Den 9 augusti förra året skrev Adam Cwejman, då nybliven ordförande i Liberala ungdomsförbundet, så här om integritetsfrågorna:

Det finns alltså fortfarande en chans för alliansen att återfå problemformuleringsprivilegiet, men då krävs att Fredrik Reinfeldt och övriga alliansledare på allvar gör praktik av det utlovade lyssnandet. … Det kommer inte framstå som en förlust eller ens tecken på bristande regeringsduglighet om man erkänner fel, snarare kommer det visa på en sällsynt form av politisk mänsklighet – man begår ibland fel, och då är det ok att rätta till dem utan att förlora ansiktet, så länge man har rätt.

Det sista borde sägas ofta. Dessutom borde det bli sant.

I dag levererade de borgerliga alliansen-partiernas fyra partisekreterare sin problemformulering inför valrörelsen. Som gammal typografinörd kunde jag inte låta bli att skoja med det grafiska spektaklet, men givetvis finns ju mer än bara smaksaker att prata om, nämligen vilka frågor de vill göra till valets viktigaste! Om Adam läser Dagens Nyheter så blir han antagligen besviken:

Av den inriktning som de fyra pekade ut för valrörelsen verkar det uppenbart att Vänsterpartiet blir ett favoritmål för borgerliga attacker.

– Alla ska med, men bara Lars Ohly vet vart det bär, sade Ullenhag i fråga omvar den rödgröna politiken kommer att landa när förhandlingarna är klara.

Centerkollegan Anders Flanking listade jobb, stabila finanser, välfärd och klimat som fyra viktiga frågor, där det är tydligt att de fyra borgerliga partiernas samlade politik står i bjärt kontrast till den rödgröna S-V-MP-konstellationens linje.

Jag blir så förvirrad. Ena dagen är Socialdemokraterna huvudmotståndare för att de är störst, nästa dag är det Vänsterpartiet för att de är värst, sedan är plötsligt Miljöpartiet huvudmotståndare för att de är bäst, så ändrar man sig plötsligt och menar att Socialdemokraterna eller nej Miljöpartiet är huvudmotståndarna eftersom de samarbetar med huvudmotståndarna Vänsterpartiet, och idag är Lars Ohly själv huvudmotståndare eftersom han är den enda som vet vad de rödgröna har för förslag. Snälla bestäm er!

Om de fyra huvudfrågorna berättar i vilket fall även den fantastiska tidningen Riksdag och Departement:

Ny hemsida, ny logotyp och fyra identifierade blockkonflikter – nu sparkar Alliansen igång sin gemensamma valkampanj.

Jobben, ekonomin, välfärden och klimatet. Det är de fyra konflikterna mellan blocken som allianspartierna tänker fokusera på i sin gemensamma välkampanj.

I artikeln citerar de också ur en liten skrift som verkar heta »Fyra initiativ för valseger 2020[!]«:

• Stärkt arbetslinje eller tillbaka till bidragslinjen?
• Ordning i finanserna eller stora ofinansierade utgifter?
• Kvalitet i välfärden eller tillbaka till flum och väntetider?
• Förstärkt internationellt klimatsamarbete eller inskränkt klimatnationalism?

Är detta vad Per Schlingmann tänker på när han uppmanar till korta meningar och inga svåra ord? Jag är rädd för det. Att förenkla politiken till falska dilemman, alltså antingen–eller-påståenden där ett tredje alternativ inte är svårt att hitta på själv, det kallar jag fördumning. Ungefär som antingen är ni med oss, eller så är ni mot oss. Det enda vettiga svaret på falska dilemman är NEJ!

Stärkt arbetslinje eller tillbaka till bidragslinjen? NEJ!

Vi ska ha varken eller! Åtminstone sedan Aristoteles har tanken bakom att bo ihop i städer och samhällen varit att man får mer tid över till att vara ledig och göra vad man tycker mest om. Arbetslinjen verkar dessutom vara en bidragslinje som går ut på att flytta sjuka från försäkring till socialbidrag. Det enda vettiga svaret kan vi kalla fritidslinjen! Fördela arbetet rättvist! Meningen med att jobba är inte att kunna jobba ännu mera!

Ordning i finanserna eller stora ofinansierade utgifter? NEJ!

