Många ropar: FN:s klimatpanel har förlorat sin trovärdighet!

Jag googlar litet och finner några exempel bland en första handfull resultat.

En som ropar heter Maggie, en annan heter Anders, en tredje heter Lars, två av skandörerna kallar sig kilowatten och terawatten, och det finns många fler: Andreas, Göran, Ingemar, Peter, Hans, Magnus, Stefan och så förstås Dick, Dick och åter Dick.

Jag ser män, män och 1000000001 kilowatt. Var är kvinnorna? Mjo, hon heter Maggie. Hon besvarar frågan med att alla andra kvinnor gått på klimatbluffen. Gott så, män är ju som bekant bättre tänkare. De är liksom lite wattigare än kvinnor och andra djur. Särskilt Dick.

Varför har då klimatpanelen, som förkortas IPCC, förlorat sin trovärdighet? Det beror på tre saker, och alla slutar på -gate: »Glaciergate, Hurricangate och Icegate« meddelar Maggie. Alltså glaciärport, orkanport och isport.

Vad är det f'nåt? Det är misstag som gjorts. Tre misstag, och förtroendet för IPCC är helt borta. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Fast misstag kan man hitta var man vill. Hos män och Maggie till exempel.

Det första misstaget

Ordet trovärdighet används på två olika sätt.

• De anses vara trovärdiga; de åtnjuter förtroende.
• Det de påstår är trovärdigt.

Vad alla dessa ovan nämnda män (och Maggie) har gemensamt, är att de inte förstått vad trovärdighet är. Ofta använder de orden förtroende och trovärdighet som synonymer, men ofta också som ett slags betydelseglidning. Så här ser det vanligaste sättet de tänker ut:

1. IPCC saknar förtroende.
2. IPCC är inte trovärdiga.

Det här argumentet är givetvis inte logiskt giltigt, men det är lätt att ordna.

1. IPCC saknar förtroende.
2. De som saknar förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Förvisso giltigt, men det är inte riktigt trovärdigt. Vems förtroende saknas? Det måste vara en mäktig auktoritet!

1. IPCC saknar vårt förtroende.
2. De som saknar vårt förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Hm. Det var det bästa svaret jag kunde hitta. Troligtvis vill de inte själva veta av den andra premissen, och då strider det mot god argumentation att tillskriva dem en sådan åsikt. Så vad är det egentligen som gör förtroendeförlusten till en trovärdighetsfråga? Jag vet inte.

Argumentets bärkraft kanske ska komma så att säga av sig själv, enligt principen att om man bara gapar tillräckligt högt så lyssnar någon.

Den förhållandevis lilla skara utav gaphalsar som män och Maggie tillhör varnar bland annat för:

1. En global politisk konspiration som går ut på att kuva de demokratiska ländernas befolkningar med ett påhittat klimathot.
2. Att IPCC hanterar och kontrollerar alla rapporter de får in så dåligt att deras inkompetens är tillräcklig för att vederlägga forskningen.
3. Korkade och lättlurade alarmister, i synnerhet kvinnor, som går på allt som tutas i dem och vill döva sina dåliga i-landssamveten genom att köpa värdelösa utsläppsrätter.

Detta är högklassig alarmism! Alarmister ska man inte lyssna på, de saknar förtroendevärdighet. Man varnar alltså för sig själv.

Ute i naturen är det vanligt och mycket praktiskt att varna för sig själv. Bland kräldjur och larver förekommer att både dödligt giftiga och mycket smakliga små varelser varnar andra djur med bjärta färger och stora viftande armar och kragar för att de ska hålla sig på avstånd.

När det kommer till saklig diskussion är detta dock ett misstag. Nummer ett, närmare bestämt.

Det andra misstaget

Det stavas hurricane, inte hurrican.

Det tredje misstaget

Det här har jag redan sedan tidigare döpt till Dick Erixons predikatlogiska klimatfallasi (i ett slag av namngivningsvansinne, det erkänner jag).

Anledningen till att han får äran, är att han med berömvärd pedagogik och träffsäkerhet visar hur man gör för att tänka fel. Så här ser det ut:

Forskare [vid University of East Anglia] har uppenbarligen [förstört rådata], vilket gör att ingen kan kontrollera om deras resultat är riktigt och rimliga. Att kunna återupprepa tester och experiment är ett grundkrav i all forskning. Därför kan man inte längre tala om forskning i klimatfrågor.

