För mig som är en relativ färsking i debatten om konflikterna i Mellanöstern, så är det första stora hindret att den är så ivrigt inmutad av de redan inblandade. Alla tycks äga tolkningsföreträdet samtidigt, och få verkar vilja dela med sig ens för diskussionens skull.

Positionerna verkar dessutom vara låsta på ett sådant sätt att de är närmare knutna till personer än till åsikter och påståenden. Intrycket jag har är att mångas sympatier inte främst ligger hos någon särskild sak, utan istället att den ligger hos något särskilt folk. Mina tidigare två inlägg om Ship to Gaza-aktionen, Information, våld och Ship to Gaza samt Noa om Israel och Palestina, berörde detta en del.

Notera att jag inte påstår att den som sympatiserar med ett folk mera än med något annat, skulle hysa någon antipati mot det andra. Det kan förstås vara så i vissa fall, men det följer inte med nödvändighet. Jämför gärna med att de flesta står känslomässigt närmare familj och vänner än någon som lever på andra sidan jorden, trots att även de nog har vänner och familj.

Att jag säger att det är fel att kämpa för en viss grupp människor istället för att kämpa en viss sak, utgör alltså inte någon anklagelse om vare sig hat, fobi eller fientlighet gentemot någon folkgrupp. Jag menar istället att om man väljer rätt sak att kämpa för, så agerar man i allas intresse samtidigt.

Det andra stora hindret tänker jag delvis prata om i det här inlägget, och det är begreppet antisemitism. Huvudsakligen handlar inlägget dock om kollektivt ansvar, och tar sin utgångspunkt i kritiken mot Torbjörn Tännsjös artikel på Newsmill om att judar bör ta avstånd från våldsamheterna i samband med bordningen av Gaza-konvojen.

I det följande kommer jag att försöka föra en hypotetisk diskussion som främst rör sig i trakterna kring semantik och argumentation. Det innebär att läsaren inte bara måste kunna sära sak från person, utan också sära sak från sak. Jag ställer mig förvisso bakom vad jag skriver, men inte nödvändigtvis vad jag inte skriver.

Framför allt så är en diskussion om innebörden i ord och giltigheten hos olika argument inte några ställningstaganden för eller emot de slutsatser som argumenten leder till. Den som inte har något bättre för sig får gärna läsa min minilektion om implicita premisser, eftersom en sådan kommer att vara central i vad som till slut följer.

Judehat

Antisemitism har förekommit, förekommer i dag och kommer att förekomma i framtiden. Det är för jävligt. Men vad betyder ordet?

En vanlig invändning i diskussionen kring vad ordet betyder är att det är fler än judar som »är semiter«, till exempel palestinier. Så är det kanske, men det är ett fullständigt irrelevant hårklyveri, eftersom det är vad en person menar med ett ord som har betydelse när man ska förstå vad personen säger.

Dessutom är invändningen rakt av korkad, sett ur ett historiskt perspektiv. Till den nazistiska idén om raser, hörde att de som var av arisk härkomst stod högre än dem av semitisk härkomst. Högst bland de ariska stod den germanska, och lägst bland de semitiska stod den judiska. Judarna, hävdade man alltså, var de sämsta bland de sämsta.

För min del kan vi lika gärna prata om judehat. Betydelsen jag lägger i ordet är i vilket fall åsikten att personers handlingar, eller personerna i sig, är dåliga, och detta i kraft av att de är eller kan kopplas till judar. Alltså per definition ett slags rasism.

Den typ av definitionsvrängeri det utgör att försvara sig mot antisemit-anklagelser med att »jag tycker ju inte illa om andra semitiska folk« är ett klockrent självmål, parallellt med det man förvånansvärt ofta stöter på när man diskuterar med sverigedemokrater. När dessa beskylls för att hysa rasistiska åsikter – där ordet rasism ju vanligtvis används för att beteckna idén att människor har olika värde eller rättigheter beroende på etniskt, geografiskt, kulturellt eller för den delen genetiskt ursprung – så svarar de med att »rasist« är ju faktiskt bara den som tror på rasbiologi.

Frågan är då bara: Än sen? Så länge kritiken rör åsikters innehåll, inte vad åsikterna kallas, så kan man inte komma undan genom att kalla dem för något annat. Det blir till exempel inte rätt att slå ihjäl någon utan anledning, bara för att man kallar det ge någon en vaniljglass istället. Inte ens om Nationalencyklopedin tog in uttrycket.

I ett litet blåsväder har filosofen, socialisten och utilitaristen Torbjörn hamnat, sedan han på Newsmill publicerat en engelsk text med titeln Jews must come forward, som vid publicering istället fått rubriken Judar, ta avstånd!

Det råder delade meningar om vad hans poäng egentligen är. Bland andra har Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman, filosofen Per Bauhn, Ramona Fransson, samt Willy Silberstein och Jonathan Leman (vars debatt med Torbjörn jag har transkriberat i ett eget inlägg) från Svenska kommittén mot antisemitism fört fram att Torbjörn håller judar kollektivt ansvariga, vilket han själv inte håller med om.

Troligtvis men inte nödvändigtvis är detta vad även Fredrik Meiton menar i sin engelska Newsmill-artikel, där han kallar Torbjörns uttalande för vårdslöst.

En andra del av kritiken mot hans uppmaning är att den öppnar för antisemitism. Ingen påstår däremot att den i sig är antisemitisk, vilket är värt att poängtera.

Så vad säger han egentligen? Jag tror det kan sammanfattas så här:

1. Bordningen av Gaza-konvojen genomfördes på ett sätt som var fel.
2. Bordningen genomfördes av den Israeliska staten, som definierar sig själv som judisk.
3. Av (1) och (2) följer att felen begicks i judendomens namn.
4. När felaktigheter begås av muslimska fundamentalister i Islams namn, så framförs med rätta kravet att olika muslimska organisationer och individer ska fördöma handlingarna, för att visa att de inte är i enlighet med förnuftig Islam.
5. Situationen som beskrivs av (1–3) är analoga med den som beskrivs av (4).
6. Därför kan kravet att judiska organisationer och individer ska ta avstånd nu framföras med rätta.
7. Om de inte gör detta, så riskerar distinktionen mellan antisemitism och antisionism att suddas ut, vilket vore dåligt.

Alla Torbjörns kritiker tycks till en viss del vara överens med honom. Distinktionen riskerar att suddas ut. Kritiken går istället ut på att hans uppmaning faktiskt bidrar till att just sudda ut distinktionen. De menar att han öppnar för antisemitism, under den hypotetiska förutsättningen att inga judar efter hans debattartikel tar avstånd.

