Den borgerliga regeringen har ordnat det så att Försäkringskassan, vid bedömning av arbetsförmågan hos en människa som lider av någon sjukdom eller har en funktionsnedsättning, ska pröva personen mot hela arbetsmarknaden.

Alldeles självfallet så är en sådan bedömning omöjlig att göra. En ensam handläggare kan inte gå igenom varenda typ av arbete som någon har eller som finns tillgängligt. Det förstår vem som helst.

Därutöver så kan det ju dyka upp nya typer av arbetsuppgifter i morgon. Man vet aldrig! Därför är uppgiften ännu mera monumental och överväldigande.

Till sist så ska handläggaren inte ta hänsyn till sannolikheten att personen faktiskt kommer att få jobbet. Att det till varje plats på arbetsmarknaden ofta finns tusentals bättre lämpade än den person vars arbetsförmåga prövas, det är irrelevant. Finns ett hypotetiskt jobb som han eller hon skulle kunna få, då är personen arbetsför.

Regeringen kallar detta att »se varje människas förmåga till arbete«.

Vi kan ta »Stefan« som exempel, som egentligen heter något annat. Stefan är helkroppsförlamad till följd av nervsjukdomen ALS.

I praktiken innebär regeringens nya ordning att handläggaren måste ställa sig själv den följande frågan:

Det handlar alltså om att pröva Stefans arbetsförmåga mot hypotetiska jobb. Sådana som inte finns, men som är tänkbara.

Ett annat sätt att formulera samma fråga är så här:

Frågan är klart filosofisk. Det handlar om en metafysisk bedömning som ska utföras, och detta av någon som antagligen inte kan särskilt mycket om kontingens, egenskaper, sorter, modal logik, tidsfilosofi och en hejdundrans massa andra obskyra tankegångar.

Hur snarlik vår måste denna alternativa verklighet vara för att räknas? Vad är egentligen snarlikhet? Finns det ens några alternativa världar? Är universums tillstånd kontingent eller nödvändigt? Vad för slags avvikelser är »sjukdomar«, och vad är det de avviker från? Har tillståndet »frisk« en egen existens, eller är det bara en föreställning vi bär på? Är »arbetsförmåga« intrinsikal?

Frågorna är oändligt många, och trots att varje vettig människa fattar att de inte har med saken att göra, så blir de ändå plötsligt relevanta och avgörande i och med den där lilla detaljen att människor ska prövas mot hypotetiska arbetsuppgifter.

En hypotetisk arbetsuppgift som Stefan kan utföra, det är att spela rollen som lik i teateruppsättningar och spelfilmer. Till och med en person som ligger i koma kan utföra detta. Man kan till och med tala om en särskild fallenhet för uppgiften, eftersom det är av största vikt att man kan ligga helt still under flera minuter i sträck, kanske till och med timmar.

Men det är förstås ett hypotetiskt arbete, som dessutom handläggs av AF Kultur. För att söka arbete som skådespelare måste man ha relevant utbildning, och Stefan valde att göra karriär som naturvetare. Handläggaren tvingas förkasta förslaget.

Det vore guld värt för bedömningen av arbetsförmåga om det gick att peka på en faktisk förekomst, alltså om det någonstans på hela arbetsmarknaden redan fanns ett företag som söker någon att utföra en uppgift Stefan klarar av, eller om det ens fanns någon som utförde ett sådant, trots att inga platser för tillfället är lediga.

Om handläggaren bara kunde hitta ett sådant jobb, ledigt eller upptaget, så kunde hela den filosofiska frågeställningen kringgås med oerhörd elegans. Det blir liksom bara att peka på det där jobbet och säga:

Möt Stefan:

Stephen Hawking, prisbelönt och världsberömd professor i teoretisk fysik. Arbetar som föreläsare och författare med hjälp av en talande dator som han styr med underkäken.

Ett av Fredrik Reinfeldts mantran är att oppositionen lovar allt till alla. (Även om man emellanåt hör honom säga också det motsatta numera.)

