Alla de som ropar högt och lågt om att IPCC har fel kallas för klimatskeptiker, men detta är ett riktigt missgrepp! Jag tänker visa hur en mera normal skeptiker som jag själv förhåller mig till den globala uppvärmningen i det här inlägget. Men först vill jag reda ut ett och annat.

SR Vetenskapsradion fortsätter nämligen sin granskning av arbetet i IPCC med ett reportage kring frågan om huruvida panelen ska styckas upp i sina tre beståndsdelar till följd av alla »-gates« (men ingen Bill); det har ju uppdagats en del misstag i deras arbete.

Vad som är värt att lyfta fram särskilt är detta:

Klimatpanelens arbete är uppdelat i tre arbetsgrupper. Arbetsgrupp 1 undersöker hur människans koldioxidutsläpp påverkar jordens klimat, medan de övriga två grupperna studerar konsekvenserna av klimatförändringen och hur vi kan hantera den. De felaktigheter som uppdagats den senaste tiden har alla rört den senare delen av rapporten.

— — —

Arbetsgrupp 1 använder sig uteslutande av vetenskaplig litteratur, medan de övriga två grupperna också använder sig av andra typer av källor.

Det finns alltså tre grupper, som arbetar på tre olika sätt, med tre olika frågor (eller ska man kanske säga fält):

1. Arbetsgrupp ett utvärderar naturvetenskaplig forskning om klimat och klimatförändringar, alltså om och i så fall hur människan påverkar klimatet.
2. Arbetsgrupp två utvärderar hur samhällen och välfärd kan komma att påverkas av sådana klimatförändringar.
3. Arbetsgrupp tre utvärderar hur klimatförändringarnas åverkan på samhället kan förhindras och dämpas, alltså vad vi kan göra åt det hela.

Arbetsgrupperna 2 och 3 har inte lika rigoröst utformade riktlinjer för sina källor som den första arbetsgruppen. Det är också i dessa två arbetsgrupper som vissa tveksamheter uppdagats. Några av de här tveksamheterna har visat sig vara nys, andra har visat sig vara verkliga.

Men inga fel har ännu uppdagats i den första arbetsgruppens rapporter. Notera alltså att det är där, och bara där, som frågan om huruvida människan påverkar klimatet eller inte behandlas. Om jag inte uppfattat allting helt upp-och-ned, så har de slagit fast att den globala uppvärmningen under andra halvan av nittonhundratalet orsakats av oss människor med minst 90 procents sannolikhet.

Dessa två fakta är viktiga att hålla i minnet. Två populära argument mot att några klimatförändringar alls äger rum är nämligen:

1. IPCC är ett politiskt projekt, inte ett vetenskapligt. Detta bevisas av att de är så tvärsäkra på att människan orsakat klimatförändringarna. Vissa förnekare går till och med så långt att de anger denna påstådda politisering som enda skäl till att förneka arbetsgruppens vetenskapliga slutsatser (jfr. som vanligt felslutens svenske företrädare i fluga Dick Erixon). Det här argumentet håller inte, för någon tvärsäkerhet är det inte fråga om. Det är en sannolikhetsbedömning man gjort.
2. Alla dessa fel är ett tydligt tecken på att klimatpanelen inte vet vad den pysslar med. Deras slutsatser är därför inte att lita på, utan vi kan strunta i dem. Det här argumentet är också tokigt. De felaktiga uppgifter man funnit är för det första otroligt få i förhållande till den totala mängden, och för det andra så har det i samtliga fall handlat om rapporterna från arbetsgrupp 2 och 3. Den arbetsgrupp som utvärderar klimatforskningen, och människans påverkan på klimatet, har inte berörts. Alls.

De här två argumenten är alltså helt värdelösa. Vad vi faktiskt har är till 90 procents sannolikhet en global uppvärmning orsakad av mänsklig aktivitet.

Men nu råkar det vara så att jag faktiskt är skeptiker i klimatfrågan. Jag driver varken gäck eller skriver satir, utan det är helt sant! Men vad betyder det egentligen att vara skeptiker?

Tja, jag kan ju börja med vad det inte betyder. Det betyder inte alls att jag förnekar någon mänsklig global uppvärmning. Jag vet för litet om klimatvetenskap för att kunna göra något sådant. Det betyder inte heller alls att jag är säker på att det finns en mänsklig global uppvärmning. Jag vet som sagt för litet om klimatvetenskap.

