God morgon! Som trogna läsare redan vet, så är jag upptagen den här veckan, och har därför förberett ett inlägg om dagen för automatisk publicering. Detta är ett.

I gårdagens inlägg berättade jag litet om Johan Galtung, och slängde med en översättning av hans A mini theory of peace. I dag tänker jag dela med mig av ett par anekdoter, som illustrerar vad för slags både kontroversiell och intressant tänkare han faktiskt är.

Johan och imperiernas fall

Den första hämtar jag ur Dagens Nyheter av 2003:

Det ryktas att han i ett föredrag hävdat att om 20-25 år går USA samma väg som nyss Sovjet.

Normalt sett hade jag inte fäst avseende vid uppgiften. Knäppskallar som leker siare finns det lite varstans, inte minst bland ekonomisk och säkerhetspolitisk expertis. Men i Johan Galtungs fall har förutsägelsen historia. 1980 höll han ett numera berömt föredrag om Sovjetunionens kommande kollaps. De flesta skrattade åt honom, amerikanska forskare högre än deras ryska kolleger. Galtung gav Sovjetimperiet tio år till, inte mer:

– Jo, jag missade med några månader.

Säger han, nöjt men inte stoltserande. Han menar att det vore konstigt om han inte lärt något av de många år han lagt ned på studien av imperiers nedgång och fall. 30 stycken, från Västrom och framåt, har han ägnat en jämförande analys. I denna omfattande empiri har han urskilt ett antal faktorer som bildar grundval för hans teori.

– Man kan säga att imperier går under av tre skäl. För det första blir de offer för sin egen framgång. De tror sig vara osårbara. För det andra föder imperiets expansion alltid motkrafter. Dessa kan vara av två olika slag. Antingen är de problem vilkas övervinnande stärker imperiet. Eller så är de motsättningar som bara kan överbryggas genom grundläggande systemförändringar som imperiet inte mäktar med. Den tredje faktorn handlar om tidsaspekten, om samtidighet. Motsättningar inom olika delar av imperiet kan tillväxa med högst olika hastighet för att plötsligt samverka i en akut kris.

Historien är inte kontinuerlig, påminner Galtung. Politik förs ofta som om världsordningen präglades av konstans och beständighet. Det gör den inte. Lika korkat är det att försöka avläsa ett imperiums vitalitet enbart i en dimension. Det är inte bara den militära styrkan som avgör dess öde. Eller ekonomin. Eller det politiska inflytandet. Det är alla dessa faktorer tillsammans. Plus kulturella och sociala motsättningar, inom imperiet och i relation till omvärlden. Även de politiska ledarnas personliga egenskaper spelar roll.

– När Bush blev president sänkte jag prognosen från 25 till 20 år. Den nuvarande presidenten kännetecknas av en farlig kombination av energisk handlingskraft och – dumhet.

Johan och att ta det lugnt

Med tanke på det följande är det något paradoxalt att Johan skrivit över hundra böcker. Anektoten är hämtad ur Arne Næss bok Gandhi, och visar på en sådan utstuderad finurlighet att man nästan stumnar. Arne, som återger det hela, är i vanlig ordning träffsäker i sitt spel mellan raderna.

Under det kalla kriget var inställningen i Norge och i många andra länder att personlig kontakt, med undantag för kontakter på politisk toppnivå, borde undvikas och att vilja ta kontakt bara avslöjade en svag antikommunism. Är man anti på allvar så tar man inte kontakt. Men ur Gandhis synvinkel borde var och en som kände djup sympati med de förtryckta söka komma dem till hjälp, i synnerhet genom en personlig kontakt som oundvikligen måste omfatta representanter för makthavarna. Det ansågs allmänt att vi var utan möjlighet att över huvud taget uträtta något positivt i Sovjetunionen. Och självfallet inte genom att besöka landets så kallade fredskongresser! Johan Galtung, som hade universitetsexamen i ryska, åkte på en sådan kongress, med mycket lyckosam, men självfallet begränsad, verkan. Han fick till och med tala i radio – ocensurerad. Myndigheterna förväntade sig ett prokapitalistiskt tal, men något »ändå värre« kom, nämligen en hyllning till »dolce far niente« – »att ta det lugnt«. Han kritiserade västs tillbedjan av effektivt och hårt arbete.

