Valfusk, uppenbarligen. Flera moderater ska utredas för detta, hemmahörande i flera distrikt i Stockholms-området. Även någon i riksdagen finns bland dem som utreds.

Om det nu verkligen är så att också han köpt röster, då är det inte bara Moderaternas interna politiska makt som gått till försäljning på en svart marknad, utan Sveriges.

Det började så här:

På lördagsmorgonen samlades 200 moderata ombud i landstingshuset på Kungsholmen för att fatta beslut om vilka kandidater som ska stå på riksdagslistan i Stockholms stad. Men det blev inget beslut.

Orsak: Dagens Nyheters avslöjande att en av toppkandidaterna, Mats Rudin, hoppat av sedan han i en intervju med DN erkänt att han betalt andra personers medlemsavgifter samtidigt som han propagerat för att de skulle rösta på honom i provvalet. Provvalet styr vilka personer som ska hamna på valbar plats.

Dessutom har det framkommit uppgifter till DN från tre av varandra oberoende personer att medlemmar i moderatföreningen i Tensta-Rinkeby skrivits in i partiet utan att själva behövt betala medlemsavgiften på 100 kronor. Endast partimedlemmar får rösta i provvalet.

Anmärkningsvärt är att Dagens Nyheter, i artikeln jag citerade ur ovan, även påpekar att högt uppsatta moderater känt till detta i flera veckor. Det ryktas (och just ryktas) att saken egentligen varit känd ända sedan senaste riksdagsvalet.

I Svenska Dagbladet läser jag att Per Schlingmann inför förra valet talade om vikten av att »'bildsätta' politiken, alltså att förmedla positiva bilder till väljarna«. Skribenten nämner att förtroendekrisen kommer att bli svår både gentemot väljarna och inom partiet. Så borde det bli.

TT–Aftonbladet har annars fått höra det här av Per:

Schlingmann är nöjd med att [moderaten som erkänt fusk för egen del, Mats] Rudin trätt tillbaka och har fullt förtroende för hur M i Stockholms stad hanterar fallet. Han tror inte att fusket påverkar förtroendet för partiet, som går framåt i Sifos senaste opinionsmätning.

Det är nog lite väl optimistiskt. Misstankar om fusk fastnar lätt, har jag fått för mig. Men kanske har han rätt, och väljarförtroendet återhämtar sig mycket snabbare än inom partiet. Men jag vill inte gärna tro att det verkligen ska vara så illa ställt, med det där »väljarnas minne« det pratas om ibland.

Än så länge är det förstås misstankar, tips och ingenting därutöver. Förutom vad gäller Mats då, som ju erkänt. Vad Moderaternas egen utredning kommer att visa får vi väl vänta och se.

Detsamma gäller huruvida någon oberoende utredare kommer att kallas in – det vore bra för alla, inte minst eftersom en intern utredning, om den går helt rätt till men ingenting hittar, ändå kommer att verka väldigt suspekt. Det enda de alltså förlorar genom att enbart utreda saken internt är chanserna att bli kvitt några av misstankarna.

Sanningen bör utredas, berättas och tas på allvar.­­

Men ponera att det faktiskt är sant, och att flera moderater på egen hand påbörjat en privatisering av den politiska makten, genom att köpa personkryss i prov- och riksdagsval. Hur kunde de i sådana fall få för sig att göra något så dumt? Fredrik Reinfeldt, som till varje pris hålls borta från rampljuset i sådana här sammanhang, har givetvis ingen kommentar.

Men i december 2004 hade han det. Debattartikeln som följer hämtade jag från GP.se i oktober 2006, och sedan dess verkar den helt ha försvunnit från nätet. På den tiden var det Social­demokraternas fel att det förekom fusk. Social­demokraterna fuskade med makten och folket härmade dem duktigt, fifflade med avgifter, tog ledigt för sjukt barn och sjukskrev sig trots att hela familjen var frisk. (Varvid Allians för Sverige bildade regering och ett omfattande fusk och avgiftssmiteri avslöjades, så att ministrar fick avgå och be om ursäkt, eller som Tobias Billström sjukskriva sig för att de inte betalat TV-avgift.)

Så jag undrar vems fel det blir den här gången.

Girigheten enligt Reinfeldt: Socialdemokratin i Sverige

Det sägs att all makt korrumperar. Då makt och parti blir ett på det tydliga sätt som skett i Sverige föds en självgodhet som skapar ett avståndstagande till verkligheten, skriver moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Den girige har svårt att se andra människor, uppfylld av ångest inför risken att ha missat något för egen del. Det blir lätt en spiral utan slut. Mycket vill ha mer, som det brukar heta.