I stället är det så här: Jag vet för litet, men jag tror jag vet vilka som kan mera än mig. Jag tror inte att vi kan veta säkert vad som kommer att hända. Detta gäller förstås all kunskap om framtiden för mig, men jag är också possibilist och tror att allt är möjligt.

Så varför tjatar jag om det här då, trots att jag inte vet? Mjo, givet att jag inte vet någonting säkert om framtiden, så har jag två valmöjligheter. Antingen gör jag saker ändå, eller så skiter jag i allt och nöjer mig med att sitta här och inget veta, ens om vad som händer i nästa sekund. Det där sista känns så trist att jag inte vill. Att gissa om framtiden är helt enkelt det bästa alternativet jag har. Detta är ett pragmatiskt argument som jag tycker duger gott och väl.

Så vad innebär det i klimatfrågan? Det ska jag berätta. Låt mig visa en beslutsmatris för dig. Det är en liten tabell som hjälper en att fatta sunda beslut i situationer där alla fakta inte är kända.

Jag tror det är rätt så självklart hur tabellen ska utläsas. Kolumnerna representerar våra handlingsalternativ, raderna vad verkligheten har för sig. Vi får alltså inte välja om det ska bli A, B eller C. Men vi kan välja mellan 1 och 2.

Kom ihåg att det mest sannolika är B, att mänsklig aktivitet orsakar en global uppvärmning. Att det är vi som ligger bakom problemen innebär att vi har möjlighet att påverka utvecklingen. Skulle det inte vara vi som ligger bakom den, finns antagligen en mycket smal chans att vi ändå kan påverka. Men det bortser jag helt ifrån här.

Om vi väljer (1) att inte vidta några åtgärder, så är det över 90 procents risk att allt blir riktigt kasst. Men om ingen uppvärmning istället finns, då blir det ingen skillnad alls, varken bättre eller sämre.

Om vi istället väljer (2) att faktiskt göra något, så kan det bli på litet fler sätt. Om ingen uppvärmning finns, så har vi gjort en massa saker i onödan. Vissa av åtgärderna har förvisso en massa goda sidoeffekter, men sammantaget så är det nog ändå ett sämre resultat än 1A.

(Det är förstås möjligt att parera uppvärmningen på ett sätt som är bättre än flera sannolikt inträffande sätt som vi kan låta bli att vidta åtgärder på, men vi räknar lågt för att inte överdriva argumentets bärkraft. Det är faktiskt starkt ändå.)

Om uppvärmningen istället är helt obeveklig, och vi av någon anledning inte klarar av att rå på den, så blir det lika illa som i fallen 1B och 1C. De här tre möjliga utvecklingarna är de sämsta tänkbara.

Om vi till sist gör något, och det mest sannolika dessutom inträffar, så hamnar vi på 2B. Detta är helt klart sämre än både 1A och 2A, men vi har ingen möjlighet att välja vilken bokstav vi vill ha, bara siffra.

Slutsatsen blir alltså den här: Gör vi ingenting, är risken över 90 procent att det blir så illa det över huvud taget kan bli. Om vi däremot gör någonting, så är risken att det blir så illa det kan bli inte ens 10 procent.

Vilken häst satsar du på?

Många ropar: FN:s klimatpanel har förlorat sin trovärdighet!

Jag googlar litet och finner några exempel bland en första handfull resultat.

En som ropar heter Maggie, en annan heter Anders, en tredje heter Lars, två av skandörerna kallar sig kilowatten och terawatten, och det finns många fler: Andreas, Göran, Ingemar, Peter, Hans, Magnus, Stefan och så förstås Dick, Dick och åter Dick.

Jag ser män, män och 1000000001 kilowatt. Var är kvinnorna? Mjo, hon heter Maggie. Hon besvarar frågan med att alla andra kvinnor gått på klimatbluffen. Gott så, män är ju som bekant bättre tänkare. De är liksom lite wattigare än kvinnor och andra djur. Särskilt Dick.

Varför har då klimatpanelen, som förkortas IPCC, förlorat sin trovärdighet? Det beror på tre saker, och alla slutar på -gate: »Glaciergate, Hurricangate och Icegate« meddelar Maggie. Alltså glaciärport, orkanport och isport.

