För ett par dagar sedan visade jag hur Folkpartiet ändrade beskrivningen av sin asylpolitik för ungefär två veckor sedan. Formuleringar som antydde att de önskade sig en mindre inhuman flyktingpolitik, i termer av ökat flyktingmottagande och utvidgad rätt till anhöriginvandring ströks från deras hemsida, till förmån för sådant som att värna asylrätten och att andra länder måste ta ansvar.

Niki Westerberg, redaktör för webb och sociala medier samt före detta presschef för Folkpartiet, invände i en kommentar att partiet inte ändrat sin politik.

Detta var faktiskt också den ena av mina poänger med inlägget. Det som ändrats nu under valrörelsen är beskrivningen av den. De tonar ned och stramar åt beskrivningen för att inte avskräcka »invandringskritiska« och främlingsfientliga väljare från att rösta på partiet. På sätt och vis bekräftar de själva också detta. Det Niki gav uttryck för är alltså fullt förenligt med den populistiska omsvängning jag visade.

Den andra poängen i mitt inlägg var att även en långsiktig glidning i själva sakpolitiken är på gång. Dels syns detta i den praktiska politiken, dels attraherar partiets utspel nya medlemmar och väljare (som det skulle svida att förlora), och dels gynnar den förskjutna problemformuleringen just samma parti som Folkpartiet kortsiktigt försöker roffa åt sig väljare från. Dessutom lurar de sina gamla väljare genom att kalla sig liberala, medan de redan är på väg bort från liberalismen.

För visst pågår en förändring. I dag hittade jag till exempel via tidningen Riksdag & Departement till en en intervju med Jan Björklund i Sydsvenskan, där han förklarar att en åtstramning av asylpolitiken är nödvändig.

Han ser det mer som en logisk självklarhet att Sverige skärper asylreglerna i ett läge när Europa är på väg mot en harmonisering av flyktingpolitiken.

– Sverige är ett av de länder med den öppnaste attityden mot asylinvandring. Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mittemellan. Det ger Sverige en stramare syn.

Hur kan ett traditionellt flyktingvänligt parti som Folkpartiet försvara en åtstramning?

– För att det totalt sett blir bättre för asylsökande och flyktingar i Europa. Det finns EU-länder som är väldigt stränga och som motarbetar rörlighet över gränserna. Då blir det ändå bättre i Europa än läget idag.

Jan har uppenbarligen inte slagits av tanken att »golvet« för flyktingmottagande i EU kan höjas utan att Sverige stramar åt asylrätten ytterligare.

Detta, och den förändring som Folkpartiet faktiskt är på väg att genomgå, är vad artikeln i Riksdag & Departement handlar om:

Sverige har traditionellt haft en mer öppen dörr för asylinvandring än de flesta länder i EU. När Folkpartiet var i opposition förra mandatperioden befarade man att en gemensam europeisk asylpolitik riskerade att göra den svenska politiken sämre.

Nu resonerar partiet annorlunda. I en intervju med Sydsvenskan den 2 september säger Jan Björlund att en svensk åtstramning blir ofrånkomlig när EU samordnar sin flyktingpolitik.

"Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mitt emellan. Det ger Sverige en stramare syn", säger han.

Både Centerpartiets Fredrick Federley och Miljöpartiets Bodil Ceballos uttalar sig:

Centerpartiets Fredrick Federley reagerar mot att Folkpartiet över huvud taget talar i termer om att förhandla om en striktare asylpolitik, och ser det som ett utspel i valrörelsen.

– Rätten till asyl kan man inte kompromissa bort eller förhandla med. Vi har inte diskuterat detta i alliansen.

– En rödgrön regering ska göra allt vi kan för att bibehålla och förbättra dagens svenska politik. Problemet är också att många länder inte ens lever upp till de minimiregler som EU fastställt. Om vi skulle anpassa oss till genomsnittsnivån i EU skulle vi hamna under minimireglerna. Folkpartiet flirtar återigen med främlingsfientliga krafter, säger [Bodil Ceballos].

Att det skulle handla om att attrahera väljare som vill strama åt flyktingmottagandet, det menar Jan – som själv driver på för att just strama åt flyktingmottagandet – är ett falskt påstående. Sydsvenskan igen:

Är du ute efter Sverigedemokraternas väljare när du talar om burkaförbud, krav på språktest och nu om asyl?