Sådan kritik träffar och kan lättare tas emot i sak istället för person, även om den kommer från »motståndarlaget«.

För med den höga verbala och mentala mur av kompakt och osakligt avfärdande mellan väst och öst som rådde då, för övrigt parallell med – men givetvis mycket större än – den mur som står mellan blocken här hemma i vår pågående valrörelse, hur skulle Johans kritik egentligen bemötas från sovjetisk sida?

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.

God morgon! Emellanåt stöter man på korta, helt fantastiska texter som säger mycket mera mellan raderna än vad som rimligtvis borde vara möjligt. Nu pratar jag inte om poesi, även om just det där ofta är poängen med sådan.

En av alla sådana texter i mitt liv är Johan Galtungs A mini theory of peace. Texten följer längre ned, fast på svenska.

Johan är professor i freds- och konfliktforskning, och är nog det största namnet inom ämnet. Begreppet Peace Journalism kommer från honom, och innebörden är att nyheter om våldsamma konflikter bör rapporteras ur ett bredare perspektiv där de många underliggande strukturella orsakerna till våldet kommer i dagen. Han har även mycket stor erfarenhet av att medla i konflikter.

Han är också kontroversiell på flera sätt, bland annat för sin beskrivning av världens folk som förtryckta av framför allt tre fundamentalismer: den wahabistiska sunnimuslimska från Saudiarabien, den protestantiskt kristna från Storbritannien och Förenta staterna, och så marknadsfundamentalismen som leder till ett slags indirekt imperialism.

Hur som haver och vad man än tänker om detta, så är han någon man har nytta av att lyssna noga till. Hans lilla fredsteori tycker jag själv är fantastiskt belysande. I morgon bitti kommer för övrigt ett uppföljande inlägg, där jag delar med mig av ett par anekdoter om Johan.

Översättningen till svenska är preliminär och min egen. Respons på den är välkommen!

Januari 4, 2007

Den grundläggande poängen är att fred är en relation, mellan två eller flera parter. Parterna kan vara inom en person, en stat eller nation, en region eller civilisation, och drar i olika riktningar. Fred är inte någon egenskap hos endera part, utan en egenskap hos relationen mellan parter. Genom att säga detta förminskar man på inget sätt hur viktiga parternas avsikter och förmåga att skapa fredliga relationer är. Men, precis som med äktenskap, så är freden inte summan av parternas förmågor. Av samma anledning kan underbara människor hamna i inte lika underbara äktenskap. Och vice versa.

Vilka slags relationer kan vi ha? Tre stycken, verkar det som:

• Negativa, disharmoniska: Det som är dåligt för den ena är bra för den andra.
• Likgiltiga: En icke-relation; de bryr sig inte om varandra.
• Positiva, harmoniska: Det som är bra eller dåligt för den ena, är bra respektive dåligt för den andra.

I verkligheten kan relationer vara en blandning av alla tre. När en negativ relation skapas med avsikt, så är den skapande parten en aktör, och då talar vi om direkt våld eller skada, och om aktören är ett kollektiv så talar vi om krig. Om våldet mot en part inte är avsiktligt (men se upp med uppdraget våld, mer eller mindre avsiktligt!) så kan det beskrivas som indirekt, ofta orsakat av orättvisa strukturer som skapar skada – strukturellt våld. Och om kulturens roll är att legitimera endera eller båda slags våld: kulturellt våld.

Ur detta följer två fredskoncept:

• Negativ fred: Avsaknad av våld¹, som en vapenvila, som att hålla parterna isär; inte negativa utan likgiltiga relationer.
• Positiv fred: Närvaro av harmoni, avsiktlig eller ej, skiljer sig lika mycket från negativ fred som negativ hälsa (avsaknad av sjukdom eller symtom) och positiv hälsa (känslan av att må bra och tålighet mot litet sjuklighet).

