Kastar man om bokstäverna i Miljöpartiet de gröna kan det bli som i titeln. Det här inlägget handlar om att förhålla sig till blockpolitiken.

Borgerliga skribenter har sedan en tid tillbaka ägnat sig åt att söka efter fungerande retoriska angreppsvinklar på de rödgröna, och jag tror att opinionsläget som nästan står helt still alldeles oavsett vad de försöker med eldar på experimentlustan ytterligare. När det rödgröna samarbetet nu börjar ta form, har kritiken växlat från »ni är ju inte överens om någonting« till »usch vad ni kompromissar«.

Mycken kraft går åt till att prata om Miljöpartiet, som ju går framåt och ofta anses ligga bakom den rödgröna ledningen. Vissa menar till och med att partiet borde vara huvudmotståndaren för de borgerliga.

Ett tag handlade det mycket om att meddela att Miljöpartiet inte alls är liberalt, flera försök har gjorts att avslöja partiets »dolda« agenda, och tillsammans med Lufs Adam Cwejman försöker Alexander Bard att haffa tolkningsföreträdet på den ännu rätt ovanliga termen ekologism, associera den till fascism och massakrer och sedan smeta den på partiet. Men inget tycks hjälpa.

Därför söker man vidare. Relativt nya är tre inte helt förenliga linjer, som får samsas med den gamla idén att partiet ska avslöjas.

1. Miljöpartiet måste avslöjas som gröna oliberaler.
2. Det är egentligen Vänsterpartiet som bestämmer.
3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti.
4. Miljöpartiet samarbetar bort att det egentligen är grönt.

Vi tar dem en och en.

1. Miljöpartiet är inte alls liberala

Partiklarna måste avslöjas som sådana fundisar de egentligen är! Och jovisst, jag erkänner, det är verkligen sant att grundläggande liberala och grundläggande gröna principer inte riktigt är likadana. Det finns visserligen många likheter, paralleller och gemensamma ståndpunkter – ur min synvinkel är många grundläggande liberala värden en konsekvens av de gröna – men det finns också skillnader.

När principerna omsätts i praktiken, så leder grönt och liberalt ofta till samma eller varandra liknande ståndpunkter. Det är inte konstigare än att två så olika partier som Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna bägge erkänner värdet av att ha mat på bordet.

När liberalismen vattnas ur och blir synonym med preferentialism, alltså att det enda som har något värde i sig är att folk får som de vill, så blir alla partier mer eller mindre liberala. Med en sådan definition är Miljöpartiet ett av de mer liberala partierna. Till och med för en »grönare-än-Miljöpartiet« som mig är det här eftersträvansvärt. Tendenserna bland dem som kallar sig »gröna liberaler« är dock att späda ut liberalismen ännu mera, så att den bara handlar om låga priser. Detta tror jag inte alls är förenligt med en liberal syn på frihet.

Och givetvis är Miljöpartiet grönt! Till vilken grad kan förstås vara knivigt att avgöra nu när allt som finns är ett par block. Det här inlägget handlar inte minst om den frågan. Men innan jag kommer till den poängen vill jag ge exempel på de tre övriga linjerna.

2. Egentligen bestämmer Vänsterpartiet

Svenskans PJ Anders Linder förklarar:

Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.

Och om själva Miljöpartiet, där han även nuddar vid avslöjande-temat:

Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.

I en opinionsbit i Dagens Nyheter gör Johannes Åman gemensam sak med PJ Anders:

Eftersom Vänsterpartiet inte tvekar att använda sin vetomakt blir en röst på de rödgröna en röst mot betyg från årskurs 6.

Sökarna i Centerpartiet i sin tur, som utropat Socialdemokraterna till huvudmotståndare för att de samarbetar med Vänsterpartiet, en ganska fin liten kontradiktion, gillar förstås också att skrämmas med Lars Ohly. Partiets Johan Hedin beskriver tanken föredömligt tydligt:

Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.

I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.

Vad de inte verkar tänka på är att Vänsterpartiet blev större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet i Sifo-undersökningen. Om de anser att Vänsterpartiet har ett oproportionerligt stort inflytande i sitt block, så menar de väl också i konsekvensens namn att de här två partierna ska ha ännu mindre inflytande i sitt.

Om man sedan tar undersökningen med den rekommenderade nypan salt, så verkar de tre partierna och Folkpartiet vara ungefär i paritet med varandra. Alla fyra har definitivt samma möjligheter att ställa ultimatum till de övriga efter valet, så det pratet handlar nog mest om att utmåla Vänsterpartiet som mycket suspekt rent samarbetesmässigt. Annars går det ju inte att skrämmas med deras inflytande.

Bland de borgerliga finns egentligen tre gånger så många små veto-partier som hos de rödgröna, nämligen tre. Och vilka av dem tror ni kan komma att bilda regering över blockgränserna? I nödfall Folkpartiet, annars nog inga. Precis som Vänsterpartiet.

3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti

Jan Björklund följer istället linje tre, bland annat i sitt tal på Folkpartiets riksmöte:

När Miljöpartiet var ungt och fräscht för 20 år sedan brukade vi skämta om att Miljöpartister är som vattenmeloner; gröna utanpå men egentligen röda inuti. Numera måste man nog säga att de är som tomater; röda rakt igenom!

Dick Erixon citerar PJ Anders ledare, men ansluter sig sedan till den här linjen istället:

Ja, under valrörelsen kommer de två regeringsalternativen att stå emot varandra. Då kan inte Miljöpartiet flyta ovanpå längre. Man måste försvara samma politik som Lars Ohly och Mona Sahlin. En röst på MP är en röst på V.

Då kommer väljarna att tvingas se MP för vad de är, inte vad de låtsas att vara.

I vanlig ordning misslyckas han med logiken, och antyder i samma andetag att Miljöpartiet är både röda och inte röda. Vi ska dock ha i minnet att Dick är så perifert politiskt orienterad att han tycker Svenska Dagbladet är en vänstertidning, så det är rätt så naturligt att han läser PJ Anders ledare med ett extra par glasögon på näsan. Att jag mellan varven ändå förföljer honom här, beror på att han trots sin svikande slutledningsförmåga tycks utöva något slags inflytande på många borgare.

Moderaten Kent Persson är även han inne på två motstridiga linjer samtidigt:

I många frågor kommer MP få svänga kraftigt vänster för att hålla ihop de rödgröna. Beskrivningen som ibland ges om MP att de är gröna på utsidan med röda under skalet, likt en vattenmelon, står sig fortfarande. Något många väljare kanske borde fundera mer på.

Miljöpartiet kommer alltså att få svänga vänster och ge upp sin inställning, samtidigt som de redan är vänster. Ska vad han säger gå ihop får han nog byta vattenmelon mot något annat. Men det är svårt att komma på en frukt som är grön inuti och rodnar utanpå. Rodnaden ska jag strax komma till.

