Om jag är hemma på lördag ska jag tända i lägenheten så att den lyser som en julgran. Till skillnad från kungen, regeringskansliet och 189 kommuner vägrar jag nämligen följa Världsnaturfondens (WWF) uppmaning att släcka lamporna i en timme.

I sak betyder WWF:s aktion ingenting. Även om hela världens befolkning skulle släcka ljuset motsvarar energibesparingen inte ens Kinas utsläpp av växthusgaser under en minut.

Men det är förstås inte saken det gäller, utan symboliken. Och det går inte att hitta en mer idiotisk symbol än att släcka ljus.

Johan Norberg (trendsättare)

Earth Hour är en meningslös aktivitet som går ut på att man ska släcka lyset en timme på lördag. För att suga de sista PR-dropparna ur detta arrangeras en konsert i kungsträdgården i Stockholm med bland andra Darin. (Och en massa andra aktiviteter över hela landet.)

Förutom det uppenbart problematiska i att behöva lyssna på svensk schlager kan man ju undra hur mycket energi en dylik tillställning förbrukar?

Johan Hedin (C)

Dessutom skickar det fel signal att släcka ljuset. Vi borde istället tända ett ljus för svenska miljöföretag som istället för att ägna sig åt tomma gester håller på att rädda världen på riktigt. Och skapar välstånd samtidigt.

Per Ankersjö (C)

Eftersom jag inte har så mycket till övers för verklighetsfrånvända och kommersiella jippon som gör nada för miljön, så kommer jag att hålla mina energisnåla lampor tända som vanligt under Earth Hour imorgon.

Björn Brändewall (FP)

Klimatet mår inte särskilt mycket bättre för att vi självspäkar lite i Sverige, och att dämpa sitt miljösamvete med att släcka en lampa på earth hour är inte lösningen på världens klimathot.

Ingrid Lundqvist (C)

Turn on every light you have on Saturday night! Or, if you support Earth Hour, why don′t you join Caveman Week right away...

Johnny Munkhammar (M)

Därför tänder jag lamporna på lördag

"[…] Byar i Bangladesh med elektricitet har 35 procent lägre barnadödlighet än de utan. 100 barn dör varje dag i landet därför att Earth Hour är ett kroniskt tillstånd för dem."

Så skriver Johan Norberg i Metro.

Sebastian Hallén (FP)

Tänd på istället. Att hitta en sämre symbol för bättre miljö än att släcka lamporna är svårt.

Mathias Sundin (FP)

Miljoner människor deltar ikväll i en global aktion som inte kan tolkas som något annat än en strävan efter att föra mänskligheten tillbaka i tiden då vi använde elektricitet i en mindre omfattning.

Adam Cwejman (FP)

Vad är Earth Hour?

Earth Hour är en klimatmanifestation som äger rum lördagen 27 mars 2010 klockan 20.30–21.30 över hela världen med tidszonanpassning. Earth Hour inträffar exempelvis alltså 1 timme tidigare i Stockholm än i London. Under Earth Hour släcker människor över hela världen ljuset i sina hem under denna timme för att visa sitt klimatengagemang.

Vad är syftet med Earth Hour?

Syftet med Earth Hour är att skicka en politisk signal till makthavare om att ta klimatfrågan på allvar. Syftet är att uppmärksamma och skapa engagemang i frågan. Earth Hour är inte en energisparkampanj.

(WWF)

manifestation [-ʃo´n] subst. ~en ~er
ORDLED: mani-fest-at-ion-en

1 (kraftfullt) ådagaläggande vanl. av ståndpunkt e.d.: statschefens jordfästning formade sig till en ~ av nationell enighet

signal [siŋna´l] subst. ~en ~er
ORDLED: sign-al-en

• (följd av) avgivna tecken med viss, överenskommen betydelse, som överför visst (kortare) meddelande mest innehållande order, maning om uppmärksamhet e.d.; vanl. av enkel form, t.ex. ljud- el. ljusstöt(ar): […] a) om överenskommet tecken i sig: en av ~erna för lots är flaggan "G" b) utvidgat om meddelande, vanl. av styrande el. övergripande karaktär: nya ~er från ledningen; klubben fick positiva ~er från kommunen

makthavare subst. ~n äv. makthavarn, plur. ~, best. plur. makthavarna
ORDLED: makt–hav-ar-en

• person som har (samhällelig) makt att kontrollera och styra; särsk. om politiker

(NE.se)

Jag använde Politometern för att hitta politiker som vill sätta sig på tvären så att det hörs. Jag fann flera, och alla utom en är män.

Just nu manifesterar massor av människor sin vilja att förändra världen till det bättre. Vi släcker våra lampor för att skicka en politisk signal till våra makthavare. När det här inlägget publiceras automatiskt klockan 20.30, så har Earth Hour kommit till Sverige.

Varför väljer vi att visa vårt engagemang genom att släcka våra lampor? Därför att då syns det! Lamporna är ju alltid annars tända.

Varför gör då några mörkrädda politiker tvärtom, och en del av dem till och med litet extra tvärtom? Givetvis för att det ska märkas att de gör tvärtom. »Det skickar ut fel signaler att släcka.«

Så när folk släcker sina lampor, för att politiker ska se att de är engagerade och vill ha en förändring, då svarar de här politikerna med försäkra sig om att deras lampor är tända.

Hur var det nu igen med att skicka ut fel signaler?

Så till sist, en signal till alla er som tycker manifestationer är verkningslösa jippon: Man kan göra både och!

Är Earth Hour inte tillräckligt radikalt för din smak?
1. Sluta äta kött. Globalt står köttproduktionen för en större del av klimatpåverkan än hela transportsektorn sammantagen. Dessutom är mindre kött nyttigt.
2. Ge upp flaskvattnet. Flaskvatten är dyrare än bensin. Produktionen tär, privatiseringen av vattentäkter orsakar törst och det producerar onödigt mycket plastflaskor.
3. Inför en eko-sabbat. En dag eller en eftermiddag, eller till och med så litet som en timme i veckan kan göra skillnad. Förbruka ingen annan energi än din egen. Köp ingenting, använd inga maskiner, och svara inte ens i telefon.
4. Avsätt en fast andel av din lön till välgörande ändamål. Varför förändra världen marginellt genom bieffekterna av din konsumtion, när du faktiskt kan göra något med hela den avsatta summan?
5. Använd din egen energi istället. Bestäm ett fast antal dagar i månaden som du gör allt du kan för att bara förflytta dig till fots eller på cykel. Du får motion, slipper avgaser och gör världen en tjänst!
6. Gör slut på din slösaktighet! Varför ha en grad varmare i hemmet än du behöver på vintern? Varför en grad kallare än nödvändigt på sommaren? Få grader gör stor skillnad! Åk hälften så långt bort på semester, men stanna dubbelt så länge. Köp inte nytt när det gamla fortfarande fungerar. Återvinn. Använd fantasin!
7. Häng med dina vänner mera. Att umgås med varandra är ett mycket bättre sätt att ha roligt än att slösa resurser på kommersiell och energiberoende underhållning. Det måste inte kosta pengar och blinka för att vara trevligt.
8. Ta med principerna till jobbet. Försök att förändra din arbetsplats till det bättre.
9. Stäng av TV:n en dag i veckan, och använd tiden du får över till något samhällsnyttigt. Någon dag i veckan är det ändå bara skit på TV.
10. Förändrar du din livsstil så har det betydelse! Varje steg någon tar mot en mera medveten livsstil ger ringar på vattnet. Ju mer du gör, desto mer gör andra.