– Nej. Men om vi som är ansvariga i de befintliga riksdagspartierna inte vågar diskutera integrationspolitik utan att mötas av de mest absurda anklagelser öppnar vi för extremism. Jag har länge diskuterat skolproblem i syfte att förbättra skolan. Vi måste på ett avspänt sätt också kunna diskutera integrationspolitikens styrkor och svagheter. Annars upplever människor att vi inte vågar prata om invandringsfrågor. Det skulle stärka extremismen.

Det låter kanske bra, men saknar all trovärdighet. Den långsamma förändring som Folkpartiets asylpolitik gått igenom sedan några år tillbaka – i riktning allt längre bort från det liberala – tillsammans med den plötsliga jätteförändringen i tonläget nu under valrörelsen, visar tydligt vad deras strategi går ut på.

Liberala väljare ska vinnas och behållas genom att man fortfarande kallar sig liberala, och på gamla förlegade meriter. Främlingsfientliga väljare ska vinnas genom att man ljuger om sin politik. Politiken i sig ligger någonstans däremellan, och är väl egentligen på väg i en konservativ riktning.

Folkpartiet blir alltmera konservativt i exempelvis skol- och rättsfrågor. De talar mycket om att värna »det svenska«, till exempel genom kultur- och litteraturkanon. Och att de förespråkar ekonomisk liberalism behöver någon knappast tvivla kring. Den ideologiska etikett som passar bäst på en sådan kombination kallas vanligen nationalliberalism. Sin storhetsperiod hade nationalliberalismen för ungefär hundra år sedan, inte minst i Tyskland.

Där är de förstås inte framme än. Men om det inte snart slutar löna sig för dem att flörta med antiliberala och främlingsfientliga strömningar, så finns det inget som kommer att stoppa dem från att ta sig ända fram.

Givetvis är det jättebra om man »på ett avspänt sätt« diskuterar integrationspolitik, men i vilka termer man diskuterar frågan är av mycket större vikt än att man är »avspänd«. Och Folkpartiets retorik i frågor som rör migration och integration är vinklad på ett förbannat kusligt sätt.

Parollen »frihet under ansvar« används som täckmantel för att säga att det är den enskilde nysvenskens ansvar att ta sig »in« i gemenskapen. Språktester, lägre löner för invandrarkvinnor som skapar »för dåligt ekonomiskt mervärde« att anställa, förbud mot felaktiga former av islam, slöjförbud, minskad föräldraledighet, förbud mot att prata modersmål i skolan, utegångsförbud i Rosengård och så vidare.

Gemensamt för alla integrationspolitiska idéer som Folkpartiet luftar i media, är att de inte handlar om integration. De handlar om assimilering. Det är de annorlunda som ska bli svenska som oss, och de ska tvingas till det genom att ge upp rättigheter som vi »integrerade« svenskar har.

Kanske har Folkpartiet förstås en hemlig plan för hur de ska förhindra att partiets faktiska politik följer retoriken i spåren, trots att det attraherar både nya väljare och medlemmar. Kanske är syftet inte värre än att sno åt sig Sverigedemokraternas väljare och därmed hålla partiet stången.

Men sådana ursäkter håller inte. Det svider att förlora väljare, och partiet visar valrörelse efter valrörelse upp samma cyniska dum-populism. I och med tillströmningen av nya medlemmar som attraheras av de människofientliga problembeskrivningarna, så kommer politiken på längre sikt att glida iväg i vilket fall. Så länge de avser att vara ett demokratiskt parti, förstås.

Och framför allt är tanken att sno väljare från Sverigedemokraterna genom att låta som dem fullständigt befängd. När man gör så, då förskjuts problemformuleringarna i förlängningen till Sverigedemokraternas fördel.

Detta har antagligen redan skett inför årets valrörelse, och de verkliga effekterna av den här omgången Folkpartistisk smörja, dem ser vi först i nästa riksdagsval.

Jag har oerhört svårt att tänka mig att de inte fattar det här i partiet. Jans försök att bortförklara sina syften är lika tomma som Nikis försök att förneka valspurtspopulismen. Det handlar om ett medvetet val – och den överhängande risken att både Folkpartiet och Sverigedemokraterna tjänar på saken har de accepterat.

Om den inte förstås är något de önskar sig.

I ett fullständigt sammelsurium av roliga paralleller, avslutas SvD:s långa partiledarintervju med Jan Björklund så här:

VALLÖFTE

Till valrörelsens slutspurt har Jan Björklund pluggat på inför alla utfrågningar och "korsförhör". Denna vecka förbereder han sig tillsammans med sina medarbetare i flera etapper för den viktiga utfrågningen i SVT på söndag kväll. Folkpartiet har ett mycket omfattande valmanifest där ett av löftena lyder: "Värna den biologiska mångfalden – rädda blåvingen".

