Gamla gubben DN, som någon jag tyvärr glömt kallade tidningen, slår an en högstadieelevens eftertänksamma ton i sin ledare »Att lära av Fukushima«. Texten är fullständigt misslyckad, från argumentkonstruktion och tänkeri till emellanåt till och med det rent litterära. Ledaren är helt enkelt dålig.

Gubben DN låter dessutom bli att skriva ut nästan alla bärande och mellanliggande slutsatser, där sådana verkar finnas. Därför är det meningsfullt att rota i vad som står i texten. När budskap levereras genom dunkla antydningar så tror sannolikt inte ens skribenten själv att åsikterna håller samman, och väljer att låtsas i stället för att argumentera.

Och så här lågt hängande frukt kan jag bara inte lämna oplockad. Inledningen är svårslagen:

Kärnkraften finns. Den kommer att finnas under många generationer, kanske för all framtid. Det är utmaningen för politiken och vetenskapen.

Tänkvärda ord, särskilt de första två meningarna. Inte sant? Tänk bara, om femtio biljoner millennium finns det kanske fortfarande kärnkraft! Kanske finns kärnkraften kvar även när ytterligare en miljard sådana tidsrymder förflutit. Visst är väl detta ändå en stor utmaning för dagens politiker och vetenskapsmän… på något vis?

Hå hå ja ja. Nu kikar vi på vad gubben faktiskt säger i stället. Först måste vi lista ut vad som menas med ordet »kärnkraft« i texten.

Här är några rimliga möjligheter bland många:

• radioaktiv strålning,
• pågående kärnreaktioner,
• två av de fundamentala naturkrafterna (den starka respektive svaga kärnkraften),
• avfallet från kärnkraftverk,
• kärnkraftverk över huvud taget,
• endast de kärnkraftverk som är i bruk, eller
• någon kombination av flera uppräknade möjligheter.

Resonerandet blir egentligen bara relevant om DN syftar på kärnkraftverk i bruk eller kärnavfall, och när man läser resten av ledaren så verkar det senare osannolikt. Alltså gissar jag att DN pratar om kärnkraftverk som används.

Budskapen är alltså de följande:

	I.	Vi anser att kärnkraftverk är i bruk i dag.
	II.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer att vara i bruk i många generationer.
	III.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer vara i bruk för all framtid, eller inte vara i bruk för all framtid.

Omedelbart kan vi konstatera att det första påståendet är sant, om än inte särskilt insiktsfullt. Därutöver är det tredje påståendet också sant, eftersom det är en tautologi som inte säger något alls. Kvar blir det andra påståendet, vars innehåll beror på hur lång tid »många generationer« är. Ska vi gissa på femtio år? Hundra? Tusen?

»Många generationer« är åtminstone två, så åtminstone femtio år in i framtiden sträcker sig tidningens spådomar. Relevansen i påståendet är förstås inte så stor om det handlar om så korta tidsperioder som livslängden hos enstaka kraftverk. Å andra sidan får vi ju allt större skäl att anta att de förväxlat »media« med »medium« om det skulle handla om litet längre framtidsskådande.

Det är förstås en brist i spåkonsten om vad man säger blir alltför lätt att motbevisa, så tanken är kanske bara att ge ett skimmer av insikt. Vi går vidare.

Vad skulle hända om kärnkraften plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle, liksom infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning etcetera, bryta samman på några dagar i ett stort antal länder.

Så beroende är mänskligheten av denna energikälla.

För att vara ett rakt svar är detta ganska krokigt. Vill vi veta vad de menar så måste flera frågor undersökas. Vi skulle kunna ägna mycket tid åt att försöka reda ut hur många länder »ett stort antal« är, hur det går till när världsekonomin bryter samman i flera men inte alla länder (och alltså blir kvar i ett antal), vilka mekanismer som skulle leda till detta, om det har någon betydelse i praktiken – det är ju inte nödvändigt att vi får det sämre bara för att ekonomin bryter samman, utan det beror på hur det sker – och förstås en del annat.

Men det är onödigt, eftersom DN:s poäng faktiskt är ovidkommande. Stycket handlar ju om vad som skulle hända om alla aktiva kärnkraftverk försvann plötsligt – helt poff!

En annan ungefär lika relevant fråga är vad som skulle hända om alla banker, hav, planeter eller hypoteser i ett slag försvann i ett moln av dallrande rök. Det har liksom inte särskilt mycket med saken att göra.

Alltså:

	IV.	Vi förutspår att om Joe Labero trollade bort alla aktiva kärnkraftverk, så skulle detta verka nedbrytande på infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning och världsekonomi i ett flertal länder.
	V.	Vi anser att på det vis som preciseras av påstående IV är mänskligheten beroende av kärnkraften.

Vad menar de då med ordet »mänskligheten«? Handlar det om att varje människa drabbas av konsekvenserna, eller bara ett flertal? Handlar det om arten homo sapiens framtida överlevnad? Är det den mänskliga kulturen som helhet de tänker på, eller bara vissa kulturer? På vilket sätt drabbas den?

Ingen tolkning verkar helt rimlig, förutom denna: Med »mänskligheten« syftar de egentligen på exakt det sätt på vilket vissa människor lever i dag. Sanningshalten i påståendet blir därmed lätt att inse. Om elförsörjningen plötsligt blev betydligt mycket sämre klockan halv sju i morgon bitti, så skulle jag få ändra mina planer för morgondagen, liksom du och många, många andra. Även planerna för de närmaste veckorna och kanske månaderna skulle sannolikt behöva tänkas om. Men när alla sedan anpassat sig, så krävs förstås inga fler förändringar.