På måndag presenterar regeringen sin kärnkraftsproposition, som helt river upp folkomröstningsresultatet från 1980 och tillåter byggandet av nya kärnkraftsreaktorer. Villkoren för att en ny reaktor ska få byggas är flera, bland annat:

1. att det totala antalet reaktorer i Sverige inte överstiger tio,
2. att nya reaktorer endast byggs där gamla redan finns, och
3. att staten inte subventionerar ett jota.

I samma veva föreslås ytterligare en förändring av förutsättningarna för kärnkraften:

4. att skadeståndsnivån höjs från tre till tolv miljarder kronor.

Det här inlägget handlar först om min egen inställning i kärnfrågan, sedan om subventioner, kärnkraft och litet grand om omröstningen i juni då flera centerpartister överväger att rösta ned regeringens proposition så att byggförbudet ändå inte upphävs.

I förbigående har jag i tidigare inlägg nämnt här att jag är kluven i kärnfrågan. Visserligen är min grundläggande inställning klar: Marknadens efterfrågan på energi är inte samma sak som mänsklighetens energibehov, vilket kan visas med nästan löjeväckande simpla tankeexperiment. Ett bättre samhälle utan kärnkraft är både tänkbart och möjligt, och bättre liv för alla är förenligt med kraftigt minskade energibehov.

Mina tvivel bottnar istället i kortsiktig pragmatik. Är det genomförbart, inräknat alla olika intressen och opinioner? Om svaret ligger närmare nej än ja så kan det vara bättre med en övergångslösning, ungefär på samma sätt som etanolbilar. Kärnkraftsglada Folkpartiet har hängt upp sin argumentation på det politiska läget i Ryssland och den globala uppvärmningen – tydliga argument för kärnkraften som enbart en övergångslösning – men förespråkar i grund och botten att fortsatt framtida drift är problemfri.

Det gör förstås inte jag. Driften har redan i dag problematiska konsekvenser, men det finns också både omedelbara risker och långsiktiga osäkerheter. Att betrakta kärnkraften som övergångslösning innebär att se den som ett nödvändigt ont. Naturligtvis kan man invända att om alla i morgon plötsligt förändrade sin energikonsumtion, så skulle vi kunna stänga också det fåtal reaktorer som är igång för tillfället. Men vad händer om vi inte ställer om?

För mig finns ytterligare tre villkor för att kärnkraft ska vara okej:

5. Driften ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
6. Uranbrytningen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
7. Slutförvaringen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
8. Driften ska även vara rättfärdigad ur ett globalt rättviseperspektiv.

De här villkoren är svåra att nå upp till.

5. Driften är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Att skadeståndsnivån höjs till tolv miljarder ser jag inte som något tecken på att driften är säker, utan på att den är osäker. Annars hade det inte behövts någon skadeståndsnivå alls. I Sverige har vi haft ganska allvarliga tillbud, till exempel Forsmark 2006 eller Ågesta 1969¹. Skulle något hända finns ingen summa pengar som kan väga upp förlusterna. Man kan inte köpa sig fri från cancer, muta naturen att återgå till ett oförstört skick eller betala bort en missbildning på ett spädbarn.

Kan skaderisken ändå rättfärdigas? Ett rättfärdigande förutsätter att samtliga som kan drabbas är införstådda med risken och samtycker. Jag är mycket tveksam till att detta är möjligt i någon godtagbar utsträckning, ens om vi låtsas att bara de vuxna som kan föra sin egen talan och är tillräckligt insatta är de enda som har något egenvärde. De flesta instämmer ju sannolikt i att även barn, framtida generationer och (med litet betänketid) åtminstone några djur har ett egenvärde, och därmed borde få ge sitt samtycke eller hållas borta från all skaderisk. Något sådant går inte att få till.

6. Uranbrytningen är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Här gäller till stora delar samma argument som ovan. Uranbrytning är jävligt farligt, och just nu beter vi oss som postkoloniala svin och låter fattiga i andra delar av världen bita i den sura kräftan. Brytningen diskvalificerar alltså även enligt det åttonde villkoret.

Ett tillägg kan dock göras här. Vi kan bryta uran i Sverige. Att förespråka svensk kärnkraft men inte svensk uranbrytning är helt inkonsekvent. Jag är visserligen övertygad om att kärnkraftsbruket på lång sikt inte kan rättfärdigas principiellt, men i och med min tvekan kring dess kortsiktiga nödvändighet, så träder ett mycket tydligt moraliskt villkor fram: Allt uran vi behöver ska vi bryta här på hemmaplan. Det är vi som har eventuell nytta av kärnkraften som ska ta riskerna, inte någon annan. Allt annat är helt på tok.

Lägg märke till att svensk uranbrytning inte på långa vägar rättfärdigar riskerna. Däremot blir de marginellt mindre orättfärdiga.

7. Slutförvaringen är omöjlig att rättfärdiga, både moraliskt och enligt grundläggande demokratiska principer. Med flera hundra tusen år av farlighet framför sig, kan riskerna inte omintetgöras. Det är helt enkelt omöjligt. Vi vet inte hur många miljarder människor det handlar om som inte får säga sitt i frågan, trots att de utsätts för risken. Breddar vi perspektivet bortom enbart mänskligheten så blir det bara ännu värre.

För de allra flesta är det självklart att man, om man vill utsätta någon annan för betydande risker, bör ha deras medgivande. När det gäller framtida generationer är detta omöjligt. Därtill är det en grundläggande demokratisk princip att man alltid ska eftersträva att de som påverkas av ett beslut är delaktiga i beslutsprocessen. Även detta är givetvis omöjligt.

Hur betydande risker vi egentligen utsätter framtida generationer för vet vi inte alls. Därför är det enormt ansvarslöst att inte tillämpa en försiktighetsprincip, utan istället chansa på att allt kommer ordna sig när vi försvunnit och förmultnat. Även om kärnkraften kanske är bra för oss, så är den ett problem för väldigt många fler. I och med att vi för egen vinnings skull utsätter framtida generationer för risker, så kan man på sätt och vis hävda att vi själviskt utnyttjar inte bara jordens fattiga, utan även en mängd människor som ännu inte finns.

8. Kärnkraften kan knappast rättfärdigas ur ett globalt rättviseperspektiv. Tio reaktorer på strax under tio miljoner svenskar. Omräknat till sex och en halv miljard människor, ger detta fler än 6500 reaktorer. Vi verkar dessutom tänka oss att energibehovet per människa ska öka istället för att minska, även här i Sverige. Dessutom blir vi bara fler och fler på planeten. Hur säker kan driften bli med så många reaktorer? En kärnkraftsolycka är alltid global. Att sätta ett tak på antalet reaktorer i Sverige är inte godtagbart.

Det enda sättet att rättfärdiga kärnkraften är att sätta ett globalt tak. Att bara bygga där gamla reaktorer redan finns är därför helt fel. Om någon har rätt till kärnkraft, så är det inte bara vi.

Föreställningen att vi har rätt att dra nytta av vårt teknologiska och ekonomiska övertag gentemot den fattiga delen av världen, och därmed fylla hela riskkvoten själva för egen vinning, bygger på ett kollektivistiskt skuldtänkande. Det tänkandet går ut på att fattiga i dag ska skylla sig själva, som inte drog igång en industrialisering för hundratals år sedan.

