Hur bra är det om människor runt om i Sverige gör vad de kan och mäktar med, litet som stort, för att minska sina direkta och indirekta koldioxidutsläpp? Det är bra som en jättepandabjörn!

Vad händer då med Sveriges samlade koldioxidutsläpp? De minskar, så klart. Och om vi tog bort över hälften av den minskningen, nu i efterhand? Inte alls bra.

Och då blir det plötsligt politik av alltihop, för om utsläppsminskningar finns det internationella överenskommelser.

En av poängerna med det ökända Kyoto-avtalet, faktiskt själva huvudpoängen, är att vi ska minska våra utsläpp jämfört med 1990 års nivåer. Flera länder har klarat detta galant, trots att de knappt ens försökt. Ryssland drabbades till exempel av kraftfulla ekonomiska bekymmer i spåren av Sovjetunionens fall, så deras utsläpp minskade »av sig själva«.

Nu är det så, att när ett land minskar mer än vad som krävs enligt Kyoto-avtalet, då träder ett förfärligt korkat intrument i kraft. Man kan nämligen sälja den outnyttjade rätten att släppa ut växthusgaser – i form av utsläppsrätter – om man bara minskar mer än vad avtalet kräver. De länder som köper utsläppsrätterna kan sedan genomföra de där utsläppen istället.

Det hade varit helt okej, om det inte vore för att Kyoto-avtalet bara kräver en bråkdel av de utsläppsminskningar som faktiskt krävs. Totalt säger Kyoto-avtalet att utsläppen av fem olika växthusgater ska minska med 5,2 procent vardera, från 1990 års utsläppsnivåer, och detta senast år 2012 (ungefär).

Men om vi ska klara av att stoppa den globala uppvärmningen, så måste vi globalt minska utsläppen med allra minst 80 procent, och antagligen mera. Ska vi sänka utsläppen till samma nivå per person globalt, så måste vi i Sverige ned till mindre än 5 procent av vad vi släpper ut i dag.

Och i slutändan måste vi människor över huvud taget bli klimatneutrala, vilket innebär att vi släpper ut växthusgaser i samma takt som skogarna och haven klarar av att suga upp dem igen. Gör vi inte det, så kommer uppvärmningen att fortskrida. Eftersom ansamligen av växthusgaser i luften ökar, så länge vi inte blivit klimatneutrala, så kommer uppvärmningen i sådana fall att gradvis öka i hastighet.

(Åtminstone sett på lång sikt. Det kan nämligen vara så att uppvärmningen går i trappsteg – länge händer det inget, sedan »säger det pang«.)

Så åter till inledningen. I Sverige har vi minskat våra växthusgasutsläpp med 10 procent sedan 1990. Jättebra!

Detta innebär att vi har massor av utsläppsrätter som vi kan sälja till andra länder. Det vore dumt, för om vi säljer dem, så kan ju de som köper utsläppsrätterna släppa ut extra mycket. Då förvandlas vår minskning med 10 procent till bara hälften så mycket. Av allt du gjort för att minska din klimatpåverkan, skulle detta göra varannan grej verkningslös.

Naturskyddsföreningen har som tur är tagit tag i saken och frågat de båda regeringsalternativen om de tänker sälja. De rödgröna säger nej. De tänker slänga de oanvända utsläppsrätterna rätt i papperskorgen. Tio procent ska vara tio procent, inte bara hälften så mycket.

Av allianspartiets fyra partiledare vill däremot ingen svara på frågan. Så här skriver Naturskyddsföreningen:

Prognosen är att Sverige, jämfört med 1990, kommer att ha minskat utsläppen med mellan 10 och 12 procent 2012, när avtalet går ut. Det är betydligt mer än den 4 procents ökning som vi fick rätt till enligts EU:s klimatbeslut. Det betyder att Sverige har rätt att sälja utsläppsrätter till andra länder, rätter som kan vara värda miljarder.