Ett uppenbart exempel på plötsligt påkallad livsstilsförändring!

Vad i stället en kontrollerad avveckling skulle innebära, kanske samtidig med utbyggnad av andra elkällor eller kanske samtidig med förändringar i livsstil som ändå är nödvändiga, det vill vår spågubbe inte berätta för oss. Han tar heller inte ställning till ifall konsekvenserna av en sådan avveckling skulle exemplifiera något slags beroende eller inte.

Men eftersom det är kontrollerad avveckling som är det relevanta alternativet, så verkar det inte bättre än att DN pratar om något helt annat än ämnet.

Dessutom planeras eller byggs nu mer än 400 nya reaktorer. De som står bakom planeringen är inga ignoranter. De har noga prövat ekonomi och säkerhet. De beställer eller tillverkar anläggningar med en säkerhet och en effektivitet som klart överträffar dagens reaktorer. Några av dem kommer sannolikt att stanna på ritbordet, som en följd av olyckan i Fukushima. Men de flesta kommer att byggas.

Ribban är fortsatt mycket låg. Borde vi inte kräva litet mera av kärnkraftverkskonstruktörer än att de saknar ignorant läggning? Att säkerheten och ekonomin noggrant prövats av människor som åtminstone inte är ignoranter, är det en av DN:s lärdomar av Fukushima? Hur kom de fram till det?

Dessutom är vad som sägs i stycket ovan fullt förenligt med att framtida kärnkraftverk kommer sakna tillräcklig lönsamhet, tillräcklig säkerhet och tillräcklig effektivitet. DN säger helt enkelt inte emot.

VI.

Vi anser att i framtiden färdigställda kärnkraftverk planeras eller tillverkas för att vara bättre än dagens.

Så är det kanske också, men inte är det särskilt mycket värt som argument. Dessutom vet vi ju inte om projektet kommer lyckas.

Vi kommer i överskådlig tid att leva med kärnkraft.

Detta är också ett osannolikt fegt påstående. Givetvis är det sant! Sedan ledaren publicerades fem minuter över midnatt i dag har vi levt med kärnkraft. En högst överskådlig tid!

Fast de menar kanske inte så. En annan tolkning är denna:

En tautologi. Så menar de kanske inte heller? Jag tror det följande är rimligast:

VII.

I den framtid som vi på DN kan förutsäga, är kärnkraftverk i bruk.

Frågan är bara hur goda DN:s mediala förmågor egentligen är.

Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar kärnkraften som positiv eller negativ för männi­skan. Strålningen finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktion finns, och har alltid funnits. När männi­skan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kärnkraften kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.

Mot bakgrund av dessa sju djärva påståenden för DN alltså fram sin argumentation. De börjar med ett rejält spadtag, som kan skrivas ut så här:

Det där sista är äntligen litet roligare. DN konstaterar att eftersom kunskap om kärnreaktioner inte blir oanvändbar med tiden, så kan vi aldrig förhindra att kunskapen används i kärnkraftverk. Håller argumentet? Vi formaliserar det.

1. Människan har kunskap om A.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om A till att göra B.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.

För att få kläm på vad DN egentligen säger, så fyller vi nu ut formen något annat.

1. Människan har kunskap om anatomi.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om anatomi till meningslöst dödande.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.

Nu är frågan hur kategoriskt vi kan göra påståendet utan att det blir dumt. Är det sant att vi inte kan förhindra alla mord eller kärnkraftverksbyggen? Nej, ett sådant påstående är helt klart falskt.

Är det sant att vi inte kan förhindra hälften av alla potentiella mord eller kärnkraftverk? Kanske inte. Påståendet är inte nödvändigtvis falskt, men inte heller särskilt sannolikt.

Så är det då sant att vi inte kan förhindra åtminstone ett mord eller kärnkraftverk? Nu börjar det likna något! Det här påståendet är faktiskt rätt sannolikt, och helt klart en bra grund för vidare resonemang.

Och visst, vi kan kanske inte förhindra alla kärnkraftverk eller mord, men är det inte ändå värt ett försök? Jo. Bara om vi inte kan förhindra något enda är alla försök meningslösa. Argumentet skjuter alltså alldeles bredvid målet. Det går kanske inte alltid att förhindra att kunskapen används, men därmed är det inte sagt att vi är tvungna att låta bli att försöka.

Sedan gör gubben DN ännu en miss. Han använder nämligen påståendet ovan som om det vore omöjligt för oss i Sverige att förhindra alla kraftverk i landet, inte bara några enstaka här och där i utlandet. Sådan slutledning är riktigt knepig att förstå sig på.

Följaktligen tvingas vi välja det som ger oss bäst möjligheter att hantera kärnkraften, dess risker och förtjänster. Det svenska exemplet kan dessvärre ge information om hur man inte ska göra. Genom beslutet på 1980-talet att avveckla kärnkraften stoppade riksdagen i praktiken all rekrytering till kvalificerad utbildning, ströp tillförseln av pengar till forskning och forskarutbildning och bidrog därmed också till de svagheter i kunskap och säkerhetskultur som på senare år visat sig i de svenska anläggningarna.

Förutom påståendet i det ovanstående att säkerheten på svenska kärnkraftverk är undermålig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur rädda att kunna motbevisas de hittills varit med sina utsagor, så lyckas de nu alltså tänka så här illa:

VIII.

Vi anser att svensk kärnkraft är omöjlig att stoppa, eftersom människor i hela världen vet hur man bygger kärnkraftverk.