Den här synen på hela nationalstater som moraliskt ansvariga individer, ligger förstås nära till hands för en klassisk fascist. Här i Sverige tycks tankens främsta företrädare dock vara förmenta liberaler, samt den (åtminstone fram till valet) mestadels utomparlamentariska brunhögern.

Min principiella inställning till kärnkraften, liksom den kluvna kortsiktigt pragmatiska, har varit oförändrad ganska länge. Nu har mer information kommit ljuset, som åtminstone jag inte kände till tidigare. Det verkar som att kärnkraften inte klarar sig utan statligt stöd, skriver den brittiska energiprofessorn Stephen Thomas i Dagens Industri:

Många är av den uppfattningen att nya reaktorer faktiskt kommer att konstrueras på marknadens villkor i Sverige. Så kommer det med största säkerhet aldrig att bli.

I resten av världen har den kärnkraftsrenässans som förutspåddes för drygt tio år sedan helt kommit av sig – inte på grund av trög byråkrati eller politiskt motstånd, utan för att den stött på ekonomiska betongväggar.

Utan subventioner, statliga garantier, eller möjligheter att skjuta över de höga kostnaderna på någon annan aktör, har ny kärnkraft visat sig vara en ekonomisk omöjlighet.

I en intervju i Ny Teknik säger han:

I USA har inga nya kärnkraftverk byggts på 30 år. I Europa har bara två beställningar av nya reaktorer genomförts – Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike.

– Erfarenheterna från Olkiluoto och från beräkningar för nya reaktorer i USA, visar att konstnaden per kilowatt ny kärnkraft ligger på 5000–6000 dollar. Det är fem–sex gånger så mycket vad som kärnkraftsindustrins kalkyler talade om för tio år sedan, säger Stephen Thomas till Ny Teknik.

Jag hittar en artikel av Anton Steen på EcoProfile:

De Svenska kärnkraftförespråkarna tycks fortfarande leva i tron att kärnkraften är "too cheap to meter", vilket yttrades i kärnkraftens ungdom. En siffra som har använts flitigt i den Svenska debatten är 27 öre/kWh som kommer från en Elforsk-rapport från 2007. Denna rapport bygger på det franska företaget Areva's offert till Finska staten för bygget av Olkiluoto 3 och låg på 3 miljarder Euro. Som de flesta känner till har båda parter stämt varandra efter att bygget blivit många år försenat och kostnaderna skenat till snart 6 miljarder Euro.

Oberoende bedömare anger också betydligt högre kostnader än de 27 öre som Elforsk anger. Citigroup Global Markets säger att elpriset måste ligga på minst 65 öre/kWh för att en kärnkraftinvestering skall nå breakeven. Svensk Energi [PDF] har räknat med att kärnkraften från Olkiluoto kommer att kosta 50 öre/kWh. Keystone Center anger en kostnad på mellan 58,4 öre och 80,3 öre. MIT säger 61 öre. World Energy Outlook 2009 säger över 50 öre men har också med exempel på reaktorer som ser ut att bli betydligt dyrare än så. Jag har i en tidigare artikel här på Ecoprofile visat på kostnader för kärnkraft på 48 öre/kWh.

Det tredje av regeringens villkor, alltså att kärnkraften ska drivas utan statliga subventioner, verkar alltså vara en kullkastare; det kan vara omöjligt! I en uppföljande kommentar skriver Anton:

Om man tittar på data från NordPool ser man att de senaste 10 åren har elpriset varit över 65 öre 5 månader av 120. Om en reaktor nu kostar så mycket finns det inga investerare som skulle ta den risken. Då måste man kunna få bort den risken genom ett garanterat elpris på något sätt, likt elcertifikaten. Men eftersom man nu har lovat att kärnkraften inte skall subventioneras på något sätt blir detta svårt.

Via Alliansfritt Sverige hittar vi åtminstone en centerpartist, riksdagsledamoten Karin Nilsson, som tagit fasta på detta:

I det fall en byggnation ska bli av ska det ske helt utan statliga pengar. Inga pengar varken direkt eller indirekt. Bolaget måste dessutom avsätta 12 miljarder i en fond för omedelbara åtgärder vid en olyckshändelse och utöver det återstår ett obegränsat ekonomiskt ansvar.

Professor Stephen Thomas bekräftade det vi i Centerpartiet utgick ifrån då vi kompromissade fram en energiöverenskommelse inom Alliansen. Det kommer att bli mycket svårt att räkna hem investeringen för ett nyproducerat kärnkraftverk. För tio år sedan kunde man räkna med att investeringen skulle innebära ett energipris på $1000/kW, vilket nätt och jämt skulle kunna balansera investeringskostnaden. Nu i dag är investeringskostnaden sex gånger högre, d.v.s. $6000/kW.

Den finska reaktorn som skulle ta fyra år att bygga har tagit ytterligare fyra år i anspråk och kostnaden har ökat med 75 procent över kontraktets pris.

Hon verkar räkna med att det inte kommer bli något nybygge, eftersom det rent marknadsmässigt inte skulle löna sig. Notera också att de där tolv miljarderna i det här pressmeddelandet inte omnämns som det totala skadeståndsansvaret, utan som avsatta pengar i en fond, och att det enligt Karin ska finnas ett obegränsat ekonomiskt ansvar. Men i artikeln i Dagens Nyheter som jag inledningsvis länkade så står det ju så här:

Den andra delen i propositionen innebär bland annat att skadeståndskraven på bolagen som driver kärnkraftverken höjs. Skadeståndsnivån höjs från 3 miljarder till 12 miljarder kronor vid kärnkraftsolyckor.

– Den biten tycker jag är principiellt rätt även om jag önskar att förslaget skulle vara betydligt skarpare, säger Sven Bergström som skulle vilja se ett totalansvar för bolagen vid en kärnkraftskatastrof.

Vilket stämmer egentligen?

Den där finska reaktorn alla pratar om förresten, den som tagit dubbelt så lång tid och kostat 75 procent mer än beräknat att bygga, den är Sverige faktiskt delaktig i att subventionera. Anton igen:

Något som inte alla känner till är att Sverige subventionerar det finska reaktorbygget i Olkiluoto med ca 1 miljard SEK i exportkreditgarantier.

"One of the factors that made the Olkiluoto-3 order financeable (see below) was export credit guarantees from the French and Swedish governments. This made loans at only a 2.6% interest rate possible" Källa [PDF], sid 56.

Tyvärr tror jag att Karin tolkar Stephen fel, när hon tänker att subventionsförbudet kommer att förhindra att nya kärnkraftverk byggs. Varför subventionera finska kärnkraftverk men inte svenska? Stephen har antagligen rätt i sin debattartikel i Dagens Industri:

En regering offrar knappast sju års förarbete och överger inte kärnkraftsplanerna om elbolagen då meddelar att kärnkraftverken inte kan byggas utan stöd. Troligt är att en regering då erbjuder stöd, men vägrar att kalla det subvention.

Totalansvar eller inte? Subventioner eller inte? Det är förvirrat.

Min inställning är dock måttligt oförändrad. Kärnkraft är ingen nödvändighet för bra liv, vare sig sett till människan eller sett till jorden som helhet. Däremot är den antagligen ett hinder, sett ur ett både globalt och långsiktigt perspektiv. Framför allt kan den inte rättfärdigas moraliskt.