Girigheten har fått fäste i Sverige. Det syns när makthavare sätter uppdraget att företräda andra åt sidan för att mer använda makten för att berika sig själva. Det förklarar varför fackpampar roar sig med spritfester och går på porrklubb på medlemmarnas bekostnad. Det påverkar fackliga företrädare, ledande socialdemokrater och andra som lever av eller i närheten av Sveriges socialdemokratiska maktparti. Det förklarar lägenhetsaffärerna. Ingen är väl helt skyddad från girighetens skamgrepp, för de allra flesta klappar dock aldrig möjligheten på dörren. Det skiljer vanligt folk från socialdemokrater med makt.

Girigheten har flera ansikten. Turerna kring Systembolaget, som nu genomgår en smärtsam utredning, har avslöjats innefatta en omfattande mutkultur. I färskt minne har vi därtill Skandiachefernas omtalade bonusavtal och vårdslösa hantering av försäkringstagarnas pengar.

De flesta värjer sig från girigheten och därför är vi många som reagerar mot tendenser till mygel- och roffarkultur. Det har visat oss en sida av Sverige som vi hoppades inte fanns. Det är alltför många som inte drar sig för att skaffa sig orättfärdiga fördelar på andras bekostnad.

Girigheten finns som bekant upptagen som en av de sju dödssynderna, något vi ska avhålla oss ifrån om vi vill leva ett rättfärdigt liv. I grunden handlar girighet om vårt moraliska förhållningssätt som människor. Det handlar om vår syn på vad som är rätt och fel. I dag finns det skäl att oroa sig för att vår gränsdragning här emellan blivit inte bara otydligare, utan också förskjutits åt fel håll. Jag tror att det finns en förklaring till vad vi upplever som en allt mer omfattande girighetskultur i Sverige. Då makten tas för given blir frestelsen lätt stor att använda den för sin egen vinnings skull. Att företräda och uträtta för andra blir allt mindre viktigt, i stället används makten till ett berika sig själv och de egna.

Ett och samma parti

Fenomenet är inte unikt för politiken, men kanske tydligast där. Det kan bero på att kontrollfunktionerna och möjligheterna att begränsa girighetens svängrum är sämre inom politiken än inom andra samhällsområden. Att Sverige, med några få enstaka undantag, har haft ett och samma parti vid makten i årtionden får konsekvenser för hur makten används. Det sägs att all makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Då makt och parti blir ett på det tydliga sätt som skett i Sverige uppstår med tiden inte bara en ovilja att lyssna till väljarna. Det föder också en belåten självgodhet som skapar ett allt större avståndstagande till verkligheten. Därifrån är inte steget långt till att använda den uppnådda positionen till att berika sig själv.

Vi ser tydliga tecken på det här i dagens Sverige. Regeringen använder i allt högre utsträckning utnämningsmakten till att gynna dem med den rätta partiboken i handen. Bidrag och ersättningar utformas i sin tur för att belöna dem som står rörelsen närmast. Att politiskt tillskansa sig fördelar på andras bekostnad medför sedan att förtroendebandet mellan väljare och valda försvagas. Vi får ett växande politikerförakt som slår direkt mot tilltron till vårt demokratiska styrelseskick.

Då politiker och makthavare inte kan skilja på rätt och fel får det genast gensvar hos vanligt folk. Många ställer sig frågan varför de själva ska anstränga sig och vara ärliga, då de som befinner sig i samhällstoppen agerar som de gör. Det urholkar människors vilja att göra rätt för sig.

Att arbete och studier inte lönar sig förstärker känslan. Gränsen mellan rätt och fel förskjuts. Det påverkar sedan den gängse synen på saker som svartjobb, civil olydnad, skatteflykt och bidragsutnyttjande.

Med denna girighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle; att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska ta ansvar för sina handlingar och hjälpa dem som har det svårt. Fusk, fiffel och likgiltighet kommer i dess ställe. Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller att skapa sig sina egna normsystem.

Smita från betalning

Detta kan ta sig i flera uttryck. Det kan handla om att sjukskriva sig trots att man är frisk eller att smita från betalningen på spårvagnen. I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan. Inte minst har vi sett denna ovilja att skilja på rätt och fel inom delar av den utomparlamentariska vänstern.