Och därför måste politiker och vetenskapsmän förbereda sig på en evinnerligt lång framtid med kärnkraft. Kanske för alltid.

Man kan inte samtidigt utveckla och avveckla kärnkraften. Det är en orimlighet att driva så extremt högteknologisk verksamhet när många av de mest kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder. Det är en svensk erfarenhet, värd att ta vara på.

Beroende på vad de menar, så har de antingen fel eller rätt med påståendet att samtidig avveckling och utveckling är omöjlig. Man kan till exempel utveckla säkerheten på vissa kraftverk samtidigt som man avvecklar andra. Det är till och med att föredra. Men vi ska förstås inte glömma att DN tror att »avveckling« är samma sak som att kärnkraftverken försvinner med ett poff.

Skulle det mot förmodan vara så att säkerheten sjunker på ett kraftverk därför att man avvecklar ett annat, så är detta knappast meriterande för produktionsformen. Nedläggning av ett verk ska inte orsaka härdsmältor på ett annat.

Faran finns att andra länder gör samma misstag. Tyskland befinner sig definitivt i riskzonen. Med den politiska osäkerhet som råder i dag kommer sannolikt kärnteknikprogrammen på högskolorna där att ha lika få sökande som Sverige hade på 80-talet.

När de här kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder, vad gör de då där? Inte sysslar de väl med kärnkraft? I så fall tycks ju DN mena att alla länder som har kärnkraft måste behålla dem på plats, så att de inte genast springer i väg och gör kärnkraften säkrare någon annanstans i stället.

Det är alltså i Sverige och Tyskland den ska vara säker! Inte i Kina, Iran eller Ukraina, där man får anta att ett haveri eller två inte har så stor betydelse.

Utöver behovet av energi finns två faktorer som i dag påverkar behovet av nya reaktorer. Den ena är det faktum att man inom överskådlig framtid kommer att kunna utnyttja redan använt kärnbränsle. Här finns en enorm potential, eftersom mer än hälften av energiinnehållet finns kvar. Dessutom minskar mängden avfall som måste slutförvaras radikalt.

Om det där energibehovets karaktär och vikt finns massor att säga, men nu handlar mitt inlägg om en dålig ledare, och inte något annat, så vi lägger det åt sidan.

Att mängden kärnbränsle som behöver slutförvaras minskar, om det använda bränslet återanvänds, det stämmer endast under särskilda omständigheter. Det här är till exempel ett bra argument för att bygga en viss typ av reaktor i stället för en annan, när premissen är att man måste bygga exakt en.

Jämför vi däremot en framtid med den bättre typen av reaktorer, med en framtid utan reaktorer, så har de helt klart fel. Mängden bränsle blir då istället högre med den här reaktortypen. Det är alltså inte något argument för att vi ska ha nya reaktorer i framtiden, i stället för inga. Hur tänkte de egentligen där?

Den andra är klimatfrågan. Det är ett faktum att fortsatt användning av kärnkraft är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att utsläppen av klimatpåverkande gaser åtminstone inte ska öka.

Kärnkraft är alltså ett nödvändigt villkor för att utsläppen inte ska öka. Om detta är sant, så är också det följande ett sant påstående om verkligheten i alla tider, enligt enkla logiska regler:

IX.

Om utsläppen av klimatpåverkande gaser inte ökar, så är kärnkraftverk i bruk.

Så är det kanske inte. Faktum är att påståendet är skräp, och motbevisas av en herrans massa förflutna årmiljoner, då utsläppen inte ökade trots att inga kärnkraftverk var i drift.

Fast kanske tolkar jag DN litet för kategoriskt nu. Formuleringen ger ändå gott om utrymme åt tolkningen att det är möjligt med icke ökande utsläpp även om kärnkraften med eller utan ett poff avvecklas. Det är bara väldigt viktigt, av någon anledning, att den inte avvecklas, förklarar DN. (Kan det vara för att det ändå inte går att förhindra, som ingen får förhindra det?)

Sedan tar ledaren faktiskt en ny vändning och slutar sväva på ämnet. Men tyvärr handlar det bara om en sammanfattning av de svaga, falska eller helt omotiverade slutsatser som redan luftats. Förutom detta då:

Olyckan i Japan är mycket allvarlig, men ännu så länge ingen katastrof mätt i liv eller hot mot liv. Det finns emellertid dessvärre ett i både globalt och svenskt perspektiv kvarvarande hot, nämligen de kärnkraftverk i gamla Sovjetunionen som trots brister i säkerheten fortfarande är i drift. Att medverka till att de stängs eller ersätts borde vara den allra viktigaste uppgiften, inte minst inom EU, för att minska riskerna för en ny kärnkrafts­olycka.

Det första är förvirrat. Det var en katastrof som orsakade kärnkraftsolyckan. Samma katastrof orsakade att många städer sköljdes bort, och en mängd andra fruktansvärda saker. Vad som är avgörande är hur vi förbereder oss för sådana – eller annorlunda – katastrofer. I det här fallet var förberedelserna inte tillräckliga.

För vissa katastrofer kan man komma fram till att tillräckliga förberedelser är alltför omfattande för att vara värda besväret. När det gäller kärnkraft är den nivån långt ifrån uppnådd, vilket även i det här fallet är relativt tydligt redan nu. Däremot är det givetvis bara bra att konsekvenserna av katastrofen inte förvärrats mera av Fukushima-haveriet än vad som redan skett.

Vi går vidare. Hur det kommer sig att DN tycker gamla kraftverk i före detta Sovjet-länder är ett större hot mot Sveriges befolkning än Fukushima är mot den japanska har jag mycket svårt att förstå. Har de kanske missat något?