– Om de säljs, innebär det att alla människors avsträngningar – alla som cyklat istället för att ta bilen, alla som installerat värmepumpar, kommuner som köpt biogasbussar, villaägare som gått över till fjärrvärme istället för olja – alla de här ansträngningarna blir förgäves, eftersom något annat land kommer att kunna släppa ut den koldioxid som svenskarna undvikit, säger Svante Axelsson.

Regeringen har inte lämnat besked om den vill riva sönder utsläppsrätterna eller sälja dem. De rödgröna partierna har deklarerat att de kommer att annullera utsläppsrätterna om de kommer till makten. Ett land som enligt prognoserna inte klarar att nå sitt mål och som är intresserat av att köpa utsläppsrätter är Norge.

Vår kraftfulle miljöminister Andreas Carlgren är internationellt känd för sin strategiska förmåga. Till exempel valde han att försöka förbättra klimatambitionerna genom att hålla tillbaka ambitionerna på toppmötet i Köpenhamn. Han har även förklarat att utsläppen från biltrafiken måste minskas genom att vi kör mera bil. Och som om detta inte vore nog, så har han valt att toppa sin karriär genom att bli miljöminister för det numera tokförvirrade Centerpartiet.

Och nu i valrörelsen gör han gör allt han kan för att få fortsätta bedriva en politik som sänker takten på utsläppsminskningarna, och det vi redan lyckats minska sedan 1990, det ska tydligen till hälften göras ogjort.

Men det har de väl ändå inte sagt? Nej, men det är strax val. Mandatperioden som kommer är ju nämligen den då utsläppsrätterna kommer att säljas, om de nu ska säljas. Därför är det ganska självklart att en försäljning är vad regeringen har i åtanke.

Jag kan förklara varför med ett stycke enkel modus tollens:

1. Om regeringen tänker låta bli att sälja utsläppsrätterna, så berättar de detta före valet.
2. De berättar inte detta före valet.
3. Regeringen tänker inte låta bli att sälja utsläppsrätterna.

Logik – det är en rolig uppfinning som många partier borde ta en titt på någon gång.

Moderatregimen Sverige och deras talesperson Andreas bedriver en klimatpolitik som är likvärdig avskräde, och bajs hör hemma i backen. Rösta ned skitregeringen.

God morgon! Vad ska vi med val till? Valar alltså. Dagens Nyheter rapporterade i natt om det här att vår regering driver på för att kommersiell valjakt ska bli tillåtet. Det har varit förbjudet sedan 1986.

På ena sidan finns Sverige, Förenta staterna och de länder som redan jagar val: Japan, Norge och Island. På den andra sidan finns bland andra Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och många länder i sydamerika.

Orsaken till att länderna som bedriver valjakt trots förbudet vill att det ska vara tillåtet torde vara uppenbar för den cyniskt lagda. För mig är det dock svårförståeligt.

De andra länderna som vill tillåta jakten, till exempel vi, tänker oss att då får Internationella valfångstkommissionen kontroll på alla valjägare. I dag har man tydligen inte det.

Det är dock ett väldigt tveksamt tilltag att tillåta någonting bara för att vissa struntar i att det är förbjudet. (Vi kanske borde skicka Jan Björklund att förhandla åt Sverige istället?)

Flera stora valar är hotade, skriver DN: nordatlantisk rätval, stillahavsrätval, blåval, sillval, sejval och kaskelot. Bland de stora valar som inte är hotade finns det ändå inte särskilt många av flera.

Enligt artikeln finns det mellan tvåhundra tusen och en miljon kaskeloter. När de ska äta så dyker de djupt i vattnet, över en timme per dykning. De lever inte minst på fisk och bläckfisk. Dem av er som sett den danska och dystopiska barnfilmen Samson & Sally – som kanske egentligen inte är någon barnfilm när jag tänker efter – ni visste förstås redan detta.

