I går publicerade The Guardian en artikel skriven av Lisa Hymas, som tar ett intressant och någon smula personligt grepp om överbefolkningsfrågan. Här kommer jag översätta valda delar, men ni som känner er hemma i engelskan rekommenderas förstås att läsa artikeln i sin helhet. Den finns här:

Lisa förklarar alltså att hon valt att inte skaffa barn, och av vilken anledning: miljön.

Befolkningstillväxten brukar skyllas på andra folk: afrikaner och asiater som skaffar "fler barn än de kan försörja", invandrare i vårt land med sina "stora familjer" eller till och med på ensamstående mammor i "innerstan".

Men egentligen handlar befolkningsproblemet helt och hållet om mig: vita, amerikanska medelklass-mig. Rikta kritiken hitåt!

I all välmening har människor berättat för mig, att jag är "precis rätt person att skaffa barn". Au contraire. Jag är helt fel person att skaffa barn.

Befolkning handlar inte bara om att räkna huvuden. Människans miljöpåverkan bestäms inte enbart av hur många vi är, utan av hur mycket prylar vi använder och hur mycket plats vi tar. Och som ekonomiskt trygg amerikan förbrukar jag många prylar och tar mycket plats.

Mitt klimatavtryck är över 200 gånger större än en genomsnittlig etiopiers, över 12 gånger större än en genomsnittlig indiers och dubbelt så stort som en genomsnittlig britts. [Snittsvensken har ett något mindre avtryck än snittbritten, men betydligt större än snittindiern.]

När en fattig kvinna i Uganda skaffar ett barn till – alltför ofta för att hon saknar tillgång till hjälp med familjeplanering, ekonomiska möjligheter eller självbestämmande – så kan det visserligen innebära att hon dämpar sin familjs utsikter att resa sig ur fattigdom, eller möjligheterna för den grupp hon tillhör att bistå alla med rent vatten och säker mat, men hon belastar verkligen inte den globala miljön till någon större grad.

När däremot någon som jag skaffar barn – se upp, världen! Utrustning, pryttlar, krimskrams, större hus, större bil, olja från Mellanöstern, kol från Colombia, Coltan från Kongo, jordartsmetaller från Kina, bomull impregnerat med bekämpningsmedel från Egypten, genetiskt modifierad soja från Brasilien. Sedan får mitt barn sina egna barn, och så vidare. Utan att ens försöka sörplar vi amerikaner i oss resurser från varje hörn av världen, för att därefter spotta ut 99 procent igen, i form av föroreningar.

Det bästa jag kan göra för miljön är, med mycket god marginal, att inte sätta några "mini-mig" till världen. En statistisk studie genomförd år 2009 vid Orego State University fann, att om man sätter ett barn mindre till världen så medför det en minskad klimatpåverkan som är nästan 20 gånger större, än om man lever kolsnålt hela sitt liv, genom att bland annat att köra bränslesnåla bilar, återvinna och använda energibesparande apparater och lågenergilampor.

Och därför, av både miljöskäl och personliga skäl, har jag bestämt att inte skaffa barn. Jag kallar mig en GINK: green inclinations, no kids. [Ungefär "Grönt funtad, inga barn".]

Frågan om sådan här "grön barnlöshet" är intressant ur ovanligt många moralfilosofiska aspekter. Det finns nästan ingenstans att börja.

Så jag frågar något annat. Blir du provocerad? Varför eller inte?

Uppdatering: MiljöAktuellt har också fått syn på artikeln. Deras översättning gör mig litet självgod och mallig, trots att jag inte kan egentligen. I synnerhet gäller det hur de omformulerar "completely skip childbearing" till "helt avstå från att föda barn". Tidningen lyckas alltså lägga de åsikter i hennes mun, som hon uttryckligen vänder sig emot. Här är ett annat stycke av Lisas text:

Acceptansen är dock inte särskilt stor när det gäller att använda preventivmedel för att helt skippa att skaffa barn. Vid någon punkt i livet förväntas du växa upp, stadga dig, sluta äta piller och producera några barn. Avviker du från den planen får du konstiga blickar och pinsamma samtal med familjemedlemmar, vänner, kollegor och fullständiga främlingar.