Den hypotesen är åtminstone till en viss del redan vederlagd, eftersom det finns dem som tar avstånd, till exempel och med all tydlighet Dror Feiler som själv var med på konvojen, men även demonstranter i Tel Aviv och ett flertal andra.

Dessutom frågar jag mig om det som Torbjörn uttalat högt, alltså att distinktionen riskerar att suddas ut om ingen tar avstånd, inte egentligen är ett »allmänt tankegods«. Detta på så vis att dörren han påstås ha öppnat nog i själva verket redan stod på vid gavel. Antisemitism finns ju redan, liksom förvirringen hos vissa kring vad som är antisionism och vad som är antisemitism.

Det är däremot inte något allmänt tankegods i den bemärkelsen att det är rätt att sudda ut distinktionen. Istället är det fel.

Miljöpartiets riksdagsledamot Lage Rahm resonerar kring Torbjörns artikel och kritiken mot den, och skriver bland annat att det inte nödvändigtvis är rasistiskt eller antisemitiskt att hålla en grupp kollektivt ansvariga, men att det däremot går att göra detta utifrån rasistiska motiv. Det är inte någon dum slutsats; om jag till exempel skulle påstå att moderater har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från det påstådda medlemsfusket i Umeå, så innebär det inte att jag anser att moderater har ett mindre människovärde än andra.

En annan invändning som några av kritikerna kommer med, är att Torbjörn flyttar fokus för diskussionen från judehatarna till judarna, vilket är fel på samma sätt som det är fel att flytta fokus från den som våldtagit till den som blivit våldtagen. Det är en inte helt orimlig invändning, men jag tror att den är problematisk. På samma sätt flyttar ju Willy Silberstein, med sin artikel i Svenska Dagbladet, fokus från det som skett i samband med bordningen av Gaza-konvojen till antisemiter i Sverige.

Det är nog snarare så att man måste tillåta sig att diskutera flera olika ämnen parallellt med varandra. Jag väljer här att fokusera på frågan om kollektivt ansvar.

Måste man ta avstånd?

Den frågan är däremot litet knivigare, och är anledningen till att jag nyss skrev en liten lektion om implicita premisser. Torbjörn talar nämligen inte uttryckligen om vare sig skuld eller ansvar. Istället är kritiken hans artikel har fått riktad mot någonting som antas ligga underförstått i det han påstår.

Kom nu ihåg att jag diskuterar den här frågan hypotetiskt, och förutsätter vissa antaganden som jag i själva verket inte ställer mig bakom, i syfte att försöka göra reda i detta. Jag kommer till min egen slutsats längre fram.

Per Bauhn förklarar tanken om det kollektiva ansvarshållandet på så vis att Torbjörn först sluter sig till att judendomen i sig kan hållas ansvarig för vad enskilda judar gör, och därefter att samtliga judar kan hållas ansvariga för vad judendomen är ansvarig för. Det är i allt väsentligt samma resonemang som det de övriga kritikerna använder sig av, vad jag kan se.

Först och främst måste vi ställa oss frågan: Delar han alls ut något ansvar?

Svaret är ja. Genom att säga att judar måste träda fram och ta avstånd från felaktiga handlingar begångna i judendomens namn, så håller han dem ansvariga att göra detta.

Men i kraft av vad? Det är där meningarna går isär. Torbjörn själv menar att han inte håller judar kollektivt ansvariga för de felaktiga handlingarna, medan hans kritiker säger det motsatta. Av hans artikel går det inte att utläsa vilket som är riktigt, och diskussionen handlar om det implicita.

Är det verkligen i kraft av ett kollektivt ansvar för felaktiga handlingar som han hävdar att judar måste ta avstånd?

I debatten med Jonathan Leman i Studio ett, så säger han så här:

Nej, jag säger inte att man har kollektivt ansvar. Beskylls jag för det så säger jag: Nej, tvärtom! Jag sägar att alla dessa judar som inte är ansvariga, som inte vill ta ansvar för det, de ska säga ifrån att de inte tar ansvar, för annars finns ju den där schablonen att alla är kollektivt ansvariga, precis som att alla socialister är ansvariga för Stalins illgärningar. I ren självbevarelsedrift så bör man motverka detta, men det är också en fråga om intellektuell hederlighet, tycker jag; alla som har en religion eller en politisk uppfattning är skyldiga att ta avstånd när ett brott begås i namn av ideologi.

Här är två svar, dels ett på frågan om kollektivt ansvar för handlingarna i sig, och dels ett om intellektuell hederlighet.

Vi börjar med det första. Och det är faktiskt förhållandevis tydligt att han inte håller judar kollektivt ansvariga för våldsamheterna i samband med bordningen.

Men går det då ändå att hävda att judar bör ta avstånd? Det tror jag allt. Man kan argumentera för detta genom att hävda att nyttan med att judar tar avstånd är större än nyttan av att de låter bli. Torbjörn menar att antisemitism är dåligt, och att ökande antisemitism kan motverkas genom att de som bekänner sig till judendomen tar avstånd, eftersom det skulle förhindra att de hölls kollektivt ansvariga av andra för vad staten Israel gjort, åtminstone indirekt i judendomens namn.

Om det är så han menar, så är det inte i kraft av något kollektivt ansvar, utan istället i kraft av en större nytta, som
judiska organisationer och individer har ett ansvar att säga ifrån.

Med andra ord: Judar är inte kollektivt ansvariga för det som skett. Risken är överhängande att många förvirrade människor ändå håller dem kollektivt ansvariga. Därför vore det bra om de tog avstånd så att den risken minimeras.

De är alltså inte ansvariga för handlingarna, men är däremot ansvariga att ta avstånd från dem. Åtminstone ytligt sett är det en ganska märklig slutsats, nästintill en paradox. Men säg den paradox som är en motsägelse. :-)

Slutsatsen är faktiskt inte helt lätt att slå ifrån sig när man väl funderar närmare på saken. Det handlar ju inte om ett ansvar att ta på sig skulden genom att ta avstånd, utan om ett ansvar att visa att man inte har någon skuld genom att ta avstånd, detta i kraft av att det skulle bli bättre för alla då.

Och om det är så att alla i vars namn ett fel begåtts har ett ansvar att ta avstånd från det felet, men någon av dem ändå undlåter att göra detta, så har den personen inte på långa vägar begått ett lika allvarligt fel som det fel han eller hon borde ha tagit avstånd ifrån.