Naturen är i regel väldigt finurligt ordnad. Ekosystemen hänger samman på så komplexa sätt att vi inte förstår någon särskilt stor del alls. Undra på det, när vi inte ens kan säga om det finns fem eller om det finns hundra miljoner olika djurarter. Vi har bara givit namn åt kanske en och en halv miljon eller så. Växtriket ska vi inte tala om, eller för den delen de listiga slemsvamparna.

Allting hänger mycket intimt samman med vartannat, och petar du på någon art så påverkar det strax en sällsam mängd andra. Men det är ingen som tänkt ut att det ska vara så. Inte ens vi själva – alltså vi djur och växter som traskar och gror omkring här på jorden – har hittat på hur vi ska hänga samman med varandra. (Jag är dock litet osäker på de suspekta slemsvamparna.) Det är istället en naturlig konsekvens av att livet utvecklats så som det utvecklats genom årmiljarderna.

Livets utveckling följer helt enkelt ett slags halvdeterministisk kosa genom tidevarven. Det har blivit så här komplext och sammanflätat helt enkelt därför att evolutionen till sin karaktär är sådan att resultatet blir komplext och sammanflätat, om nu förutsättningarna inte sätts ur spel på det sätt vi är på väg att göra.

Nåväl. Nu verkar det i alla fall som att den här armadan av bläckfiskmumsande kaskelotvalar, i dag klassad som sårbar, simmar omkring och gör oss fler tjänster än vi tidigare kände till.

När de dyker djupt i haven för att äta, så stänger de av alla kroppsfunktioner som inte behövs. En sak man inte behöver göra när man jagar bläckfisk i beckmörkret är att bajsa. Därför bajsar de bara när de är uppe vid havsytan.

Valmaten i de stora djupen innehåller mycket järn. Valarna flyttar därmed ofantliga mängder järn tillsammans, ur djupen upp till havsytan. I haven runt Antarktis finns till exempel ungefär tolvtusen kaskeloter, som tillsammans lyfter upp kanske 50 ton järn om året.

Nu har järn den speciella egenskapen att det fungerar som ett jättebra gödningsmedel i vattnet. Händelsevis är det precis vad plankton tycker om att gnaga på. Plankton suger också i sig koldioxid från luften, och spottar ut syre istället.

Det finns ofantligt mycket plankton på jorden, och man kan utan att överdriva säga att om alla plankton försvann så skulle vi också dö. Allt hänger på små alger och djur i haven, som alltid funnits där för oss landkrabbor och valfiskar och styrt vår utveckling.

När plankton dör, så sjunker de till havets botten. Då följer allt kol som fastnat i planktondjuren ned dit, och bäddas efterhand in i havsbotten.

Hur mycket kan det handla om då? Tja, dessa tolvtusen kaskeloter som bor kring Antarktis, de bidrar kanske till att gömma undan så mycket som 240 000 ton kol tillsammans varje år. Inte så illa pinkat. Eller bajsat, menar jag.

Vem vet vad de pysslar med på resten av sin fritid.

Vi vill ha valfrihet!

Ni har kanske märkt att jag börjat använda bilder litet mera här på bloggen. Mina texter är ju alldeles för långa, så jag tänkte göra det mera lättsamt. Från början ville jag egentligen skriva kort och kärnfullt, nästan på moderatsvenska, men nu ger jag upp och därför blir det bilder istället. Dock har jag inte riktigt få kläm på hur man väljer rätt illustrationer ännu.

Nåväl. Det jag egentligen tänkte skriva om är en glad nyhet. Jag läser att etanol och biogas är bra för klimatet i Svenska Dagbladet och MiljöAktuellt.

Flera gånger förr har jag ju pratat om de här drivmedlen som övergångslösningar, ondgjort mig över regeringens miljörelativism när de till exempel försökt omförhandla klimatet, och till och med tillägnat termen miljörelativism egna inlägg. Poängen är bland annat att man inte kan säga bra för miljön om något som är mindre dåligt.