Vad är blåvinge?

– Ja, det är väl en fågel.

…

Det är förstås roligt att det är fler som verkar ha något att säga till om i Folkpartiet.

I dag vill jag titta litet på några argument som olika folkpartister för fram med anledning av Jan Björklunds förslag att »göra lagstiftningen tydligare« när det gäller klädsel som täcker ansiktet. Jan har föreslagit att rektor ska få besluta om burqa och niqab ska tillåtas på skolor eller ej.

– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen, säger Jan Björklund.

Han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer ges möjlighet att förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab på skola eller universitet. Ett förbud som kan upplevas kränkande för de kvinnor som berörs.

Detta kan vara första gången som Jan talar om undervisning som kommunikation mellan människor. Medan den pedagogiska forskningen utgått ifrån ett sådant perspektiv ganska länge redan, så har Jan i tjugo år valt att utgå ifrån helt andra premisser när han lagt fram sin skolpolitik; när han använder ordet kunskap så får jag obehagligt ofta känslan av att han dels är en övertygad behaviorist, och dels att han dessutom inte förstått behaviorismen.

Skulle han faktiskt ta till utgångspunkt att undervisning verkligen är kommunikation mellan människor, så skulle mycket av den skolpolitik han hade drivit ha varit sådant som han själv gärna kallar för »flum«. Nu är det förstås möjligt att den heltäckande slöjan lett till något slags aha-upplevelse för honom, men jag tvivlar. Antagligen ligger det ingenting utöver retoriska överväganden bakom formuleringen.

Kvinnorna på bilden är tydligen omöjliga att kommunicera med. Jag har som lärare svårt att förstå varför, men kanske borde jag visa förståelse för att alla inte är sociala genier av samma kaliber som jag.

Om vi ska få till någon integration så att infödda svenskar ska lära sig att inte bli blyga och osäkra när de talar med någon de bara kan se ögonen på, så måste niqab kanske vara tillåtet inom både barnomsorg och skola. Integration går ju ut på att människor lär känna, vänjer sig vid och anpassar sig till varandras förutsättningar och sätt, inte att de med litet mera sällsynta vanor slutar sticka ut och sticka i ögonen på alla rädda normalitetspoliser.

Nåväl. Det tycks för övrigt inte vara sant att Jans förslag innebär någon förändring av praxis; redan 2003 hade rektor den här möjligheten. Ser man tillbaka på Folkpartiets olika förslag de senaste åren, så är detta ingenting konstigt. Det händer faktiskt förhållandevis ofta att de kallar status quo för »kraftfulla åtgärder«.

Sakfrågan kan därför knappast vara något mera än en ursäkt att få säga niqab är dåligt i media.

Eller? Flera olika teorier har framförts. Vissa menar att det är en flört med Sverigedemokraterna, andra att det är ett populistiskt utspel ämnat att sno åt sig några av deras väljare, och emellanåt hör man till och med dem som tror att partiet faktiskt skiftat ideologi. För att försöka lista ut vilket som verkar troligast, kan vi titta litet på hur olika folkpartister försvarar förslaget.

Jag tror att Fredrik Malms argument är ganska typiska, sådana som han lagt fram dem på sin blogg. Eftersom han har en berömvärd förmåga att uttrycka vad han tänker, så är inlägget dessutom en ganska god utgångspunkt för en granskning.

Han förklarar att möjligheten att förbjuda heltäckande slöja »borde vara en självklarhet«, men säger ingenting om varför detta är så självklart. Och det har vi ingen nytta av när vi försöker ta reda på varför han tycker idén är god.

Men han presterar faktiskt en motivering på ett slags flummig och flosklig politiska som emellanåt kan vara svår att översätta till glasklar svenska. Så här skriver han:

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Vi vill inte skapa ett samhälle där vi täcker våra ansikten. Vi vill inte acceptera värdesystem som bygger på att vi inte ska mötas, inte ska tala med den som är främmande eller av motsatt kön. Vi vill inte skapa ett samhälle där beröring, mimik, skratt, musik och möten är bannlysta och ska ersättas med iskyla och könsapartheid. Tvärtom vill jag som liberal se ett samhälle med större integration.