Tyvärr råder ingen motsättning. Givetvis ska det vara ordning, men man kan ha både ordning och för stora utgifter på samma gång; på led mot fördärvet. Regeringen har lånat pengar för att ge större jobbskatteavdrag. Det är en pinsamt blå skatteväxling – man växlar skatten på jobb mot statsskuld. Kompensera med miljöskatter istället! (Om det sedan faktiskt är ordning eller oordning på några finanser, det vågar jag inte försöka bedöma.)

Kvalitet i välfärden eller tillbaka till flum och väntetider? NEJ!

Kvalitet i verkligheten! Om man kastar ut människor ur »välfärden« så skapar man inte kvalitet. Kvalitet i systemet är värdelös om man skapar den på bekostnad av människorna som verkligen behöver den. Att sjukvårdsköerna flyttar till Arbetsförmedlingen är ingen lösning, utan ytterligare ett problem. Den enda kvaliteten som räknas är livskvalitet.

Förstärkt internationellt klimatsamarbete eller inskränkt klimatnationalism? NEJ!

Ska vi göra själva eller ska vi samarbeta? Vi ska göra båda!

Klimatnationalism är sådant dumt som att låta de fattiga göra utsläppsminskningarna medan vi smutsar vidare, det är att vägra göra tillräckligt mycket själv bara för att alla inte skrivit på ett papper, och det är att envist krama sitt flygplan och sin motorväg varje kväll när man ska sova, och låtsas som att allt säkert kommer lösa sig i morgon, bara man kniper ihop ögonen tillräckligt hårt. Allt det här står till och med den borgerliga alliansens mest miljömedvetna parti bakom. Det är sorgligt!

Klimatbesvären är en konsekvens av ett gammalt och uselt förhållningssätt till miljön som helhet. Naturen betraktas oftast som endast en ekonomisk resurs och ingenting mera, och som värd någonting bara när den leder till större bruttonationalprodukt. Verkliga värden kan inte mätas med pengar, eller ens siffror! Det är inte bara svenska män(niskor) som har egenvärde.

Det är egentligen svårt att förstå varför de faktiskt vill prata om klimat, när det för de allra flesta är alldeles uppenbart att de inte har någon koll. Men det gör förstås ingenting, utan är tvärtom på tiden.

Ska man kanske till och med berömma dem för sin självuppoffrande inställning på den här sista punkten? Nja, det är nog att ta i litet för mycket. Hade de erkänt att de haft fel, gjort om sin inställning till miljön och sett till att ha rätt istället, som Adam skrev, så hade det funnits anledning till goda omdömen. Men nu är det tvärtom.

Och integritetsfrågorna då, som Adam ville skulle bli en av huvudfrågorna i valkampanjen? Med tanke på var de borgerliga partierna fortfarande står, så är det nog snarare tur för dem att de inte lyssnade på honom utan försöker trolla bort frågan. Det skulle ju annars se litet underligt ut om man skrämdes med vänstern samtidigt som man förespråkade mera statlig övervakning än dem.

Johan Schiff har förresten skrivit om ståhejet med Miljöpartiet och datalagringsdirektivet härom veckan. Värt att läsa!

Tidigare skrev jag litet om Per Ankersjös reaktion på ett debattinlägg i SvD där en folkpartist och en vänsterpartist förespråkar miljöskatt på kött och subventionering av mindre miljöskadlig mat.

Bland annat påtalade jag att Per missförstod avsikterna bakom förslaget på flera punkter. Att debattörerna förespråkade minskad svält valde Per att tolka som att de ville ha ökad svält, och helst svält åt alla.

Jag visade även varför man inte kan dra någon direkt parallell mellan minskad valfrihet och subventioner och skatter, eftersom det om något är priset som avgör, och saker kostar faktiskt olika mycket alldeles oavsett skatter och subventioner.

Jag hör visserligen rykten ibland om sänkt arbetsgivaravgift på unga, elbilspremier, jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och subventionerad kärnkraft, men sådant kan väl ändå inte Centerpartiet stå bakom? Tanken förefaller helt bisarr, ett parti som alltså medvetet minskar valfriheten. Centerpartiets linje måste givetvis vara någon helt annan.

Vidare så upplyste jag Per om att de främsta argumenten i debattartikeln för minskad köttproduktion var att väldigt många människor skulle kunna slippa svälta, att det skulle vara bra för den övergödda Östersjön, att klimatkampen skulle gå lättare, att cancer och hjärt- och kärlsjukdomar skulle minska och att BNP skulle öka. Per trodde nämligen att det var Djurrättsalliansens avslöjanden av vanvård som var det främsta och enda argumentet.