Det är praktiskt möjligt att på mycket kort tid ställa om så att kärnkraften, liksom annan mycket smutsigare el, inte behövs alls. Det är dock mycket osannolikt att det kommer att ske. Detta dels på grund av opinioner och intressegrupper som kommer försvåra alla sådana beslut, och dels på grund av att nära förestående omställningar i vardagen ofta upplevs som farliga – inte sällan med rätta, trots att det inte alls behöver vara så.

Därför är övergångslösningar ingen dum idé. Att behålla kärnkraften är en dyr, omoralisk och eventuellt farlig övergångslösning, men den kan ändå vara instrumentellt befogad. De argument som vanligtvis förs fram till stöd för detta är svaga eller helt undermåliga. Dåliga argument utesluter dock inte slutsatsens riktighet, lika litet som starka men inte bevisande argument bekräftar slutsatsens riktighet. Därför kan jag inte känna mig trygg i någon inställning. All hjälp att göra reda i frågan välkomnas!

I ljuset av både att kärnkraften tycks kräva statliga subventioner som kunde användas bättre, liksom att det faktiskt finns anledning att tveka kring klimatnyttan, så känner jag mig bara ännu mera tveksam nu. På grund av detta, samt att lagrådet som vanligt bara får lov att jobba ytligt med förslaget, så hoppas jag i nuläget därför att riksdagen röstar nej till propositionen i juni.

Dessutom förespråkar jag svensk uranbrytning så länge vi har kärnkraft i Sverige eller subventionerar dylik utomlands.

De centerpartister som bestämt sig för att rösta nej heter Eve Selin Lindgren och Solveig Ternström. En tredje centerpartist, Sven Bergström, har inte bestämt sig ännu. Situationen är hårresande krånglig för dem, särskilt som detta faktiskt är en fråga där regeringslojaliteten måste komma i andra hand. Därför tycker jag de ska få känna stöd för sitt personliga mandat. Att omröstningen sker mitt i valrörelsen gör knappast saken lättare.

Jag vräker inte ut deras epostadresser här, men den som känner sig manad att skriva kan hitta dem på riksdagens hemsida. Själv kommer jag skriva och betona att frågan inte har med regeringsalternativen att göra, och att samvetet i det här fallet måste få gå före partilojalitet.

Måttligt viftande med partipiskor kan vara motiverat ibland, i vissa kortsiktiga frågor, eftersom regeringen blir mera stabil. När det däremot gäller långsiktiga frågor är detta helt enkelt inte sant. Då måste man tänka själv.

1. Enligt Wikipedia så var det enda som hindrade att hela Stockholmsområdet blev obeboeligt, att man slarvat vid kraftverksbygget och satt in för tjocka rör. Istället för att gå sönder i enlighet med ritningarna, så höll de och katastrofen avvärjdes. Observera att uppgiften saknar angiven källa. ↩

Nu har mitt inlägg om Per Ankersjös lilla »logiska« ridå fått inte bara ett halvt, utan ett och ett halvt svar. Det började med att jag i en rätt så cynisk tonart synade vad för tankar som kunde ligga bakom hans kommentar till ett förslag på subventioner av bra mat, samt miljöskatt på kött. Per kommenterade först själv inlägget, och i går hakade Albin Ring Broman på trenden med ett svar som faktiskt innehöll något. Jag räknar till fem punkter att kommentera i Albins inlägg.

Till att börja med rekommenderar han en tredje centerpartists försvarstal för köttet på SvD Brännpunkt. Pers linje att angripa köttskatten som enkom motiverad av Djurrättsalliansens avslöjanden om vanvård¹ är nu helt bortglömd, och istället är det enbart utsläpp av metan som påskins vara skälet. Så var det aldrig, vilket man ganska snabbt inser om man alls läser Brännpunkt-artikeln.

För det andra och tredje så skriver Albin så här.

Även miljöpartisten Kuniri skriver om ämnet på sin blogg. Där försöker han angripa mitt och Per Ankersjös resonemang i frågan, men ärligt talat tror jag att han missat lite vad poängen handlar om:
[Citat ur mitt första inlägg.]
Miljöpartiet har verkligen fått det här med valfrihet om bakfoten.

Även här kommer läsförståelse i fråga. Albin verkar både tro att jag heter Kuniri och att jag är Miljöpartiet. Att han alls fått partitillhörighet och kön rätt måste ändå bero på att han läst något av min text om bloggen, som länkas längst upp till höger. Den börjar så här.

Till att börja med så heter jag Jesper. Med ens vill jag också få sagt att jag är medlem i Miljöpartiet och Gröna Studenter, men att bloggen är fristående.

Jag lovar att snarast se över formuleringen, eftersom den verkar utsätta även rejält läskunniga människor för svåra prövningar. Så här verkar han nämligen ha uppfattat samma snutt:

Till att börja med så heter jag Kuniri. Med ens vill jag också få sagt att jag är Miljöpartiet, och att bloggen är officiellt partiorgan.

Det fjärde han gör är att svara mig som om jag inte förstod att skatter påverkar priser. Men detta var i själva verket en av utgångspunkterna för det avsnitt han citerat, på så vis att det endast är genom påverkan av priset som skatter har någon relevant effekt på valfriheten specifikt i någon köpsituation.

Det jag reagerade på var påståendet att politiker som styr genom skatter begränsar valfriheten. Vad jag mest av allt pysslade med i det som citeras av Albin var att visa hur löjligt det blir om skatter kategoriskt betraktas som begränsande av valfriheten, medan »naturligt« höga priser inte alls anses ha samma effekt. Så tycker han förstås inte alls med någon nödvändighet, men med tanke på tonfallet i Pers blogginlägg tyckte jag det var befogat skruva till det litet.

På något vis verkar sedan vad jag skrivit ha uppfattats som ett försök att argumentera för någon ytterligare ståndpunkt, eller vad menar han egentligen? Det kan säkert vara min formuleringskonst som bär skulden i sådana fall. Men inte är väl orden så illa valda att jag med dem lurar i folk att jag skulle vara Miljöpartiets talesperson i någon fråga? Nej, så kan det knappast vara.

Måhända verkar tanken att en enskild medlem i ett parti skulle kunna uttrycka helt egna åsikter en smula omtumlande för en centerpartist, åtminstone om personen i någon mån tillhör partitoppen. Sådana medlemmar finns både troligen och förhoppningsvis även inom hans eget parti. En varierad åsiktsflora inom något som helst parti är för övrigt något jag gillar, helt oavsett vilket parti det råkar vara.

För det femte så lägger han genom ett exempel fram en liten analys av valfrihet, som helt klart är relevant i sak. Albin skriver inte lika tillskruvat och tokigt som Per, och jag tänker svara i samma anda.

Det följande är vad han i grund och botten försvarar:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Och det gör han så här:

Om Handlare X sätter ett högt pris på en stek öppnar det för Handlare Y att sänka priset på en likvärdig stek. Jag kommer då välja att handla av Handlare Y istället. Om staten höjer skatten på kött i syfte att förmå mig att äta grönsaker kommer priserna på stek både hos Handlare X och Y att öka, och därmed kommer min valfrihet att minska. Svårare än så är det inte.

Tyvärr är det inte särskilt klargörande, även om jag tycker att exemplet har en viss retorisk schwung.