Gör vi en uppställning av hans argument, blir det såhär:

1. Några klimatforskningsresultat saknar numera rådata.
2. Alla klimatforskningsresultat som numera saknar rådata är otillförlitliga.
3. Alla klimatforskningsresultat är otillförlitliga.

Låter det alls som en rimlig slutledning? Men det är så han resonerar!

För det första kan ett forskningsresultat vara helt riktigt, även om den data man bygger forskningen på i efterhand gått förlorad. Men nu bortser vi från den petitessen. Här finns ett fel av en helt annan kaliber: ett felslut!

För att tydligare demonstrera felslutet, formaliserar vi argumentet.

1. Någon A är B.
2. Alla B är C.
3. Alla A är C.

Fel!

Ett motexempel, som använder samma argumentform, ser ut såhär:

1. Någon som är politiskt engagerad bloggar på adressen erixon.com.
2. Alla som bloggar på adressen erixon.com är Dick Erixon.
3. Alla som är politiskt engagerade är Dick Erixon.

Ett starkt argument! Lars Ohly är Dick Erixon! Besök hans blogg här!

Som ofta annars framgår hur klartänkt detta argument egentligen är, när det formuleras av hjärntrusten Limbo:

FN:s klimatpanel har förverkat sin trovärdighet, anser Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill. Droppen som får bägaren att rinna över är ett fel (i ett stycke) i en 938 sidor tjock rapport (den andra av fyra) från IPCC, gällande när glaciärerna i Himalaya kan tänkas vara borta. År 2035 anses osannolikt.

Trovärdigheten är borta

Något misstag ovan, eventuellt misstag nummer två, kanske verkar något obetydligt. Det kanske inte har med själva poängen att göra ens, tycker någon. Men det gör inget, tycker jag.

Somliga kanske inte håller med mig på den punkten. Och okej, jag måste ju erkänna att det kanske kan anses vara ett misstag, det här att förlora förtroendet för en grupp bara på grund av irrelevanta fel i sakframställan hos vissa av dem, för att sedan dra slutsatsen att de i och med detta saknar all trovärdighet.

Men i grund och botten köper jag förstås inte det argumentet. I och med dessa tre misstag, låt oss kalla dem Varningate, Spellingate och Dickgate, så har konspirations-alarmisterna i min mening förlorat all trovärdighet. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Dessa män och Maggie vet bäst själv. Vi andra vet bättre tillsammans.

Den som följer rapporteringen om förhandlingarna som pågår i Köpenhamn, torde ha lagt märke till något underligt:

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso betonade vid en presskonferens sent på torsdagskvällen att alla 27de medlemsstaterna måste vara överens om huruvida EU ensidigt ska höja sitt bud att minska utsläppen från 20 till 30 procent till år 2020, utan motsvarande åtaganden från andra länder. (SvD)

Budskapet är alltså: »om inte ni tar ert ansvar, så tar inte vi vårt heller«.

Hur kan det motiveras? Tja, det är inget annat än ren och skär miljörelativism.

Men vad miljön kräver och hur den är går inte att förhandla om. Vilka beslut som än fattas i Köpenhamn, så blir inte problemet med den globala uppvärmningen vare sig större eller mindre.

De åtgärder som krävs, är helt enkelt de åtgärder som krävs.

Fredrik Reinfeldt kör också på det spåret:

– Vi uppmanar den utvecklade delen av världen att göra liknande åtaganden. Vi (EU) kan inte ensamt lösa klimatproblemet. EU står bara för 13 procent av utsläppen, sade han.

Vad som ligger bakom detta, tror jag är att EU ska minska sina utsläpp företrädesvis någon annanstans än inom EU. Minskar vi tillräckligt mycket här, kan vi samtidigt bekosta minskningar någon annanstans. Det går, även om det vore så mycket bättre om alla gör något även ekonomiskt.

Men nu misstänker jag Fredriks motiv snarare vara att minska EU:s utsläpp någon annanstans än i EU, i så hög grad som möjligt. Han tänker göra tvärtom vad han själv säger, fast alldeles för lite, med andra ord.