Det här handlar dock inte om mindre dåligt utan om bra. I artiklarna om forskningsrapporten läser jag att utsläppen sänks med mellan 65 och 140 procent jämfört med bensin! Det är alltså inte bara klimatneutrala bränslen, utan klimatpositiva!

Produktionen av energigrödor kan öka ganska mycket i Sverige innan det får några negativa effekter, kanske uppemot 25 procent om vi använder skogsråvara. Biogas från gödsel klarade sig allra bäst i undersökningen, och är 140 procent mindre klimatskadlig än bensin. Det är 40 procent bättre än ingenting alls!

…men vad är det här egentligen för jäkla klockor som dyker upp hela tiden?

Jaja, vart var jag. Jo! Det är givetvis väldigt bra att sådan här forskning genomförs, och…

Rapporten har finansierats av Lantmännen Energi, Eon, Sekab, Svensk Raps, och andra näringsintressenter.

…finansieras av biobränsleproducenter?

Jaja, tyst nu, jag har fattat grejen.

– Anledningen att biogas från gödsel kan ge effekter på över 100 procent är att man tittar på hur gödsel behandlas om den inte används till biogasproduktion. I sådana fall ligger den nämligen och läcker metangas, vilket är en kraftfull växthusgas. Detta undviks om gödslet används i biogasproduktion, säger Pål Börjesson till SvD.se.

Så visst, biogas från gödsel är bättre än klimatneutralt, men bara om man definierar klimatneutralt till en godtycklig nivå av klimatdålighet. Det är alltså bra för klimatet på samma sätt som 57 är ett negativt tal för att det är lägre än 62. Samma gamla skräp, med andra ord.

…men kan det inte ändå åtminstone vara litet, litet bra?

Felslutsfinnare: David Jonstad på Klimatmagasinet Effekt.

Dagens hittills i särklass roligaste försök till politiskt uttalande står Fredrik Reinfeldt för. Rapport meddelade i 18-sändningen att de »erfar« att – det vill säga har fått ett tips om att – de rödgröna kommer presentera en förändrad inkomstskatt enligt detta:

Enligt vad Rapport erfar innebär uppgörelsen en nedtrappning av det sk jobbskatteavdraget för människor med högre inkomster. Denna nedtrappning av jobbskatteavdraget ska enligt det rödgröna förslaget inledas vid en månadslön på 40.000 kronor. Därefter fortsätter nedtrappningen enligt en särskild modell och vid en månadslön på drygt 80.000 kronor, dvs en miljon kronor om året, slopas jobbskatteavdraget helt. Det innebär att den som tjänar 80.000 kronor eller mer kommer att få betala drygt 21.000 kr mer i skatt om året jämfört med idag.

Även »bensinskatten« togs upp. Egentligen finns ju inte längre någonting som heter bensinskatt, och när man säger så menar man vanligtvis energi- samt koldioxidskatt på fossila bränslen. Men det gör inget.

Vad som nämndes var att bensinskatten ska höjas i två steg under den kommande mandatperioden. Först med 10 öre år 2011, och sedan med ytterligare 7 öre år 2012. När man räknar in moms och annat krångel, så innebär det en höjning av själva bensinpriset med först 29 öre, och sedan med 20 öre till. Sammanlagt alltså 49 öre.

Peter Eriksson fick förklara i sändningen att de som behöver köra bil till jobbet kommer bli »fullt ut kompenserade« och att andra kan behöva minska sitt bilåkande med 3–4 mil i månaden. Det kan ju tilläggas att den sammanlagda ökningen kommer innebära att det blir 49 kronor dyrare i månaden för genomsnittsbilisten.

Det är en rätt så futtig höjning med tanke på hur hur mycket vi måste minska utsläppen. På den punkten har Maud Olofsson rätt, även om hon på de flesta andra punkterna hittar på politik som ingen driver att kritisera (och verkar ha slarvat bort sin egen). Maria Wetterstrand beskriver den låga höjningen som en kompromiss, och något annat än en kompromiss är det heller inte. Mer än 49 öre gick de andra partierna tydligen inte med på.