Det är svårt att förstå hur detta kan vara en argumentation till försvar för rektorers möjlighet att, i situationer där det försvårar undervisningen, förbjuda elever att bära heltäckande slöja. Vad han syftar på kan istället knappast vara annat än ett generellt förbud mot att bära heltäckande slöja.

Vi ska gömma problemen

Jag ska strax återkomma till den frågan. Just här är det däremot tillräckligt att konstatera att hans argumentation bygger på tanken att burqa eller niqab orsakar den typen av samhälle som han inte vill skapa.

Men tänker man efter bara en liten stund, så inser man strax att orsaksförhållandet snarare är det motsatta: Det samhälle han inte vill skapa orsakar att vissa bär niqab eller burqa. Vad han argumenterar för här är alltså att förbjuda konsekvenserna av att han inte lyckats förhindra skapandet av vad han menar är ett dåligt samhälle.

Fredrik är förstås bara en enda politiker, och kan inte ställas till svars för en hel samhällsutveckling. Däremot kan han ställas till svars för hur han egentligen resonerar. Kanske ser han framför sig hur samhället kommer att utvecklas, trots att han gör allt han kan för att styra det i en annan riktning?

I sådana fall går hans inställning ändå att förstå: Eftersom han är missnöjd med vad han och hans politiska kolleger uppnår, och förutser en samhällsutveckling som han inte gillar, så vill han förbjuda de synliga konsekvenserna av detta samhälle redan innan de visar sig. För om samhällsproblemen syns så riskerar han ju att kritiseras för dem!

Det ligger förstås i regeringspartisternas intresse att gömma undan de annars synliga konsekvenserna av vad de själva betraktar som misslyckanden. Utifrån en argumentation som den här tycks det dessutom vara fallet.

Det kan faktiskt handla om populism

Vidare så bemöter han två motargument som han tycker är vanliga. Det ena skall vara att förslaget är onödigt.

Ett annat argument i debatten är att hela debatten om niqab och burka är onödig därför att det handlar om så få personer. Jag har väldigt svårt för en sådan argumentation. Om en flicka i Sverige tvingas att bära heltäckande slöja, ska vi då acceptera detta förtryck bara för att inte flera tusen flickor i Sverige befinner sig i samma situation?

Att förslaget är onödigt anser jag däremot är en någorlunda rimlig ståndpunkt, av följande tre skäl:

• Problemen löser sig nästan alltid genom att skolpersonalen pratar med elever och föräldrar. (Jans skolpolitiska gärning antyder för övrigt att han inte förstått att någon sådan kommunikation faktiskt äger rum.)
• Undantag från detta finns nästan inte.
• I de fall där det ändå inte löser sig, så gäller redan den praxis som Jan föreslår.

Att förslaget skulle vara onödigt handlar alltså inte om att de drabbade är för få. Om man kommer med förslag på att införa en redan rådande ordning, så är avsikten givetvis bara att använda sakfrågan som en ursäkt för att säga någonting högt. Folkpartiet har länge varit ute efter att provocera fram »motangrepp« från dem de pratar om som »kulturvänstern«, eftersom dessa är lätta att utmåla som elitister. Sedan kan man peka på dem och säga titta, vi får inte säga det här högt!

(Och är man Sverigedemokrat lägger man till att hela etablissemanget är emot oss! Men likheten beror i det här fallet på att partierna har samma utländska förebilder när det gäller kampanjstrategi och inte någonting annat.)

Mänskliga rättigheter då?

Någon kanske reagerade när jag skrev ovan att »de drabbade är få«. Drabbade av vad? Förtryck såklart!

Men att ge rektor möjlighet att förbjuda slöjor som täcker ansiktet i situationer där det förhindrar undervisningen är inte någon åtgärd mot förtryck! Alltså måste även det här handla om ett försvar för ett generellt förbud mot burqa och niqab.

Men med utgångspunkt i artikel 18 av FN:s förklaring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, som Sverige skrivit under, så har alla rätt att utöva religion på det vis som de själva önskar, förutsatt att det inte strider mot några andra rättigheter:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vi bör alltså eftersträva att ingen tvingas bära något särskilt plagg alls mot sin vilja, liksom vi bör eftersträva att ingen tvingas avstå att bära något särskilt plagg mot sin vilja. Ett generellt förbud strider mot den principen.

Populismtanken kanske inte håller ändå? Handlar det verkligen bara om ett jämförelsevis ganska harmlöst flörtande med Sverigedemokraternas eventuella sympatisörer? Vi går vidare.