Och hur man än vrider och vänder på det, så behöver EU-länderna minska vad EU-länderna behöver minska, givet en rättvis fördelning av åtgärderna. Att avstå från att göra vad man måste, bara för att andra avstår, är ingen giltig ursäkt.

En förklaring till varför han tänker så dumt, skulle kunna vara att han är så fast i det svenska blockpolitiska tänkandet att han faktiskt tror att poängen med förhandlingarna är att framstå som bättre än sin (enda) politiska motpart.

Det gör det inte. Miljön är inte en politisk motpart. Du kan inte förhandla bort ett berg, ett klimat eller ett hav eller en atmosfär. Det GÅR inte. De är inte politiska idéer, utan SAKER.

Det är alltså inte frågan om huruvida EU ska minska utsläppen med 20 eller 30 procent till 2020, utan att EU måste minska utsläppen med, enligt sin egen protektionistiska agenda, absolut minst 75% till 2050.

The Guardian läckte ut ett förslag på slutprotokoll från det danska förhandlingsdelegationen. Där framgår att alla människor inte har samma rätt att släppa ut växthusgaser. Industriländerna ska enligt detta papper få släppa ut 2,5 ton per person 2050 medan människor i utvecklingsländerna bara skulle få släppa ut 1,5 ton.

— — —

USA släpper idag ut ca 20 ton per person, EU släpper ut ca 10 ton per person och Sverige släpper ut ca 6 ton per person. Räknar man in flyg, sjöfart och import minus export blir det 10 ton per person i Sverige. (SNF)

Att hålla på och hymla och försöka komma undan politiskt hjälper inte.

Inga klimatproblem försvinner bara för att man tycker de är för dyra att åtgärda.

Den svenska regeringens ovilja att betrakta nödvändiga åtgärder som nödvändiga, kan bara förklaras med att de antingen tror att den globala uppvärmningen kommer att lindras av att de inte vidtar åtgärder (vilket givetvis är befängt, och i så fall ett uttryck för verklig miljörelativism) eller att de vill försöka skyffla över åtgärderna på andra länders befolkningar, främst fattigare. Det sistnämnda kan med rätta kan kallas kolonialism.

EU:s linje tycks dessutom vara densamma som regeringens och Andreas Carlgrens: Låt någon annan göra jobbet, så vi får bygga vår motorväg ifred.

Ytterst handlar det i det icke miljörelativistiska perspektivet troligtvis om att betrakta sänkt levnadsstandard utifrån ett persktiv där BNI per capita får vara måttstocken. Får en sudanes det sämre, handlar det inte om lika många kronor som om en svensk får det lika mycket sämre. Lidande är relativt valutakursen, det moraliska värdet är relativt marknadsvärdet.

En gång i tiden var tanken att ekonomin skulle fördela resurserna på ett bra sätt i samhället, men nuförtiden är tanken att resurserna i samhället ska fördela ekonomin.

Vi har plötsligt fått för oss att pengar är det intrinsikalt goda, det som har ett inneboende och absolut värde, och att allt annat, som till exempel temperatur, välfärd, mat eller lidande, ytterst ska bedömas utifrån vad det kostar eller inbringar för ekonomiskt kapital.

Gratis välfärd är därmed värdelöst, medan lönsamt lidande är börsnoterat.

Det är inte ens kapitalism längre, utan moralisk marknadsrealism, ibland till och med renodlad utilitarism där kapital är det intrinsikalt goda.

Det är ekonomistisk värderelativism.

De där två begreppen är faktiskt olika saker.

1. Klimatförändringar är när klimat förändras.
2. Global uppvärmning är när den globala medeltemperaturen höjs.

Än sen då?

På jorden finns mängder av olika klimat! Australien har åtminstone ett, i Österrike råder ett annat, Trollhättan befinner sig i ett ytterligare annat klimat, och på Antarktis råder ett fjärde klimat som inte liknar de första tre. Det finns många klimat, och inget av dem är i närheten av att täcka hela jorden.

Global betyder världsomspännande.

En global uppvärmning är alltså en höjning av medeltemperaturen sett till hela planeten.

Ett förändrat klimat är däremot någonting lokalt, och förändring betyder inte samma sak som uppvärmning.