Nåväl. Nu har vi läst vad DN tycker, och kan sammanfatta.

När de medialt mycket begåvade ledarskribenterna blickar in i framtiden, så ser de en kärnkraftsutbyggnad som inte går att stoppa, helt enkelt därför att vetenskapen har beskrivit hur kärnreaktioner fungerar. Eftersom den inte kan stoppas, så måste vi låta den växa obehindrat.

Betryggande nog är de kärnkraftverk som planeras och byggs i dag tänkta att vara mer säkra än de kraftverk som redan är i bruk, i stället för mindre säkra.

DN kommer även med lugnande besked angående konstruktörernas kompetens: De är inte patologiskt ignoranta. Dessutom är de noggranna när de väger kraftverkens säkerhet mot sina egna ekonomiska intressen.

Oroväckande är förstås pratet om att fel politik i Sverige redan lett till att kompetenta personer flyttar utomlands, och att Tyskland kommer göra likadant, så att kompetensen till exempel hamnar i gamla Sovjet-stater, där säkerhete är mycket sämre och den verkligen behövs.

Så kan vi ju inte ha det, för postsovjetisk kärnkraft är ett katastrofalt hot! Detta till skillnad från kärnkraften i Japan, som alldeles just i dag inte utgör något större hot mot DN:s ledarredaktion.

För 103 år sedan sprang en okänd himlakropp i luften drygt sju kilometer ovanför floden Steniga Tunguska i Sibirien. Tre tusen kvadratkilometer träd fälldes av smällen, som motsvarade en atombomb på 10–15 megaton. Tryckvågen gick två varv runt jorden, och stoftet som kastades upp i den övre atmosfären skapade märkliga ljus på natthimlen, som syntes även här i Sverige, där de kom att kallas »de ljusa nätterna«.

Tunguskahändelser är ganska osannolika. Kanske var den fruktansvärda jordbävningen och tsunamin i Japan mindre osannolik, även om jag hör japanska experter prata om den som en på tusen år.

Mera sannolika är rimligen närmare katastrofscenarier: att det börjar regna så friskt att vi tvingas översvämma Karlstad och Örebro för att rädda Göteborg och Stockholm, att Oskarshamn drabbas av en ispropp i ett kylsystem och brand i ett ställverk, eller förstås att några färgglada väderleksterrorister i en gammal fransk brandbil (eller ett Concorde?) tar sig in på Forsmark och smälter någon reaktorhärd.

Men tillbaka till ämnet.

När man pekar på att kärnkraften hotar att göra vad som redan är en omfattande katastrof etter värre, så kan man få höra att man saknar respekt för de drabbade.

Det är tydligen moraliskt fel att oroa sig över två onda ting på samma gång. Förhoppningsvis är detta förklaringen! Annars måste ju kritiken bottna i övertygelsen att vi lika gärna kan vräka på med katastrofer, nu när vi ändå är i gång. Detta verkar osannolikt dumt.

Sedan är det förstås inte nu – om ens någonsin – dags att bröla ut vad var det jag sa! Att prata om risker är något helt annat än att smeta katastrofer i varandras ansikten.

Medan jag så sitter och slits mellan handlingskraft och förtvivlan framför NHK Worlds rapportering om det mänskliga lidandet och hjälpinsatserna i Japan, så kan jag ändå inte komma undan den där tanken.

Vi kommer ju göra fler misstag i framtiden. Det är så vi lär oss. Men med kärnkraft har vi inte råd med några. Inte ens när en osannolik och obarmhärtig naturkatastrof inträffar.

Den här lilla versen blev nästan som en profetia.

Av någon anledning citerar jag aldrig Hasse och Tage annat än när Centerpartiet är i farten. Just detta skrev de apropå en folkomröstning för 30 år sedan.

Kärnkraft är odemokratiskt. Det finns olika sätt att genomföra folkstyre, men en grundläggande princip man alltid försöker leva upp till, det är att varje person som påverkas av ett beslut ska vara delaktig i att fatta det.

Vi kan inte ha särskilt många kärnkraftverk. En kärnkraft spridd över jorden av svensk omfattning innebär åtminstone sex–sju tusen reaktorer. Fast det finns förstås för litet bränsle, så det är först till kvarn som gäller.

Vi vet vilka som är snabbast: de som klarar sig bäst om de låter bli.

Globalt är småskalig och decentraliserad energiteknik billigare både kortsiktigt och långsiktigt, liksom det är bättre både ekonomiskt och ekologiskt. Om man nu ser sådana värden.

Riskerna är små, säger en del. De flesta skyggar nog inför tanken på kärnkraft över hela jorden; vem vet hur illa det kan gå om säkerheten missköts. Men i Sverige verkar vi inte heller ha någon koll, för uppenbarligen kan man tralla in på reaktorområdena i gamla brandbilar utklädd till färgglada väderlekar, viftande med enorma tygstycken.

Fantasin bjuder att personer med mindre harmlösa avsikter kanske skulle kunna vara både mer diskreta än inte alls, och göra mer skada än ingen alls. Om en liten pytteliten liten kärnkraftsrisk blir verklighet igen, så slår det omedelbart och globalt mot alla – människor, djur, natur och ekosystem.

Kärnkraft är alltså inte solidariskt med världens alla människor, och det är inte solidariskt med djur, natur eller de ekologiska systemen.

Inte heller är det solidariskt med kommande generationer. Det bästa som kan hända i framtiden, om vi istället slutar använda kärnkraft i dag, är att vi inte råkar i några fler problem än det där med hundratusen års slutförvaring av avfallet vi redan har.