Till sist så menade Per att om systematisk vanvård av djur legitimerar att man avstår från att äta kött, så är det också rätt att lägga ned alla sjukhus när fall av vanvård uppdagas. Den slutsatsen är givetvis absurd, och på den punkten är vi överens. Men Per menade vidare att det därför vore fel att minska sin köttkonsumtion. Jag påpekade att den slutsatsen också är absurd, eftersom hans parallell inte alls håller måttet.

Den egentliga slutsatsen, som jag av någon anledning lämnade åt läsaren att själv dra, det var att Per slänger sig med svåra ord som »logik«, »djur« och »ridå« utan att riktigt veta vad de egentligen betyder.

Förvånansvärt nog så fick jag svar på tal! Per drog fram den riktigt stora logiken och gjorde smulor av min argumentation:

Quorn-extremism

Jag såg att en miljöpartist gått igång på min bloggpost om den skruvade Brännpunkt-artikeln om köttskatt och subventionerande grönsaker. Vem som är galen (eller möjligen fanatisk) kan nog läsaren bedöma själv.

Och det var allt. Efter ett sådant träffsäkert motargument kan jag inte annat än lägga mig platt. Jag hade fel, Per, du förstår visst vad logik är! Förlåt mig att jag tvivlade på din förmåga att argumentera sakligt! Jag lovar att jag nästan aldrig köper Quorn!

För min sargade intellektuella självkänslas skull känns det ändå skönt att du i alla fall ger mig rätt på en liten punkt, när du sist i ditt inlägg rekommenderar ett blogginlägg av din partikamrat Johan Hedin i vilket han jämställer att äta mindre kött med att tvingas sluta andas. Tanken på att minska sin köttkonsumtion verkar ju vara just lika skräckinjagande för er, som jag faktiskt trodde från början.

Alla de som ropar högt och lågt om att IPCC har fel kallas för klimatskeptiker, men detta är ett riktigt missgrepp! Jag tänker visa hur en mera normal skeptiker som jag själv förhåller mig till den globala uppvärmningen i det här inlägget. Men först vill jag reda ut ett och annat.

SR Vetenskapsradion fortsätter nämligen sin granskning av arbetet i IPCC med ett reportage kring frågan om huruvida panelen ska styckas upp i sina tre beståndsdelar till följd av alla »-gates« (men ingen Bill); det har ju uppdagats en del misstag i deras arbete.

Vad som är värt att lyfta fram särskilt är detta:

Klimatpanelens arbete är uppdelat i tre arbetsgrupper. Arbetsgrupp 1 undersöker hur människans koldioxidutsläpp påverkar jordens klimat, medan de övriga två grupperna studerar konsekvenserna av klimatförändringen och hur vi kan hantera den. De felaktigheter som uppdagats den senaste tiden har alla rört den senare delen av rapporten.

— — —

Arbetsgrupp 1 använder sig uteslutande av vetenskaplig litteratur, medan de övriga två grupperna också använder sig av andra typer av källor.

Det finns alltså tre grupper, som arbetar på tre olika sätt, med tre olika frågor (eller ska man kanske säga fält):

1. Arbetsgrupp ett utvärderar naturvetenskaplig forskning om klimat och klimatförändringar, alltså om och i så fall hur människan påverkar klimatet.
2. Arbetsgrupp två utvärderar hur samhällen och välfärd kan komma att påverkas av sådana klimatförändringar.
3. Arbetsgrupp tre utvärderar hur klimatförändringarnas åverkan på samhället kan förhindras och dämpas, alltså vad vi kan göra åt det hela.

Arbetsgrupperna 2 och 3 har inte lika rigoröst utformade riktlinjer för sina källor som den första arbetsgruppen. Det är också i dessa två arbetsgrupper som vissa tveksamheter uppdagats. Några av de här tveksamheterna har visat sig vara nys, andra har visat sig vara verkliga.

Men inga fel har ännu uppdagats i den första arbetsgruppens rapporter. Notera alltså att det är där, och bara där, som frågan om huruvida människan påverkar klimatet eller inte behandlas. Om jag inte uppfattat allting helt upp-och-ned, så har de slagit fast att den globala uppvärmningen under andra halvan av nittonhundratalet orsakats av oss människor med minst 90 procents sannolikhet.