Att alltså på basis av kyligare klimat någonstans på jorden dra slutsatsen att ingen global uppvärmning förekommer är felaktigt, på samma sätt som det vore felaktigt av mig att dra slutsatsen att temperaturen stiger i Örebro bara för att jag vridit upp elementen i min lägenhet, eller att temperaturen sjunker i min lägenhet bara för att det blir kallare och kallare i min frys när jag vridit på ett reglage.

Faktum är till och med att när temperaturen sjunker i frysen, så stiger den i resten av lägenheten. Men för den sakens skull varken stiger eller sjunker medeltemperaturen i min lägenhet.

En »global« uppvärmning i min lägenhet skulle däremot innebära att medeltemperaturen steg.

Om till exempel golfströmmen stannar av helt – det kan hända även om det inte verkar sannolikt i dagsläget – så lär vi få ett rätt ryskt klimat i Sverige. Men är orsaken en stigande global medeltemperatur, kommer inte detta förändras! Om det istället blir som FN:s klimatpanel förutspått, kommer strömmen under de närmaste åren bara att minska med 25%, men inte heller om Sverige blir bara måttligt kallare kommer någon global medeltemperatur att påverkas – det enda som händer är att varmvattnet åker någon annanstans och värmer.

Du kan inte titta på din termometer och se om hela jordytans temperatur stiger eller inte. Inte ens sett över flera år räcker det! Det är därför uppvärmningen mäts i inga kortare perioder än 30 år – temperatur varierar både från plats till plats och från år till år, medan det är genomsnittet som räknas, och har betydelse.

Den frågan tänker jag titta lite på nu.

För det första så måste vad orden egentligen innebär fångas in någorlunda.

• Affirmant: En alarmist är någon som gjort det att slå larm till sitt ideologiska fundament. Sådana människor är rätt ovanliga, tror jag, men detta fåtal högljudda »klimatskeptiker« är ju åtminstone nominerade för titeln. Det fungerar dock inte riktigt att tala om ämnet i sådana retoriskt färgade termer. Härmed kommer jag istället att skriva affirmant, eftersom det handlar om dem som antar att det är rimligt att den globala uppvärmningen är verklig.
• Skeptiker: En skeptiker kan vara någon som är irriterande och ständigt ifrågasättande. Men det finns också en seriös skepticism, som går ut på att det är mycket svårt att veta någonting säkert.
• Förnekare: En förnekare är motsatsen till en affirmant. Det är någon som, liksom skeptikern, förnekar att det är rimligt att hålla den globala uppvärmningen för verklig, men som till skillnad från skeptikern anser det rimligt att anta att den inte är verklig.

Det är någorlunda lätt att skilja skeptikern från förnekaren, men ändå tycks många förnekare omnämnas som skeptiker (eller »klimatskeptiker«).

Poängen är att en skeptiker inte vet, utan skjuter på framtiden att avgöra hur det egentligen ligger till. Mer kunskap krävs, säger skeptikern.

Vi vet tillräckligt, säger förnekaren (och affirmanten).

Det jag specifikt vill titta på i det här inlägget, är ett argument för hur vi bör handla. Här handlar det alltså inte om huruvida någon global uppvärmning pågår, utan hur vi ska agera i den närmaste framtiden.

För en affirmant är valet självklart: Vi måste agera nu.
För en förnekare är valet också självklart: Vi måste inte alls agera nu, utan det finns bättre saker att ägna sig åt.

För en skeptiker är det annorlunda. Den renläriga skeptikern vet ju inte om vi behöver agera eller inte. Eller?

Nja. Valet en skeptiker står inför är det följande:

1. Antingen gör vi upp en plan för hur vi ska försöka stoppa uppvärmningen innan det är för sent, och låter sedan bli att genomföra den om det visar sig vara i onödan,
2. eller så gör vi inte upp någon plan i tid, och saknar därför möjlighet att stoppa eller lindra uppvärmningen om den faktiskt pågår.

Och vilket låter vettigast?

Skeptiker och affirmanter kommer alltså till samma slutsats om hur vi bör handla, även om de förhåller sig olika till påståendet att den globala uppvärmningen pågår.