För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom. Priset får alla hederliga och hårt arbetande människor betala. Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckring i synen på rätt och fel. Då våra värderingar trasas sönder och de små övertrampen inte möts av tydliga reaktioner öppnar det för den värsta formen av girighet, den rena brottsligheten. När inte regler gäller, när inte rätt och fel är tydliga, avtecknar sig ett annat samhälle. Den starkes rätt tar över. En värld styrd av kontakter och beskydd avtecknar sig.

För att vända utvecklingen finns inga enkla vägar. Likafullt är det nödvändigt. Sverige måste åter bli ett land som kan skilja på rätt och fel. Det handlar väldigt mycket om rättsväsende och om rättsfrågor, men det är mycket bredare än så.

I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor. Vi måste åter känna att det går att påverka våra liv till det bättre genom egna och hederliga ansträngningar. I grunden borde det vara självklart. Studier, arbete och företagsamhet ska löna sig. Det ska vara riktigt att anstränga sig och göra rätt för sig. Det ska vara rätt att följa lagar och regler, samt fel att begå brott eller skada andra.

Girigheten blir vi inte kvitt, vi kan bara anstränga oss att begränsa dess svängrum.

Fredrik Reinfeldt partiledare (m)

Debatten om sjukförsäkringsreformen börjar bli riktigt absurd nu.

Det senaste är att de moderata riksdagsledamöterna Gunnar Axén och Helena Rivière i en debattartikel i Aftonbladet går i polemik med en privatperson som vågat sig in i den offentliga debatten.

Men de bemöter henne inte i sak – utan angriper henne som person!

Alexandra är i blomman av sin ålder, 30 år, trebarnsmamma, och har varit sjukskriven i tre år. Nu är hon omförsäkrad till Arbetsförmedlingen, och ett värre öde kan hon inte tänka sig: ”detta händer inte mig”. Utan sjukförsäkring är hon inte människa, säger hon.

När sjukpenningen drogs in fråntogs hon sin ”rättighet till att vara människa”. Utan sjukpenning finns hon i ”ett bottenskikt i samhället utan rättigheter”.

Några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen ser hon inte. Sjukförsäkringen är den enda trygga hamn hon kan tänka sig. Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.

— — —

Det som försvårar en ärlig och öppen diskussion om hur systemet fungerar är det hyckleri som omgärdar begreppet ”sjuk”. Vi vet hur illa det var, både för individen och för samhällsekonomin med evighetslånga sjukskrivningar.

Ordet de söker är visserligen bivalent, och inte binärt, men sådana små detaljer kan alla råka missa.

Givetvis har de även fel i sak – man är antingen sjuk eller frisk, för man kan inte vara både sjuk och frisk samtidigt, och lika lite kan man vara inte sjuk och inte frisk samtidigt (annat än byråkratiskt »mellan stolarna«) – men lite vanlig logik är väl inget vi ska behöva kräva av våra riksdagsledamöter i varje mening de skriver. Lite dumheter måste vi svälja, för alla pratar dumt ibland.

Vad man däremot inte borde behöva svälja, är att de bägge riksdagsmoderaterna uppenbarligen rakt upp och ned ljuger och ger sig på en människa i underläge på offentlig plats.

Till att börja med har de inte ens läst den första meningen i Alexandra Johanssons debattartikel, alltså själva den artikel de citerar ur:

I höstas skrev jag här på Aftonbladet debatt om mitt sjukskrivna liv och rädslan för att bli utförsäkrad.

Varför är det viktigt? Därför att Gunnar och Helena säger att »vad hon lider av får vi inte veta«, »bara att hon är ”sjuk”«.

Vadå får inte veta? Här är första stycket i hennes första debattartikel, som länkas från den andra:

Jag är en 30-årig kvinna med tre barn. Jag bor i ett vanligt hus med en vanlig bil och en vanlig hund i ett vanligt samhälle i mellersta Sverige. Jag vill berätta något om hur min dag ser ut. Inte för att människor ska tycka synd om mig, utan för att detta är min verklighet och jag hoppas att någon därute kanske tänker om när det gäller utstämplingen av oss som är sjuka på riktigt. För min egen del handlar det om sjukskrivning för fibromyalgi, utmattningsdepression, lätt ångest och kognitiva minnessvårigheter.

Gunnar och Helena gör ett monumentalt FAIL. Hur lyckades de egentligen?

Först får de för sig att kommentera ett enskilt fall, något de hela tiden sagt att de inte gör. De väljer att göra detta genom att skriva ett svar på en artikel där en privatperson offentligt vågat beskriva vad som händer i hennes vardagsliv, istället för att svara på någon artikel som mera direkt angriper deras politik.