Men det finns inget stöd i Koranen!

Han säger faktiskt så. Jag har ingen som helst anledning att tro att han har fel i sak. Däremot kan man med anledning av att han tycker att detta är relevant sluta sig till en del om var han egentligen står. Så här skriver han om det andra argumentet han tycker sig möta alltför ofta, alltså att förbudet strider mot religionsfriheten.

Religionsfriheten: Detta är ett ofta återkommande argument i den här debatten. Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja? Om det finns något sådant krav i Koranen eller i etablerade muntliga källor/hadither så borde förstås användandet av burka vara mycket utbrett bland religiösa muslimer. Men det är det inte. Det är mycket få personer som bär burka och nikab. Snarare handlar det om traditioner i vissa regioner som är mycket konservativa. Dessa traditioner kan förvisso sanktioneras av religiösa extremister, men de har inte sin grund i islam.

Alla som kan läsa ser det: Han säger att ingen variant av Islam förespråkar bärandet av niqab eller burqa, eftersom det inte står i Koranen.

Detta är relevant endast under förutsättningen att det följande påståendet är sant.

Det är i det här läget vi måste fråga oss om Fredrik menar att det bara är muslimer som ska få sin tro lagreglerad, eller om detsamma gäller för alla religioner. Några andra alternativ har han inte att välja mellan.

Fast det är förstås inte helt säkert att han – eftersom han åtminstone kallar sig liberal – håller med om att han tycker så här. Men det följer logiskt på vad han säger. Antingen ljuger han, eller så säger han emot sig själv, utan att veta om det.

Hanlons rakkniv

Så kallas en enkel liten uppmaning som vi nyss nått fram till: Utgå aldrig ifrån att någon gör något av illvilja, om det lika gärna kan förklaras med vanlig dumhet (här i form av den där typen av intellektuella inavel som brukar kallas nationalism eller etnocentrism).

Eftersom argumentationen, oavsett om den ger uttryck för dumhet eller illvilja, leder till slutsatsen att religionsfriheten bör begränsas till i lag tillåtna religiösa läror, så tror jag vi kan utesluta allt som har med ytligt »flörtande« med både Sverigedemokraterna och deras väljare att göra. Riktigt så oskyldigt är det inte (om man nu kan kalla ytlig och etnocentrisk populism för oskyldig).

Det finns fler skäl än de ovanstående till att jag påstår detta. Låt mig förklara.

Det irrelevanta har blivit handling

Folkpartiet har länge kommit med olika förslag som är irrelevanta, antingen för problemen de sägs lösa, eller också eftersom de inte innebär någon egentlig förändring. Nyss föreslog Jan till exempel att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen »för att föräldrarna har rätt till information«; detta är helt irrelevant för problemet ogiltig frånvaro, eftersom skolor redan är skyldiga att informera föräldrarna om ogiltig frånvaro, liksom de redan skriver ned den här siffran på papper. Att kopiera en procentsats till ytterligare ett papper är inte någon kraftfull åtgärd (vilket väl är anledningen till att Jan uttryckligen måste kalla förslaget för en kraftfull åtgärd).

Det här irrelevanta draget går igen även i retoriken. När han ska försvara olika förslag så argumenterar han i regel för någonting annat, som ingen vare sig föreslagit eller sagt emot. Att skriftliga omdömen i föreskoleklasser ska tillåtas vara betygsliknande, det försvarar han till exempel med att »föräldrar har rätt till information«. Exemplen är fler.

Är det alltså bara tomt prat och populism? Det trodde jag ganska länge, mer eller mindre bara för att jag hoppades att det skulle vara så. Men nu klarar jag inte det längre. Det visar sig ju om och om igen att alla dessa irrelevanta förslag sedan blir genomförda, som om de faktiskt vore på allvar. Folkpartiet driver en konsekvent felslutslinje, från det retoriska, genom sina förslag, till vad de faktiskt genomför.

Och nu säger han uttryckligen att han egentligen vill förbjuda heltäckande slöja, inledningsvis i skolan. Flera folkpartister för dessutom fram samma typ av argument som Fredrik, av vilka konsekvenserna är att vi ska begränsa religionsfriheten och lagstifta i religiösa tolkningsfrågor, liksom att vi ska skyla över problem som vi upplever finns i samhället istället för att ta itu med dem.

Det är inte särskilt roligt.

Vi får hålla tummarna

Mot bakgrund av allt det här, är det ovanligt lätt att glädjas över att Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skriver så här i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor – arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn – satt sig ner och samtalat.