Men en överväldigande majoritet av dem som påverkats av besluten vi redan fattat finns inte ännu. Det är alltså omöjligt att i dag besluta om ännu mera kärnkraft på ett sådant sätt att beslutet kan kallas demokratiskt. Det går inte ens om man är vettvilligt generös med vilka beslutsprocesser man kallar för demokratiska.

När jag nu sitter och lyssnar på debatten i riksdagen, så hör jag borgerlig efter borgerlig ledamot försvara kärnkraften som nödvändig för klimatet, välståndet och vad det nu är. I brist på alternativ, så att säga. Däremot är det ingen som försvarar den som någonting önskvärt och bra. Till och med de som bara vill ha mera betraktar alltså kärnkraft som en nödlösning.

Men nödlösningar är bara berättigade om det inte finns några bättre alternativ. Och nu finns alternativen.

Kärnkraften går inte att försvara längre. Jag behöver inte ens nämna uranbrytning eller kärnvapen för att sluta mig till det. Kärnkraft är helt enkelt en osolidarisk och odemokratisk nödlösning på ett förlegat problem.

I ett tidigare inlägg om kärnkraftsöverenskommelsen nämnde jag att det inte skulle kunna bli några nybyggen enligt de villkor som ingick.

Det tredje av regeringens villkor, alltså att kärnkraften ska drivas utan statliga subventioner, verkar alltså vara en kullkastare; det kan vara omöjligt!

Bland annat citerade jag ur en längre artikel på EcoProfile:

Om man tittar på data från NordPool ser man att de senaste 10 åren har elpriset varit över 65 öre 5 månader av 120. Om en reaktor nu kostar så mycket finns det inga investerare som skulle ta den risken. Då måste man kunna få bort den risken genom ett garanterat elpris på något sätt, likt elcertifikaten. Men eftersom man nu har lovat att kärnkraften inte skall subventioneras på något sätt blir detta svårt.

Där nämndes även att svenska staten redan subventionerar byggen av nya kärnkraftverk – i Finland.

Något som inte alla känner till är att Sverige subventionerar det finska reaktorbygget i Olkiluoto med ca 1 miljard SEK i exportkreditgarantier.

"One of the factors that made the Olkiluoto-3 order financeable (see below) was export credit guarantees from the French and Swedish governments. This made loans at only a 2.6% interest rate possible" Källa [PDF], sid 56.

Frågan jag ställde mig i skenet av allt detta, var vad det egentligen finns för anledning att tro på löftet om att inga kärnkraftverksbyggen ska subventioneras i Sverige.

Svaret lät inte vänta på sig. Det finns inga skäl alls:

Det står helt klart att många ledande centerpartister, inte minst de som sitter i riksdagen, har skaffat sig en livlina med vars hjälp de försöker rädda sitt ansikte inför den kommande kärnkraftsvoteringen i riksdagen. Livlinan lyder: "Det kommer inte att byggas några nya kärnkraftverk eftersom de inte får stöd av en enda skattekrona" …

Men idag kapade finansminister Anders Borg den där livlinan när han utfrågades i Ekots lördagsintervju av Tomas Ramberg. När den dagen kommer, om så där tio år, och ett konkret kärnkraftprojekt ska finansieras, uteslöt inte Anders Borg att det kan få statliga lånegarantier. Han tvingades också medge att Vattenfalls risktagande i ny kärnkraft också innebär en indirekt statlig subventionering. Han skaffade sig också utrymme för ett framtida statliga stöd genom att säga att kärnkraften i huvudsak ska finansieras utan statliga ingripanden.

Det här med borgerlig koalitionsregering och kärnkraftsfrågan går visst inte så bra.

Vallöftet löd: Ingen överenskommelse om nya reaktorer under mandatperioden.

Sedan kom ändå en ny överenskommelse med budskapet: Nya reaktorer istället för de gamla, men utan statliga subventioner.

Och nu har man nått fram till att säga: Nya reaktorer istället för de gamla, och detta med statliga subventioner.

Vill man vara snäll, kan man säga att regeringen bara förlorat trovärdigheten i den här frågan.

Så låt mig gissa vad nästa steg blir. Överenskommelsen går ju även ut på att inte fler än tio reaktorer ska få finnas i Sverige. Det ska heller inte byggas några nya reaktorer någon annanstans än där de gamla står. Det tror jag knappast man menar allvar med, det heller. Snart öppnar regeringen givetvis för reaktorer nummer elva till fjorton.

Men som spådom är det kanske inte tillräckligt vågat. Någon sport måste det ju vara i att förutse framtiden! Därför gissar jag även att de nya reaktorerna hamnar i Borlänge. Eller varför inte Robertsfors?

På måndag presenterar regeringen sin kärnkraftsproposition, som helt river upp folkomröstningsresultatet från 1980 och tillåter byggandet av nya kärnkraftsreaktorer. Villkoren för att en ny reaktor ska få byggas är flera, bland annat:

1. att det totala antalet reaktorer i Sverige inte överstiger tio,
2. att nya reaktorer endast byggs där gamla redan finns, och
3. att staten inte subventionerar ett jota.

I samma veva föreslås ytterligare en förändring av förutsättningarna för kärnkraften:

4. att skadeståndsnivån höjs från tre till tolv miljarder kronor.

Det här inlägget handlar först om min egen inställning i kärnfrågan, sedan om subventioner, kärnkraft och litet grand om omröstningen i juni då flera centerpartister överväger att rösta ned regeringens proposition så att byggförbudet ändå inte upphävs.