Intellektuell hederlighet

»Alla som har en religion eller en politisk uppfattning är skyldiga att ta avstånd när ett brott begås i namn av ideologi«, säger Torbjörn i Studio ett. Här handlar det inte om något av de två ansvaren ovan, utan om ett tredje: ett ansvar att visa att man inte sympatiserar med handlingarna, trots att de genomförts i ens eget namn.

Om någon skulle mörda en jude i gandhismens namn, och jag inte öppet tog avstånd från detta trots att jag både kallar mig gandhist och anser att mord är oförenligt med gandhism, så har jag givetvis inte blod på händerna. Jag är ju inte ansvarig för mordet. Kanske skulle det kunna vara till större nytta om jag ändå tog avstånd än om jag lät bli, kanske inte.

Men hur är det med detta om intellektuell hederlighet då – har jag verkligen en skyldighet att ta avstånd gentemot andra som kallar sig gandhister, eller till och med emot gandhismen i sig, om man nu kan prata om något sådant? Nja. Genom att kalla mig gandhist kan man kanske hävda att jag tar på mig ett visst ansvar för innebörden av ordet, men om jag sedan inte lever upp till det ansvaret, så är det svårt att se med vilken rätt jag skulle kunna ställas till svars.

Däremot vore det en välgärning om jag förklarade varför en sådan handling innebär en vantolkning av gandhismen. Därmed kan det handla om ett ansvar vilket kan sägas höra till något slags intellektuell hederskodex.

Här finns till sist en viktig distinktion att göra. Om det skulle leda till en större nytta att ta avstånd än att låta bli, så är det enligt utilitarismen min plikt att ta avstånd, eftersom den bland annat går ut på att endast det bästa är gott nog. Torbjörn är ju utilitarist.

Det är däremot inte jag. Min personliga uppfattning, och nu diskuterar jag inte längre frågan hypotetiskt, är att det kanske ligger något i vad han säger; det vore nog bra om jag öppet tog avstånd, men det är ingen skyldighet.

Detta av två skäl. Först och främst därför att jag helt enkelt inte anser att man kan göra någonting i någon annans namn än sitt eget. Men även med anledning av att jag är mycket skeptisk till idén att det skulle finnas några plikter över huvud taget, åtminstone i ordets vanliga bemärkelse – jag kan eventuellt tänka mig att acceptera tanken på att man kan ha skyldigheter att eftersträva det ena eller andra, men på vilket sätt jag mera exakt menar att det kan vara så är det inte läge att gå in på här.

För mig är det alltså heller inte klandervärt att låta bli att öppet ta avstånd. För en utilitarist är det rimligtvis bara bra att klandra den som inte tar avstånd under förutsättning att det leder till den största nyttan. Jag är övertygad om att så inte är fallet, i synnerhet när det gäller frågan om judar i allmänhet och Israels bordning av Gaza-konvojen.

Min slutsats är på intet sätt huggen i sten, men jag kan inte finna någon bättre. Något ansvar i kraft av att någon tillhör ett kollektiv existerar inte, men ändå är det många som tänker på det viset. Därför vore det förmodligen bra om fler gjorde vad Torbjörn uppmanar till. Men det är inte någon skyldighet, vare sig i kraft av något slags intellektuell hederlighet eller i kraft av att det skulle leda till större nytta.

Jag finner dock genast något problematiskt med min egen slutsats. Om det nu inte är någon skyldighet att ta avstånd, då är det ju följaktligen tillåtet att vara tyst. Men är det verkligen det?

Bör jag kanske ta avstånd från min åsikt nu?

Det här är en transkription av debatten mellan Torbjörn Tännsjö och Jonathan Leman i Studio ett i fredags. Jag placerar den i ett eget inlägg, för att inte göra det huvudsakliga inlägget alltför långt.

Transkriptionen är något tillrättalagd rent språkligt, eftersom talspråk ibland är svårläst – i synnerhet när talaren stakar sig väldigt. Följ med andra ord gärna med genom att lyssna på debatten så att du kan upptäcka sådant jag själv kanske missat.

Efter transkriptionen bifogar jag ett par kommentarer.

Reportrar för Studio ett är Helena Groll och Anders Holmberg.

Anders: Den senaste veckans händelser med Ship to Gaza har fått antisemitismen att slå ut i full blom, det skriver i dag Willy Silberstein som är ordförande i [Svenska] kommittén mot antisemitism på Svenska Dagbladet debattsida.

Helena: Och här i studion så finns Jonathan Leman, också du medlem i Svenska kommittén mot antisemitism, och du jobbar även på [tidningen] Expo. Välkommen hit!

Jonathan: Tack så mycket!

Helena: Hur visar sig det här, tycker du?

Jonathan: Antisemitismen visar sig på olika sätt. Den visar sig genom ökade hatbrott och hot, men också genom ett råare diskussionsklimat där [det] tillsammans med kritiken mot Israel kommer gamla anti-judiska schabloner om judars påstådda destruktiva makt över media, politik och näringsliv, och olika gamla klichéer och stereotyper om judar.

Helena: Kan du ge exempel från den senaste veckan på vad du har mött och vad du har sätt?

Jonathan: Ja, till exempel det som Willy Silberstein tar upp i artikeln, som uttryck om »de utvalda« där de ansvariga i Israel förvandlas till judar i allmänhet, och det då med det nedlåtande uttrycket »de utvalda«, vilket används och har använts länge av olika judehatare. Det kan ju användas i olika syften eller av okunskap, men det är ett uttryck som används flitigt av exempelvis nazister.

Helena: Men kan du ge exempel på något som du sett har använts här i Sverige, och effekten av detta?

Jonathan: Ja, det där [om »de utvalda«] var ett exempel från den svenska debatten. Det var en svensk politiker som hade uttryckt det. Men sedan [finns exempel] också i bloggvärlden där man talar om judars grymhet. Sedan är det till exempel även ökad säkerhet på judiska institutioner runtom i Sverige, därför att hoten väller in så fort det är krig och konflikt i Mellanöstern, och det är något som alltid händer då, eftersom det triggar igång en existerande antisemitism.

Anders: Så långt Jonathan Leman från Svenska kommittén mot antisemitism. Som ett av exemplen på den här antisemitismen som slår ut i full blom, i den här Svenska Dagbladet-artikeln i dag, så nämns filosofen Torbjörn Tännsjö, som i en debattartikel tidigare i veckan skrev att judar borde ta avstånd från den israeliska regeringens agerande. Med oss på telefon finns Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Välkommen till Studio ett!