4. Miljöpartiet samarbetar bort att det är grönt

Maud Olofsson har skrivit på det här temat i Expressen. Hon snuddar även vid hotet om Vänsterpartiets tydligen oinskränkta makt, och försöker frammana bilden av en feg och kuvad Maria Wetterstrand.

Att Miljöpartiet under Maria Wetterstrands ledning har lagt sig platt för Vänsterpartiet och låtit Lars Ohly få sin vilja igenom är både anmärkningsvärt och tråkigt. Lika märkligt är att ett annars så talfört och aktivt språkrör har tigit som muren i en fråga som engagerar och berör hundratusentals människor i vårt land. Varför är du så tyst nu, Maria Wetterstrand?

Den senaste tiden har Peter Eriksson, som faktiskt också är språkrör, synts mycket mera i media. Jag vet själv inte riktigt varför, men att de fördelar arbetet mellan sig är knappast så svårt att förstå att Maud ska kunna komma undan med att spela dum.

Jag inser att debatten är svår för ett parti som vill flörta med liberaler samtidigt som regeringsalternativet bygger på vänstervärderingar. För faktum är att partiet i fråga efter fråga nu överger sina ideal till förmån för Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartiet vill nu frånta människor rätten att bestämma själva i välfärden, införa socialistiska kontrollmekanismer i friskolorna och chockhöja inkomstskatter för vanligt folk och företag. Med detta förvandlingstempo kommer Miljöpartiet de gröna inom kort att vara Miljöpartiet de röda.

Maud har tidigare tillhört dem som kritiserar det rödgröna blocket för att inte ha några överenskommelser. Nu när sådana är på gång, så är det istället fel att komma överens. Felet hon verkar se är att Miljöpartiet, som representerar kanske en femtedel av de rödgrönas sympatisörer, inte får sin vilja igenom i alla frågor.

Men Maud om någon borde väl veta att man får ge avkall på sina ideal för blockpolitikens skull? Det går nästan inte att läsa hennes debattartikel utan att tänka projektion (och höra henne läsa den med sin rejäla dialekt).

Det här är ett skenheligt spel. Det är lika sant att Centerpartiet har fått ge upp i många frågor, som det är att Miljöpartiet kommer att tvingas göra likadant. Men ökat väljarstöd och plats i regeringen kommer att leda till större inflytande än tidigare, då Miljöpartiet var stödparti. Rimligtvis också ett större inflytande än det Centerpartiet har i dagens regering.

Alliansdilemmat

I Alliansen tycks det vare en regel att mangrant och ofelbart stå bakom varje del av regeringens förda politik. Splittring är nämligen farliga saker, tänker de. Som tur är finns åtminstone några riksdagsledamöter som tycker det borde vara annorlunda.

Kan man inte säga att det nog ändå är rättvist, att också Miljöpartiet anklagas litet för att i grunden hysa exakt de åsikter som det rödgröna blocket kommer överens om? Nu när Centerpartiet fått stå ut med just detta i flera år, menar jag.

Men nej, för det har ju varit fel redan från början. Centerpartiet är inte likt de övriga borgerliga partierna. Kanske kan man säga att de försökt fylla tomrummet efter de »gamla« Moderaterna, sedan Moderaterna gett sig i kast med att framstå som de nya Socialdemokraterna.

De kallar sig gärna gröna, men politiken som genomförs hänger inte med i det pratet över huvud taget. Jag tror inte det beror på att Centerpartiet saknar färg, utan på att blockpolitiken saknar öppenhet; en viktig ingrediens i det borgerliga samarbetet är att inte öppet driva oförenliga linjer partierna emellan. Det tycker jag är sorgligt.

Vad vill hennes parti? Vill man vara snäll, kan man kalla Centerpartiet för ett ljusgrönt parti; de erkänner problemen men vill inte genomföra några genomgripande reformer, och de tycker att miljöansvaret i slutändan faller på den enskilda individen.

Men normalt räknas även tron på behovet av en förändrad livsstil in i det ljusgröna begreppet, och där sviker det för partiet. Jag klarar inte av att avgöra om den övertygelsen finns i hemlighet eller inte inom partiet, och från företrädarna i regeringen hör vi sådant som att miljöproblemen inte ska lösas genom att någon åker mindre bil. Det är litet sådär med miljöprofilen, och fokus ligger istället på typiska gammelmoderata avdrag, och en eller annan SAAB… förlåt SAS.

En öppen blockpolitik

Miljöpartiets framtoning tycks rodna av samarbetet, medan bilden av Centerpartiet får blåmärken av alla ideologiska stötar. Varför verkar det vara så?

Det är för att man inte spelar med öppna kort.

Sedan Allians för Sverige bildades för fem år sedan, så har de mindre partierna gjort vad de kunnat för att samtidigt både profilera sig tydligt från de övriga och ge intryck av att de står bakom allt regeringen tar sig för. Den borgerliga strategin har varit sådan att de mindre partierna fått ensamrätt på ett par profilfrågor vardera, medan Moderaterna tagit hand om resten. Den typen av parti­snuttifiering vill jag inte se bland de rödgröna. Det är bättre att alla partier driver var sin men hel politik, och kommer överens utifrån det. I båda blocken.

Oenighet inom blocken måste associeras till någonting annat än splittring, och sluta förpassas till retoriska utspel mellan höger och vänster. Det är inte konstigt att olika partier har olika åsikter. Inte heller är det särskilt märkligt att partier kompromissar och kommer överens för att få något gjort.

Varför måste allt detta hållas hemligt? Går det inte att göra ärligt? Blockens frontlinjer kan vara både breda och enade utan att partierna för den sakens skull måste hålla tyst om sin egentliga politik.

Så hur gröna är egentligen Miljöpartiet? Ganska mycket, men det är förstås inte lika för alla. Socialdemokraterna är mer än tre gånger större, och Vänsterpartiet något mindre. Båda partier är röda. Att det präglar överenskommelserna är inte särskilt konstigt. Samma förhållande gäller de borgerliga partierna.

Det som borde vara möjligt är att säga så här, om en överenskommelse:

Nackdelarna med att inte göra så är flera. Små partier marginaliseras och försvinner, det offentliga samtalet förskjuts längre och längre från vad som verkligen pågår, politiker förvandlas till meningslösa galjonsfigurer, riksdagsledamöterna blir röstboskap, och värst av allt är att de olika partierna i blocken förlorar sitt existensberättigande om de bara blir olika logotyper för samma politik.

Alliansen är i min mening på god väg att förvandlas till ett byråkratisk överbygge, med fyra partiapparater för en enda ideologi. Varför inte bara gå ihop till Borgerliga Samlingspartiet? Det vore ju en effektivisering om inte annat, och ni skulle slippa stirra på fyraprocent-spärren.

Jag är ändå principiellt för samarbete. Däremot tycker jag skälen för att göra alltomfattande överenskommelser redan innan valet är svaga – tänk om utfallet i valet förändrar maktbalansen, kanske till och med så att något parti trillar ur? Då blir det ju tveksamt om man har mandat att vare sig driva partiets politik eller att driva någon annan på samma områden.