Med tanke på hur lång tid det tar att vispa ihop ett möte som det i Köpenhamn, finns det inga som helst skäl att hoppas på eller förespråka att inga åtgärder ska beslutas om. Det enda rimliga alternativet för den som tror på uppvärmningen, liksom för den som inte vet om den äger rum eller inte, är att hoppas på ett så bra resultat som möjligt.

Gör vi ingenting, är det absolut värsta som kan hända en absurt omfattande katastrof.

Om vi däremot gör någonting, blir det inte mycket värre än att de som förberett sig på en katastrof förlorar lite prestige, om det visar sig att det inte var så farligt.

Och vad har prestige för betydelse i sammanhanget?

Fotnot: Vad är en skeptiker?

Den som kallar sig skeptiker bör anta att mycket litet går att anta. De mest radikala skeptikerna antar rimligtvis inte ens att mycket litet går att anta. Den karamellen kan man suga på ett tag.

Jag har svårt att se hur man kan vara skeptiker och samtidigt kraftfullt agera för att förklara den globala uppvärmningen som icke existerande, på det vis många som kallas (och kallar sig) skeptiker gör. Hävdar man att någon uppvärmning inte finns, då är man inte skeptiker utan förnekare. Så är det ju till och med per definition, och med nödvändighet.

Kanske skulle något slags selektiv skepticism kunna komma i fråga, men jag tvivlar på att en sådan hållning kan samtidigt vara särskilt konsekvent och motivera till aktivt engagemang i klimatfrågan. Det låter mera som ett skällsord, faktiskt.

Hört talas om den? Egentligen håller jag på att förbereda ett långtidsprojekt för den här bloggen, men eftersom det är bråk om saken, vill jag i all korthet klämma in ett par kommentarer här.

De som bråkar är demsamma som förut. Så kallade klimatskeptiker. Varför det kallas så vet jag inte riktigt, för skeptisk till att något klimat finns verkar de inte vara, utan snarare till att det kan förändras på grund av människan.

Diskussionen har blivit lite livligare igen, tycks det, i och med att några epostmeddelanden från ett forskargäng, som tillsammans med andra ligger bakom data vilken använts IPCC:s klimatrapporter, har läckt ut. »Skeptikerna« har även börjat reagera på hur vissa delar av programkoden ser ut.

En av frågetecknen handlar det om en liten »minneslapp« programmeraren lämnat i koden åt sig själv, där orden very artificial correction används. Ännu har de dock inte upptäckt att den »väldigt artificiella tillrättaläggelsen« ifråga inte är kopplad till programkörningen, utan har inaktiverats ungefär så som man hänger skynken över vägskyltar som inte är aktuella. Men sedan är de ju skeptiker förstås.

I vilket fall så ska FN utreda vad som kommit fram, och jag gissar att de kommer fram till ungefär detsamma som tidningen Nature, en brittisk vetenskapsjournal.

De skriver såhär (och jag översätter):

Ingenting i epostmeddelandena undergräver den vetenskapliga slutsatsen att den globala uppvärmningen är på riktigt – eller att mänskliga aktiviteter nästan helt säkert är orsaken. Slutsatsen stöds av flera och robusta bevislinjer, av vilka många helt saknar samband med klimatrekonstruktionerna som debatteras i mejlen.

För det första förändras jordens kalla platser precis som förväntat i ett varmare klimat. Till dessa förändringar hör att glaciärerna drar sig tillbaka, att Arktis is blir tunnare och krymper, att permafrosten minskar och att isen på Grönland och Antarktis minskar i massa. För det andra så stiger haven. Stigningen orsakas delvis av smältvattnet från glaciärer och istäcken, men också av att vattnet expanderar när det blir varmare. För det tredje visar årtioenden av biologiska data om blomning att våren anländer allt tidigare varje år.

Förnekare framhåller ofta att dessa förändringar bara är symtom på naturliga klimatvariationer. Men när klimatmodellerarna provar detta påstående genom att simulera klimatet med ett fast värde för koldioxidhalt, bär resultaten mycket liten likhet med den observerade uppvärmningen. Detta talar starkt för att ökade utsläpp av växthusgaser har spelat en viktig roll i sentida uppvärmning, vilket innebär att det är essentiellt att tygla världens omättliga aptit på kol.