Dessa två fakta är viktiga att hålla i minnet. Två populära argument mot att några klimatförändringar alls äger rum är nämligen:

1. IPCC är ett politiskt projekt, inte ett vetenskapligt. Detta bevisas av att de är så tvärsäkra på att människan orsakat klimatförändringarna. Vissa förnekare går till och med så långt att de anger denna påstådda politisering som enda skäl till att förneka arbetsgruppens vetenskapliga slutsatser (jfr. som vanligt felslutens svenske företrädare i fluga Dick Erixon). Det här argumentet håller inte, för någon tvärsäkerhet är det inte fråga om. Det är en sannolikhetsbedömning man gjort.
2. Alla dessa fel är ett tydligt tecken på att klimatpanelen inte vet vad den pysslar med. Deras slutsatser är därför inte att lita på, utan vi kan strunta i dem. Det här argumentet är också tokigt. De felaktiga uppgifter man funnit är för det första otroligt få i förhållande till den totala mängden, och för det andra så har det i samtliga fall handlat om rapporterna från arbetsgrupp 2 och 3. Den arbetsgrupp som utvärderar klimatforskningen, och människans påverkan på klimatet, har inte berörts. Alls.

De här två argumenten är alltså helt värdelösa. Vad vi faktiskt har är till 90 procents sannolikhet en global uppvärmning orsakad av mänsklig aktivitet.

Men nu råkar det vara så att jag faktiskt är skeptiker i klimatfrågan. Jag driver varken gäck eller skriver satir, utan det är helt sant! Men vad betyder det egentligen att vara skeptiker?

Tja, jag kan ju börja med vad det inte betyder. Det betyder inte alls att jag förnekar någon mänsklig global uppvärmning. Jag vet för litet om klimatvetenskap för att kunna göra något sådant. Det betyder inte heller alls att jag är säker på att det finns en mänsklig global uppvärmning. Jag vet som sagt för litet om klimatvetenskap.

I stället är det så här: Jag vet för litet, men jag tror jag vet vilka som kan mera än mig. Jag tror inte att vi kan veta säkert vad som kommer att hända. Detta gäller förstås all kunskap om framtiden för mig, men jag är också possibilist och tror att allt är möjligt.

Så varför tjatar jag om det här då, trots att jag inte vet? Mjo, givet att jag inte vet någonting säkert om framtiden, så har jag två valmöjligheter. Antingen gör jag saker ändå, eller så skiter jag i allt och nöjer mig med att sitta här och inget veta, ens om vad som händer i nästa sekund. Det där sista känns så trist att jag inte vill. Att gissa om framtiden är helt enkelt det bästa alternativet jag har. Detta är ett pragmatiskt argument som jag tycker duger gott och väl.

Så vad innebär det i klimatfrågan? Det ska jag berätta. Låt mig visa en beslutsmatris för dig. Det är en liten tabell som hjälper en att fatta sunda beslut i situationer där alla fakta inte är kända.

Jag tror det är rätt så självklart hur tabellen ska utläsas. Kolumnerna representerar våra handlingsalternativ, raderna vad verkligheten har för sig. Vi får alltså inte välja om det ska bli A, B eller C. Men vi kan välja mellan 1 och 2.

Kom ihåg att det mest sannolika är B, att mänsklig aktivitet orsakar en global uppvärmning. Att det är vi som ligger bakom problemen innebär att vi har möjlighet att påverka utvecklingen. Skulle det inte vara vi som ligger bakom den, finns antagligen en mycket smal chans att vi ändå kan påverka. Men det bortser jag helt ifrån här.

Om vi väljer (1) att inte vidta några åtgärder, så är det över 90 procents risk att allt blir riktigt kasst. Men om ingen uppvärmning istället finns, då blir det ingen skillnad alls, varken bättre eller sämre.

Om vi istället väljer (2) att faktiskt göra något, så kan det bli på litet fler sätt. Om ingen uppvärmning finns, så har vi gjort en massa saker i onödan. Vissa av åtgärderna har förvisso en massa goda sidoeffekter, men sammantaget så är det nog ändå ett sämre resultat än 1A.

(Det är förstås möjligt att parera uppvärmningen på ett sätt som är bättre än flera sannolikt inträffande sätt som vi kan låta bli att vidta åtgärder på, men vi räknar lågt för att inte överdriva argumentets bärkraft. Det är faktiskt starkt ändå.)