Det rödgröna samarbetet är kanske nödvändigt; jag är osäker på vilka de starkaste argumenten för och emot egentligen är. I vilket fall så kommer jag att framhärda i att kalla mig grön istället för rödgrön. För mig finns ingen motsättning mellan att ha en egen ideologisk utgångspunkt och att samarbeta och kompromissa. Partilinje och blocklinje måste inte sammanfalla, lika litet som Miljöpartiets politiska hållning måste sammanfalla med min för att jag ska rösta på dem.

Det handlar om att tycka olika men komma överens, och det är ingenting att skämmas över och försöka gömma undan. Tycka olika är faktiskt tillåtet.

Nu har mitt inlägg om Per Ankersjös lilla »logiska« ridå fått inte bara ett halvt, utan ett och ett halvt svar. Det började med att jag i en rätt så cynisk tonart synade vad för tankar som kunde ligga bakom hans kommentar till ett förslag på subventioner av bra mat, samt miljöskatt på kött. Per kommenterade först själv inlägget, och i går hakade Albin Ring Broman på trenden med ett svar som faktiskt innehöll något. Jag räknar till fem punkter att kommentera i Albins inlägg.

Till att börja med rekommenderar han en tredje centerpartists försvarstal för köttet på SvD Brännpunkt. Pers linje att angripa köttskatten som enkom motiverad av Djurrättsalliansens avslöjanden om vanvård¹ är nu helt bortglömd, och istället är det enbart utsläpp av metan som påskins vara skälet. Så var det aldrig, vilket man ganska snabbt inser om man alls läser Brännpunkt-artikeln.

För det andra och tredje så skriver Albin så här.

Även miljöpartisten Kuniri skriver om ämnet på sin blogg. Där försöker han angripa mitt och Per Ankersjös resonemang i frågan, men ärligt talat tror jag att han missat lite vad poängen handlar om:
[Citat ur mitt första inlägg.]
Miljöpartiet har verkligen fått det här med valfrihet om bakfoten.

Även här kommer läsförståelse i fråga. Albin verkar både tro att jag heter Kuniri och att jag är Miljöpartiet. Att han alls fått partitillhörighet och kön rätt måste ändå bero på att han läst något av min text om bloggen, som länkas längst upp till höger. Den börjar så här.

Till att börja med så heter jag Jesper. Med ens vill jag också få sagt att jag är medlem i Miljöpartiet och Gröna Studenter, men att bloggen är fristående.

Jag lovar att snarast se över formuleringen, eftersom den verkar utsätta även rejält läskunniga människor för svåra prövningar. Så här verkar han nämligen ha uppfattat samma snutt:

Till att börja med så heter jag Kuniri. Med ens vill jag också få sagt att jag är Miljöpartiet, och att bloggen är officiellt partiorgan.

Det fjärde han gör är att svara mig som om jag inte förstod att skatter påverkar priser. Men detta var i själva verket en av utgångspunkterna för det avsnitt han citerat, på så vis att det endast är genom påverkan av priset som skatter har någon relevant effekt på valfriheten specifikt i någon köpsituation.

Det jag reagerade på var påståendet att politiker som styr genom skatter begränsar valfriheten. Vad jag mest av allt pysslade med i det som citeras av Albin var att visa hur löjligt det blir om skatter kategoriskt betraktas som begränsande av valfriheten, medan »naturligt« höga priser inte alls anses ha samma effekt. Så tycker han förstås inte alls med någon nödvändighet, men med tanke på tonfallet i Pers blogginlägg tyckte jag det var befogat skruva till det litet.

På något vis verkar sedan vad jag skrivit ha uppfattats som ett försök att argumentera för någon ytterligare ståndpunkt, eller vad menar han egentligen? Det kan säkert vara min formuleringskonst som bär skulden i sådana fall. Men inte är väl orden så illa valda att jag med dem lurar i folk att jag skulle vara Miljöpartiets talesperson i någon fråga? Nej, så kan det knappast vara.

Måhända verkar tanken att en enskild medlem i ett parti skulle kunna uttrycka helt egna åsikter en smula omtumlande för en centerpartist, åtminstone om personen i någon mån tillhör partitoppen. Sådana medlemmar finns både troligen och förhoppningsvis även inom hans eget parti. En varierad åsiktsflora inom något som helst parti är för övrigt något jag gillar, helt oavsett vilket parti det råkar vara.

För det femte så lägger han genom ett exempel fram en liten analys av valfrihet, som helt klart är relevant i sak. Albin skriver inte lika tillskruvat och tokigt som Per, och jag tänker svara i samma anda.

Det följande är vad han i grund och botten försvarar:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Och det gör han så här:

Om Handlare X sätter ett högt pris på en stek öppnar det för Handlare Y att sänka priset på en likvärdig stek. Jag kommer då välja att handla av Handlare Y istället. Om staten höjer skatten på kött i syfte att förmå mig att äta grönsaker kommer priserna på stek både hos Handlare X och Y att öka, och därmed kommer min valfrihet att minska. Svårare än så är det inte.

Tyvärr är det inte särskilt klargörande, även om jag tycker att exemplet har en viss retorisk schwung.

Till att börja med så är skatt, precis som redan nämnts, nästan enbart relevant genom påverkan på priset. Om vi hittar på att en stek kostar hundra kronor, så påverkar detta pris köparens valfrihet i samma utsträckning oavsett om hela nittionio eller bara en halv av de där kronorna kommer sig av någon skatt. Därför diskuterar jag exemplet helt och hållet i termer av pris. (Konsekvenserna av var skattekronorna tar vägen och vad de sedan används till är såvitt jag kan se inte relevanta i exemplet, till skillnad från i verkligheten.)

Betoningen av ordet välja är givetvis relevant. Den rimligaste tolkningen jag kan göra av detta är att Albin försöker antyda vilket slags valfrihet han syftar på. Men vilka faktorer det handlar om är inte helt lätt att reda ut.

Han menar givetvis inte att valfrihet är att kunna välja mellan likadana produkter. Att till exempel kunna välja mellan ett halvkilo stek och ett annat halvkilo identisk stek, det känns liksom inte riktigt som någon önskvärd valfrihet. Den påverkas heller inte av höjda priser.

Att ha flera valmöjligheter tycks däremot vara en mera möjlig tolkning. Att båda Handlarna X och Y finns att välja mellan är ett slags valfrihet. Denna valfrihet minskar dock inte genom höjda priser, givet att skatten inte höjs så till den milda grad att någondera handlare försvinner.

Frågan är dessutom hur värdefull en sådan valfrihet egentligen är. Allt annat lika så bor det ju inte någon särskilt omfattande frihet i möjligheten att välja vilket av två företag som säljer identiska stekar man ska köpa av. Kärnan i begreppet valfrihet, så som det används här, måste vara någon annan.