Till att börja med så är skatt, precis som redan nämnts, nästan enbart relevant genom påverkan på priset. Om vi hittar på att en stek kostar hundra kronor, så påverkar detta pris köparens valfrihet i samma utsträckning oavsett om hela nittionio eller bara en halv av de där kronorna kommer sig av någon skatt. Därför diskuterar jag exemplet helt och hållet i termer av pris. (Konsekvenserna av var skattekronorna tar vägen och vad de sedan används till är såvitt jag kan se inte relevanta i exemplet, till skillnad från i verkligheten.)

Betoningen av ordet välja är givetvis relevant. Den rimligaste tolkningen jag kan göra av detta är att Albin försöker antyda vilket slags valfrihet han syftar på. Men vilka faktorer det handlar om är inte helt lätt att reda ut.

Han menar givetvis inte att valfrihet är att kunna välja mellan likadana produkter. Att till exempel kunna välja mellan ett halvkilo stek och ett annat halvkilo identisk stek, det känns liksom inte riktigt som någon önskvärd valfrihet. Den påverkas heller inte av höjda priser.

Att ha flera valmöjligheter tycks däremot vara en mera möjlig tolkning. Att båda Handlarna X och Y finns att välja mellan är ett slags valfrihet. Denna valfrihet minskar dock inte genom höjda priser, givet att skatten inte höjs så till den milda grad att någondera handlare försvinner.

Frågan är dessutom hur värdefull en sådan valfrihet egentligen är. Allt annat lika så bor det ju inte någon särskilt omfattande frihet i möjligheten att välja vilket av två företag som säljer identiska stekar man ska köpa av. Kärnan i begreppet valfrihet, så som det används här, måste vara någon annan.

Kan det då handla om friheten att välja det lägsta priset? I och för sig är det vad jag hade förväntat mig till svar, men samtidigt så håller det inte. Om skatten höjs så stiger ju stekpriserna hos Handlare X och Handlare Y i lika hög grad, och eventuella prisskillnader kvarstår. Som hugad stekspekulant har man alltså fortfarande möjlighet att välja den billigare av de likvärdiga likblafforna, trots höjda skatter. Eller förstås den dyraste, om man nu är lagd åt det hållet.

Faktum är att Albins exempel så effektivt snävar av hans valfrihetsbegrepp, att bara en rimlig tolkning tycks mig vara möjlig: Valfriheten är omvänt proportionerlig med det lägsta priset. Med andra ord:

1. Om lägstapriset stiger, så minskar valfriheten.
2. Om lägstapriset sjunker, så ökar valfriheten

Valfrihet som billighet alltså. En köttskatt leder till att alla stekar kostar mera, och då stiger lägstapriset. Därmed minskar valfriheten. Detta är vad hans exempel säger, så jag tror tolkningen är riktig.

När man funderar på saken så är det en ganska krystad och (i dubbel bemärkelse) snål definition av valfrihet. I normala fall pratar man ju om valfrihet i termer av handlingsmöjligheter och potentiella konsekvenser av dessa. Men här handlar det istället om hur billig den billigaste likvärdiga steken man har möjlighet att köpa är.

Med den här analysen av valfrihet blir det även möjligt att betrakta alla former av prissänkare, till exempel olika typer av skatteavdrag, som valfrihetsförbättringar. Centerpartiets subventionslinje är alltså tydligt förenlig med detta valfrihetsbegrepp.

Men vänta nu, vad var det där första han skrev nu igen? Så här står det i Albins inlägg vilket jag hämtat citatet från.

Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Vid en första anblick ser det faktiskt ut som att här uppstår en självmotsägelse. Det är ju inte bara när man höjer priser som man försöker styra människors beteende, utan även när man sänker dem. Om man subventionerar eller sänker skatten på en vara så sänks därmed lägstapriset, och således ökar valfriheten samtidigt som den minskar. Och det går inte ihop alls.

Jag tror dock att det bara handlar om en dåligt genomförd formulering. Han menar givetvis att höjda priser begränsar valfriheten, men inte att sänkta priser har samma effekt. Någon självmotsägelse är det därför antagligen inte tal om.

Det var för övrigt av citatet ovan som jag fick idén att han menade att det var fel av politiker att styra i enlighet med vad de anser vara rätt och fel. Om han egentligen tycker så eller inte finner jag inget svar på. En sådan position är dock självupplösande, och därför inte helt relevant att diskutera.

Däremot är det relevant att ställa sig frågan om de där andra och mera gängse tolkningarna av valfrihetsbegreppet verkligen går att avfärda med ett »svårare än så är det inte«.

Om Albin menar att endast lägstapriset har någon betydelse för hur valfri en köpsituation är, så torde han även acceptera att alla likadana stekar som inte är billigast är helt irrelevanta för valfrihetens omfattning. Någon handlare X behövs därmed inte. Det skulle till och med räcka med en riktigt billig statlig likadan stek. Så tycker han troligtvis inte alls.

Därför tror jag att även analysen av valfrihetsbegreppet som han gör är felaktigt eller åtminstone otillräckligt formulerat, och att han tycker valfriheten ökar om det finns flera handlare som konkurrerar om att ha det lägsta priset och vara valfrihetsledande. Vi kan formulera detta som två hypotetiska normer:

1. Om valfriheten bör öka, så bör lägstapriserna sänkas.
2. Om valfriheten bör öka, så bör priserna jämnas ut handlarna emellan, till förmån för de lägsta.

Kanske undrar någon hur jag slöt mig till den andra normen. Med utgångspunkt i att främst lägstapriset är relevant för valfriheten, så är de handlare som inte har lägstapris irrelevanta i den mån de inte själva bidrar till att sänka lägstapriset. Den funktionen fyller konkurrensen. Alla jagar alltså lägstapris-placeringen, och eldar på varandra att gå lägre. Det är även fördelaktigt för valfriheten om de olika handlarna man kan köpa av inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket i pris, eftersom en handlare med mycket högt pris nog i de flestas ögon utgör ett mycket mindre värdefullt handlingsalternativ än ett som ligger närmare bottenpriset. Det är med andra ord både instrumentellt och direkt bra för valfriheten om alla ligger nära det lägsta priset.

Frågan jag nu ställer mig är hur huvudnormen egentligen ska formuleras. En ohämmat ökad valfrihet enligt de här normerna skulle kunna få en massa otrevliga konsekvenser. Jag föreslår därför det följande till huvudnorm.

I just köttprisfrågan räknar jag till konsekvenserna sådant som global uppvärmning, omfattande svält, sämre folkhälsa och plågsam djurhållning. Givetvis leder även höjda priser till negativa konsekvenser, om än några andra sådana, så frågan handlar främst om vilken uppsättning dåliga konsekvenser som är mest godtagbar. Min åsikt är att de jag räknat upp här väger mycket tyngre, än den jämförelsevis rätt så harmlösa valfrihetsinskränkning det innebär att tvingas välja mellan två likvärdiga stekar som blivit något dyrare än förr.

Ser vi vidare på Albins analys så missar den med råge en poäng just på den punkten. Här jämförs faktiskt bara valfriheten mellan två likadana stekar till olika lägstapris – det ena lägstapriset med skatt och det andra utan. Det finns massor av annat att köpa än stekar! Medan lägstapriset på kött förvisso ökar i och med en köttskatt, så minskar det på en rad andra varor i och med den föreslagna subventioneringen av mycket bättre mat.