Men nu var det ju Fredrik vi skulle prata om. Han fick lov att uttala sig om de här skatteförslagen. Märk alltså att han inte kan säga något om höjda skatter för låginkomsttagarna – det är ju först om man har över 40 000 kronor i månadslön som man får sänkt jobbskatteavdrag – alltså »höjd skatt«.

Så han ger sig på bensinskatten istället, alltså de där 49 kronorna per månad som Miljöpartiet lyckades driva igenom.

Ja, nu kom Mona Sahlins råsop i magen på vanligt folk. Skattechocken för vanliga människor, för människor med låga inkomster, pensionärer, [för dem med] små marginaler i sin ekonomi, för företagare. För så ser det ut när man kraftigt ökar bensinskatten.

Jag tycker han är för söt.

Det är förstås också skönt att få en uppfattning om hur låg gränsen för en skattechock egentligen är.

När jag satt i startgroparna med den här bloggen, så hade jag flera planer. Bara till en viss del blev det som jag tänkt, och den som får för sig att bläddra bakåt kommer antagligen att bli varse att alla tankens trådar ännu inte spunnits vidare. Det gör förstås ingenting, för samtidigt med att saker föll sig annorlunda, föll de sig också bättre.

Något jag skrev om redan i november var miljörelativism som antites till miljörealism. För någon som inte läst filosofi kan innebörden i orden kanske verka litet märkliga. Det är de inte.

Miljörealism är helt enkelt att betrakta naturen som absolut. Ur ett djupekologiskt perspektiv, sådant som mitt, är allt på jorden en del av naturen. Även bensinbilar och freoner. Däremot kanske inte de bästa bitarna av den.

Miljörealism går ut på att ett träd alltid är ett träd. Ett träd är alltså inte fem träd eller ett halvt träd, beroende på hur man ser på det. Vad som är bra för en gris beror på grisen, inte på någonting annat.

Miljörelativism är i sin tur åsikten att miljön och naturen är relativa andra saker. Oftast är det pengar. En skog kan plötsligt vara hälften så stor, om det inte finns möjlighet att hugga ned mer än hälften. En gris nöjer sig plötsligt med mindre utrymme och halm om det blir dyrare att föda upp grisar.

Det handlar alltså inte om någon snäll perspektivism, alltså att olika människor ser på saker på olika sätt. Självklart är det så; står man i en ring kring en sjö så ser alla inte samma delar av sjön. Den ser olika ut för alla. Men det är samma sjö! Enligt miljörelativismen är det dock olika sjöar.

Det senaste inom miljörelativistisk djurhållning är lamm som odlar fram sina matiga muskler så fort att de inte hinner släppas ut på våren innan de slaktas, och därför behöver de inte heller vara utomhus utan kan leva hela sina liv i ett litet bås.

Så här relativiserar jordbruksminister Eskil Erlandsson:

En granskning av lammuppfödningen som SvD gjort visar att djuren under våren föds upp inomhus och slaktas före grönbetet.

— — —

Men är det rätt att då helt och hållet föda upp lamm inomhus?

– Djur far illa om de inte har hus att gå in i och får foder under vissa tider på året. Det är värre att ha svältande eller hungrande djur. Men allra värst är ifall djuret inte bedövas före avblodning. Där har vi som enda land i Europa ett undantag och det är jag stolt över.

Det är ingen fara att lammen går inomhus hela livet, eftersom de vare sig svälter medan de lever eller skärs i bitar innan de tömts på blod. De flesta, men förstås inte Eskil, förstår antagligen att de här sakerna inte har med varandra att göra. Vad skulle Eskil själv säga, tror ni, om vi gav honom en garderob att leva i resten av sitt liv, men gott om mat och ett rejält stick i halsen innan vi skar isär honom? Ett gott liv, borde ju hans slutsats bli, bara det blev lönsamt skulle jag tro.