Kan det då handla om friheten att välja det lägsta priset? I och för sig är det vad jag hade förväntat mig till svar, men samtidigt så håller det inte. Om skatten höjs så stiger ju stekpriserna hos Handlare X och Handlare Y i lika hög grad, och eventuella prisskillnader kvarstår. Som hugad stekspekulant har man alltså fortfarande möjlighet att välja den billigare av de likvärdiga likblafforna, trots höjda skatter. Eller förstås den dyraste, om man nu är lagd åt det hållet.

Faktum är att Albins exempel så effektivt snävar av hans valfrihetsbegrepp, att bara en rimlig tolkning tycks mig vara möjlig: Valfriheten är omvänt proportionerlig med det lägsta priset. Med andra ord:

1. Om lägstapriset stiger, så minskar valfriheten.
2. Om lägstapriset sjunker, så ökar valfriheten

Valfrihet som billighet alltså. En köttskatt leder till att alla stekar kostar mera, och då stiger lägstapriset. Därmed minskar valfriheten. Detta är vad hans exempel säger, så jag tror tolkningen är riktig.

När man funderar på saken så är det en ganska krystad och (i dubbel bemärkelse) snål definition av valfrihet. I normala fall pratar man ju om valfrihet i termer av handlingsmöjligheter och potentiella konsekvenser av dessa. Men här handlar det istället om hur billig den billigaste likvärdiga steken man har möjlighet att köpa är.

Med den här analysen av valfrihet blir det även möjligt att betrakta alla former av prissänkare, till exempel olika typer av skatteavdrag, som valfrihetsförbättringar. Centerpartiets subventionslinje är alltså tydligt förenlig med detta valfrihetsbegrepp.

Men vänta nu, vad var det där första han skrev nu igen? Så här står det i Albins inlägg vilket jag hämtat citatet från.

Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Vid en första anblick ser det faktiskt ut som att här uppstår en självmotsägelse. Det är ju inte bara när man höjer priser som man försöker styra människors beteende, utan även när man sänker dem. Om man subventionerar eller sänker skatten på en vara så sänks därmed lägstapriset, och således ökar valfriheten samtidigt som den minskar. Och det går inte ihop alls.

Jag tror dock att det bara handlar om en dåligt genomförd formulering. Han menar givetvis att höjda priser begränsar valfriheten, men inte att sänkta priser har samma effekt. Någon självmotsägelse är det därför antagligen inte tal om.

Det var för övrigt av citatet ovan som jag fick idén att han menade att det var fel av politiker att styra i enlighet med vad de anser vara rätt och fel. Om han egentligen tycker så eller inte finner jag inget svar på. En sådan position är dock självupplösande, och därför inte helt relevant att diskutera.

Däremot är det relevant att ställa sig frågan om de där andra och mera gängse tolkningarna av valfrihetsbegreppet verkligen går att avfärda med ett »svårare än så är det inte«.

Om Albin menar att endast lägstapriset har någon betydelse för hur valfri en köpsituation är, så torde han även acceptera att alla likadana stekar som inte är billigast är helt irrelevanta för valfrihetens omfattning. Någon handlare X behövs därmed inte. Det skulle till och med räcka med en riktigt billig statlig likadan stek. Så tycker han troligtvis inte alls.

Därför tror jag att även analysen av valfrihetsbegreppet som han gör är felaktigt eller åtminstone otillräckligt formulerat, och att han tycker valfriheten ökar om det finns flera handlare som konkurrerar om att ha det lägsta priset och vara valfrihetsledande. Vi kan formulera detta som två hypotetiska normer:

1. Om valfriheten bör öka, så bör lägstapriserna sänkas.
2. Om valfriheten bör öka, så bör priserna jämnas ut handlarna emellan, till förmån för de lägsta.

Kanske undrar någon hur jag slöt mig till den andra normen. Med utgångspunkt i att främst lägstapriset är relevant för valfriheten, så är de handlare som inte har lägstapris irrelevanta i den mån de inte själva bidrar till att sänka lägstapriset. Den funktionen fyller konkurrensen. Alla jagar alltså lägstapris-placeringen, och eldar på varandra att gå lägre. Det är även fördelaktigt för valfriheten om de olika handlarna man kan köpa av inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket i pris, eftersom en handlare med mycket högt pris nog i de flestas ögon utgör ett mycket mindre värdefullt handlingsalternativ än ett som ligger närmare bottenpriset. Det är med andra ord både instrumentellt och direkt bra för valfriheten om alla ligger nära det lägsta priset.

Frågan jag nu ställer mig är hur huvudnormen egentligen ska formuleras. En ohämmat ökad valfrihet enligt de här normerna skulle kunna få en massa otrevliga konsekvenser. Jag föreslår därför det följande till huvudnorm.

I just köttprisfrågan räknar jag till konsekvenserna sådant som global uppvärmning, omfattande svält, sämre folkhälsa och plågsam djurhållning. Givetvis leder även höjda priser till negativa konsekvenser, om än några andra sådana, så frågan handlar främst om vilken uppsättning dåliga konsekvenser som är mest godtagbar. Min åsikt är att de jag räknat upp här väger mycket tyngre, än den jämförelsevis rätt så harmlösa valfrihetsinskränkning det innebär att tvingas välja mellan två likvärdiga stekar som blivit något dyrare än förr.

Ser vi vidare på Albins analys så missar den med råge en poäng just på den punkten. Här jämförs faktiskt bara valfriheten mellan två likadana stekar till olika lägstapris – det ena lägstapriset med skatt och det andra utan. Det finns massor av annat att köpa än stekar! Medan lägstapriset på kött förvisso ökar i och med en köttskatt, så minskar det på en rad andra varor i och med den föreslagna subventioneringen av mycket bättre mat.

Den totala valfriheten enligt lägstapris-analysen kan alltså komma att öka, men lika gärna komma att bli oförändrad. Det är givetvis så att subventioner på all mat, och för övrigt alla produkter över huvud taget skulle leda till mycket större valfrihetsvinster, då lägstapriserna skulle minska över hela brädet. Men konsekvenserna vore inte godtagbara någonstans.

Dock är jag tveksam till att dra ett sådant här obskyrt valfrihetsbegrepp alltför långt, så jag väljer att stanna här. (Är det någon mer än jag som gäspar?) Istället föreslår jag en något mera sansad definition.

Valfriheten i en valsituation beror av antalet möjliga handlingsalternativ som har bäst och varandra någorlunda lika konsekvenser, både för en själv och för andra. Valfriheten ökar alltså om »tätklungan« av ansvarsfulla val ökar till antalet, vilket vill säga sådana med fler positiva och framför allt färre negativa konsekvenser.

Till exempel så har jag ingen större valfrihet när jag ska köpa middag. En stek är ett sammantaget mycket sämre alternativ än en (gärna både Quorn- och sojafri) middag. Mina moraliskt godtagbara alternativ är kraftigt begränsade, och därmed är min valfrihet kraftigt begränsad.