Torbjörn: Om det hade varit som du sade, och Silberstein hade anklagat mig för antisemitism, så hade jag varit väldigt upprörd. Men den som läser artikeln ser att så står det ju inte alls där. Jag håller med om den beskrivning som har givits så här långt, i att det finns en risk för uppflammande – och också uttryck för uppflammande – antisemitism i sådana här situationer. Men det är just det som ligger till grund för min tanke, att för att motverka just detta så är det viktigt att klargöra, att när staten israel – som har utmämnt sig själv till en judisk stat – begår brott mot folkrätten och mördar människor, då är det viktigt att judar världen över, och framför allt organiserade judar och [judiska] organisationer, tar avstånd från de här handlingarna och markerar att det här är inte judendom, det här är inte… [avbryts]

Anders: Ska just judarna göra det alltså?

Torbjörn: Ja, i det här fallet är det judarna. Själv har jag hört, när socialismen har angripits, att man anklagar mig för stalinismens brott. Då går jag ut och klargör att: Nej, det är inte min typ av socialism, Stalin har missförstått socialismen. Det är av ren självbevarelsedrift som man bör göra detta, för att klargöra att det finns en distinktion, att den israeliska staten som är självutnämnd som den judiska staten inte handlar å mina vägnar. Det ska man säga som jude, och man ska klargöra på vilket sätt som det är en förvrängning av judendomen… [avbryts]

Anders: För att återgå till den här artikeln, så skriver Willy Silberstein – som inte finns här, utan här finns Jonathan Leman – att med en sådan här skrivning så öppnar Torbjörn Tännsjö istället just för antisemitiska reaktioner om judar inte tar avstånd.

Torbjörn: Ja, just det! »Om judar inte tar avstånd«, det är det han säger också, så egentligen är vi väldigt överens; om judar inte tar avstånd så finns det en risk för att man tror att Israel faktiskt agerar… [avbryts]

Anders: Låt oss då höra vad Jonathan Leman säger om detta. Har judar ett ansvar att ta avstånd?

Jonathan: Naturligtvis inte! Det bygger på en idé som egentligen är själva kärnan i allt fördomsfullt och rasistiskt tänkande, alltså att man klumpar ihop människor och håller dem kollektivt ansvariga för vad andra ifrån samma grupp har gjort. Man blandar in en massa människor som inte har med saken att göra, och det är därför som det här är problematisk. Driver man den här linjen som Tännsjö står för, så får det stora konsekvenser för en massa människor som inte har någon möjlighet att påverka Israels politik. Det här är samma tes som Tännsjö också driver… [avbryts]

Anders: Vad för konsekvenser? Det måste du förklara.

Jonathan: Att man hålls kollektivt ansvariga, att man blir en legitim måltavla för kritik och aggressioner som borde riktas mot Israels militär och Israels regering.

Torbjörn: Det är vår gemensamma utgångspunkt att det finns en sådan risk att man håller judar ansvariga för vad Israel gör. Hur motverkar man den bäst? Jo, genom att tala om att: Jag stödjer inte dessa brott mot folkrätten, jag stödjer inte att man mördar, så att säga, i judendomens namn. Det är den enkla lösningen, precis som man som socialist måste ta avstånd från… [avbryts]

Jonathan: Vad Tännsjö gör här, det är att han grumlar den här rågången mellan kritik mot Israel och [kritik mot] judar. Det är ju det som är så viktigt, alltså att vi upprätthåller den, så att Israel kan och ska kritiseras precis som andra stater. Men helt plötsligt så blandar man in judar i Sverige.

Anders: Men Torbjörn Tännsjö beskriver det som att han vill just hålla den här rågången klar. På vilket sätt grumlar han den, menar du?

Jonathan: Genom att blanda in människor som inte har med saken att göra, det vill säga judar i Sverige, och det är själva kärnan i allt fördomsfullt tänkande.

Torbjörn: Men det är ju det som är min poäng. Min poäng är ju att de inte har med saken att göra.

Helena: Torbjörn Tännsjö, kan inte var och en ta ansvar för sig själv och inget annat? Ska det vara nödvändigt att ha någon sorts kollektivt ansvar för det som pågår?

Torbjörn: Nej, jag säger inte att man har kollektivt ansvar. Beskylls jag för det så säger jag: Nej, tvärtom! Jag sägar att alla dessa judar som inte är ansvariga, som inte vill ta ansvar för det, de ska säga ifrån att de inte tar ansvar, för annars finns ju den där schablonen att alla är kollektivt ansvariga, precis som att alla socialister är ansvariga för Stalins illgärningar. I ren självbevarelsedrift så bör man motverka detta, men det är också en fråga om intellektuell hederlighet, tycker jag; alla som har en religion eller en politisk uppfattning är skyldiga att ta avstånd när ett brott begås i namn av en ideologi.

Jonathan: Den här jämförelsen mellan socialism och judendomen, den är väldigt problematiskt. Judendomen är inte en ideologi, den är en identitet som kan vara religiös, etnisk eller kulturell. En politisk ideologi är [däremot] ett medvetet val. Alltså: Det muslimska, det svenska eller det judiska är något man kan födas till, om man inte aktivt väljer att tillhöra eller lämna en grupp. Detta är något helt annat än en politisk uppfattning, och man kan inte översätta en politisk uppfattning till en religiös identitet.

Torbjörn: Nej, jag förstår att det är skillnad mellan religion och politik, även om politiken ibland tar sig religiösa uttryck. Det är svårare att gå ur Missionsförbundet än att gå ur Vänsterpartiet. Men inte desto mindre så är det val man gör själv; man kan konvertera till judendomen och man kan konvertera från judendomen. Vi tänker väl inte att det handlar om en ras, eller att det är någon sorts blodsmystik? Det här är en religion, och det finns en kulturell tillhörighet som är lagrad över den och är motiverad av den. Man kan gå i och ur, och man kan därför protestera när någon begår brott i namn av den religion man tillhör.

Helena: Jonathan Leman, menar du att Torbjörn Tännsjös resonemang bidrar till antisemitism?

Jonathan: Ja, det legitimerar ju antisemitism, och det bygger på samma schablon som den. Det legitimerar egentligen alla typer av intolerans, eftersom alla typer av rasism bygger på detta att man klumpar ihop människor, håller dem kollektivt ansvariga och utkräver… [avbryts]

Torbjörn: Det är det vi är överens om att vi måste motverka… [avbryts]

Helena: Men om ditt resonemang leder till antisemitism? Det är ju vad Jonathan Leman hävdar här.

Torbjörn: Det verkar absurt att mitt resonemang skulle kunna leda till antisemitism. Antisemitismen är en risk som vi måste fundera över hur man ska handskas med. Jag har ett bra förslag, tycker jag: Man tar avstånd från brott som begås i namn av den judiska religionen.