Vad är det f'nåt? Det är misstag som gjorts. Tre misstag, och förtroendet för IPCC är helt borta. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Fast misstag kan man hitta var man vill. Hos män och Maggie till exempel.

Det första misstaget

Ordet trovärdighet används på två olika sätt.

• De anses vara trovärdiga; de åtnjuter förtroende.
• Det de påstår är trovärdigt.

Vad alla dessa ovan nämnda män (och Maggie) har gemensamt, är att de inte förstått vad trovärdighet är. Ofta använder de orden förtroende och trovärdighet som synonymer, men ofta också som ett slags betydelseglidning. Så här ser det vanligaste sättet de tänker ut:

1. IPCC saknar förtroende.
2. IPCC är inte trovärdiga.

Det här argumentet är givetvis inte logiskt giltigt, men det är lätt att ordna.

1. IPCC saknar förtroende.
2. De som saknar förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Förvisso giltigt, men det är inte riktigt trovärdigt. Vems förtroende saknas? Det måste vara en mäktig auktoritet!

1. IPCC saknar vårt förtroende.
2. De som saknar vårt förtroende är inte trovärdiga.
3. IPCC är inte trovärdiga.

Hm. Det var det bästa svaret jag kunde hitta. Troligtvis vill de inte själva veta av den andra premissen, och då strider det mot god argumentation att tillskriva dem en sådan åsikt. Så vad är det egentligen som gör förtroendeförlusten till en trovärdighetsfråga? Jag vet inte.

Argumentets bärkraft kanske ska komma så att säga av sig själv, enligt principen att om man bara gapar tillräckligt högt så lyssnar någon.

Den förhållandevis lilla skara utav gaphalsar som män och Maggie tillhör varnar bland annat för:

1. En global politisk konspiration som går ut på att kuva de demokratiska ländernas befolkningar med ett påhittat klimathot.
2. Att IPCC hanterar och kontrollerar alla rapporter de får in så dåligt att deras inkompetens är tillräcklig för att vederlägga forskningen.
3. Korkade och lättlurade alarmister, i synnerhet kvinnor, som går på allt som tutas i dem och vill döva sina dåliga i-landssamveten genom att köpa värdelösa utsläppsrätter.

Detta är högklassig alarmism! Alarmister ska man inte lyssna på, de saknar förtroendevärdighet. Man varnar alltså för sig själv.

Ute i naturen är det vanligt och mycket praktiskt att varna för sig själv. Bland kräldjur och larver förekommer att både dödligt giftiga och mycket smakliga små varelser varnar andra djur med bjärta färger och stora viftande armar och kragar för att de ska hålla sig på avstånd.

När det kommer till saklig diskussion är detta dock ett misstag. Nummer ett, närmare bestämt.

Det andra misstaget

Det stavas hurricane, inte hurrican.

Det tredje misstaget

Det här har jag redan sedan tidigare döpt till Dick Erixons predikatlogiska klimatfallasi (i ett slag av namngivningsvansinne, det erkänner jag).

Anledningen till att han får äran, är att han med berömvärd pedagogik och träffsäkerhet visar hur man gör för att tänka fel. Så här ser det ut:

Forskare [vid University of East Anglia] har uppenbarligen [förstört rådata], vilket gör att ingen kan kontrollera om deras resultat är riktigt och rimliga. Att kunna återupprepa tester och experiment är ett grundkrav i all forskning. Därför kan man inte längre tala om forskning i klimatfrågor.

Gör vi en uppställning av hans argument, blir det såhär:

1. Några klimatforskningsresultat saknar numera rådata.
2. Alla klimatforskningsresultat som numera saknar rådata är otillförlitliga.
3. Alla klimatforskningsresultat är otillförlitliga.

Låter det alls som en rimlig slutledning? Men det är så han resonerar!

För det första kan ett forskningsresultat vara helt riktigt, även om den data man bygger forskningen på i efterhand gått förlorad. Men nu bortser vi från den petitessen. Här finns ett fel av en helt annan kaliber: ett felslut!

För att tydligare demonstrera felslutet, formaliserar vi argumentet.

1. Någon A är B.
2. Alla B är C.
3. Alla A är C.

Fel!