Låt mig poängtera att vilka kriterier som egentligen ska avgöra vad som är ett moraliskt godtagbart handlingsalternativ helt kan lämnas åt individen att avgöra, utan att den här synen på valfrihet tar stryk.

En invändning hänger dock alltid i luften när man påstår något sådant som det här, och det är frågan vad staten egentligen har för ansvar när det kommer till enskilda individers moraliska principer. Lyfter man den invändningen så trasslar man dock in sig i självmotsägelser, eftersom människors ansvarskänsla i praktiken har stor betydelse för deras individuella valfrihet, och detta både i praktiken och i teorin, liksom både subjektivt och per definition. Förutsatt att staten har ett ansvar att ge människor valfrihet, vilket de flesta som inte istället förespråkar fascism nog instämmer i, så finns här inget problem.

Som påpekats så är det därmed givetvis bara bra att omfattningen av de negativa konsekvenser som köttindustrin har minskar. Detta instämmer jag till fullo i.

När det sedan gäller subventioner på mat vilken inte har lika omfattande skadeverkan på andra människor, djur och miljön över huvud taget som kött, så gissar jag att vi även där är överens om att fördelarna väger över, även om jag når den slutsatsen utan att använda mig av någon lägstapris-valfrihet.

När det sedan kommer till miljöskatt på kött går meningarna alltså isär. Jag kan försöksvis tänka mig att lägga fram några andra skäl till att ändå överväga en sådan.

1. Ett pragmatiskt skäl skulle kunna vara att det kommer att köpas mindre kött, varvid både köttätande och köttproduktion minskar. Därmed minskar omfattningen av köttätandets och djuruppfödningens dåliga konsekvenser.
2. Dessutom leder det till onödiga negativa konsekvenser om man inför förvisso trevliga och bra subventioner utan att kunna finansiera dem. Miljöskatt på kött kan vara del av en lösning på det problemet.
3. Köttkonsumtionen bör givetvis även bära sin egen miljökostnad. Idealt borde priset på kött vara sådant att intäkterna kan användas till att helt neutralisera alla skadeverkningar av köttindustrin. Visserligen är detta i praktiken knappast fullständigt genomförbart – några av de dåliga konsekvenserna kan inte betalas bort hur man än försöker – men därpå följer inte på något sätt att vi tvingas kasta idén på skräphögen. En partiell kompensation är avgjort bättre än ingen alls.

Kanske håller inget av dessa skäl måttet med valfriheten som huvudnorm definierad enbart i termer av lägstapris på exempelvis en stek. Men en sådan snäv och verklighetsfrånvänd valfrihetsnorm är såpass galen att jag tror rätt få människor egentligen ställer upp på den.

Medan billighet verkar vara den favoriserade formen av frihet, så pratar jag mycket hellre om valfrihet i termer av antalet för individen ansvarsfulla handlingsalternativ vilka i så hög grad som möjligt leder till det bättre för alla, och i så liten grad som möjligt leder i fördärvet för ens någon.

Kanske är detta också en av de avgörande skiljefrågorna mellan att vara »grön liberal« och att vara »liberal grön«. Jag är dock litet osäker på i vilken utsträckning jag berättigat kan kalla mig det senare – även om jag i väldigt många frågor når till något slags samsyn med uttalade liberaler, både i sakfrågor och i principiella ställningstaganden, så är de grundläggande etiska värderingar jag djupast sett utgår ifrån några andra. Man skulle kunna kalla dem gröna.

1. Läs gärna vad jag skrivit om vanvårdsdebatten: 1, 2, 3, 4, 5 och 6. ↩

Det är roligt att läsa alla borgerliga debattartiklar om Miljöpartiet, senast moderaterna Reza Khelili Dylamis och Sofia Arkelstens debattinlägg »Var är Miljöpartiets innehållsförteckning?« på Newsmill. De går nämligen alla på samma tema.

Temat är: »Avslöjad!«

Miljöpartiets politik måste avslöjas av moderater med flera för vad den egentligen består av. De verkar helt inlåsta i tanken att ett växande väljarstöd för partiet omöjligtvis kan bero på någonting annat än att människor inte förstår bättre och har blivit förda bakom ljuset.

Och givet detta är det förstås tur att väljarna har kloka och insiktsfulla moderater att förlita sig till. Hur skulle de annars kunna få reda på vad de olika partierna egentligen har för politik? Alla dessa andra partier smusslar ju vanligtvis med sina åsikter, eftersom de är förskräckligt rädda att uppfattas som alltför icke-moderata.

Det hade ju varit snällt av dem, om det nu varit så. Men det går bara inte så bra att avslöja för dem. De tycks inte riktigt förstå sig på vad det är de faktiskt avslöjar – kanske för att det inte är tillräckligt moderat?

Är det på grund av detta som de har fått för sig att ungefär var tionde frusen svensk har blivit lurad? Kanske.

Så här inleder de sin artikel.

I dag finns det ett parti som motarbetar bilen. Ett parti som vill avbryta nödvändiga vägbyggen och lägga ner försvaret. Detta parti vill införa oreglerad invandring och skrota hälften av vårt kalla lands energiproduktion. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, ta bort betyg i skolan och det arbetar för att brott inte ska leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.

Vi tar det punkt för punkt, då.

Vägbygge: De pratar förstås om Förbifart Stockholm, som de menar är »absolut nödvändig för att huvudstadens vägnät inte ska kollapsa«. Vad de ännu inte lyckats avslöja är att det inte går att bygga bort trängsel. Inte heller att klimatmålen kräver minskad bilism enligt alla utom den borgerliga regeringen. Därför är det bättre att satsa allt på kollektivtrafik, istället för bara en liten del. Avlöja det också, är ni snälla!

Försvar: Vill Miljöpartiet omedelbart lägga ned försvaret? Nja. Men det är nog ett rätt så utbrett långsiktigt mål att inte behöva något militärt försvar. Jag är själv helt övertygad om att det militära försvaret går att ersätta med något mycket bättre.

Invandring: Oreglerad invandring är det få människor som förordar, men väl en mindre begränsad. Kanske till och med helt fri! Vad de inte lyckats avslöja ännu är att en fungerande fri eller mindre begränsad invandring förstås också den måste vara reglerad. Invandring utan reglering skulle däremot kräva att alla relevanta lagtexter, gränskontroller och tullverk omedelbart togs bort så att ingen hade någon koll och inga regler fanns.

Eller är det uppgörelser om arbetskraftsinvandring mellan Miljöpartiet och regeringen som de har avslöjat?

Dessutom finns flyktingpolitiken. Jag ser fram emot den dag då någon över huvud taget avslöjar alliansens (och de tidigare sosseregeringarnas) flyktingpolitik, och därmed vilket överflödigt parti Sverigedemokraterna egentligen är.