Den totala valfriheten enligt lägstapris-analysen kan alltså komma att öka, men lika gärna komma att bli oförändrad. Det är givetvis så att subventioner på all mat, och för övrigt alla produkter över huvud taget skulle leda till mycket större valfrihetsvinster, då lägstapriserna skulle minska över hela brädet. Men konsekvenserna vore inte godtagbara någonstans.

Dock är jag tveksam till att dra ett sådant här obskyrt valfrihetsbegrepp alltför långt, så jag väljer att stanna här. (Är det någon mer än jag som gäspar?) Istället föreslår jag en något mera sansad definition.

Valfriheten i en valsituation beror av antalet möjliga handlingsalternativ som har bäst och varandra någorlunda lika konsekvenser, både för en själv och för andra. Valfriheten ökar alltså om »tätklungan« av ansvarsfulla val ökar till antalet, vilket vill säga sådana med fler positiva och framför allt färre negativa konsekvenser.

Till exempel så har jag ingen större valfrihet när jag ska köpa middag. En stek är ett sammantaget mycket sämre alternativ än en (gärna både Quorn- och sojafri) middag. Mina moraliskt godtagbara alternativ är kraftigt begränsade, och därmed är min valfrihet kraftigt begränsad.

Låt mig poängtera att vilka kriterier som egentligen ska avgöra vad som är ett moraliskt godtagbart handlingsalternativ helt kan lämnas åt individen att avgöra, utan att den här synen på valfrihet tar stryk.

En invändning hänger dock alltid i luften när man påstår något sådant som det här, och det är frågan vad staten egentligen har för ansvar när det kommer till enskilda individers moraliska principer. Lyfter man den invändningen så trasslar man dock in sig i självmotsägelser, eftersom människors ansvarskänsla i praktiken har stor betydelse för deras individuella valfrihet, och detta både i praktiken och i teorin, liksom både subjektivt och per definition. Förutsatt att staten har ett ansvar att ge människor valfrihet, vilket de flesta som inte istället förespråkar fascism nog instämmer i, så finns här inget problem.

Som påpekats så är det därmed givetvis bara bra att omfattningen av de negativa konsekvenser som köttindustrin har minskar. Detta instämmer jag till fullo i.

När det sedan gäller subventioner på mat vilken inte har lika omfattande skadeverkan på andra människor, djur och miljön över huvud taget som kött, så gissar jag att vi även där är överens om att fördelarna väger över, även om jag når den slutsatsen utan att använda mig av någon lägstapris-valfrihet.

När det sedan kommer till miljöskatt på kött går meningarna alltså isär. Jag kan försöksvis tänka mig att lägga fram några andra skäl till att ändå överväga en sådan.

1. Ett pragmatiskt skäl skulle kunna vara att det kommer att köpas mindre kött, varvid både köttätande och köttproduktion minskar. Därmed minskar omfattningen av köttätandets och djuruppfödningens dåliga konsekvenser.
2. Dessutom leder det till onödiga negativa konsekvenser om man inför förvisso trevliga och bra subventioner utan att kunna finansiera dem. Miljöskatt på kött kan vara del av en lösning på det problemet.
3. Köttkonsumtionen bör givetvis även bära sin egen miljökostnad. Idealt borde priset på kött vara sådant att intäkterna kan användas till att helt neutralisera alla skadeverkningar av köttindustrin. Visserligen är detta i praktiken knappast fullständigt genomförbart – några av de dåliga konsekvenserna kan inte betalas bort hur man än försöker – men därpå följer inte på något sätt att vi tvingas kasta idén på skräphögen. En partiell kompensation är avgjort bättre än ingen alls.

Kanske håller inget av dessa skäl måttet med valfriheten som huvudnorm definierad enbart i termer av lägstapris på exempelvis en stek. Men en sådan snäv och verklighetsfrånvänd valfrihetsnorm är såpass galen att jag tror rätt få människor egentligen ställer upp på den.

Medan billighet verkar vara den favoriserade formen av frihet, så pratar jag mycket hellre om valfrihet i termer av antalet för individen ansvarsfulla handlingsalternativ vilka i så hög grad som möjligt leder till det bättre för alla, och i så liten grad som möjligt leder i fördärvet för ens någon.

Kanske är detta också en av de avgörande skiljefrågorna mellan att vara »grön liberal« och att vara »liberal grön«. Jag är dock litet osäker på i vilken utsträckning jag berättigat kan kalla mig det senare – även om jag i väldigt många frågor når till något slags samsyn med uttalade liberaler, både i sakfrågor och i principiella ställningstaganden, så är de grundläggande etiska värderingar jag djupast sett utgår ifrån några andra. Man skulle kunna kalla dem gröna.

1. Läs gärna vad jag skrivit om vanvårdsdebatten: 1, 2, 3, 4, 5 och 6. ↩

Uppföljare: Jag fick svar från två Centerpartister, och de fick givetvis höra av mig igen. Läs gärna mitt svar till Per Ankersjö och mitt svar till Albin Ring Broman.

Bland kommentarerna på en centerpartists blogg läste jag för några månader sedan kort och gott:

Ännu en galen centerpartist…

Det kändes som ett fattigt motargument, särskilt med tanke på att inlägget som kommenterats var uppenbart heltokigt och hade jättefel i varenda argumentled.

Kommentaren kom jag att tänka på i dag. Jag satte mig nämligen och funderade över vad jag brukar skriva om här på Kuniri. Klart är att det är dagsformen som styr både mängden inlägg och valet av ämnen.

Men en slutsats står ut från de övriga: Jag bloggar i jämförelse med de övriga partiernas storlek oproportionerligt mycket om Centerpartiet.

Varför då? Det finns ärligt talat ingen tanke bakom detta. Efterhand har däremot den där kommentaren börjat kännas mera träffande än jag egentligen tänkt mig. Något slags galenskap gror inom Centerpartiet.

Innan jag förklarar, för det första: Nej, jag tänker inte på Fredrick Federleys drag queen-alterego Ursula af Drakbane. En sådan grej kvalificerar inte för någon som helst galenskap i mina ögon. Inte heller syftar jag på att vara regelrätt galen och behöva vård.

Istället handlar det om hur man egentligen har det med logiken.

Vi kan ta Per Ankersjö som exempel. Han är distriktsordförande för Stockholmscentern och därmed långt ifrån någon nobody inom partiet.

Det senaste jag lagt märke till att han gjort, är att kommentera en debattartikel i Svenska Dagbladet som Vänsterpartiets Jens Holm och Folkpartiets Mats Olausson skrivit tillsammans. Där föreslår de så här:

Hur kan den enskilde konsumenten bidra till en bättre miljö och ett bättre klimat?

Den i särklass kraftfullaste åtgärden man som konsument kan vidta är att äta klimatsmart, alltså minska på köttkonsumtionen så mycket som möjligt. I elfte timmen måste vi ställa om livsmedelsproduktionen för att rädda planeten och dess innevånare. Som det fungerar idag är det dock inte ekonomiskt fördelaktigt för konsumenterna att gå över till klimatsmart mat.

För att underlätta en omställning i konsumentledet föreslår vi som ett första steg en subvention på vegetabilisk mat – frukt och grönt men även mat som utgör ett direkt klimatsmart alternativ till kött, alltså produkter som quorn, sojakött, vegeburgare och liknande. För att finansiera detta föreslår vi införandet av en miljöskatt på kött.