Samt bli översatt till svenska som om du vore din egen meningsmotståndare, förstås.

Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millenium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.

Länge har jag velat utveckla min syn på »tillväxt«, men det får lov att dröja litet till, för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig ännu.

En annan sak jag länge velat göra, det är att lägga fram hur jag menar att offentlig debatt bör föras, och framför allt vilka krav man kan ställa på politiker och andra som deltar. Trots att jag faktiskt vet hur jag ska formulera detta, så får också det lov att dröja litet.

Men jag snuddar litet vid ämnena när jag läser det svar av Lydiah Wålsten vid Timbro, som Staffan Laestadius fått på sin debattartikel »Hjulen snurrar på fel sätt«.

Staffan skrev bland annat det följande:

Mellan tummen och pekfingret orsakar varje procentenhets ökning av BNP en ökning av CO2-utsläppen med 500000 ton.

Den som menar allvar med ambitionerna att få stopp på CO2-utläppen – mänsklighetens största utmaning – kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär. Den enda tillväxt vi bör glädja oss åt är den som innebär en gigantisk strukturomvandling bort från CO2-genererande aktiviteter till förmån för gröna klimatvänliga sådana.

Den som föreställer sig att vi behöver öka farten för att skapa resurser för klimatarbetet har missuppfattat läget: det är sättet hjulen snurrar på som är problemet.

Nu kikar vi på Lydiahs svar, som börjar så här:

Tillväxt har alltid varit en källa till civilisationskritik. Staffan Laestadius skriver på Brännpunkt 1/3 att koldioxidutsläppen är akuta och att politiken måste ställa om samhället. Grundantagandet är svagt, av två skäl.

För det första är tillväxt en förutsättning för god miljö. Som FN har konstaterat är den bästa utvecklingen för världen om vi får en riktigt snabb tillväxt i hela världen. Idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde. En snabb tillväxtökning gör även att familjebilden stabiliseras, vilket vore bra inte minst i Afghanistan och Kongo.

Grundantagandet, alltså att mängden koldioxidutsläpp som släpps ut är akut, och att politiken måste ställa om samhället, är alltså fel.

Det första skälet är att tillväxt är en förutsättning för god miljö. Detta påstående är logiskt ekvivalent med att endast om vi har tillväxt, så kan miljön vara god. Därmed gäller också ett omvänt påstående att om miljön kan vara god, så har vi tillväxt.

Vi kan sålunda falsifiera påståendet genom att undersöka huruvida miljön kan vara god utan tillväxt. För att göra detta krävs en definition av vad tillväxt är för något. Enligt Nationalencyklopedin finns flera betydelser:

1. tillväxt, ökning av individers, organs eller cellers volym, vikt, storlek eller antal orsakad av ökning av cellantal, cellvolym och extracellulärt material.
2. tillväxt, hos populationer ökning av individantalet inom ett definierat område.
3. tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP).
4. stå på tillväxt, ännu inte användas i full utsträckning

Under rubriken »Tvillingar med komplikation« finner vi även berättat hur någon i späda år opererade bort en tillväxt på baksidan av sitt ena knä som kunde ha blivit personens tvilling om det hade fallit sig annorlunda.

Men jag gissar att det är ekonomisk tillväxt, alltså BNP-tillväxt, som åsyftas. Vi borde nu kunna falsifiera Lydiahs påstående, alltså att om miljön kan vara god så har vi tillväxt. Så här gör jag det: Innan vare sig nationer eller ekonomier fanns, så var miljön många gånger god, och många andra gånger kunde den vara det.

Hennes påstående är alltså falskt.

Var detta inte litet väl enkelt att säga emot? Jag blir nästan misstänksam nu. Menar hon verkligen just ekonomisk tillväxt? Inte är det väl ändå tillväxter på knäet hon tänker på?

För det andra är tillväxten resultatet av vad människor tänker. Även om tillväxt i den politiska debatten ofta beskrivs i termer av procentsatser och BNP, är det kreativitet som skapar tillväxt, vår vilja att förbättra våra liv. Därför är tillväxten stor i de länder som just blivit fria från kommunismens bojor, som Baltikum på 90-talet och nu Kina och Indien med en årlig tillväxt kring tio procent.