Det är vad människor gör.

Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.

Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

Det vore välkommet, och mer i linje med den frihetstanke som ett liberalt partis främsta kännetecken bör vara. Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl – tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti.

Det är bra skrivet, och det handlar inte om att jag är skadeglad. Jag håller inte heller helt med honom på flera av de punkter som jag valt att inte citera här, till exempel den förklenade beskrivningen av vad integration går ut på. Men det är en annan fråga.

Den främsta anledningen till att jag är glad, bottnar istället i att jag tror att han har fel om Folkpartiet. Det är nämligen redan för sent: partiets liberalism är knappast mera än en etikett längre, för det egentliga syftet med alla dessa i sak irrelevanta utspel, verkar faktiskt vara att visa vad partiet egentligen tycker.

Folkpartiet är alldeles uppenbart i färd med att fullt medvetet märka om sig själva, till ett nationalliberalt¹ parti.

Kan jag ha fel? Tänk om det faktiskt bara handlar om ful fernissa och om röstflörteri, på så vis att de egentligen inte är på väg i den här riktningen, utan bara vill att det ska framstå på det viset för att få fler röster? Tja, jag har länge velat tro det, men nu har botten gått ur.

Och det har faktiskt ingen betydelse. I sådana fall har de tagit ställning för att deras valresultat är viktigare än vilken politik de förespråkar och legitimerar. Ett parti som väljer att gå till val på den här typen av politik accepterar den givetvis också i någon omfattning; antingen går de till val på att genomföra den, eller så går de till val på att de vill genomföra den. I båda fallen har de ställt sig bakom åsikterna.

Är detta verkligen någonting att vara glad över?

Nej!

Men Adam säger faktiskt ifrån. Då finns det åtminstone en framtid att hålla tummarna för.

1. Huvuddragen i nationalliberalismen, sådan som den såg ut under sin storhetstid för ungefär hundra år sedan, kan beskrivas som en korsning mellan nationalism och ekonomisk liberalism. Med nutiden som mått skulle man nog snarare säga att det handlade om ett slags konservatism. ↩

Irrelevansens riddare tillika befälhavare över Folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklund har fått för sig att ta ett krafttag mot skolk. Som vanligt när han ska ta ett krafttag mot något, så råkar det bli det motsatta.

Ur Dagens Nyheter:

Ogiltig frånvaro kommer att uppmärksammas i terminsbetygen, som en signal till föräldrar och elever.

En oerhört kraftfull åtgärd. Eller?

Eftersom föräldrar redan i dag får reda på om deras barn är borta från skolan utan godkända skäl, och eftersom skolan redan i dag visar att skolk inte är acceptabelt och i regel meddelar hur omfattande frånvaron varit, så måste det vara just detta att siffran placeras på ett betygspapper som är så kraftfullt.

Ptja, jag är beredd att göra mitt bästa när det gäller att förstå vad som egentligen är tanken. Det går faktiskt att föreställa sig, om man bara är litet kreativ.

Tänk dig – helt stereotypt – en brittisk privatskola på artonhundratalet. Lillgamla pojkar med förnäma föräldrar och familjens status att leva upp till kämpar för att få de där åtråvärda goda betygen de sedan kan stoltsera med.

Även om rektor har ett stycke trä han emellanåt måste klappa till ungarna med där bak, så får alla utom ett litet fåtal fina betyg. Efter all denna kamp med dammiga böcker är det förstås en stor dag när våra schablonpojkar får lönen för mödan på papper. Visserligen har de kanske varit olydiga emellanåt och skolkat, men nu är det glömt. (Och ännu mera visserligen så är det ju vad man lärt sig, inte betygen, som är poängen med utbildning, men låtsas för ett ögonblick att betygen inte vore irrelevanta.)

Så de är stolta och glada nu. Om det inte vore för det där skolket förstås, invid raderna av betyg i vad det nu är för ämnen. Det måste kännas som en förfärlig smolk i glädjebägaren, nästan litet utav en skymf! Så visst måste det vara ett riktigt kraftgrepp att föra in skolk i betygen.

Men ni ser ju problemet. Det gör faktiskt Jan också, för han argumenterar inte för sitt listiga tilltag på det här viset. Istället säger han så här:

Ingenstans i arbetslivet är det OK att anställda kommer och går som de själva vill. Det ska det inte vara i skolan heller.