I förbigående har jag i tidigare inlägg nämnt här att jag är kluven i kärnfrågan. Visserligen är min grundläggande inställning klar: Marknadens efterfrågan på energi är inte samma sak som mänsklighetens energibehov, vilket kan visas med nästan löjeväckande simpla tankeexperiment. Ett bättre samhälle utan kärnkraft är både tänkbart och möjligt, och bättre liv för alla är förenligt med kraftigt minskade energibehov.

Mina tvivel bottnar istället i kortsiktig pragmatik. Är det genomförbart, inräknat alla olika intressen och opinioner? Om svaret ligger närmare nej än ja så kan det vara bättre med en övergångslösning, ungefär på samma sätt som etanolbilar. Kärnkraftsglada Folkpartiet har hängt upp sin argumentation på det politiska läget i Ryssland och den globala uppvärmningen – tydliga argument för kärnkraften som enbart en övergångslösning – men förespråkar i grund och botten att fortsatt framtida drift är problemfri.

Det gör förstås inte jag. Driften har redan i dag problematiska konsekvenser, men det finns också både omedelbara risker och långsiktiga osäkerheter. Att betrakta kärnkraften som övergångslösning innebär att se den som ett nödvändigt ont. Naturligtvis kan man invända att om alla i morgon plötsligt förändrade sin energikonsumtion, så skulle vi kunna stänga också det fåtal reaktorer som är igång för tillfället. Men vad händer om vi inte ställer om?

För mig finns ytterligare tre villkor för att kärnkraft ska vara okej:

5. Driften ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
6. Uranbrytningen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
7. Slutförvaringen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
8. Driften ska även vara rättfärdigad ur ett globalt rättviseperspektiv.

De här villkoren är svåra att nå upp till.

5. Driften är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Att skadeståndsnivån höjs till tolv miljarder ser jag inte som något tecken på att driften är säker, utan på att den är osäker. Annars hade det inte behövts någon skadeståndsnivå alls. I Sverige har vi haft ganska allvarliga tillbud, till exempel Forsmark 2006 eller Ågesta 1969¹. Skulle något hända finns ingen summa pengar som kan väga upp förlusterna. Man kan inte köpa sig fri från cancer, muta naturen att återgå till ett oförstört skick eller betala bort en missbildning på ett spädbarn.

Kan skaderisken ändå rättfärdigas? Ett rättfärdigande förutsätter att samtliga som kan drabbas är införstådda med risken och samtycker. Jag är mycket tveksam till att detta är möjligt i någon godtagbar utsträckning, ens om vi låtsas att bara de vuxna som kan föra sin egen talan och är tillräckligt insatta är de enda som har något egenvärde. De flesta instämmer ju sannolikt i att även barn, framtida generationer och (med litet betänketid) åtminstone några djur har ett egenvärde, och därmed borde få ge sitt samtycke eller hållas borta från all skaderisk. Något sådant går inte att få till.

6. Uranbrytningen är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Här gäller till stora delar samma argument som ovan. Uranbrytning är jävligt farligt, och just nu beter vi oss som postkoloniala svin och låter fattiga i andra delar av världen bita i den sura kräftan. Brytningen diskvalificerar alltså även enligt det åttonde villkoret.

Ett tillägg kan dock göras här. Vi kan bryta uran i Sverige. Att förespråka svensk kärnkraft men inte svensk uranbrytning är helt inkonsekvent. Jag är visserligen övertygad om att kärnkraftsbruket på lång sikt inte kan rättfärdigas principiellt, men i och med min tvekan kring dess kortsiktiga nödvändighet, så träder ett mycket tydligt moraliskt villkor fram: Allt uran vi behöver ska vi bryta här på hemmaplan. Det är vi som har eventuell nytta av kärnkraften som ska ta riskerna, inte någon annan. Allt annat är helt på tok.

Lägg märke till att svensk uranbrytning inte på långa vägar rättfärdigar riskerna. Däremot blir de marginellt mindre orättfärdiga.

7. Slutförvaringen är omöjlig att rättfärdiga, både moraliskt och enligt grundläggande demokratiska principer. Med flera hundra tusen år av farlighet framför sig, kan riskerna inte omintetgöras. Det är helt enkelt omöjligt. Vi vet inte hur många miljarder människor det handlar om som inte får säga sitt i frågan, trots att de utsätts för risken. Breddar vi perspektivet bortom enbart mänskligheten så blir det bara ännu värre.

För de allra flesta är det självklart att man, om man vill utsätta någon annan för betydande risker, bör ha deras medgivande. När det gäller framtida generationer är detta omöjligt. Därtill är det en grundläggande demokratisk princip att man alltid ska eftersträva att de som påverkas av ett beslut är delaktiga i beslutsprocessen. Även detta är givetvis omöjligt.

Hur betydande risker vi egentligen utsätter framtida generationer för vet vi inte alls. Därför är det enormt ansvarslöst att inte tillämpa en försiktighetsprincip, utan istället chansa på att allt kommer ordna sig när vi försvunnit och förmultnat. Även om kärnkraften kanske är bra för oss, så är den ett problem för väldigt många fler. I och med att vi för egen vinnings skull utsätter framtida generationer för risker, så kan man på sätt och vis hävda att vi själviskt utnyttjar inte bara jordens fattiga, utan även en mängd människor som ännu inte finns.