Givetvis är det helt tokigt att säga så. Min poäng är heller inte att jämföra Eskil med ett broiler-lamm, även om man förstås kan misstolka det så. Istället vill jag visa att det ena inte rättfärdigar det andra, och det framgår mycket tydligare när argumentet appliceras på en människa eller jordbruksminister.

Tekniskt formulerat, så går den miljörelativistiska tesen ut på att det verkliga värdet eller karaktären hos ett ting, dött eller levande, konstitueras av subjektiva eller »mass-subjektiva« faktorer, till exempel sociokulturella. Något som är moraliskt fel kan plötsligt bli rätt för att man kan tjäna pengar på det. Det har heller ingen betydelse om din hund eller katt mår dåligt, om ingen människa finns som bryr sig hur den har det.

Kanske tycker du att det är alldeles uppenbart att det här är helt befängt? Men de som kallar sig »ekoliberaler« säger faktiskt själva att de tycker på just det viset, och regeringen beter sig och låter åtminstone som om de instämmer. Bättre en fågel i handen, för i skogen finns de inte på riktigt längre, hur många de än är.

Givetvis är det helt förryckt och verklighetsfrämmande. Vid sidan av synsättet att åtminstone allt levande har ett egenvärde, om än kanske inte lika stort enligt alla, så finns bara ett som är någorlunda konsekvent. Det är värdenihilismen, som säger att inga värden finns. Du är värdelös och kan dödas utan förlust.

Miljörelativismen är ingen värdenihilism. Istället är det ett konstigt sätt att se på värden och verkligheten. Allt i miljön beror enligt miljörelativismen endast på vad man själv eller gruppen man tillhör tycker är viktigt och hur man själv tycker att det är. Vad som är bra eller dåligt är relativt ekonomiska värden eller sociala företeelser, till exempel. I extremfallen säger miljörelativisten att inte bara värden är relativa, utan också sådant som kan mätas vetenskapligt. Jag gav ett exempel:

Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.

Miljörealism och miljörelativism berör givetvis inte bara saker som människan inte tillverkat, utan även saker vi själva tillverkat, som finns i vår egen storstadsmiljö.

Vad är ett torg värt? Om frågan ställs plötsligt, så börjar man kanske spontant att fundera på hur man egentligen ska mäta torgs värden i kronor. Ekonomer kommer genast att börja tänka på public goods. Men det är feltänkt! Och framför allt är det onödigt. Ett torg är trevligt för många människor (och säkert duvor), och därav har det sitt värde.

Ett stort hus med hyreslägenheter i kan vara mycket värt för dem som bor där, samtidigt som fastigheten inte är ekonomiskt lönsam. Vilket värde är då på riktigt – är det ekonomiska värdet på riktigt, eller det som de boende upplever? Upplevelser är givetvis alltid på riktigt, så det är inte det ekonomiska värdet som är det verkliga. Men om någon upplever det ekonomiska värdet då? Den upplevelsen är förstås också verklig, men kan i sin tur inte mätas i kronor den heller. Ekonomiska värden är och förblir en social konstruktion, till skillnad från upplevelser och andra saker som har en egen existens.

Att gå på en strand och se på solnedgången är en konkret upplevelse som finns på riktigt. Men hur mycket är den värd i kronor? Det går nog inte att svara på. Man kan förstås se hur mycket någon är beredd att betala för att få gå där. Kanske kommer ingen vilja göra det, och då kan man dra slutsatsen att stranden saknade värde, och lika gärna kan muddras bort, och solen kan vi släcka. Eller?

Nej! Ekonomin är ett jättekomplext system som absolut ingen förstår sig på. Tanken är att ekonomiska värden ska motsvara verkliga värden. Ibland blir det bra, men ofta blir det inte alls bra. Om du har ont och behöver laga en tand, men inte har råd att gå till tandläkaren, så finns inte din efterfrågan på tandvårdsmarknaden. Men du har ju ändå behov av att laga en tand! En ekonomisk miljörelativist säger i det läget att du inte alls behöver laga tanden.