Det var det inte! Istället är det tillväxt av kreativitet och tankar som hon propagerar för. Uppenbarligen tänks och kreeras det särskilt mycket i Kina och Indien för tillfället, alltså ett par av de länder där världens mest förorenade och därför också mest tillväxt-befriade städer ligger.

Närmare bestämt ökar antalet tänkta tankar och kreationer med tio procent per år i Kina och Indien. Anledningen är att både Kina och Indien alldeles nyligen slutade vara kommunistiska.

…

Efter att ha stipulerat denna nya och fräscha definition av tillväxt, fortsätter hon sitt lilla kreativa textstycke så här:

Det är vår önskan om mer tid, tillsammans med familj och vänner, och ytterst på vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss som driver tillväxten. Det är därför tvättmaskinen är revolutionerande – föräldrar får mer tid för sagor med barnen. Om man vill bromsa tillväxten i ett land med politik är det att artificiellt hindra kreativiteten i ett samhälle så att det blir sämre än vad det kan bli.

Varje år tänker och kreerar vi mera än föregående år, dels därför att vi är rädda för döden, och dels därför att vi vill vara mera tillsammans med familj och vänner. Så skriver hon. Sedan lägger hon till att om vi politiskt hindrar människor från att vara mer och mer kreativa, så hindrar vi människor från att vara kreativa. Duh!

Egentligen är alltsammans förstås jättebra. Lydiah och Timbro har alltså äntligen förstått: Ekonomisk tillväxt ger inte god miljö! Vi behöver arbetstidsförkortning, inte BNP-förstoring!

Fast sedan blir resonemanget knepigt. Vad som istället för ökad BNP tydligen är det enda som kan ge potentiellt god miljö, det är att varje person bidrar med en alltjämt ökande mängd tankar och kreativitet per år. För att rädda miljön måste vi helt enkelt tänka fler och fler tankar varje år, och vi måste helt enkelt bli mer och mer kreativa.

Hennes storstilade avslutning lyder:

Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Vem kan vara emot det som måste göras?

Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad. Och det är just individers skapandekraft världen behöver för att uppnå en bättre miljö.

Alltså: Om vi ska få en god miljö, så måste vi öka tillväxten. Inte tillväxten av BNP, för den saknar betydelse, utan vad vi måste öka är tillväxten av tankar och kreativitet. Om det ska kunna ske, så är det förbjudet att säga att vi måste göra något. Låter det särskilt tänkvärt?

Nej. Det tycks mera sannolikt att hon trasslade in sig i sin skrivmaskin och skrev fel, än att det här skulle stämma överens med vare sig verkligheten eller hennes egna syften. (Jag hoppas hon inte gjorde sig illa.)

Givetvis är det BNP hon tänker på. Så här: BNP-tillväxten måste öka, eftersom högre och ännu högre BNP är det enda som ens kan komma i närheten av att eventuellt låta god miljö finnas kvar. Detta har vi ju numera lärt oss av att titta på världens mest förorenade städer! De har nämligen mycket hög tillväxt. Andra städer med mycket lägre tillväxt, de är däremot mycket mindre förorenade.

Och det förstår väl vem som helst, att om något är mycket förorenat, då finns det många fler möjligheter att städa upp! I helt ren miljö däremot, där har man ju inte en enda liten chans att göra något bra för miljön. Det går liksom inte!

Så långt tycks ju allt följa helt vanliga och elementärt logiska mönster. Men när man sedan ser till debattartikelns helhet, så blir det med ens uppenbart att Lydiah faktiskt hör hemma i den högre logiska skolan!

Allt detta är nämligen ett argument emot att mängden koldioxidutsläpp är akut. Problemet med global uppvärmning är alltså inget problem, bara vi kommer ihåg att vi måste göra så här:

1. Vi måste tänka tio procent fler tankar varje år.
2. Vi måste vara tio procent mer kreativa varje år.
3. Vi måste bo i världens mest förorenade städer.
4. Vi måste sluta säga måste till varandra.