Anders: Men du sade också, Torbjörn Tännsjö, att man som jude är skyldig att ta avstånd från brott mot folkrätten som begås i judendomens namn på något sätt.

Torbjörn: Jag säger att i ren självbevarelsedrift så bör man göra detta, för att inte bli hopklumpade och göras till ansvariga för dessa handlingar.

Jonathan: Men hopklumpningen har ju du redan gjort med den här artikeln på Newsmill. Det är ju det som är grejen. Du gör ju hopklumpningen; Israels militär och Israels makthavare kopplas till judar i Sverige.

Torbjörn: Att tala om judar i Sverige samtidigt som jag talar om ett annat tema, det är ju inte att jag har hållit någon ansvarig. Om du inte kan göra den distinktionen, då börjar jag undra om det inte är du som har problem här, och om inte de problemen tvärtom kan vara farliga. Om kritiker av den här typen av aktioner och resonemang om ansvarsfrågor och så vidare ska slås ned med anklagelser om antisemitism – vilket Silberstein inte gjort även om det funnits i diskussionen – då blir jag bekymrad för det tror jag är farligt.

Jonathan: Alltså, rasism och hat beror på kollektivt skuldbeläggande och rasistiska tankemönster, inte på ställningstagandena hos en grupp, för det är att flytta från dem som hatar till offren… [fortsätter prata]

Torbjörn: Vi är ju överens om detta. Vi är överens om detta. Varför säger du så när vi är överens om detta?

Jonathan: …det är att flytta ansvaret genom att säga att det är de som hatas som måste agera för att slippa förföljelse. Detta är det problematiska i Tännsjös resonemang.

Torbjörn: Nej, alltså, jag menar att judar, socialister och muslimer är ju vuxna människor som kan ta ansvar för sina åsikter. De kan stå upp och säga: När ni gör det här i min åsikts namn, så förgriper ni er på min åsikt, ni har tagit min tro, min åsikt som gisslan för att utföra brottsliga handlingar! Vi kan ju inte dalta med människor. Visst måste man kunna kräva att människor tar ansvar för sina ställningstaganden, religiöst, politiskt eller på annat sätt?

Det var hela debatten. Jag har som sagt ett par kommentarer, eftersom jag tycker det finns problem med något av vad Jonathan säger. (Problemen med vad Torbjörn säger ligger i det andra inlägget.) Till exempel det här:

Anders: Låt oss då höra vad Jonathan Leman säger om detta. Har judar ett ansvar att ta avstånd?

Jonathan: Naturligtvis inte! Det bygger på en idé som egentligen är själva kärnan i allt fördomsfullt och rasistiskt tänkande, alltså att man klumpar ihop människor och håller dem kollektivt ansvariga för vad andra ifrån samma grupp har gjort. Man blandar in en massa människor som inte har med saken att göra, och det är därför som det här är problematiskt. Driver man den här linjen som Tännsjö står för, så får det stora konsekvenser för en massa människor som inte har någon möjlighet att påverka Israels politik.

Han har en poäng i att koppla samman fördomar och detta att hålla kollektiv ansvariga för enskilda individers handlingar. Det är däremot problematiskt att göra samma koppling när det kommer till rasism, åtminstone om man påstår att det ligger i kärnan av det rasistiska tänkandet.

Rasism går nämligen ut på att vissa människor är mindre värda än andra. Om anledningen till att hela folk anses vara mindre värda är åsikten att hela folk är kollektivt ansvariga för enskilda individers agerande, så blir slutsatsen av vad han säger här att det i själva verket är dessa enskilda individer som är mindre värda, istället för hela kollektiv.

Det är då förvisso inte frågan om någon rasism, så långt har han helt rätt. Men att kärnan i det rasistiska tänkandet skulle vara att man tar enskilda individers lägre människovärde, och tillskriver det hela folk, det är inte något jag vill höra från en person som kämpar för mänskliga rättigheter. Kärnan i rasistiskt tänkande är att det skulle finnas olika människovärden, inte något annat.

Hans syfte är säkerligen gott förstås, och antisemitism ska bekämpas precis som all annan rasism. Men den ska bekämpas i sak, och då håller det inte att vare sig tänka så snett eller schablonisera så illa som han faktiskt verkar göra. Torbjörn har tyvärr en poäng i att Jonathans resonemang kan vara farliga. Men detta gäller förstås endast under förutsättning att vi som inte delar hans argument men däremot hans slutsats – alltså att det inte alls är bra med rasism – också står upp för våra sätt att försvara den slutsatsen.

Det är tillåtet att tycka samma sak av olika anledningar, liksom det är tillåtet att tycka olika. Det är däremot dumt att göra något sådant till föremål för en destruktiv konflikt, istället för konstruktiv diskussion. Påståendet att Torbjörns resonemang skulle legitimera antisemitism, alltså att han på något vis skulle rättfärdiga judehat med vad han säger, det uppfattar jag som ett av de absolut sämsta tänkbara sätten att hantera den här diskussionen.

Men det kan ju ha varit en tillfällig blackout också.

Jag har översatt en intervju med den israeliska artisten Noa till svenska, och kommer är längre ned i inlägget. Men jag kan inte låta bli att säga något själv först. Befinner man sig mitt i den sunkiga svenska debatten kring Mellanöstern, är det lätt att hamna fel. Jag tror på tre vanliga sätt att hamna fel.

1. Likgiltighet: Man tröttnar och ägnar sig åt något trevligare.
2. Blindhet: Man följer med strömmen in i någon av de två stora skyttegravarna.
3. Bitterhet: Man ger upp hoppet och går i opposition mot alla.

Själv ägnar jag mig mer eller mindre konstant åt att inte bli bitter. Det är inte sällan rätt så knepigt, rent känslomässigt, att se människor som dagligen använder sig av icke-våldsamma metoder för konfliktlösning lyfta fram helt andra ideal. Istället för att välja sak, så väljer många sida.

Jag har hängt upp ett par symboler här till höger, och de kommer väl att bli kvar ett tag. Så här ser de ut:

Skeppet är ett sätt att uttala mitt stöd för Ship to Gaza som en icke-våldsaktion. Den andra symbolen innehåller ordet fred på tre språk: shalom på hebreiska, salām på arabiska och så peace på engelska. De hebreiska och det arabiska orden är mycket lika och historiskt sett samma ord.

För mig betyder kombinationen av de två symbolerna att jag tror på fred som någonting i sig istället för bara avsaknaden av konflikter, liksom jag tror på icke-våld som någonting i sig istället för bara avsaknade av våld. Kombinationen betyder även att jag tror på den typen av aktioner som Ship to Gaza ska vara – handlingar för fred präglade av ett icke-våldsamt sinnelag.