Om uppvärmningen istället är helt obeveklig, och vi av någon anledning inte klarar av att rå på den, så blir det lika illa som i fallen 1B och 1C. De här tre möjliga utvecklingarna är de sämsta tänkbara.

Om vi till sist gör något, och det mest sannolika dessutom inträffar, så hamnar vi på 2B. Detta är helt klart sämre än både 1A och 2A, men vi har ingen möjlighet att välja vilken bokstav vi vill ha, bara siffra.

Slutsatsen blir alltså den här: Gör vi ingenting, är risken över 90 procent att det blir så illa det över huvud taget kan bli. Om vi däremot gör någonting, så är risken att det blir så illa det kan bli inte ens 10 procent.

Vilken häst satsar du på?

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson har skrivit bra om etanoldebatten:

Jag fortsätter att förundras över att etanoldebatten har blivit så förenklad i media. Jag ser inte etanol som den stora lösningen på trafikens koldioxidutsläpp, men däremot som en intressant brygga till än mer hållbara drivmedel. Men det blir ett allvarligt problem för samhället i sin helhet om många människor som köpt etanolbil känner sig lurade och nu tror att det skulle vara bättre att tanka bensin och diesel.

Visst är det så! Många bra åtgärder är inte bra i sig själva oavsett sammanhanget, utan är bra eller dåliga beroende på omständigheterna. Att till exempel kalka sjöar och vattendrag kan vara bra, men på det följer inte att det blir bättre ju mera kalk man häller i. Höjd skatt på bensin vore också bra, men på det följer inte att ju högre den är desto bättre blir det. Äta frukt och grönt är jättebra för hälsan, men äter du femtio apelsiner om dagen får du problem med magen.

Inget av allt detta är heller bra för evigt och oavsett hur världen ser ut. De är instrumentellt bra, vilket innebär att de är bra på grund av konsekvenserna. För att göra skillnaden tydlig kan du jämföra med olika saker som många anser vara bra i sig helt oavsett sammanhang och tidsålder, till exempel att ta god hand om barn, gamla och närstående. Att behandla djur bra är ofta också något som anses gott i sig självt, även om många samtidigt kan tänka sig att tumma på det värdet för att människor ska få det bättre istället, vilket ju också anses bra i sig självt.

Om svälten fortsätter Svante:

Och visst har vi alla sett bilder på bilar där hela bagaget är fyllt med bröd för att symbolisera att etanolproduktionen orsakar svält. Men är det sant?

Vi har inte mer än en miljard hungrande människor för att det är brist på livsmedel, utan framför allt för att de hungrande är fattiga. Skall vi utveckla en ökad livsmedelstrygghet i t ex stora delar av Afrika måste de lokala marknaderna fungera bättre och då måste de lokala bönderna också få bättre betalt.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att ekonomisk efterfrågan inte är samma sak som mänsklig efterfrågan. Människor som både svälter och saknar pengar ger inte marknaden någon ekonomisk efterfrågan alls på mat, eftersom de inte kan köpa. Marknaden är alltså bara anpassad till människor med pengar, vilket är precis vad fattiga saknar.

Produktionen av mat i världen är dessutom så pass omfattande att det räcker till dubbla portioner åt alla. Därför är svält i första hand ett fördelnings- och transportproblem, även om det alldeles för omfattande köttätandet också spelar en viktig roll; nio tiondelar av all näring försvinner på vägen till fett- och muskeldisken. Julrumpa bidrar till både trevliga stunder och omfattande svält.

Och ska vi fortsätta att använda marknadsekonomi för att fördela resurser, vilket jag tycker, då måste vi hela tiden kritiskt granska vad det egentligen är för värden som marknaden fördelar, och till vilka. Det finns alltid en risk att karaktären på det som tillmäts ekonomiskt värde är artificiell, och att vi prioriterar låtsasvärden istället för de konkreta som har betydelse för levande varelser.

Ekonomisk efterfrågan måste motsvara mänsklig efterfrågan. Bara då leder ekonomisk frihet till mänsklig frihet, och av de två har bara mänsklig frihet något egenvärde.

I dag kan den globala ekonomin bevisligen inte hantera att människor går hungriga, och så har det varit länge. Argumentet är lekislätt: Om det i något samhälle finns både en marknad som är sammanknuten med den globala, samt människor som går hungriga trots att det finns tillräckligt med mat på marknaden, då fungerar marknaden inte som den borde.