Då blir BNP stor. Det där sista är extra viktigt. Om vi ska uppnå den bästa miljö som alls kan uppnås, med andra ord en sådan där potentiellt god miljö som inte är oförbätterligt bra redan, så får vi absolut aldrig någonsin – under några som helst omständigheter – säga att vi måste göra något.

Jätteviktigt!

Det här är så logiskt att det inte ens går att förstå. Själv blir jag till exempel förskräckt och vill komma med förmaningar. Lydiah skriver ju faktiskt massor om vad vi måste göra.

Det är ju nästan som om hon inte vill ha någon bra miljö!

Varför, Lydiah, måste du jämt förstöra? Gå och ställ dig på tillväxt!

Bara till den 21 februari har ni chansen att se dokumentären Oceanernas död på SVTPlay. Bland annat berättar den något om Census of Marine Life, ett vetenskapligt projekt i syfte att kartlägga så mycket som möjligt av livet i haven.

Redan 2006 rapporterades att forskarna inom ramen för projektet återfunnit en »jurassic shrimp«, en räka från jura-perioden för 150–200 miljoner år sedan, som vi tidigare trodde varit utdöd sedan femtio miljoner år tillbaka. En snabb titt på projektets hemsida ger nog inte mer än bara ett par enstaka hum om arbetets sanslösa omfattning.

During their 10 years of discovery, Census scientists discovered new species, habitats, and connections and unlocked many of the ocean’s long-held secrets. They found and formally described more than1, 200 new marine species, with another 5,000 or more in the pipeline awaiting formal description. They discovered areas in the ocean where animals congregate, from white shark cafés in the open ocean to an evening rush hour in the Mid-Atlantic Ridge to a shoal of fish the size of Manhattan off the coast of New Jersey, USA. They unearthed a rare biosphere in the microbial world, where scarce species lie in wait to become dominant if change goes their way, and found species believed to reside at both poles. While unlocking many secrets, investigators also documented long-term and widespread declines in marine life as well as resilience of the ocean in areas where recovery was apparent.

Along with secrets came surprises. The existence of giant mats of microbes, ranked among Earth’s largest masses of life, a Jurassic shrimp (Neoglyphea neocaledonica) thought to have been extinct 50 million years ago, and multi-cellular animals (three species of the animal phylum Loricifera) thriving without oxygen at sea bottom, where only microbes were thought to survive, were but a few of the astonishing discoveries over the decadal study.

Along with surprises came extremes. Census scientists, for example, uncovered the deepest, hottest, most northerly and most southerly hydrothermal “black smoker” vents known to science, found the world’s largest biotic ecosystem created by a single type of organism, and traveled along as a sooty shearwater chased endless summer on its 64,000-kilometer (40,000-mile) pole-to-pole journey. Scientists also reported the existence of everything from a giant squid to 38,000 different kinds of bacteria in a liter of seawater. The implications of these discoveries reveal the extent of the unknown.

Dokumentären tar även upp havsuppvärmning och havsförsurning, två sinsemellan relativt oberoende konsekvenser av att vi är så förfärligt bra på att koldioxidsätta atmosfären. Passa på att se filmen nu, medan det ännu finns tid. Snart är ju du också en jurassisk räka. :-)

Ursäkta att citatet inte är översatt till svenska. Jag har inte tid just nu.

Jämfört med vad verkligheten kräver har Sverige inte sänkt sina utsläpp av klimatgaser i alls någon tillräcklig utsträckning. Jämfört med det mera blygsamma Kyoto-avtalet så är det däremot annorlunda. Sedan 1990 har vi minskat utsläppen mera än vad makthavarna som skrev under avtalet krävde av oss.

Av någon märklig anledning kan man i det här läget sälja de utsläpp som man »avstått« från att genomföra. Riksrevisionen uppskattar det kommersiella värdet på Sveriges icke-utsläpp till ungefär sju miljarder kronor.

