskatta det!

Skämt åsido så är frihet och demokrati bra. Innovation och positiva incitament är också bra, under förutsättning att de används till något bra. Positiva incitament att ha ihjäl spädbarn är till exempel inte bra. Sol- och vindkraft är utmärkt. Kärnkraften är däremot mera diskutabel, och det finns seriösa argument både för och emot. Förutom riskerna som är förenade med drift och slutförvaring, finns också frågan om hur stabil kärnkraften egentligen är, liksom om den alls är lönsam. Ska vi verkligen slänga miljardbelopp på en olönsam industri på det viset?

För mig är både för- och motargument värda att överväga. I kärnfrågan är jag kluven. I detta är jag inte ensam.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk – som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet – moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Om Adam och Alexander saknar rationella lösningar i dagens miljöpolitik, föreslår jag att de tar en titt på regeringspartierna istället för ett som sitter i opposition. Den miljöpolitik de i huvudsak angriper är konservativ, hävdar de i alla fall själva. Hur det kommer sig att de missat att Miljöpartiet inte är ett konservativt parti, till skillnad från flera av dem i regeringskoalitionen, det vet jag inte riktigt.

Att angripa Miljöpartiets miljöpolitik, med utgångspunkt i en blandning av regeringens politik, en Hollywoodfilm, en skolmassaker i Finland och påhittat flum i allmänhet, det är ganska korkat.

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Detta sista stycke i artikeln är det enda som har någon som helst verklighetsförankring. Därför är det först här som jag egentligen kan svara i sak, istället för att bara rätta till felaktigheter och missuppfattningar.

Att ingenting har ett egenvärde utanför människan kan tolkas på två sätt. Antingen menar de att bara människan har en idé om begreppet »egenvärde«, vilket kan vara riktigt. Det är dock ett mycket harmlöst påstående som inte får några konsekvenser.

Den andra tolkningen är att ingenting utom människan har ett egenvärde. Detta skulle till exempel innebära att ekonomisk tillväxt inte har något egenvärde. Där är vi överens! Däremot är det en rätt så radikal uppfattning att enbart människor har egenvärde. De allra flesta instämmer nog i att även hundar har ett värde utöver att de gör att människor mår bra. De har ett värde för sin egen skull, kan man säga.

Adam och Alexander menar att miljön måste värnas BARA därför att den är bra för människor. Det enda som är värdefullt är människor. Djur och natur är helt värdelöst i alla andra sammanhang, och om det gjorde människor lyckliga skulle det vara helt okej att plåga djur och måla alla växter orange.

Antagandet att bara människan och ingenting annat har ett egenvärde är mycket suspekt, rent rationellt. Vad skiljer människan från allt annat på ett sådant sätt? De enda förklaringar som hittills givits är religiösa. Att bergsäkert hävda en sådan distinktion är ett slags religiös fanatism.

Både vetenskap och förnuft är viktiga saker. Tyvärr talar de emot vad författarna själva propagerar för. Sättet de argumenterar på är förnuftsvidrigt och osakligt. Att hävda människans egenvärde som unikt är ovetenskapligt – vetenskapen är först och sist bara beskrivande, och några vetenskapliga belägg för att någonting alls har ett egenvärde finns inte. Vetenskapen ger oss inte några värden att kämpa för politiskt, utan beskriver hur världen fungerar. Värden måste vi själva finna, och där spelar förnuftet en stor roll, men också känslor. Människor har upplevelser både av känslor och av rationell insikt, men bara om man helt struntar i vad känslor egentligen säger till oss kan man komma till samma slutsatser som författarna.

Frågan blir alltså: Vad är den politik värd, som bortser ifrån att människor känner?

Och apropå rationalitet, med det i åtanke att ekologister anklagats för att mena att människan i sig är ond, vad betyder egentligen slutklämmen?

Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Kanske är det lite väl högt till tak i Folkpartiet. Ekoliberalismen tycks inte vara särskilt mycket mera än gamla religiösa föreställningar om människans särställning i naturen, fast omsluten av nya oförnuftiga feltänk. Halva artikeln går ju ut på att angripa den egna ståndpunkten!

Men kanske måste vi ha överseende. De är ju trots allt miljöpolitikens nybörjare.

1. Alexander menar förvisso att moral och etik är två olika saker, men jag använder orden synonymt i det här inlägget, med den innebörd som normalt läggs i dem. ↩

Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.