Energiproduktion: Att skrota flera kraftverk som idag står för någonting i stil med halva energiproduktionen anses utmärkt, väl avslöjat! Men den där lilla detaljen att konsumtionen av energi också ska minskas med minst lika mycket kom bort någonstans.

Monsterhöjning av bensinskatt! Detta borde helt klart utgöra slagord även för allianspartierna. Särskilt som de menar att det inte alls är vägar som förorenar, utan bränslen. Avslöja även detta!

Betyg: Givetvis ska de inte bara avskaffas, utan ersättas av bättre saker. En skolpolitik som enbart går ut på att minska (eller för den delen öka) antalet betyg är knappast värd att kallas politik, utan torde snarare klassas som byråkrati. Detta bör de båda författarna genast ge sig i kast med att avslöja!

Straff: När det till sist gäller brott och straff, så har jag ett inlägg på gång angående just den frågan, eller närmare bestämt straff, hämnd och vård. I och med detta får jag dessutom anledning att mera noggrant titta på partiets inställning. Trevligt.

Tills vidare nöjer jag mig dock med påpekandet att straff är en typ av påföljd, och att ingen anser brott utan påföljd vara eftersträvansvärt hur som helst. Inte heller menar väl Miljöpartiet att långsiktiga och principiellt grundade mål ska omsättas i praktiken redan i morgon, helt utan hänsyn till verkligheten?

Nej, så är det verkligen inte. Varför har de fått för sig det? Kanske kan det vara att verkligheten och konsekvenserna vanligtvis anses helt irrelevanta när man tillämpar nyliberala principer. Kanske, jag är ju optimist, så kommer snart ett avslöjande om att man kan tänka annorlunda på den punkten.

Resten av inlägget tillför inte mycket utöver detta. Därför väljer jag att i övrigt bara kommentera ett stycke till.

En klar majoritet håller inte med MP i dessa avgörande frågor. Ändå har MP starkt stöd i attitydundersökningar. Förklaringen kan vara att människor är engagerade i miljöfrågor – och det tycker vi är rätt och bra. Men det räcker inte med ett bra namn. En bra miljöpolitiker måste leverera också. Tack vare arbetslinjen och att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna har vi utrymme att långsiktigt satsa på miljön. Vi använder skattesystemet och gör det mer lönsamt att arbeta och dyrare att smutsa ned, enligt principen om att förorenaren betalar. Det är mest effektivt och ger mest miljö för pengarna.¹

Sofia och Reza avslöjar för det första att Miljöpartiet nog inte kommer få någon egen majoritet! Politisk analys när den är som bäst.

Leverera gör man därutöver bäst i regeringsställning. Långsiktiga miljösatsningar är givetvis positivt, men det finns också mera akuta förhållanden att ta hand om. Att lyckas med båda, istället för knappt ens något utav endast det ena, kan tyckas vara själva definitionen av att leverera i miljöfrågor.

Så vad har de båda moderaterna lyckats avslöja för framtida satsningar på miljön?

Jo, grön skatteväxling.

Jag undrar var de fick den idén ifrån.

Nåväl. Med det ovanstående taget i akt, så går det att enkelt formulera om deras inledningsanförande till ett verkligt avslöjande.

I dag finns det bara ett parti som motarbetar bensinbilen. Ett parti som vill avbryta oskäliga vägbyggen och ersätta det militära försvaret. Detta parti vill tillåta invandring och göra hälften av vårt kalla lands energikonsumtion onödig. Det vill monsterhöja skatten på både bensin och diesel, siktar mot en betygsfri skola och det strävar efter att brott inte ska behöva leda till fängelsestraff. Det handlar om Miljöpartiet.²

Det hade förstås varit jättebra om Miljöpartiets politik avslöjats riktigt ordentligt. Tyvärr (och förstås) så går Sofia och Reza sitt eget partis intressen istället för att avslöja den på riktigt.

Jag och många med mig vill nå ut med vad grön politik faktiskt är och kan vara. All hjälp är välkommen. Avslöja litet mera, tack!

1. Tanken att miljö är någonting man köper, som på en marknad, är intimt förknippad med den implicerade ekonomiska miljörelativismen, där ekonomiska värde tas för absoluta medan naturen betraktas som relativ. Givetvis är det tvärtom; det blir till exempel inte mera fisk i haven bara för vi har råd att köpa mera fisk. ↩
2. Kanske är jag lite för optimistisk i min omformulering; Miljöpartiet är inte alltid lika grönt som jag önskar. ↩

Detta är något av det mest förvirrade jag läst. Adam Cwejman för Liberala Ungdomsförbundet och Alexander Bard för den folkpartistiska tänktanken Liberati har försökt sig på filosofi. I Expressen publiceras deras artikel nedkortad, och i sin helhet hos Adam liksom Liberati. Det handlar om ett frontalangrepp på ekologismen. Artikeln är klassiskt Bardsk – halmgubbar, guilt by association och självmotsägelser i en språkdräkt som närmast för tankarna till nordamerikanska parodier på vänsteraktivister med megafon.

Nu har jag haft ett öga på Adam ett tag, eftersom jag tilltalats av hans vanligtvis resonerande debattstil. Den här artikeln sticker ut från hans vanliga repertoar, och jag måste till hans försvar fråga mig om han verkligen förstår sig på texten han satt sitt namn under. Känner han till att Alexander menar att människor inte har någon fri vilja?

Men nog recenserat. För tillfället sitter jag överbelamrad med kurslitteratur, så jag kommenterar texten endast i den omfattning som jag har tid med.

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism – senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar – då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Att över huvud taget öppna en artikel om politik genom att markera att man angriper en Hollywoodfilm…

Men nåväl. Ekologism, till att börja med, är ingen uniform politisk inriktning. Däremot är det ett ännu rätt så ovanligt ord! Detta för med sig en retorisk fördel, på så sätt att författarna får ett visst tolkningsföreträde framför läsaren. Att på samma sätt angripa socialismen, liberalismen eller konservatismen skulle bli svårare, eftersom de flesta förstår att det egentligen döljer sig flera olika inriktningar bakom varje samlingsbegrepp.

Den innebörd författarna själva lägger i ordet ekologism är dock en annan än den som vanligtvis förekommer. Detta kommer sig troligen av Alexanders litet egna syn på vad filosofi är för något – allting utom hans egna filosofiska teorier är föråldrat flum.

Vad betyder »metafysik«? Det är en filosofisk inriktning där man försöker komma underfund med hur verkligheten i grunden är beskaffad. Brett accepterade metafysiska antaganden är att den fysiska världen existerar, att människor är kännande varelser och att Gud finns eller inte finns. Att alla människor ska ha samma rättigheter förutsätter också vissa metafysiska antaganden.