8. Kärnkraften kan knappast rättfärdigas ur ett globalt rättviseperspektiv. Tio reaktorer på strax under tio miljoner svenskar. Omräknat till sex och en halv miljard människor, ger detta fler än 6500 reaktorer. Vi verkar dessutom tänka oss att energibehovet per människa ska öka istället för att minska, även här i Sverige. Dessutom blir vi bara fler och fler på planeten. Hur säker kan driften bli med så många reaktorer? En kärnkraftsolycka är alltid global. Att sätta ett tak på antalet reaktorer i Sverige är inte godtagbart.

Det enda sättet att rättfärdiga kärnkraften är att sätta ett globalt tak. Att bara bygga där gamla reaktorer redan finns är därför helt fel. Om någon har rätt till kärnkraft, så är det inte bara vi.

Föreställningen att vi har rätt att dra nytta av vårt teknologiska och ekonomiska övertag gentemot den fattiga delen av världen, och därmed fylla hela riskkvoten själva för egen vinning, bygger på ett kollektivistiskt skuldtänkande. Det tänkandet går ut på att fattiga i dag ska skylla sig själva, som inte drog igång en industrialisering för hundratals år sedan.

Den här synen på hela nationalstater som moraliskt ansvariga individer, ligger förstås nära till hands för en klassisk fascist. Här i Sverige tycks tankens främsta företrädare dock vara förmenta liberaler, samt den (åtminstone fram till valet) mestadels utomparlamentariska brunhögern.

Min principiella inställning till kärnkraften, liksom den kluvna kortsiktigt pragmatiska, har varit oförändrad ganska länge. Nu har mer information kommit ljuset, som åtminstone jag inte kände till tidigare. Det verkar som att kärnkraften inte klarar sig utan statligt stöd, skriver den brittiska energiprofessorn Stephen Thomas i Dagens Industri:

Många är av den uppfattningen att nya reaktorer faktiskt kommer att konstrueras på marknadens villkor i Sverige. Så kommer det med största säkerhet aldrig att bli.

I resten av världen har den kärnkraftsrenässans som förutspåddes för drygt tio år sedan helt kommit av sig – inte på grund av trög byråkrati eller politiskt motstånd, utan för att den stött på ekonomiska betongväggar.

Utan subventioner, statliga garantier, eller möjligheter att skjuta över de höga kostnaderna på någon annan aktör, har ny kärnkraft visat sig vara en ekonomisk omöjlighet.

I en intervju i Ny Teknik säger han:

I USA har inga nya kärnkraftverk byggts på 30 år. I Europa har bara två beställningar av nya reaktorer genomförts – Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike.

– Erfarenheterna från Olkiluoto och från beräkningar för nya reaktorer i USA, visar att konstnaden per kilowatt ny kärnkraft ligger på 5000–6000 dollar. Det är fem–sex gånger så mycket vad som kärnkraftsindustrins kalkyler talade om för tio år sedan, säger Stephen Thomas till Ny Teknik.

Jag hittar en artikel av Anton Steen på EcoProfile:

De Svenska kärnkraftförespråkarna tycks fortfarande leva i tron att kärnkraften är "too cheap to meter", vilket yttrades i kärnkraftens ungdom. En siffra som har använts flitigt i den Svenska debatten är 27 öre/kWh som kommer från en Elforsk-rapport från 2007. Denna rapport bygger på det franska företaget Areva's offert till Finska staten för bygget av Olkiluoto 3 och låg på 3 miljarder Euro. Som de flesta känner till har båda parter stämt varandra efter att bygget blivit många år försenat och kostnaderna skenat till snart 6 miljarder Euro.

Oberoende bedömare anger också betydligt högre kostnader än de 27 öre som Elforsk anger. Citigroup Global Markets säger att elpriset måste ligga på minst 65 öre/kWh för att en kärnkraftinvestering skall nå breakeven. Svensk Energi [PDF] har räknat med att kärnkraften från Olkiluoto kommer att kosta 50 öre/kWh. Keystone Center anger en kostnad på mellan 58,4 öre och 80,3 öre. MIT säger 61 öre. World Energy Outlook 2009 säger över 50 öre men har också med exempel på reaktorer som ser ut att bli betydligt dyrare än så. Jag har i en tidigare artikel här på Ecoprofile visat på kostnader för kärnkraft på 48 öre/kWh.

Det tredje av regeringens villkor, alltså att kärnkraften ska drivas utan statliga subventioner, verkar alltså vara en kullkastare; det kan vara omöjligt! I en uppföljande kommentar skriver Anton:

Om man tittar på data från NordPool ser man att de senaste 10 åren har elpriset varit över 65 öre 5 månader av 120. Om en reaktor nu kostar så mycket finns det inga investerare som skulle ta den risken. Då måste man kunna få bort den risken genom ett garanterat elpris på något sätt, likt elcertifikaten. Men eftersom man nu har lovat att kärnkraften inte skall subventioneras på något sätt blir detta svårt.

Via Alliansfritt Sverige hittar vi åtminstone en centerpartist, riksdagsledamoten Karin Nilsson, som tagit fasta på detta:

I det fall en byggnation ska bli av ska det ske helt utan statliga pengar. Inga pengar varken direkt eller indirekt. Bolaget måste dessutom avsätta 12 miljarder i en fond för omedelbara åtgärder vid en olyckshändelse och utöver det återstår ett obegränsat ekonomiskt ansvar.

Professor Stephen Thomas bekräftade det vi i Centerpartiet utgick ifrån då vi kompromissade fram en energiöverenskommelse inom Alliansen. Det kommer att bli mycket svårt att räkna hem investeringen för ett nyproducerat kärnkraftverk. För tio år sedan kunde man räkna med att investeringen skulle innebära ett energipris på $1000/kW, vilket nätt och jämt skulle kunna balansera investeringskostnaden. Nu i dag är investeringskostnaden sex gånger högre, d.v.s. $6000/kW.