Alla med den allra minsta skolning i ämnet logik, en del av det stora filosofiämne som nästan försvunnit ur skolan, ser genast att någonstans har det gått snett här. I det ovanstående försvarar Jan inte sitt eget förslag, utan ett helt annat!

Det han försvarar med sitt argument är att det inte är okej att skolka. Men hans förslag är att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen.

Är det så att han inte förstår skillnaden? Jag menar faktiskt allvar med frågan. Det är nämligen inget ovanligt att Jan argumenterar för något helt annat än sina förslag, när de kritiseras. Det är litet tråkigt att han jämt ska säga så irrelevanta saker, och försvara sina förslag genom att argumentera emot sådant som ingen sagt.

Jag vill ge några exempel.

När han får kritik för att han vill tillåta att skriftliga omdömen i förskoleklass ska få likna betyg, så svarar han att föräldrar har rätt till information.

Att ett enkelt VG inte är särskilt informativt tycks han inte ha en tanke på, lika litet som han verkar förstå att det är skillnad på begreppen betygsliknande och information. Ingen argumenterade nämligen emot att skolan ska informera föräldrarna.

När han får kritik för att han stängt möjligheten att läsa upp godkända gymnasiebetyg på Komvux, så säger han att det är »extra viktigt att göra en noggrann prioritering« så att de med underkända betyg får platser i första hand.

Att han inte infört någon sådan prioriteringsordning verkar han inte ha förstått, lika litet som han tycks kunna skilja på möjlighet i mån av plats och ingen möjlighet alls. Kritiken gick ju ut på att han tog bort möjligheten för många att studera istället för att vara arbetslösa, inte att de utan slutbetyg blev utträngda från Komvux av andra som däremot lyckats skaffa dem.

När han kritiseras för att hans disciplineringsiver inte är bra till att uppmuntra och utveckla kritiskt tänkande hos eleverna, så försvarar han sig med att »kritiskt tänkande utan kunskaper blir ju bara att man tjafsar emot i största allmänhet«.

Att disciplin och kunskap är två helt olika saker tycks ha gått honom helt förbi, liksom han verkar ha missat att det var disciplineringen som kritiserades, inte skolans kunskapsuppdrag. Ingen argumenterade nämligen för att vi har för mycket kunskap i skolan.

Och att han därtill inte förstått att kritiskt tänkande inte alls är detsamma som att med rätta säga emot, det kan knappast kallas annat än tragikomiskt – vad han gör är ju att säga emot utan att veta vad han pratar om.

Ordet kritik har sina rötter i grekiskans kritikē, vilket betyder bedömandets konst. Att tänka kritiskt är alltså att bedöma, inte att opponera. Det är just att utvärdera och bedöma som vi vill att barn ska lära sig i skolan, inte att bara säga emot när deras mödosamt inrepeterade kunskaper inte stämmer med vad någon annan säger. Man kan efter litet kritiskt tänkande faktiskt komma fram till att det här var bra, jag håller med, lika gärna som man kan komma fram till att man inte håller med. Eller förstås att det här är flum.

Och om man ska tänka kritiskt, så måste man ha mera än bara årtal, recept, liggande stolen, oregelbundna verb och en smula musikteori i skallen. Man måste kunna förstå också. Kunskap kan vi säga är vetskap plus förståelse, och både vetskap och förståelse kommer i alla möjliga former. Att ha information om hur man cyklar är exempelvis inte detsamma som att kunna cykla, lika litet som vetskap om hur man går till väga för att tänka kritiskt innebär att man kan.

När det gäller kritiskt tänkande kring den typ av kunskap som rör påståenden om verkligheten, så måste man bland annat kunna använda fakta ändamålsenligt, hitta bättre sätt att resonera, bygga nya mentala liknelser och vara psykologiskt i balans.

Den typ av behavioristiska kunskapssyn som Jan verkar gilla är visserligen mycket ändamålsenlig, men endast om barn är små mjuka datorer. För honom är kritiskt tänkande bara att säga emot, och kritiskt tänkande utan kunskaper i botten är att säga emot för sakens skull.

Jan behöver ägna sig åt något som vi kan kalla självkritiskt tänkande. Må så vara att hans främsta retoriska verktyg är att svara på frågor som ingen ställt; även om det innebär att vad han säger är irrelevant, så är han inte ensam om att prata på det viset, och det har en viss retorisk kraft som inte får underskattas. Dessutom är det inte nödvändigtvis så att en lösning man inte försvarar slutar vara en lösning, om den nu var det från början.