Det är Grön Ungdoms gamla idé om köttskatt som vädrar morgonluft, nu i folk- och vänsterpartisk tappning!

Mycket roligt tycker jag. Men det tycker inte Per, som i det här fallet faktiskt är emot morötter. Så här tycker han:

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

[citat ur SvD-artikeln]

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Ridå.

Jag ska vara ärlig. När jag först såg det sista stycket, ett enkelt »ridå«, så kände jag mig lurad. Jag hade gått på bluffen, och hela hans inlägg hade varit satir, och en helt lysande sådan!

Men så var det inte. Därför detaljgranskar vi Pers argumentation, och så att säga hans logik.

Gå hungrig och undernärd – för klimatet!

Om några veckor är det dags för earth hour. Ska vi snart ha hunger hour, eller starving month också? Ja man vet aldrig.

Earth hour går ut på att man släcker sina lampor en timme. Detta är en kampanj för jorden och miljön. Det hörs på namnet: Earth hour. »Earth« betyder JORDEN! :)

Per argumenterar här för att samma människor som vill minska människans skadliga miljöpåverkan, det som kallas att »rädda jorden«, därutöver vill att människor ska svälta och vara hungriga. Det är därför hans blogginlägg heter »Gå hungrig och undernärd – för klimatet!«. Eller hur?

Jo då. Nu är Per rädd att Jens, Mats och en massa andra människor strax ska starta kampanjer i detta syfte. Kanske hyser han farhågor att partipiskan kommer vina och att han ska tvingas avstå en massa mat för att Maud Olofsson sagt åt honom att »vi ska vara solidariska i vårt parti«.

Men Per kan andas ut i sådana fall. Tyvärr håller hans argumentation inte alls. Jens och Mats förespråkar inte alls svält och undernärig i sin artikel. Det är kanske lätt hänt att man läser fel, för de nämner ju faktiskt hunger och svält när de förklarar av vilka anledningar köttskatt vore bra:

1. Att fler människor på jorden kan äta sig mätta varje dag.

Eftersom köttproduktionen utnyttjar 70 % av världens jordbruksmark lider en miljard människor av hunger och kronisk undernäring (FN 2009). Jämfört med 2008 är detta en ökning med omkring 100 miljoner som till stor del beror på att köttkonsumtionen ökat globalt.

Det kanske framstår som korkat av Per att länka till artikeln han pratar om, när den säger motsatsen till vad han påstår att den säger. Men jag vill hävda att det är lite galet istället. Ungefär som Annika Lantz, fast inte alls lika klipskt.

Men nu går vi vidare i Pers argumentation.

Jag har just läst en av de mest häpnadsväckande artiklarna på SvD Brännpunkt någonsin. Skribenterna vill att vi ska sluta äta kött. De vill också styra upp vår kosthållning i detalj:

Här länkar Per till en annan centerpartistisk blogg som argumenterar för att man inte kan öka valfriheten med subventioner och skatter, bara minska den. Det kommer troligtvis som en chock för dem bägge att saker kostar olika mycket även utan några som helst momser, skatter och subventioner.

Jag kan förstås tänka mig ett bra svar på det argumentet. Så här skriver ju den där andra centerpartisten, som heter Albin Ring Broman:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Båda centerpartisterna är mer eller mindre garanterat överens med mig, när jag säger att om det begränsar valfriheten att styra människor med skatter, så begränsar det valfriheten lika mycket att styra människor genom att direkt bestämma över hur höga priserna ska vara. Så det handlar såklart om priset och inte om skatten.

Problemet är bara att saker ofta är dyra att köpa, trots att skatten inte petats på av någon politik. Detta minskar alltså inte valfriheten. Det är inte heller så att valfriheten ökar om saker är billiga. Så vad menar de?

Det måste vara så att det är om någon bestämt att saker ska vara dyra eller billiga som valfriheten minskar. Men detta gör väl butiksägare varje dag! Det måste vara något annat. Kanske är det att politiker bestämmer som skapar brist på valfrihet! Fast nu är Per och Albin politiker, och lägger sig ändå i. Och de säger ju inte att de själva gör fel, det tror jag inte på. De är ju politiker.

Deras argument är helt enkelt i knipa. Men jag kanske kan rädda det: Det är när politiker beslutar om högre och lägre priser av moraliska skäl som valfriheten minskas.

Så kan det faktiskt vara, och deras formuleringar ger stöd för tolkningen. Frågan är bara vad det egentligen betyder. Menar de att det är fel att blanda in moral i politiken? Nä, det här blev riktigt konstigt faktiskt. Hur kan en politiker egentligen mena att det är fel av en politiker att mena att någonting är fel? Det går ju inte.

Det verkar inte finnas någonting mera än ryggmärgsreflex i argumentet.

Detta motiveras bland annat genom den tragiska djurhållningsskandalen med grisarna för några månader sedan.

Bland vilket annat? Här är argumenten för köttskatt och subventioner av vegetabilisk mat som förs fram i Jens och Mats artikel:

1. Färre människor skulle svälta.
2. Minskad global uppvärmning.
3. Mindre övergödning av Östersjön.
4. Bättre folkhälsa genom bland annat färre fall av cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar.
5. Högre BNP.
6. Högre »eget välbefinnande«.

Och så var det ju vanvården förstås. Är det ett freudianskt syftningsfel av Per att han skriver »den tragiska djurhållningsskandalen« istället för »skandalen med den tragiska djurhållningen«? Kanske, faktiskt. Det är annat att vara i opposition än att dela parti med ansvarig minister. (För jag vill ju inte anklaga honom för att inte bry sig om djuren förstås.)

Med samma logik skulle vårdskandaler leda till att vi avskaffar all vård.

Vilken logik menar han nu? Mjo, jag tror jag kan gissa. Per tycker sig i sina antagonisters tänkande se följande fall av modus ponens, det vill säga en om–så-sats:

Normalt sett är det marknadsliberaler, förvisso främst de tokigare inom gruppen, som applicerar det här argumentet. Går företaget dåligt ska det bort, för det är inte marknadsvärdigt. Jag har därför inga problem med att förstå varför Per, som jag väl tror fortfarande är socialliberal i grund och botten, projicerar detta på sina meningsmotståndare. Ur detta härleder han alltså en princip. Den osynliga bödelns princip, kan vi kalla den:

Och nu är det en lätt match att applicera samma »logik« på sjukhus:

Solklart!

Om det inte vore helt åt helvete förstås. Det är inte den »logiken« det handlar om över huvud taget, men vi ska inte klandra Per för det. Här döljer sig nämligen en rätt så rejäl tankevurpa å hans sida, och den döljer sig dessutom riktigt dåligt.

För det är så, att om man lägger ned sjukhus så ökar inte välbefinnandet, utan det minskar. Men om man däremot lägger ned trångbodda och dåligt skötta grisstallar, minskar inte grisarnas välbefinnande alls. Det »produceras« färre grisar då. De grisar som är i livet får det ju inte sämre av att man lägger ned grisfarmar! De andra blir istället aldrig till.

Annat är det förstås med sjukhus. Jag behöver väl inte förklara varför? Nej, det är helt självklart. Eller läser även centerpartister från Stockholm min blogg?

Nå väl. Till sist tvingas jag ge Per rätt på en punkt.

Ridå.

Sannerligen.