När de sedan funderar på vad de ska ta till för argument, kommer de tillsammans fram till att det bästa de kan göra är att angripa hennes trovärdighet och karaktär. De kallar henne hycklare, säger att hon inte är sjuk på riktigt och beskriver henne som en riktigt lat och gnällig samhällsparasit som vill vara hemma och lata sig på andras bekostnad. De bestämmer sig för att driva med henne och raljera!

Så sitter de till sist och försöker knåpa ihop sitt svar rent språkligt. I det läget är det brukligt att känna till vad man pratar om, och kanske även ha ögat på de artiklar som man besvarar. Men de nya moderaterna gör tvärtom, och ljuger ihop sitt personangrepp.

Hur tänkte de egentligen?

Är det hela Alliansen, bara Moderaterna eller kanske till och med bara sig själva de representerar i detta?

Vi kan egentligen inte tolka dem som företrädare för partiet förrän de suttit kvar i riksdagen ett par veckor eller så. Men frågan hänger ändå i luften – vad går sjukförsäkringsreformen egentligen ut på?

Precis som tidigare handlar det givetvis om fusket.

Användningen av ordet fusk i den borgerliga retoriken minskade visserligen rätt rejält när media fick för sig att leta upp alla borgerliga politiker, statsråd och ministrar som struntat i att betala TV-avgift, anställt städhjälp svart, barnflickor illegalt, smitit från skatten, byggt utan bygglov och brutit sig in i socialdemokratiska datornätverk. (Och en vänsterpartist som istället för sin egen råkat betala sin exfrus TV-avgift sedan deras skilsmässa.)

Helt lämnade man dock inte ordet bakom sig, och för knappt ett år sedan ansågs det fortfarande gångbart.

Samtidigt kan jag se att det finns personer som har sjukersättning som har en arbetsförmåga. Det är den vi vill stimulera med de nya reglerna: Att människor ska våga arbeta, utan att riskera att förlora sin ersättning, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M).

– Med det gamla systemet låste man in människor i ett permanent utanförskap och frågade inte efter dem.

Hon konstaterar samtidigt att det är svårt att uppnå ett fusksäkert system.

– Vi måste ständigt ha en kontrollfunktion. Men det handlar också om attityder. Folks attityder, tycker jag, borde vara att vi ska handskas väl med skattebetalarnas pengar.

När budgeten presenterades strax efter valet 2006 rapporterade också Riksdag och departement så här:

Bidragsfusk var en stor fråga när budgeten presenterades i höstas. Regeringen hänvisar till undersökningar som visar att bidragsfusket har ökat och tycker att det är viktigt med en lag som är anpassad till ersättningssystemen. Dessutom är lagen i sig en viktig signal för att visa att samhället ser allvarligt på bidragsfusk.

Den borgerliga fuskretoriken verkar alltså vara på väg tillbaka, i lagom tid inför valet.

Eller handlar det bara desperation? Ska Gunnars och Helenas artikel förstås som att de gett upp hoppet om mittenväljarna och hoppas att åtminstone vara populära hos en liten snobbig elit som tror att alla med lägre löner än dem själva är latmaskar?

Så låter det faktiskt på dem – en underförstådd beskrivning av hur giriga de borgerliga kärnväljarna är som Lars Ohly annars brukar få ha i fred.

Det vore i och för sig inte svårt att förstå om de griper efter halmstrån, när det starkaste argumentet de i övrigt har att ta till är vad Socialdemokraterna hade för sig förr i tiden.

Och vid närmare eftertanke är det nog ändå det där utbredda fusket de tänker på, den där misstanken de har att de hela tiden luras på massor av ledamotspengar, av några lata ensamstående morsor utan hut i kroppen.

Dessutom passar ju fusket som hand i handske med problemet att förklara vad som egentligen hände med det där vallöftet från 2006, att sjuka ska få vård istället för kölappar.

Så vi bör nog ta dem på orden, Gunnar och Helena, liksom deras parti Moderaterna och Allians för Sverige. Men dem bland de borgerliga som kanske säger ifrån nu ska vi också ta på allvar. För det är faktiskt allvar.

Vad händer då härnäst?

Moderater som sjukskriver sig när media blir för påträngande såklart, precis som Tobias Billström när han inte betalt TV-avgiften.