Men när det han sedan genomför faktiskt är irrelevant för de problem som finns, då är det inte lika ofarligt längre.

Så här säger han enligt TT via Svenska Dagbladet:

– Att tidigt gå in och visa att det här inte är acceptabelt, både genom att ringa föräldrarna, skriva in det i betyget och andra åtgärder som kan behövas, kommer att minska antalet storskolkare, säger Björklund.

Detta att skriva in ogiltig frånvaro i terminsbetygen, det är ett rätt bra exempel på en lösning utan problem. Ingenting lär förändras för att man skriver ned samma siffra på ytterligare ett papper.

Att föräldrarna ska informeras vid skolk har förstås effekt, men den åtgärden genomfördes 2006 av Socialdemokraterna. Vad blir nästa Folkpartistiska utspel? Förbjud mord?

Men problemet han vill lösa är nog egentligen inte ogiltig frånvaro. Jag tror snarare det handlar om att försöka råda bot på sjunkande opinionssiffror. Frågan är bara om Folkpartiets valresultat är viktigare än vilken skolpolitik som bedrivs, och det ser inte bättre ut än att han gjort den till sin valfråga.

Folkpartiledaren Jan Björklund inledde sitt tal på landsmötet den 20 november med att sända ett budskap till en elvaårig flicka i Afghanistan, om att svensk trupp ska få bli kvar så att landet inte återgår till sitt medeltida skick. Vi får hoppas att det nådde fram, om det inte förstås bara rörde sig om ett retoriskt grepp ämnat åt närvarande partisaner och pressare.

Angreppet var förstås riktat mot Vänsterpartiet. TT via SvD:

Han attackerade sedan Vänsterpartiet för att vilja dra tillbaka de svenska soldaterna. Björklund angrep också den "intellektuella kulturvänstern" för att ha USA som hatobjekt och menade att demokrati inte hade existerat i världen efter 1945 utan USA. Miljöpartiet kritiserades för förtäckt protektionism genom att kräva att livsmedel ska framställas närodlat och småskaligt.

Och såhär ser avsnittet ur det skrivna talet ut:

Tre gånger har USA räddat demokratins fortlevnad i Europa; första världskriget, andra världskriget och under det kalla kriget. Hitler-Tyskland hade sannolikt förlorat andra världskriget även utan den amerikanska insatsen, men det hade då skett till priset av en total sovjet-kommunistisk dominans i Europa efter kriget.

USA är en ung nation, men det är världens äldsta existerande demokrati. Utan USA hade demokratin som samhällssystem inte existerat i världen efter 1945.

Den så kallade intellektuella kulturvänstern, enligt min mening mer vänster än vad den är intellektuell eller kulturell, har USA som sitt hatobjekt. Den yttrandefrihet som de utnyttjar när de skäller på västvärldens värderingar, existerar inte i de samhällssystem de själva har omfamnat.

(Ser ni förresten hur han smyger in att inga vänsterväljare har någon kultur eller intelligens?)

Givetvis kan jag inte svara åt någon till vänster, så istället undrar jag så här: Vad är det egentligen för slags argument han för fram? En rimlig rekonstruktion kan se ut ungefär som följer.

Kärnan i argumentationen är alldeles uppenbart tacksamhetsskuld. Den intellektuella kulturvänstern borde egentligen vara så tacksamma över att de i dag har möjligheten att uttala kritik emot Förenta staternas nuvarande politik, att de är moraliskt förpliktade att vara okritiska till densamma. Är detta ett sunt argument?

Eftersom andra världskriget faktiskt är relevant i sammanhanget, ponera det följande: Tack vare Adolf Hitlers politik på områdena tysk infrastruktur och ekonomi, fick många tyskar (inledningsvis) ett bättre liv. Dessa stod vid krigsutbrottet därför i tacksamhetsskuld till Adolf, och var moraliskt förpliktade att inta en okritisk inställning till hans senare politik.

Mina damer och herrar, en applåd för Folkpartiledaren är på sin plats! Det första avsnittet av talet är symtomatiskt för hela hans uppenbarelse som politisk debattör – om retoriken är övertygande, så är substans irrelevant.

Skulle man kunna tro. Men detsamma gäller många andra, så Jan är inte unik. Det som däremot gör honom litet speciell som politiker, det är att han tagit det hela ett steg längre: Om retoriken är övertygande, så genomför han den istället för någon politik.

Det är inte minst så populismen fungerar, även om Folkpartiet kör med en något snällare variant. Retoriken har blivit ideologi.