Icke-våldsam icke-handling, som jag kallar pacifism, är nämligen inte det enda alternativet till våldsam handling. Icke-våldsam handling är både möjligt och bättre. Vi ska varken hålla oss undan eller gå till attack. Det principiella målet för varje fredshandling i en konflikt bör vara att komma närmare något slags sanning tillsammans med meningsmotståndaren. Något sådant låter sig inte göras utan ömsesidig positiv respekt och mänskligt samarbete, och därmed är den första uppgiften given: Bli vän med din antagonist medan du hävdar vad som är rätt.

Ofta kan nog det första steget på den vägen vara att över huvud taget se på varandra som människor. Israels bidrag till förra årets Eurovision Song Contest handlade om det steget. På hebreiska heter låten Einaiych, vilket betyder dina ögon. Den engelska titeln som användes i ESC är dock There Must be Another Way. Artisterna som skrivit och framförde låten är Achinoam Nini som är judisk israel och går under artistnamnet Noa, samt Mira Awad som är arabisk israel.

Mira förklarar poängen med sången i en intervju, som gjordes med anledning av att den kritiserades för att vara alldeles för optimistisk och naiv, men också för att vara en falsk fredssång och ingenting mera än ett stycke präktig Israelisk propaganda, som inte återspeglade hur det faktiskt ser ut i området. Kritiken kom inte minst från andra artister.

Och det är inte särskilt svårt att förstå, med tanke på att bidraget annonserades mitt under Gazakriget i januari förra året.

Jag översätter delar av vad hon sade i intervjun:

Här är förresten själva låten. Texten är på heberiska, arabiska och engelska. Mira står till höger och Achinoam till vänster.

Det finns en version med tydligare beat också, musikaliskt sett, för den som inte klarar sig utan sådant. Texten finns även att läsa helt översatt till engelska.

Noa blev i samband med bordningen av de första Ship to Gaza-skeppen intervjuad av den italienska tidningen La Republica, och lade ut intervjun på sin blogg. Jag tar mig friheten att översätta även den, både för att hennes perspektiv ska synas och för att ge en uppfattning om hur händelserna uppfattades i Israel.

Det är, om inte annat, befriande att se att det finns andra sätt att vara kritisk, än från svensk vänster och höger.

De två orden shalom och salām är för övrigt ett fredsbudskap såpass starkt att man kan skaffa skyltar och annat där de är det enda som tryckts. Här kan du höra och se Achinoam och Mira framföra en låt där orden är centrala. En annan stark sång är Achinoams version av Johann Sebastian Bachs Ave Maria, här framförd live i Brasilien.

Uppdaterat 22.00. Fartyget Rachel Corrie har fått sitt namn efter ISM-aktivisten som blev överkörd av en bulldozer när hon ställde sig ivägen i ett försök att stoppa en rivning av en palestinsk bostad.

Rachel Corrie

Nu är det till havs, på väg mot Gaza från Grekland, med flaggan på halv stång. Skeppet hamnade efter de övriga i Ship to Gaza-konvojen, troligtvis på grund av att en del navigationsutrustning stals medan hon låg i hamn.

Ombord finns nitton personer. Åtta av dem är en inhyrd besättning från Filippinerna, Kuba och Skottland. Passagerare är fredspristagaren Maireád Corrigan-Maguire; FN:s tidigare biträdande generalsekreterare Denis Halliday, även mottagare av Gandhi International Peace Award; Matthias Chang Wen Chieh som är tidigare politisk sekreterare åt Malaysias premiärminister; den malaysiska parlamentsledamoten Mohd Nizar bin Zakaria; det äkta paret Jenny och Derek Graham; filmskaparen Fiona Thompson samt tre kameramän och en journalist från malaysiska TV3.

När Rachel Corrie ska anlända är oklart. Kanske blir det i morgon, kanske i kväll, eller kanske redan nu i eftermiddag.

Det är inte bara kring ankomsten det råder förvirring. All kommunikation med skeppet verkar vara omöjlig, samtidigt som det förekommit uppgifter i media både om att hon skulle ha gjort ett extra stopp i någon hamn på vägen, att hon skulle ha vänt tillbaka och att hon skulle ha accepterat att gå in i en israelisk hamn istället för att åka till Gaza. Troligtvis är inget av det sant, så kanske vet vi redan på söndag något litet om hur det har gått.

Annars har jag haft ett rätt så plågsamt huvudbry de senaste dagarna i att försöka komma på vad jag ska skriva om bordningen av de första skeppen. Det är otroligt svårt.

Anledningarna till att det är svårt är flera. Till en början stod förstås den israeliska militärmakten IDF för den enda tillgängliga informationen. Så var det i ett par dygn eller så. De går inte att lita på, för så är det med enskilda parter i våldsamma konflikter. Den som är beredd att döda andra i något syfte alls, är givetvis även beredd att ljuga i samma syfte – och rimligtvis i många fler.

Information är ett vapen, och när det gäller våldsamma konflikter ska detta förstås bokstavligen. Desinformation är också ett slags information, och den ska ut snabbt. Så snabbt att den ibland avslöjas med ens.

Redan här kanske vissa sparkar bakut. »Detta ständiga Israel-hat«, eller vad det nu är för känsla som uppenbarar sig. Men vad jag säger är faktiskt något annat. Alla militärmakter använder osanningar som vapen. IDF är en militärmakt. Alltså använder IDF osanningar som vapen.

Samma slutsats gäller givetvis allt som kan ersätta »IDF« i de sista två premisserna utan att den andra därmed blir falsk. Med andra ord gäller det alla militärmakter. IDF är inget unikum, utan tyvärr tvärtom en i mängden.

Det enda sättet att få någon ordning alls på sörjan av information, motstridig eller ej, är att använda sin skeptiska skalle. Framför allt handlar det om att låta förnuftet få företräde framför önskan att det ska vara så som man känner vore trevligast för en själv, och om att vara extremt konservativ i bedömningen av hur mycket och hur trovärdiga evidens som krävs för att man ska kunna dra en slutsats värd att ens spekulera kring.

Sedan bordningen har jag hunnit igenom kanske 300–400 artiklar utan att bli särskilt mycket klokare på vad som hänt. När nu flera ögonvittnesskildringar kommit ut i media, både från personer vilka deltagit i konvojen och från soldater i IDF, så har jag fått ägna mig åt ett märkligt mentalt pusslande för att försöka hitta några fattiga sammanhang. Men jag tycker ändå inte att jag vet särskilt mycket.