Ur detta, i sin tur, följer tre typer av fredsstudier:

• Studier av negativ fred: Hur man minskar eller eliminerar negativa relationer.
• Studier av positiv fred: Hur man bygger ständigt mer harmoniska relationer.
• Militära studier av våld och krig: Avsikten och förmågan att tillfoga skada.

Den tredje, som är mycket vanlig, kan vara användbar, men endast i anslutning till studier av avsikten och förmågan att skapa harmoni. En infallsvinkel till studier av negativ fred öppnar för freds- och konfliktstudier, där man ser våld eller krig som röken från den underliggande konflikthärden. Och detta för oss till en framträdande angreppsvinkel av negativ fred: ta bort konflikten, genom att lösa den, eller mer modest genom att omvandla den så att parterna kan hantera den utan våld, med empati för varandra och kreativitet.

Konfliktens rötter är alltid en motsägelse, en oförenlighet eller konflikterande mål, som relateras till en klass av parter eller våldsamt beteende. Vid varje steg i processen kan negativa attityder komma in i bilden – och attityder, beteenden och motsägelser matar sedan varandra i vildsinta cykler. Efter sig lämnar sådana processer traumatiserade parter och aktörer med infekterade sår i kropp, sinne och ande.

Detta för oss till två nyckeluppgifter i sökandet efter åtminstone negativ fred:

• Medling för att lösa upp oförenligheten, och
• försoning, att läka trauman, avlägsna dem från relationen mellan parterna, och att få avslut. Om avslut pressas fram utan att konflikten upplösts, så bör vi inte tala om försoning utan om pacificering – en icke-början.

En användbar metafor är att vända blad i relationens historia, till en tom sida. Om sidan fortsätter att vara tom, så har vare sig någonting positivt eller någonting negativt uppnåtts, enbart likgiltighet. Rimligtvis är detta bättre än hat och skada, men det är lätt hänt att en icke-relation förblir en icke-relation.

Att fylla sidan med idéer om positiv fred och omsätta dem i praktiken för oss till den andra sidan av fredsmyntet: positiv fred, harmoni, i äktenskapet harmoni mellan kropp, sinne och ande.

En antydande term är samarbete, en annan är gemensamt projekt, bortom kognitiva idéer uppburna av positiva känslor. Ett projekt är någonting andligt, som genomsyrar parterna med mening; någonting att leva för, tillsammans. För innehållet vet bara himlen gränser. Så, exakt vad menar vi med samarbete, eller med gemensamt projekt?

Fredsstudier skulle kunna besvara frågan i termer av egenskaper hos relationen, och i två ord: strukturell fred. Det betyder, till att börja med, rättvisa, som motsats till utnyttjande. Alla får, som de själva ser på saken, ut höga nettovärden av detta, om inte helt lika värden så åtminstone inte alltför olika. I processen finns samverkan, i motsats till den ena partens mentala formande av den andra. Där finns integrering i betydelsen att alla relaterar till alla, och i motsats till fragmentering. Där finns holism, i betydelsen att allas förmågor kommer till användning, och i motsats till segmentering. Och där finns inkludering av dem alla, i motsats till exkludering och marginalisering.

Tuffa krav att leva upp till? Inte alls. Detta är vad vänskap, nära släktskap och grannskap, en bra familj och ett gott nygift par, goda relationer av respekt och företagsamhet handlar om. Lägger vi till de delar av strukturellt våld som pekats på ovan så råkar vi i stora problem. På det plan en multi-nationell stat befinner sig är detta vad ett samhälle av nationaliteter handlar om. På makronivån pekar det på ett samfund, eller till och med en union, av länder.

Och på mega-nivån pekar det på mobiliseringen av båda könen, de tre generationerna, de ungefär fem släktena, alla klasser, de kanske två tusen nationerna och två hundra staterna i ett gemensamt projekt för mänsklig värdighet åt alla. Som ett bålverk, ett immunsystem mot våld. Som ett konkret och mycket genomförbart utopia. Som fred.

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.

1. Alternativt »avsaknad av direkt våld«. ↩