Ett motexempel, som använder samma argumentform, ser ut såhär:

1. Någon som är politiskt engagerad bloggar på adressen erixon.com.
2. Alla som bloggar på adressen erixon.com är Dick Erixon.
3. Alla som är politiskt engagerade är Dick Erixon.

Ett starkt argument! Lars Ohly är Dick Erixon! Besök hans blogg här!

Som ofta annars framgår hur klartänkt detta argument egentligen är, när det formuleras av hjärntrusten Limbo:

FN:s klimatpanel har förverkat sin trovärdighet, anser Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill. Droppen som får bägaren att rinna över är ett fel (i ett stycke) i en 938 sidor tjock rapport (den andra av fyra) från IPCC, gällande när glaciärerna i Himalaya kan tänkas vara borta. År 2035 anses osannolikt.

Trovärdigheten är borta

Något misstag ovan, eventuellt misstag nummer två, kanske verkar något obetydligt. Det kanske inte har med själva poängen att göra ens, tycker någon. Men det gör inget, tycker jag.

Somliga kanske inte håller med mig på den punkten. Och okej, jag måste ju erkänna att det kanske kan anses vara ett misstag, det här att förlora förtroendet för en grupp bara på grund av irrelevanta fel i sakframställan hos vissa av dem, för att sedan dra slutsatsen att de i och med detta saknar all trovärdighet.

Men i grund och botten köper jag förstås inte det argumentet. I och med dessa tre misstag, låt oss kalla dem Varningate, Spellingate och Dickgate, så har konspirations-alarmisterna i min mening förlorat all trovärdighet. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.

Dessa män och Maggie vet bäst själv. Vi andra vet bättre tillsammans.

Hört talas om den? Egentligen håller jag på att förbereda ett långtidsprojekt för den här bloggen, men eftersom det är bråk om saken, vill jag i all korthet klämma in ett par kommentarer här.

De som bråkar är demsamma som förut. Så kallade klimatskeptiker. Varför det kallas så vet jag inte riktigt, för skeptisk till att något klimat finns verkar de inte vara, utan snarare till att det kan förändras på grund av människan.

Diskussionen har blivit lite livligare igen, tycks det, i och med att några epostmeddelanden från ett forskargäng, som tillsammans med andra ligger bakom data vilken använts IPCC:s klimatrapporter, har läckt ut. »Skeptikerna« har även börjat reagera på hur vissa delar av programkoden ser ut.

En av frågetecknen handlar det om en liten »minneslapp« programmeraren lämnat i koden åt sig själv, där orden very artificial correction används. Ännu har de dock inte upptäckt att den »väldigt artificiella tillrättaläggelsen« ifråga inte är kopplad till programkörningen, utan har inaktiverats ungefär så som man hänger skynken över vägskyltar som inte är aktuella. Men sedan är de ju skeptiker förstås.

I vilket fall så ska FN utreda vad som kommit fram, och jag gissar att de kommer fram till ungefär detsamma som tidningen Nature, en brittisk vetenskapsjournal.

De skriver såhär (och jag översätter):

Ingenting i epostmeddelandena undergräver den vetenskapliga slutsatsen att den globala uppvärmningen är på riktigt – eller att mänskliga aktiviteter nästan helt säkert är orsaken. Slutsatsen stöds av flera och robusta bevislinjer, av vilka många helt saknar samband med klimatrekonstruktionerna som debatteras i mejlen.

För det första förändras jordens kalla platser precis som förväntat i ett varmare klimat. Till dessa förändringar hör att glaciärerna drar sig tillbaka, att Arktis is blir tunnare och krymper, att permafrosten minskar och att isen på Grönland och Antarktis minskar i massa. För det andra så stiger haven. Stigningen orsakas delvis av smältvattnet från glaciärer och istäcken, men också av att vattnet expanderar när det blir varmare. För det tredje visar årtioenden av biologiska data om blomning att våren anländer allt tidigare varje år.

Förnekare framhåller ofta att dessa förändringar bara är symtom på naturliga klimatvariationer. Men när klimatmodellerarna provar detta påstående genom att simulera klimatet med ett fast värde för koldioxidhalt, bär resultaten mycket liten likhet med den observerade uppvärmningen. Detta talar starkt för att ökade utsläpp av växthusgaser har spelat en viktig roll i sentida uppvärmning, vilket innebär att det är essentiellt att tygla världens omättliga aptit på kol.