I gårdagens Agenda sade Fredrik Reinfeldt så här om sjukförsäkringsdebatten:

Jag försvarar att jag utmanar en tanke som fanns före jag trädde till, nämligen att huvuddelen av hanteringen av arbetsmarknadsproblem i Sverige ska vara att vi förtidspensionerar, sjukskriver och för bort människor som är arbetsföra för att parkera dem i stora ersättningssystem.

Han framställer människor som offer: Någon som drabbats av en livskris vid 35 års ålder och blivit arbetsför igen vid 42, säger han, får höra att det är försent att komma tillbaka. Systemet tvingade människor att inte arbeta, heter det. Nu försvarar han alltså att han gör någonting åt detta statliga förtryck. »Syftet är gott.«

I Ekots lördagsintervju, tidigare i helgen, var det samma visa:

Tomas Ramberg: Du har ju arbetat rätt hårt med att förändra bilden av Moderaterna: De nya Moderaterna ska vara ett parti som står för välfärd. Hur tror du den bilden påverkas av sjukförsäkringsdebatten?

Fredrik: Ja, av debatten påverkas den negativt. Men det beror ju på att vi inte har nått fram i vår beskrivning av att vi försöker ge människor en andra chans, att vi försöker komma runt ett system som var byggt på att passivt se människor sjukskriva sig och därmed lämna arbetsmarknaden. Den som gick på en smäll i livet vid 34, kunde inte återkomma när det ordnat upp sig vid 38, för då var man utförsäkrad eller borta, och då sade vi: Såhär kan inte Sverige byggas för framtiden, vi måste ta vara på människors arbetsförmåga, vi måste sätta in rehabiliteringsinsatser, vi måste visa att vi reagerar, och vi följer upp att människor sjukskriver sig. Det finns en positiv tanke med detta, men det är kanske inte alltid så det beskrivs eller upplevs.

Men var det verkligen så de sade? Hur såg Fredriks egen beskrivning egentligen ut för några år sedan, den som han nu säger sig återge?

I en debattartikel i Göteborgs-Posten december 2004¹ som han skrev, var det någonting helt annat som låg bakom sjukskrivningstalen:

Det sägs att all makt korrumperar. Då makt och parti blir ett på det tydliga sätt som skett i Sverige föds en självgodhet som skapar ett avståndstagande till verkligheten.

— — —

Då politiker och makthavare inte kan skilja på rätt och fel får det genast gensvar hos vanligt folk. Många ställer sig frågan varför de själva ska anstränga sig och vara ärliga, då de som befinner sig i samhällstoppen agerar som de gör. Det urholkar människors vilja att göra rätt för sig.

Att arbete och studier inte lönar sig förstärker känslan. Gränsen mellan rätt och fel förskjuts. Det påverkar sedan den gängse synen på saker som svartjobb, civil olydnad, skatteflykt och bidragsutnyttjande.

Med denna girighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle; att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska ta ansvar för sina handlingar och hjälpa dem som har det svårt. Fusk, fiffel och likgiltighet kommer i dess ställe. Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller att skapa sig sina egna normsystem.

— — —

I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor. Vi måste åter känna att det går att påverka våra liv till det bättre genom egna och hederliga ansträngningar. I grunden borde det vara självklart. Studier, arbete och företagsamhet ska löna sig. Det ska vara riktigt att anstränga sig och göra rätt för sig. Det ska vara rätt att följa lagar och regler, samt fel att begå brott eller skada andra.

Girigheten blir vi inte kvitt, vi kan bara anstränga oss att begränsa dess svängrum.

Är det någon som minns girigheten? Girigheten enligt Reinfeldt: Socialdemokratin i Sverige hette debattartikeln.

Socialdemokraterna hade haft makten så länge att den korrumperat dem fullständigt, menade Fredrik. Detta hade till slut smittat av sig på vanligt folk, som numera ägnade sig åt BIDRAGSFUSK i en enorm omfattning.

Detta hörde till arbetslinjen. Varför försvann det motivet?

Tja, kanske avslöjandena om allt borgerligt fuskande med tv-avgifter, svarta barnflickor, dataintrång och vad det var gjorde resonemanget olämpligt. Kampanjlinjen övergavs. De sjukskrivna gick från att beskrivas som girigt arbetsskygga, till tvingade av systemet att stanna hemma och inte jobba.

Allt annat är en efterkonstruktion. Detta är bakgrunden till sjukförsäkringsreformen. Givetvis slår den hårt mot många som är sjuka, när den faktiskt utformats för att STOPPA FUSKET. Det var ju vad man gick till val på.

1. Artikeln finns inte längre på nätet. ↩