Den finska reaktorn som skulle ta fyra år att bygga har tagit ytterligare fyra år i anspråk och kostnaden har ökat med 75 procent över kontraktets pris.

Hon verkar räkna med att det inte kommer bli något nybygge, eftersom det rent marknadsmässigt inte skulle löna sig. Notera också att de där tolv miljarderna i det här pressmeddelandet inte omnämns som det totala skadeståndsansvaret, utan som avsatta pengar i en fond, och att det enligt Karin ska finnas ett obegränsat ekonomiskt ansvar. Men i artikeln i Dagens Nyheter som jag inledningsvis länkade så står det ju så här:

Den andra delen i propositionen innebär bland annat att skadeståndskraven på bolagen som driver kärnkraftverken höjs. Skadeståndsnivån höjs från 3 miljarder till 12 miljarder kronor vid kärnkraftsolyckor.

– Den biten tycker jag är principiellt rätt även om jag önskar att förslaget skulle vara betydligt skarpare, säger Sven Bergström som skulle vilja se ett totalansvar för bolagen vid en kärnkraftskatastrof.

Vilket stämmer egentligen?

Den där finska reaktorn alla pratar om förresten, den som tagit dubbelt så lång tid och kostat 75 procent mer än beräknat att bygga, den är Sverige faktiskt delaktig i att subventionera. Anton igen:

Något som inte alla känner till är att Sverige subventionerar det finska reaktorbygget i Olkiluoto med ca 1 miljard SEK i exportkreditgarantier.

"One of the factors that made the Olkiluoto-3 order financeable (see below) was export credit guarantees from the French and Swedish governments. This made loans at only a 2.6% interest rate possible" Källa [PDF], sid 56.

Tyvärr tror jag att Karin tolkar Stephen fel, när hon tänker att subventionsförbudet kommer att förhindra att nya kärnkraftverk byggs. Varför subventionera finska kärnkraftverk men inte svenska? Stephen har antagligen rätt i sin debattartikel i Dagens Industri:

En regering offrar knappast sju års förarbete och överger inte kärnkraftsplanerna om elbolagen då meddelar att kärnkraftverken inte kan byggas utan stöd. Troligt är att en regering då erbjuder stöd, men vägrar att kalla det subvention.

Totalansvar eller inte? Subventioner eller inte? Det är förvirrat.

Min inställning är dock måttligt oförändrad. Kärnkraft är ingen nödvändighet för bra liv, vare sig sett till människan eller sett till jorden som helhet. Däremot är den antagligen ett hinder, sett ur ett både globalt och långsiktigt perspektiv. Framför allt kan den inte rättfärdigas moraliskt.

Det är praktiskt möjligt att på mycket kort tid ställa om så att kärnkraften, liksom annan mycket smutsigare el, inte behövs alls. Det är dock mycket osannolikt att det kommer att ske. Detta dels på grund av opinioner och intressegrupper som kommer försvåra alla sådana beslut, och dels på grund av att nära förestående omställningar i vardagen ofta upplevs som farliga – inte sällan med rätta, trots att det inte alls behöver vara så.

Därför är övergångslösningar ingen dum idé. Att behålla kärnkraften är en dyr, omoralisk och eventuellt farlig övergångslösning, men den kan ändå vara instrumentellt befogad. De argument som vanligtvis förs fram till stöd för detta är svaga eller helt undermåliga. Dåliga argument utesluter dock inte slutsatsens riktighet, lika litet som starka men inte bevisande argument bekräftar slutsatsens riktighet. Därför kan jag inte känna mig trygg i någon inställning. All hjälp att göra reda i frågan välkomnas!

I ljuset av både att kärnkraften tycks kräva statliga subventioner som kunde användas bättre, liksom att det faktiskt finns anledning att tveka kring klimatnyttan, så känner jag mig bara ännu mera tveksam nu. På grund av detta, samt att lagrådet som vanligt bara får lov att jobba ytligt med förslaget, så hoppas jag i nuläget därför att riksdagen röstar nej till propositionen i juni.

Dessutom förespråkar jag svensk uranbrytning så länge vi har kärnkraft i Sverige eller subventionerar dylik utomlands.

De centerpartister som bestämt sig för att rösta nej heter Eve Selin Lindgren och Solveig Ternström. En tredje centerpartist, Sven Bergström, har inte bestämt sig ännu. Situationen är hårresande krånglig för dem, särskilt som detta faktiskt är en fråga där regeringslojaliteten måste komma i andra hand. Därför tycker jag de ska få känna stöd för sitt personliga mandat. Att omröstningen sker mitt i valrörelsen gör knappast saken lättare.

Jag vräker inte ut deras epostadresser här, men den som känner sig manad att skriva kan hitta dem på riksdagens hemsida. Själv kommer jag skriva och betona att frågan inte har med regeringsalternativen att göra, och att samvetet i det här fallet måste få gå före partilojalitet.

Måttligt viftande med partipiskor kan vara motiverat ibland, i vissa kortsiktiga frågor, eftersom regeringen blir mera stabil. När det däremot gäller långsiktiga frågor är detta helt enkelt inte sant. Då måste man tänka själv.

1. Enligt Wikipedia så var det enda som hindrade att hela Stockholmsområdet blev obeboeligt, att man slarvat vid kraftverksbygget och satt in för tjocka rör. Istället för att gå sönder i enlighet med ritningarna, så höll de och katastrofen avvärjdes. Observera att uppgiften saknar angiven källa. ↩