I P1 Morgon har Peter Eriksson enligt uppgift sagt så här, om järnvägskaoset:
Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för
Bakgrunden till detta tror jag står att finna i en debattartikel i Aftonbladet som publicerades rätt så nyligen, bland annat i det här avsnittet:
Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.
Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.
Och nu tänker man förstås: Vadå, satt han inte i regeringsställning för bara fyra år sedan? Mellan 1994 och 2006 var väl Miljöpartiet med och bestämde, och från 2002 var Peter språkrör! Nu kritiserar han ju sig själv! Snacka om att skjuta sig i foten.
Men, nja, det var bara nästan så. Vi tar det där parlamentariska först.
När det skulle röstas fram en socialdemokratisk regering 1994 sade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ja till Ingvar Carlssons regering, Folkpartiet röstade nej, och alla andra lade ned sina röster. Två år senare efterträddes Ingvar av Göran Persson, och efter valet 1998 bildade han socialdemokratisk minoritetsregering efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och samarbetet fortsatte över nästa mandatperiod efter valet 2002, samma år som Peter och Maria Wetterstrand blev språkrör.
Som vissa säkert minns, så förhandlade de efter valet även med de borgerliga partierna om att bilda en regering med dem istället, tills Centerpartiet sparkade bakut.
Och apropå vad Peter sade i radio i morse, låter det så här från center-hållet idag:
Eriksson kritiserar sig själv igen
Den långsiktiga försummelsen bär politikerna ansvar för
Peter Eriksson förklarar i P1 Morgon problemen i tågtrafiken. Hade han velat vara ännu mer korrekt kunde han ju byta ut ordet politiker mot sitt eget namn eftersom han och Miljöpartiet stod bakom Socialdemokraterna under förra mandatperioden då satsningen på drift och underhåll var betydligt mindre.
Det är presschef Håkan Lind som skriver, tror jag. En invändning mot detta är att han kanske borde jämföra den egna politiken under mandatperioden, med vad för planer som de tre oppositionspartierna hade för samma mandatperiod. Likaså borde givetvis den förra mandatperiodens föreslagna borgerliga politik jämföras med den som regeringen Persson förde i överenskommelse med sina stödpartier. Hur en sådan jämförelse skulle se ut vet jag ärligt talat inte, men kan tänka mig att den blir litet mindre fördelaktig för Håkans intressen eftersom han inte gör den. Kanske blir utfallet detsamma, kanske inte.
Ska man tro Peter och Karin Svensson Smith, som skrivit debattartikeln i Aftonbladet, så har i själva verket många planerade utbyggnader av järnvägsnätet ställts in av den numera inte särskilt nya borgerliga regeringen, och ersatts av bland annat en verkningslös förbifart och skatteavdrag. Därtill tänker de på lång sikt tydligen avreglera järnvägsåkandet helt och hållet, något som redan gjorts i Storbritannien utan att leda till någonting mera än ännu mera kaos, även på sommaren.
Någonting annat är ännu mera anmärkningsvärt. Han gör förstås troligtvis rätt som bara nämner den senaste mandatperioden, den som Peter var språkrör under, även om man inte ska glömma att Miljöpartiet var stödparti till regeringen mellan 1998 och 2002 också. Och visst kan det vid en första anblick tyckas vara litet underligt av Peter att skjuta sig själv i foten på det här viset.
Men jag vill hävda att den som egentligen gjort bort sig är Håkan själv, och förstås Åsa Torstensson, som sagt något liknande. Deras bild av hur Sverige regeras verkar vara så pass förvriden att jag undrar hur de egentligen klarat av att inte bli utkastade av de andra tre borgerliga partierna. Faktum är att jag tror de själva skulle trivas rätt bra att slippa regera, och nu vill jag förklara varför.
Ur deras egen synvinkel är dessa uttalanden helt förståeliga. För en centerpartist, som idag alltså företräder ett relativt litet parti vilket ingår i regeringen, kan jag tänka mig att längtan är stor att komma undan det förfärliga regerandet, precis som när man avbröt förhandlingarna med Miljöpartiet år 2002, och därmed sade nej till chansen att genomföra alla stora järnvägssatsningar man förstås hade planerat.
Små stödpartier som Miljöpartiet under regeringen Persson har ju nämligen den enorma fördelen, att de vanligtvis får igenom samtliga delar av sin politik, till skillnad från andra små partier som Centerpartiet vilka själva ingår i regeringen.
Det är faktiskt vida känt, åtminstone i centerkretsar, att som regeringsparti har man mycket mindre inflytande över den förda politiken, än vad ett parti vilket intagit en kraftfull position som stödparti utanför regeringen har. Därmed kunde Miljöpartiet som stödparti ställa alla möjliga krav vid förhandlingarna, och få igenom alltsammans utan omsvep, medan Centerpartiet i nuvarande regeringsställning måste foga sig i ledet och förhandla med de övriga regeringspartierna om de ska få igenom någonting.
Att sitta i regering är nämligen ungefär detsamma som att sitta i opposition. Små regeringspartier har få möjligheter att göra någonting annat än att svansa efter de större. Den verkliga makten ligger hos stödpartier till en minoritetsregering.
Man skulle kunna säga att det fornstora Bondepartiet gått från Center till Japp.
Stackars Chokladpartiet! Jag ska ge ett gott råd. I förhandlingarna inför nästa mandatperiod måste ni stå på er, och ställa följande tuffa krav på de andra borgerliga partierna:
Vi ställer inte upp på någon alliansregering, om vi inte själva slipper ingå i den! Vi vill nämligen få igenom vår politik helt och hållet, en ynnest förbehållen små stödpartier.