Och faktum är att han nog är avundsjuk. Kikar man på vad hans egen politik egentligen går ut på, så kan det med rätta beskrivas som att han lovar ingenting till alla! Den borgerliga alliansens valkampanj har till stor del gått ut på att lova att inte göra saker.

Moderaterna har gått längst, och lovar att knappt göra något alls, förutom fortsätta med den moderata arbetslinjen.

Nu har Sveriges Radios valobservatörer luskat litet i vad den där arbetslinjen de pratar om egentligen är för någonting, och framför allt hur många jobb som de fyra jobbskatteavdragen egentligen kan tänkas ha skapat.

Fredrik Reinfeldt menade ju i SVT i går att det handlar om ungefär 75 000. Mona Sahlin menade istället att de nästan inte skapat några jobb alls.

Så, hur många jobb har jobbskatteavdraget skapat till i dag? Det verkar som att Mona fick mest rätt, med tanke på hur frågan ställts. Så här skriver valobervatörerna:

Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet (regeringens rådgivande organ) och Riksrevisionen har alla gjort uppskattningar att sänkta skatter på arbete kan generera ett ökat utbud i arbetstimmar som skulle kunna motsvara ett antal jobb mellan 70 000 och 88 000.

De beräkningar som har gjorts på hur många jobb jobbskatteavdraget gett är snarlikt de 75 000 som Fredrik Reinfeldt skrev på sin lapp under TV-duellen. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa studier bygger på prognoser på antal jobb som antas skapas på lång sikt och inte jobb som har skapats på grund av att jobbskatteavdraget har införts.

Kursiveringen är deras.

De där jobben som Fredrik menar att jobbskatteavdragen skapat, de finns alltså inte ännu. Vi kan ju för all del kalla dem ett slags synvilla.

Men det är förstås så att de kommer att kanske komma att finnas, enligt prognoser som gjorts tidigare.

Varför då? Valobservatörerna svarar:

Resonemanget bygger på att ett jobbskatteavdrag gör det mer attraktivt att ha ett jobb, eftersom lönen efter skatt ökar. Det kan antas bidra till mer återhållsamhet i lönekraven. Lägre lönekostnader stimulerar företagen till att anställa och sänker andelen arbetslösa i arbetskraften.

Fler jobb kommer alltså att skapas, på lång sikt, genom att lönerna blir lägre. Detta på grund av att människor blir beredda att ta jobb med lägre löner, eftersom de får behålla mer av lönen efter skatt.

En annan åtgärd som fyller precis samma funktion är sänkta ersättningsnivåer. Om man som arbetslös eller sjuk har det sämre ställt, så är man beredd att ta sämre betalda jobb. Också detta är ju något som regeringen pysslar med.

Vi vet dessutom sedan tidigare att när en moderat säger att det ska löna sig att arbeta, så betyder det just sänkta ersättningsnivåer. Det står faktiskt i deras egen guide till hur »Nya Moderaterna« ska prata.

Med andra ord: På lång sikt vill Moderaterna och de borgerliga partierna skapa fler jobb genom följande två åtgärder:

1. Sänkta löner till dem som arbetar.
2. Sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka.

Vem i helskotta tjänar på det?

Arbetslinjen är ett tjockt svart streck mellan dem som har jobb och dem som saknar. På båda sidor om strecket ska alla få det sämre.

Men man ska samtidigt ha det olika bra ställt. Detta är vad mer pengar kvar i plånboken och det ska löna sig att arbeta faktiskt betyder.

Regeringens mål – att fortsätta med sin arbetslinje – det går ut på att upprätthålla den här klyftan, och samtidigt se till att alla – löntagare som lönlösa – får mindre kvar i den där förbannade plånboken.

Och den som säger ifrån blir hånad. Arbetslinjen är i grunden farlig.

Dagen därpå kom ett S-utspel på samma tema,
om än ur deras synvinkel istället.

Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.