Detta att man får sälja sådant man inte gjort öppnar en helt ny marknad, nämligen otjänstemarknaden. Vi kan alla sälja saker vi inte gjort, som det också vore fel av oss att göra. Otjänster vi avstått från att göra världen, alltså. Den samlade mängden hyss jag kunde ha hittat på hittills i livet, men ändå låtit bli, den är förstås kanske inte lika stor som många andras, men torde väl ändå vara värd en ansenlig summa.

Frågan är om Sverige bör sälja sina ogjorda fel, så att någon annan kan göra fel istället, eller om de ska fortsätta vara ogjorda. Eller med andra ord: Ska våra ansträngningar att inte förstöra världen ytterligare gå om intet, för att vi vill ha mera pengar? Har vi rätt att förstöra, och kan rättigheter säljas?

Visst påminner det litet om så kallad beskyddarverksamhet? Dock var det inte sådana filosofiska kuriosa jag tänkte tala om. :-)

I dag debatteras frågan i riksdagen. De röda och gröna vill hellre behålla världen än pengarna. Så som Ekot lägger fram saken vill de blå däremot tydligen annorlunda:

De rödgröna partierna vill annullera utsläppsrätterna så att inget annat land ska kunna släppa ut den koldioxid som Sverige har avstått från att släppa ut. Men statsminister Fredrik Reinfeldt vill behålla utsläppsrätterna för att kunna använda de i förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal. Han utesluter inte en försäljning.

– Jag vill påpeka att egentligen var det därför utsläppsrätterna tillkom, just för att skapa flexibilitet och ett sätt att belöna ytterligare ansträngningar. Jag tycker Sveriges utgångspunkt ska vara att nu ta sin del av det globala ansvaret, inte agera på ett sätt som gör att utsläppen totalt sett växer, säger Fredrik Reinfeldt.

Jo, men så sälj dem då inte. Det här är inte en sådan där kaka som man kan både äta och ha kvar genom att »låta den växa« – utsläppsrätter kan inte både användas och inte användas.

Vad som sedan förvånar mig litet är det här:

Men vad det innebär att utsläppen totalt sett inte får öka på grund av Sveriges hantering är oklart. Varken statsministern, finansministern eller miljöministern har gett något klart besked, trots att riksdagen för ett år sedan beslutade att regeringen ska redovisa sina planer.

Miljöminister Andreas Carlgren ska debattera frågan i riksdagen i dag och vill inte ge någon kommentera innan dess.

Andreas Carlgren har nämligen redan kommenterat frågan. Det gjorde han ju i den där chatten i Sydsvenskan i september:

Susanne: Hur kommer ni att göra med de utsläpsrätter vi "får" för att Sverige lyckats bättre än Kyotoavtalet? Kommer de att säljas, sparas eller annulleras?

Andreas Carlgren: Dom ska användas för att permanent sänka utsläppen, d.v.s. inte användas.

Visserligen misslyckas han i vanlig ordning med att svara tydligt, men i sällsynta fall som detta räcker det med enkel deduktion för att lista ut vad han menade. Det han lovar är ju inte att utsläppsrätterna både ska användas och inte användas – vilket det kan se ut som – utan att de inte under några som helst omständigheter ska användas till utsläpp. Någonsin.

De kommer inte att säljas. Ingen lär väl köpa utsläppsrätterna under förutsättningen att de inte får släppas ut för. På precis samma sätt som enkronor är utsläppsrätter ekonomiskt värdelösa om de inte kan användas.

De kommer inte heller att sparas. Att lägga utsläppsrätterna på hög inför framtiden, så att de kan användas någon annan gång när man plötsligt får lust att förstöra litet, det är inte förenligt med att de ska användas till att sänka utsläppen permanent.

Istället säger han, faktiskt, att de inte ska förbrukas genom att bli utsläppta för. Vare sig Sverige eller något annat land, eller någon alls, ska få använda dem. Och om man inte använder sin utsläppsrätt till att släppa ut, så är den i allt väsentligt att betrakta som just annullerad.

Före valet lovade regeringen alltså att de här utsläppsrätterna inte skulle vare sig säljas eller släppas ut för. Var det en lögn?

Skulle Andreas säga något annat än att rätterna ska rivas i riksdagen i dag, då säger han emot sig själv.