Att en ideologi antar »metafysiska dimensioner« vill jag därför hävda är någonting bra. Diskussioner bör föras även på den nivån. Liberalismen är i stort sett omöjlig utan ett antal metafysiska antaganden, däribland antagandet att en viss handling kan vara moraliskt¹ riktig medan en annan är moraliskt fel. Varför annars förespråka en viss politik? Jag antar att det inte är metafysiken i sig de kallar för religiös extremism, utan alla trosföreställningar om hur världen är utformad, som inte är deras egna. Återigen betvivlar jag att Adam verkligen förstår vad Alexander menar. Troligtvis hyser de metafysiska övertygelser som strider emot varandras, och då är Adam en religiös extremist.

En annan religiös extremist är troligtvis Arne Næss, som ofta nämns som förebild för ekologister. Till skillnad från Alexander, som menar att god filosofi är bara den filosofi som inte har med verkligheten att göra, så menade Arne det omvända. För Alexander känns det troligtvis väldigt irriterande att en hel politisk rörelse inspireras av en filosof som reste sig ur fåtöljen och gick ut i verkligheten.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet.

En sådan tur då att ingen liberal, sjuk som frisk, någonsin brukat våld under politiska förevändningar.

Om Adam och Alexander nu menar allvar med att detta är relevant, kan det inte tolkas som någonting annat än en anklagelse mot Miljöpartiet och gröna i allmänhet. De hävdar att vi tycker massaker är ett bra och värdefullt politiskt instrument. Skulle det vara så att de menar allvar, finns anmälningsplikten för den som är psykiskt sjuk att hänvisa dem till, eftersom en sådan uppfattning tycks farligt nära det psykotiskt paranoida.

Men antagligen är det bara ett försök att smutskasta, och har ingenting med saken att göra.

Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Här introduceras ytterligare ett begrepp i texten, ekofascism. Ordet antyder att det handlar om en korsning av ekologism och fascism, till exempel miljömedveten nazism om nu någon sådan finns. Oftast används det dock för att beteckna övertygelsen att det till exempel kan vara moraliskt rätt att tortera eller döda en människa för att öka lyckan hos några djur eller rädda en skog, om jag får uttrycka mig något kategoriskt.

Arne ägnade det här en del uppmärksamhet, eftersom hans övertygelse ofta misstogs för att likna land ethics, en moralisk princip vilken menar att en handling är moraliskt rätt om och endast om, och i kraft av att, den maximerar naturens integritet, stabilitet och skönhet. En sådan moral medför att det blir rätt att exempelvis tortera spädbarn om det leder till de fördelar för naturen som nämnts. Den bland liberaler fritt härjande utilitarismen har liknande problem.

En sådan »eko-etik« kan utan vidare kallas ekofascistisk i den bemärkelse ordet vanligtvis har. Dock skiljer sig detta radikalt från vad grön ideologi i grunden går ut på, och det är ungefär lika ovanligt med sådana resonemang hos ekologister som hos liberaler. Jag själv, liksom Arne och många andra, anser exempelvis att strävan efter det egna självförverkligandet är en god huvudnorm, samt att man förhindrar sitt eget självförverkligande genom att förhindra andras. På detta följer logiskt att man ska sträva efter att minimera den skada som man åsamkar andra. I slutändan är detta snarast motsatsen till vad ekofascism är, i båda bemärkelserna av ordet.

På frågan om huruvida ekofascism är inbyggd i ekologismen som en logisk konsekvens, är svaret ett blankt nej.

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

»Effektivitet« är ett mått på förhållandet mellan medel och uppnådda mål. Ju mindre arbete man behöver genomföra för att uppnå ett visst mål, desto effektivare är arbetet. Vad »effektivitet« däremot inte säger någonting om är vilka mål som ska uppnås.

Alexander och Adam påstår i det här stycket att miljörörelsens mål är att separera lägre stående raser från högre, och att värna nationella intressen framför andra länders. De har förstås helt rätt i att det saknas både förnuftiga och vetenskapliga skäl att något sådant skulle vara bra.

Däremot har de fel i att detta är vad vi eftersträvar. Alla metoder som kan användas för att uppnå vissa mål är givetvis inte effektiva. Att av detta dra slutsatsen att målen måste vara någonting annat är ganska dumt. Enligt samma slutledning kan jag hävda att Alexander och Adam, som skrivit en artikel med målet att vinna politisk framgång, i själva verket är ute efter att förlöjliga sig själva.

Vad de misslyckas med att förstå, tror jag ett förskolebarn förstår utan vidare: Om en person som har som mål att alla ska må bra, och tror att alla mår bra om man tvingar dem att äta hamburgare, så har personen därför inte som mål att alla ska må dåligt. Trots att man kan må dåligt av att äta hamburgare. Är det resonemanget verkligen för svårt att förstå för dem?

Formaliserat ser deras argument ut så här:

1. S vill uppnå målet M.
2. S tror att metoden I leder till målet M.
3. Metoden I leder inte till målet M utan till målet M*.
4. Alltså vill S inte uppnå målet M, utan M*.

Förutom självmotsägelsen mellan första premissen och slutsatsen, har de dessutom rakt av fel i att svensk köttmärkning skulle leda till rasistisk segregering, eller att orsaken skulle vara värnandet av några nationella värden. Men med tanke på hur pass insatta de egentligen verkar vara i vad gröna vanligtvis står för, är det ju åtminstone perifert möjligt att de missat kritiken av också det svenska djurskyddet. Frågan är i så fall om Alexander, som stolt kallar sig fåtöljfilosof, inte borde tänka ett varv till och ta en titt på vad han faktiskt pratar om.

Det kan också nämnas, även om det inte är helt relevant i sammanhanget, att känslor faktiskt tycks existera på riktigt. Alexander hävdar dock, om jag inte förstått honom fel, att ett sådant antagande är religiös extremism, eftersom det är ett metafysiskt antagande att några organismer har känslor.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna – som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Tanken bakom att ha känslor för sin omgivning, är att man mår bättre då. Ordet »hemtrevligt« betyder något liknande.

Om man funderar litet på var gränsen mellan en själv och andra egentligen går, kommer man snart underfund med att andra människor, djur och miljön man lever i påverkar hur man mår. Det gör till exempel ont att slå sig eller bli dumpad. Vi är inte enbart isolerade individer utan hänger samman med varandra (vilket Alexander faktiskt också hävdar). Att inte ta i beaktande att man påverkas känslomässigt av sin omgivning när man resonerar politiskt är bara korkat.

Detta är någonting helt väsensskilt från konservativt miljötänkande, som i grund och botten är principen att det är omöjligt för en människa att veta hur naturen och samhället ska se ut, eftersom det är självorganiserande enligt någon gudomlig eller naturlig princip. Samhället organiseras bäst så som det såg ut igår, eftersom naturen eller Gud ledde oss dit. Grönt och konservativt är i grunden olika saker.