Ett fåtal andra har sagt samma sak i olika media och på nätet, nämligen att vi ännu inte vet vad som skett. Men de flesta som stoltserat med sin okunskap på det viset har ändå i nästa andetag gått in på detaljer, dragit långtgående slutsatser, och sedan »fördömt« både det ena och det andra. Det tycker jag är märkligt.

Den främsta orsaken till att jag funnit det svårt att säga något, är dock att konflikten i Mellanöstern är ivrigt inmutad av närapå varenda kotte i Sverige. Björn Fridén pratar om två block med en avgrundsdjup ravin mellan, men jag tycker snarare det liknar två åskådarläktare på var sin sida om en bollspelsplan.

Man förutsätts heja på något av två lag; spelarna i vardera lag förutsätts ha samma ideal, samma lynne, samma åsikter, samma lagkapten, samma sympatier och antipatier, samma idéer om hur världen ska se ut, och förstås samma mål: att besegra motståndarlaget.

För att inte tala om att spelarna förutsätts tillhöra exakt två lag, och varken fler eller färre.

Flertalet av de spelmissbrukare som på det här viset tror att våld är en bollsport, verkar därtill anse att det bara är motståndarlaget som är en homogen ansamling av människor. I laget man själv hejar på så är alla självklart helt unika individer, och dessutom så innerligt godhjärtade att enstaka felsteg nog kan ursäktas med deras blotta välvilja, hur många de enstaka felstegen än blir. Med den homogena massan i det andra laget är det såklart annorlunda. Jämför till exempel att skjuta raketer och att skjuta turkiska journalister.

Åskådarna sväljer egna kameler levande och ropar mördare åt myggen.

Ordet idiot har hittills förekommit tre gånger på den här bloggen. Första gången var det i ett citat av Johan Norberg, och alltså inte jag som använde det. Andra gången påstod jag att Åsa Torstensson inte är en idiot. Härom veckan menade jag även att bara en idiot skulle vilja låta bli att lösa problemet med arbetslösheten.

Här är nu ordet en fjärde gång: Den som beter sig som om konflikterna i Mellanöstern är en omgång hästpolo, beter sig idiotiskt.

Titta noga.

Jag kan i och för sig tänka mig att gå även dem som fastnat i idiotier till mötes, om än inte i princip. Om många nu för sin mentala hälsas skull tvunget måste dela upp massor av människor i två lag, då finns det vare sig på den här världen eller på någon annan planet något enda skäl till att inte göra det på det bästa sätt man kan komma på.

Istället använder många så urbota korkade kriterier som personers etniska tillhörighet, var en GPS-apparat skulle hävda att de befinner sig, vilket land de är medborgare i eller vad de sympatiserar med för politiska idéer.

När det handlar om våldsamma konflikter så finns det faktiskt en skiljelinje som syns tydligare än alla andra. Den linjen löper mellan dem som rättfärdigar eget och andras våld och dem som inte gör det. Det ena laget består alltså av dem som eldar på konflikten, och det andra består av dem som ägnar sig åt fred istället.

Så den minst idiotiska uppdelningen, och detta med otvivelaktig råge, är att konflikten står mellan de stridande och de icke stridande. Stridande finns förstås på båda sidor om nationsgränsen, om det råkar finnas en sådan mitt i konflikten. Alldeles detsamma gäller också dem som är icke stridande.

Nu är jag emot sådana här förenklingar, eftersom de är fördummande och bara spär på våldsamheter. Även det minst idiotiska är faktiskt en idioti. Men skulle någon tycka sig ha rätt i att dela upp världen i lag för att göra det lätt för sig på andras bekostnad, då är det ytterligare en idioti att välja en laguppdelning utan någon som helst förankring i verkligheten.

Och om det nu till sist hade varit så att alla som uttalar sig om de här konflikterna – för det handlar om flera – hade varit tvungna att ta avstånd och fördöma något – hur poänglöst det än är – då hade jag tagit avstånd från och fördömt debatten, för de enda som tjänar på den här puckade bollsportsanalysen är dem som vill ha ännu mera våld.

Jag stöder Ship to Gaza som icke-våldsam aktion, och i kraft av att den är en sådan. Att protestera mot en dålig blockad genom att helt sonika bryta denna, det är rätt metod eftersom det också är målet man vill uppnå. Det råder heller ingen motsättning mellan att en aktion är humanitär och att den är politisk, som flera hävdat. Snarare förutsätter en humanitär aktion faktiskt att det finns en politisk idé bakom.

Huruvida några ombord på något skepp haft andra avsikter vet jag inte, men så kan det förstås vara. Vad jag däremot vet är att ett av de stora problemen med icke-våldsamma aktioner, det är att om de möts med våld, så krävs det väldigt mycket av deltagarna för att de inte ska bli rädda och agera irrationellt, genom att till exempel säga otrevliga saker, fly i panik, bli förbannade och skrika eller förstås själva ta till våld. De här försvars­mekanismerna är kanske icke-vålds­metodernas största hinder, och de måste ständigt övervinnas. Men de är också mänskliga egenskaper, och gäller även soldater. Läs gärna det här stycket en gång till.

Att jag stöder Ship to Gaza-aktionen medför däremot inte per automatik att jag låter bli att stödja något godtyckligt annat. Jag väljer inte sida, utan sak. Min sak är fred.

För att säga det på idiotiska: Jag håller på alla spelare samtidigt.

Det ligger i våldets natur att det förblindar dem som drabbar och drabbas, och det ligger i det organiserade våldets natur att det förblindar organiserat. Därför leder våld till våld. Arten av de mål som kan uppnås med en viss metod, bestäms av karaktären hos den metoden. Därför leder också fred till fred.

I verkligheten är allt våld personligt, eftersom alla är personer. Därför är allt våld dåligt. I verkligheten är passivitet inte alternativet till våld, utan orsaken. Därför fungerar icke-våld bättre.

I verkligheten är alla människor människor. Därför är självrannsakan nödvändigt.

Och uppenbarligen är förnekelse av tautologier – till exempel att alla människor är människor – en utbredd intellektuell åkomma. Jag ska försöka att återkomma senare i veckan med ett bättre perspektiv från Israel, som vad jag vet ännu inte hörts i Sverige.

Någon annan som skrivit om samma sak i veckan är Dalai Lama, om än inte specifikt kring Ship to Gaza. Det mest fruktbara perspektivet på konflikter får man fortfarande av Johan Galtung. Du hittar information om människan Rachel Corrie på den här webbplatsen. Du kan även besöka ISM Sverige.

Så står det faktiskt i gårdagens Expressen! Detta har hänt!