Alla de som ropar högt och lågt om att IPCC har fel kallas för klimatskeptiker, men detta är ett riktigt missgrepp! Jag tänker visa hur en mera normal skeptiker som jag själv förhåller mig till den globala uppvärmningen i det här inlägget. Men först vill jag reda ut ett och annat.

SR Vetenskapsradion fortsätter nämligen sin granskning av arbetet i IPCC med ett reportage kring frågan om huruvida panelen ska styckas upp i sina tre beståndsdelar till följd av alla »-gates« (men ingen Bill); det har ju uppdagats en del misstag i deras arbete.

Vad som är värt att lyfta fram särskilt är detta:

Klimatpanelens arbete är uppdelat i tre arbetsgrupper. Arbetsgrupp 1 undersöker hur människans koldioxidutsläpp påverkar jordens klimat, medan de övriga två grupperna studerar konsekvenserna av klimatförändringen och hur vi kan hantera den. De felaktigheter som uppdagats den senaste tiden har alla rört den senare delen av rapporten.

— — —

Arbetsgrupp 1 använder sig uteslutande av vetenskaplig litteratur, medan de övriga två grupperna också använder sig av andra typer av källor.

Det finns alltså tre grupper, som arbetar på tre olika sätt, med tre olika frågor (eller ska man kanske säga fält):

1. Arbetsgrupp ett utvärderar naturvetenskaplig forskning om klimat och klimatförändringar, alltså om och i så fall hur människan påverkar klimatet.
2. Arbetsgrupp två utvärderar hur samhällen och välfärd kan komma att påverkas av sådana klimatförändringar.
3. Arbetsgrupp tre utvärderar hur klimatförändringarnas åverkan på samhället kan förhindras och dämpas, alltså vad vi kan göra åt det hela.

Arbetsgrupperna 2 och 3 har inte lika rigoröst utformade riktlinjer för sina källor som den första arbetsgruppen. Det är också i dessa två arbetsgrupper som vissa tveksamheter uppdagats. Några av de här tveksamheterna har visat sig vara nys, andra har visat sig vara verkliga.

Men inga fel har ännu uppdagats i den första arbetsgruppens rapporter. Notera alltså att det är där, och bara där, som frågan om huruvida människan påverkar klimatet eller inte behandlas. Om jag inte uppfattat allting helt upp-och-ned, så har de slagit fast att den globala uppvärmningen under andra halvan av nittonhundratalet orsakats av oss människor med minst 90 procents sannolikhet.

Dessa två fakta är viktiga att hålla i minnet. Två populära argument mot att några klimatförändringar alls äger rum är nämligen:

1. IPCC är ett politiskt projekt, inte ett vetenskapligt. Detta bevisas av att de är så tvärsäkra på att människan orsakat klimatförändringarna. Vissa förnekare går till och med så långt att de anger denna påstådda politisering som enda skäl till att förneka arbetsgruppens vetenskapliga slutsatser (jfr. som vanligt felslutens svenske företrädare i fluga Dick Erixon). Det här argumentet håller inte, för någon tvärsäkerhet är det inte fråga om. Det är en sannolikhetsbedömning man gjort.
2. Alla dessa fel är ett tydligt tecken på att klimatpanelen inte vet vad den pysslar med. Deras slutsatser är därför inte att lita på, utan vi kan strunta i dem. Det här argumentet är också tokigt. De felaktiga uppgifter man funnit är för det första otroligt få i förhållande till den totala mängden, och för det andra så har det i samtliga fall handlat om rapporterna från arbetsgrupp 2 och 3. Den arbetsgrupp som utvärderar klimatforskningen, och människans påverkan på klimatet, har inte berörts. Alls.

De här två argumenten är alltså helt värdelösa. Vad vi faktiskt har är till 90 procents sannolikhet en global uppvärmning orsakad av mänsklig aktivitet.

Men nu råkar det vara så att jag faktiskt är skeptiker i klimatfrågan. Jag driver varken gäck eller skriver satir, utan det är helt sant! Men vad betyder det egentligen att vara skeptiker?

Tja, jag kan ju börja med vad det inte betyder. Det betyder inte alls att jag förnekar någon mänsklig global uppvärmning. Jag vet för litet om klimatvetenskap för att kunna göra något sådant. Det betyder inte heller alls att jag är säker på att det finns en mänsklig global uppvärmning. Jag vet som sagt för litet om klimatvetenskap.

I stället är det så här: Jag vet för litet, men jag tror jag vet vilka som kan mera än mig. Jag tror inte att vi kan veta säkert vad som kommer att hända. Detta gäller förstås all kunskap om framtiden för mig, men jag är också possibilist och tror att allt är möjligt.

Så varför tjatar jag om det här då, trots att jag inte vet? Mjo, givet att jag inte vet någonting säkert om framtiden, så har jag två valmöjligheter. Antingen gör jag saker ändå, eller så skiter jag i allt och nöjer mig med att sitta här och inget veta, ens om vad som händer i nästa sekund. Det där sista känns så trist att jag inte vill. Att gissa om framtiden är helt enkelt det bästa alternativet jag har. Detta är ett pragmatiskt argument som jag tycker duger gott och väl.

Så vad innebär det i klimatfrågan? Det ska jag berätta. Låt mig visa en beslutsmatris för dig. Det är en liten tabell som hjälper en att fatta sunda beslut i situationer där alla fakta inte är kända.

Jag tror det är rätt så självklart hur tabellen ska utläsas. Kolumnerna representerar våra handlingsalternativ, raderna vad verkligheten har för sig. Vi får alltså inte välja om det ska bli A, B eller C. Men vi kan välja mellan 1 och 2.

Kom ihåg att det mest sannolika är B, att mänsklig aktivitet orsakar en global uppvärmning. Att det är vi som ligger bakom problemen innebär att vi har möjlighet att påverka utvecklingen. Skulle det inte vara vi som ligger bakom den, finns antagligen en mycket smal chans att vi ändå kan påverka. Men det bortser jag helt ifrån här.

Om vi väljer (1) att inte vidta några åtgärder, så är det över 90 procents risk att allt blir riktigt kasst. Men om ingen uppvärmning istället finns, då blir det ingen skillnad alls, varken bättre eller sämre.

Om vi istället väljer (2) att faktiskt göra något, så kan det bli på litet fler sätt. Om ingen uppvärmning finns, så har vi gjort en massa saker i onödan. Vissa av åtgärderna har förvisso en massa goda sidoeffekter, men sammantaget så är det nog ändå ett sämre resultat än 1A.

(Det är förstås möjligt att parera uppvärmningen på ett sätt som är bättre än flera sannolikt inträffande sätt som vi kan låta bli att vidta åtgärder på, men vi räknar lågt för att inte överdriva argumentets bärkraft. Det är faktiskt starkt ändå.)

Om uppvärmningen istället är helt obeveklig, och vi av någon anledning inte klarar av att rå på den, så blir det lika illa som i fallen 1B och 1C. De här tre möjliga utvecklingarna är de sämsta tänkbara.

Om vi till sist gör något, och det mest sannolika dessutom inträffar, så hamnar vi på 2B. Detta är helt klart sämre än både 1A och 2A, men vi har ingen möjlighet att välja vilken bokstav vi vill ha, bara siffra.

Slutsatsen blir alltså den här: Gör vi ingenting, är risken över 90 procent att det blir så illa det över huvud taget kan bli. Om vi däremot gör någonting, så är risken att det blir så illa det kan bli inte ens 10 procent.

Vilken häst satsar du på?