Vissa hävdar förstås annorlunda. De säger att en fungerande marknad löser problemen, och att marknadskritiken därför är obefogad eftersom marknaderna i fattiga länder inte fungerar. Men de säger ju samma sak som jag! Skillnaden är bara att de inte tänker på att en dålig marknad inte lider, medan de människor som svälter gör det.

Både att marknader fungerar dåligt och att människor svälter är förstås viktiga problem, men när man ska välja i vilken ordning de ska åtgärdas så måste människorna komma först. Att till och med bara en enda människa svälter är dåligt i sig. Så är det inte med någon marknad. Där finns istället bara instrumentella värden.

Så att som till exempel Niklas Wykman hålla för sant att det som skapar välstånd, miljöengagemang och utbildning i grund och botten är marknadsekonomi, det är per definition marknadsfundamentalism. Fundament och grund är samma sak.

Dock finns det inget hinder för att det skulle kunna fungera att fördela resurser tillräckligt bra med marknadsekonomi, annat än skygglappar hos dem som tillsammans och i praktiken avgör hur marknaden ska se ut och fungera.

Nåväl. Svante avslutar sitt inlägg som följer, men läs det gärna i sin helhet. Det är inte särskilt långt, och om du blir ännu litet mera orienterad i etanoldebatten så är det en fördel för alla. (Kunskap kan vara solidaritet, också.)

Sammanfattningsvis: den nuvarande etanoldebatten är dubbelt vilseledande. Dels är prisökningen på livsmedel primärt orsakad av många andra orsaker än ökad användning av biodrivmedel. Dels är ökade priser i grunden inte fel om pengarna går till den lokala bonden.

Utmaningen är generell. Oberoende vad som produceras gäller det att skydda regnskogen och odla på ett hållbart sätt oberoende av om det är banan, kaffe, bomull eller etanolgrödor, och det gäller att handla på ett rättvist sätt så att de fattiga får ökad köpkraft.

Många ropar: FN:s klimatpanel har förlorat sin trovärdighet!

Jag googlar litet och finner några exempel bland en första handfull resultat.

En som ropar heter Maggie, en annan heter Anders, en tredje heter Lars, två av skandörerna kallar sig kilowatten och terawatten, och det finns många fler: Andreas, Göran, Ingemar, Peter, Hans, Magnus, Stefan och så förstås Dick, Dick och åter Dick.

Jag ser män, män och 1000000001 kilowatt. Var är kvinnorna? Mjo, hon heter Maggie. Hon besvarar frågan med att alla andra kvinnor gått på klimatbluffen. Gott så, män är ju som bekant bättre tänkare. De är liksom lite wattigare än kvinnor och andra djur. Särskilt Dick.

Varför har då klimatpanelen, som förkortas IPCC, förlorat sin trovärdighet? Det beror på tre saker, och alla slutar på -gate: »Glaciergate, Hurricangate och Icegate« meddelar Maggie. Alltså glaciärport, orkanport och isport.

Vad är det f'nåt? Det är misstag som gjorts. Tre misstag, och förtroendet för IPCC är helt borta. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Fast misstag kan man hitta var man vill. Hos män och Maggie till exempel.

Det första misstaget

Ordet trovärdighet används på två olika sätt.

• De anses vara trovärdiga; de åtnjuter förtroende.
• Det de påstår är trovärdigt.

Vad alla dessa ovan nämnda män (och Maggie) har gemensamt, är att de inte förstått vad trovärdighet är. Ofta använder de orden förtroende och trovärdighet som synonymer, men ofta också som ett slags betydelseglidning. Så här ser det vanligaste sättet de tänker ut:

1. IPCC saknar förtroende.
2. IPCC är inte trovärdiga.

Det här argumentet är givetvis inte logiskt giltigt, men det är lätt att ordna.

1. IPCC saknar förtroende.
2. De som saknar förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Förvisso giltigt, men det är inte riktigt trovärdigt. Vems förtroende saknas? Det måste vara en mäktig auktoritet!

1. IPCC saknar vårt förtroende.
2. De som saknar vårt förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Hm. Det var det bästa svaret jag kunde hitta. Troligtvis vill de inte själva veta av den andra premissen, och då strider det mot god argumentation att tillskriva dem en sådan åsikt. Så vad är det egentligen som gör förtroendeförlusten till en trovärdighetsfråga? Jag vet inte.