Det var i våras, vid demonstrationen mot Sveriges Davis cup-match mot Israel i Malmö, som Lars Ohly fastnade på bild. Expressen kan i dag publicera bilden, där Vänsterledaren bär en halsduk med Palestinas färger, en text på arabiska och en karta över Palestina. Kartan har samma form som staten Israel. Enligt flera experter som Expressen talat med ska det tolkas som att Israel inte ska existera – utan ersättas med ett stort Palestina.

— — —

Folkpartiledaren Jan Björklund blir upprörd när han får reda på vad Vänsterledaren haft på sig.
– Det är bland det mest omdömeslösa jag har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid. Har han ingen vettig förklaring till detta så är han djupt olämplig att överhuvudtaget komma i fråga som statsråd, säger han.

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M), ordförande för Samfundet Sverige-Israel:
– Han legitimerar ett hat som riktar sig mot Israel och som ofta bottnar i antisemitismen.

Lars Ohly själv hävdar att det handlar om en olycklig händelse.
– Det var en kille som ville ta en bild på mig och hängde på mig en halsduk. Jag kollade inte den särskilt noga, tog inte fram något förstoringsglas. Så jag hade ingen aning.
Men ska du inte ha koll på vilka symboler du har på dig? Vad ska de hänga på dig nästa gång?
– Jo, det kan man ju tycka.

Och i dagens Expressen deltar Kristdemokraternas Mats Odell i kritikstormen!

Nu kräver finansmarknadsminister Mats Odell, KD, att Mona Sahlin ska ta Vänsterledaren i örat.
– Frågan är om Mona Sahlin har politiskt mod att ta itu med den omdömeslöse Lars Ohly, säger Odell till Expressen.

— — —

– Hatbrott mot judar har fördubblats på ett år i Malmö. Då tycker jag att det är alarmerande att en person som aspirerar på att bli statsråd bär symboler där Israel redan är utplånat, säger Odell.

— — —

Sahlins stab meddelar:
– Hon har inget att tillägga. Hon är trygg med Ohlys inställning i denna sakfråga, säger presschef Anna Helsén.

Håller då verkligen Lars försvar? Han brukar väl vanligtvis förespråka en tvåstatslösning?

Först om främst: När Expressen ringer och säger att Lars vill utplåna staten Israel, tänk! Det är Expressen! När lät de senast sanningen gå före upplagan?

Ska Jan, Mats och Gunnar verkligen behöva råka ut för ett mediadrev av det värre slaget, för att kunna komma på tanken att Expressen kanske ljuger när de ringer och avslöjar jättesensationen om det mest omdömeslösa de »har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid«? Att ta sådant för givna sanningar, oavsett om ni medvetet sväljer lögnen för att ta politiska poäng, eller om ni faktiskt blivit grundlurade av dem, det är också omdömeslöst.

Jag kan hjälpa er litet på traven med er kritik av Lars halsduksbärande: Han insåg nog inte vilken farlig halsduk det var som någon kom och hängde på honom. Kanske kunde den till och med ha varit indränkt i mjältbrandspulver eller något annat otäckt, istället för människofientlig propaganda.

Lars är kanske lite för naivt välvillig mot människor i sin omedelbara närhet, åtminstone i det här fallet, och helt klart inte tillräckligt försiktig. Åtminstone när de vill ta kort på honom ute på stan. Givetvis borde han ha ringt upp flera experter, precis som Expressen gjorde, och frågat vad halsduken egentligen betyder, innan han lät sig fotograferas i den. Då hade han kanske sluppit göra bort sig på det här viset. Kanske något utav en politisk feghet, i och för sig, men som det blev nu var det ju dumdristigt snarare än modigt.

Så Jan, jag tror nog att du kan ta det lugnt. Lars har faktiskt en någorlunda vettig förklaring, även om den går ut på att han inte alls betett sig särskilt omdömesgillt.

Och Gunnar, man legitimerar inte en åsikt om man själv inte inser att andra lägger den i ens mun. För du vet, en tvåstatslösning, det där som Lars pratar om vanligtvis, är helt omöjligt utan Israel. Palestina plus Israel blir två. Det är det som talet två står för i tvåstatslösning. Så enkel matematik klarar en Moderat, det tror jag.

Och så Mats, om du söker politiskt mod ska du inte vända dig till Mona. Det är givetvis bara och endast politisk feghet att låta meddela att hon är trygg i sin tro om vad Lars egentligen tycker i sakfrågan.

Istället kan du vända dig till Gunnar. Hans politiska mod är nämligen av en alldeles särskild fiber:

– Jag har visat prov på politiskt mod den senaste tiden. Jag har i Skåne och Göteborg sagt att vi behöver mer Småland i Europa, konstaterade Gunnar Hökmark.

Och så till er alla fyra (och Expressens tendentiösa krigsjournalister): Den våldsamma konflikt som ägt rum där nere öster om Medelhavet sedan ett halvsekel tillbaka, den pågår inte här i svensk inrikespolitik. Därför behöver ni inte låtsas och ljuga om varandra, för sådant gör man inuti våldsamma konflikter, inte vid sidan av. Inte ens i stridens hetta är det särskilt bra med propaganda och lögner, utan tvärtom förbaskat dåligt.

Det finns två tydliga sidor i varje våldsam konflikt. Å den ena finns de som är våldsamma, och å den andra finns de som inte vill ha något våld. De som gillar att slåss gör allt de kan för att vräka på oss andra en bild av konflikten som främst pågående mellan Israel och Palestina. Det är skitsnack och ren krigspropaganda. Konflikten står i sista hand mellan dem som vill fortsätta ha ihjäl varandra, och dem som vill leva i fred med varandra.

Hur kan det vara så, tänker ni kanske? Jo, om man bara slutar kategorisera människor utifrån vilken koordinat de råkar befinna sig på för tillfället, så blir det svårt att skapa folkgrupper på det viset. Om ni har svårt att förstå detta, tänk så här: Eftersom någon hängde en halsduk utan Israel på Lars Ohly, så vill Gunnar Hökmark (som ju tillhör samma folkgrupp, de så kallade svenskarna) utplåna Israel och utrota judar. En klockren slutledning, inte sant?

Den sida i konflikten som vill ha fred, finns på båda sidor om gränsen. Det är mot dem som propagandakriget pågår; de ska börja hata och hämnas över gränserna de också. I svensk inrikespolitik hjälper vi tydligen till efter bästa förmåga.

När ni väljer att ställa er på den ena sidan i en konflikt, så snälla, försök välja fredens, den som ser människor som människor, istället för krigspropagandans där många människor istället reduceras till fiender.