Jag hade en viktig tanke med att försöka ge miljörelativismen en någorlunda god beskrivning i mitt inlägg från november. Miljörelativism är förstås en väldigt underlig och verklighetsfrånvänd idé. När man applicerar den på många frågor inom det vidgade miljöbegreppet – alla platser som det finns liv på, kan man säga – så förstår man oftast direkt att det gått snett. Som vid exemplet med tandvärken ovan.

Men trots detta så är den väldigt vanlig i det som kallas miljöpolitiken! Politik som förutsätter miljörelativism är korkad. Ändå är mycket politik just sådan. Oftast kritiseras den med frasen man kan inte förhandla med miljön eller med klimatet.

När jag hittade på mitt exempel med den försurade sjön, trodde jag att det var alldeles för övertydligt och skruvat för att vara realistiskt. Men nu har det blivit verklighet:

Regeringen vill sänka kraven för hur man uppnår ett miljömål. Bakgrunden är att flera av de 16 uppsatta nationella målen visat sig vara svåra att nå.

Det är helt rimligt, tycker folkpartisten Eva Eriksson, som är ordförande för Miljömålsrådet.

– Det kan man se som en ambitionssänkning, men samtidigt kan man se det som att vi vill kunna peka på att de åtgärder som görs också kommer att ge resultat. Det känns bra nu att man får ett system som blir realistiskt att hantera.

Hon säger först att man kan se det som en ambitionssänkning, vilket det ju är. Sedan tror jag hon menar att det inte alls är någon ambitionssänkning. Hon berättar att det är en ambitionssänkning samtidigt som det inte är en ambitionssänkning. Den konstiga motsägelsen förklarar hon med att om man definierar resultat på ett sätt så att det blir lättare att nå dem, så kommer man att få lättare att nå resultat. Det stämmer också!

Men vad hjälper det miljön att helt godtyckligt definiera om vad som utgör ett resultat? Tror Eva att miljön intresserat kommer att sätta sig ned och läsa propositionen med de uppdaterade miljömålen, för att sedan rätta sig efter dem? Det är ju onekligen vad hon säger. Inga nya pengar anslås heller för att försöka uppnå miljömålen, så tydligen räcker det med att sänka ambitionerna för att lösa miljöproblemen.

Å ena sida och å andra sidan. Vad naturen behöver för att inte bli förstörd, det beror på hur vi lägger fram saken i vår proposition.

Det här är vad miljömålen går ut på:

Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (2050 då det gäller klimatmålet).

— — —

Strävan är att vi till nästa generation ska ha löst de stora miljöproblemen. För att vi ska klara generationsmålet krävs ett stort engagemang hos många aktörer i samhället, både i Sverige och i andra länder. Teknikutveckling kan bidra till att lösa några av problemen. Det kan också behövas mer genomgripande samhällsförändringar.

Den bakomliggande tanken är att vi inte ska gynna oss själva på kommande generationers bekostnad.

Så nu tänker regeringen att miljöproblemen kommer att sluta vara några problem, bara vi ändrar inställning till dem och hävdar att de inte är så farliga längre.

Och så kan man ju se det, förstås.

Med den inställningen är det givetvis även helt konsekvent att tro att havererande ekosystem inte utgör något problem för kommande generationer, bara de som lever i framtiden inte tycker att ekosystemen fungerar dåligt.

Klimatproblemet kan lösas enligt precis samma princip: Man tänker sig helt enkelt att värdet av pi är litet lägre, så minskar automatiskt solskivans storlek på himlen. På så sätt kompenseras den globala uppvärmningen, och därmed hålls jordens medeltemperatur konstant.

Smart va? Jag borde kanske bli utredare åt regeringen.