Att staten måste reglera juridiskt istället för ekonomiskt är ingenting som förutsätts. Förbud och påbud är oftast sämre lösningar, men ibland är de nödvändiga. Vi försöker till exempel inte förhindra mord genom en mordskatt, utan genom att göra det straffbart att döda någon. Givetvis är det något dåligt både att döda andra och att begränsa människors frihet genom att låsa in dem i fängelser. Frågan är vilket som är värst! Jag vill hävda att en ekonomisk reglering av mord vore värre än att som idag använda straff, trots att mordskatten stämmer bättre överens med det antistatliga argument som Adam och Alexander för fram.

Mjuka och frihetliga metoder är bättre, men om de inte är tillräckliga så måste mera effektiva metoder användas istället. Detta innebär inte att värdekonflikten försvinner, vilket författarna tycks hävda.

Till sist undrar jag vilka miljöpartister som förespråkar ettbarnspolitik, liksom hur det kommer sig att Adam och Alexander kallar partiprogrammet för aggressivt. Skar de sig på pappret?

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Ekologismen ser inte människan som ond. Inte heller teknologisk utveckling är något ont. Fog för sådana påståenden får man leta efter. Argumentet mot en religiös tanke om ett heligt och naturligt tillstånd kan eventuellt riktas mot den konservativa förvaltarskapstanken. Men i det här sammanhanget är det helt irrelevant. Är författarna så ideologiskt blinda att de inte förstår att de i själva verket angriper högern, och inte gröna?

Vidare är det givetvis så att ekonomisk tillväxt ger utrymme för goda ting i ett samhälle utformat på ett sådant sätt att ekonomin fördelar resurserna. Grön tillväxtkritik handlar om att bli av med de dåliga konsekvenser som ekonomisk tillväxt har i samhället som det faktiskt ser ut, inte om att bli av med de som är goda. Man kan faktiskt förändra samhället till det bättre.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att inte förstöra naturen och ekosystemen, och att minska spädbarnsdödligheten. Båda är eftersträvansvärda! Eftersom författarna sedan frågar sig om ekologister över huvud taget tycker fattigdomsbekämpning är bra, föreslår jag att de läser Miljöpartiets aggressiva partiprogram en gång till. Den här gången med läskunnighet.

Sedan fortsätter de så här:

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Skatter är positiva incitament! Detta är inget mindre än en liberalismens revolution! Jag kan knappt bärga mig tills Adam förespråkar skatter på allt som ska uppmuntras i samhället. Liberala ungdomsförbundet kommer strax alltså att börja propagera för skatt på snällhet, skatt på skolgång, skatt på sjukvård, på att äta, på att vara glad och på att vara liberal. För att uppmuntra människor att göra det som är gott, ska vi beskatta det!

Skämt åsido så är frihet och demokrati bra. Innovation och positiva incitament är också bra, under förutsättning att de används till något bra. Positiva incitament att ha ihjäl spädbarn är till exempel inte bra. Sol- och vindkraft är utmärkt. Kärnkraften är däremot mera diskutabel, och det finns seriösa argument både för och emot. Förutom riskerna som är förenade med drift och slutförvaring, finns också frågan om hur stabil kärnkraften egentligen är, liksom om den alls är lönsam. Ska vi verkligen slänga miljardbelopp på en olönsam industri på det viset?

För mig är både för- och motargument värda att överväga. I kärnfrågan är jag kluven. I detta är jag inte ensam.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk – som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet – moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Om Adam och Alexander saknar rationella lösningar i dagens miljöpolitik, föreslår jag att de tar en titt på regeringspartierna istället för ett som sitter i opposition. Den miljöpolitik de i huvudsak angriper är konservativ, hävdar de i alla fall själva. Hur det kommer sig att de missat att Miljöpartiet inte är ett konservativt parti, till skillnad från flera av dem i regeringskoalitionen, det vet jag inte riktigt.

Att angripa Miljöpartiets miljöpolitik, med utgångspunkt i en blandning av regeringens politik, en Hollywoodfilm, en skolmassaker i Finland och påhittat flum i allmänhet, det är ganska korkat.

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Detta sista stycke i artikeln är det enda som har någon som helst verklighetsförankring. Därför är det först här som jag egentligen kan svara i sak, istället för att bara rätta till felaktigheter och missuppfattningar.

Att ingenting har ett egenvärde utanför människan kan tolkas på två sätt. Antingen menar de att bara människan har en idé om begreppet »egenvärde«, vilket kan vara riktigt. Det är dock ett mycket harmlöst påstående som inte får några konsekvenser.

Den andra tolkningen är att ingenting utom människan har ett egenvärde. Detta skulle till exempel innebära att ekonomisk tillväxt inte har något egenvärde. Där är vi överens! Däremot är det en rätt så radikal uppfattning att enbart människor har egenvärde. De allra flesta instämmer nog i att även hundar har ett värde utöver att de gör att människor mår bra. De har ett värde för sin egen skull, kan man säga.

Adam och Alexander menar att miljön måste värnas BARA därför att den är bra för människor. Det enda som är värdefullt är människor. Djur och natur är helt värdelöst i alla andra sammanhang, och om det gjorde människor lyckliga skulle det vara helt okej att plåga djur och måla alla växter orange.

Antagandet att bara människan och ingenting annat har ett egenvärde är mycket suspekt, rent rationellt. Vad skiljer människan från allt annat på ett sådant sätt? De enda förklaringar som hittills givits är religiösa. Att bergsäkert hävda en sådan distinktion är ett slags religiös fanatism.

Både vetenskap och förnuft är viktiga saker. Tyvärr talar de emot vad författarna själva propagerar för. Sättet de argumenterar på är förnuftsvidrigt och osakligt. Att hävda människans egenvärde som unikt är ovetenskapligt – vetenskapen är först och sist bara beskrivande, och några vetenskapliga belägg för att någonting alls har ett egenvärde finns inte. Vetenskapen ger oss inte några värden att kämpa för politiskt, utan beskriver hur världen fungerar. Värden måste vi själva finna, och där spelar förnuftet en stor roll, men också känslor. Människor har upplevelser både av känslor och av rationell insikt, men bara om man helt struntar i vad känslor egentligen säger till oss kan man komma till samma slutsatser som författarna.

Frågan blir alltså: Vad är den politik värd, som bortser ifrån att människor känner?

Och apropå rationalitet, med det i åtanke att ekologister anklagats för att mena att människan i sig är ond, vad betyder egentligen slutklämmen?

Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Kanske är det lite väl högt till tak i Folkpartiet. Ekoliberalismen tycks inte vara särskilt mycket mera än gamla religiösa föreställningar om människans särställning i naturen, fast omsluten av nya oförnuftiga feltänk. Halva artikeln går ju ut på att angripa den egna ståndpunkten!

Men kanske måste vi ha överseende. De är ju trots allt miljöpolitikens nybörjare.

1. Alexander menar förvisso att moral och etik är två olika saker, men jag använder orden synonymt i det här inlägget, med den innebörd som normalt läggs i dem. ↩

Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.