Argumentets bärkraft kanske ska komma så att säga av sig själv, enligt principen att om man bara gapar tillräckligt högt så lyssnar någon.

Den förhållandevis lilla skara utav gaphalsar som män och Maggie tillhör varnar bland annat för:

1. En global politisk konspiration som går ut på att kuva de demokratiska ländernas befolkningar med ett påhittat klimathot.
2. Att IPCC hanterar och kontrollerar alla rapporter de får in så dåligt att deras inkompetens är tillräcklig för att vederlägga forskningen.
3. Korkade och lättlurade alarmister, i synnerhet kvinnor, som går på allt som tutas i dem och vill döva sina dåliga i-landssamveten genom att köpa värdelösa utsläppsrätter.

Detta är högklassig alarmism! Alarmister ska man inte lyssna på, de saknar förtroendevärdighet. Man varnar alltså för sig själv.

Ute i naturen är det vanligt och mycket praktiskt att varna för sig själv. Bland kräldjur och larver förekommer att både dödligt giftiga och mycket smakliga små varelser varnar andra djur med bjärta färger och stora viftande armar och kragar för att de ska hålla sig på avstånd.

När det kommer till saklig diskussion är detta dock ett misstag. Nummer ett, närmare bestämt.

Det andra misstaget

Det stavas hurricane, inte hurrican.

Det tredje misstaget

Det här har jag redan sedan tidigare döpt till Dick Erixons predikatlogiska klimatfallasi (i ett slag av namngivningsvansinne, det erkänner jag).

Anledningen till att han får äran, är att han med berömvärd pedagogik och träffsäkerhet visar hur man gör för att tänka fel. Så här ser det ut:

Forskare [vid University of East Anglia] har uppenbarligen [förstört rådata], vilket gör att ingen kan kontrollera om deras resultat är riktigt och rimliga. Att kunna återupprepa tester och experiment är ett grundkrav i all forskning. Därför kan man inte längre tala om forskning i klimatfrågor.

Gör vi en uppställning av hans argument, blir det såhär:

1. Några klimatforskningsresultat saknar numera rådata.
2. Alla klimatforskningsresultat som numera saknar rådata är otillförlitliga.
3. Alla klimatforskningsresultat är otillförlitliga.

Låter det alls som en rimlig slutledning? Men det är så han resonerar!

För det första kan ett forskningsresultat vara helt riktigt, även om den data man bygger forskningen på i efterhand gått förlorad. Men nu bortser vi från den petitessen. Här finns ett fel av en helt annan kaliber: ett felslut!

För att tydligare demonstrera felslutet, formaliserar vi argumentet.

1. Någon A är B.
2. Alla B är C.
3. Alla A är C.

Fel!

Ett motexempel, som använder samma argumentform, ser ut såhär:

1. Någon som är politiskt engagerad bloggar på adressen erixon.com.
2. Alla som bloggar på adressen erixon.com är Dick Erixon.
3. Alla som är politiskt engagerade är Dick Erixon.

Ett starkt argument! Lars Ohly är Dick Erixon! Besök hans blogg här!

Som ofta annars framgår hur klartänkt detta argument egentligen är, när det formuleras av hjärntrusten Limbo:

FN:s klimatpanel har förverkat sin trovärdighet, anser Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill. Droppen som får bägaren att rinna över är ett fel (i ett stycke) i en 938 sidor tjock rapport (den andra av fyra) från IPCC, gällande när glaciärerna i Himalaya kan tänkas vara borta. År 2035 anses osannolikt.

Trovärdigheten är borta

Något misstag ovan, eventuellt misstag nummer två, kanske verkar något obetydligt. Det kanske inte har med själva poängen att göra ens, tycker någon. Men det gör inget, tycker jag.

Somliga kanske inte håller med mig på den punkten. Och okej, jag måste ju erkänna att det kanske kan anses vara ett misstag, det här att förlora förtroendet för en grupp bara på grund av irrelevanta fel i sakframställan hos vissa av dem, för att sedan dra slutsatsen att de i och med detta saknar all trovärdighet.

Men i grund och botten köper jag förstås inte det argumentet. I och med dessa tre misstag, låt oss kalla dem Varningate, Spellingate och Dickgate, så har konspirations-alarmisterna i min mening förlorat all trovärdighet. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Dessa män och Maggie vet bäst själv. Vi andra vet bättre tillsammans.