Niqab-argumenten är avslöjande

I dag vill jag titta litet på några argument som olika folkpartister för fram med anledning av Jan Björklunds förslag att »göra lagstiftningen tydligare« när det gäller klädsel som täcker ansiktet. Jan har föreslagit att rektor ska få besluta om burqa och niqab ska tillåtas på skolor eller ej.

– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen, säger Jan Björklund.

Han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer ges möjlighet att förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab på skola eller universitet. Ett förbud som kan upplevas kränkande för de kvinnor som berörs.

Detta kan vara första gången som Jan talar om undervisning som kommunikation mellan människor. Medan den pedagogiska forskningen utgått ifrån ett sådant perspektiv ganska länge redan, så har Jan i tjugo år valt att utgå ifrån helt andra premisser när han lagt fram sin skolpolitik; när han använder ordet kunskap så får jag obehagligt ofta känslan av att han dels är en övertygad behaviorist, och dels att han dessutom inte förstått behaviorismen.

Skulle han faktiskt ta till utgångspunkt att undervisning verkligen är kommunikation mellan människor, så skulle mycket av den skolpolitik han hade drivit ha varit sådant som han själv gärna kallar för »flum«. Nu är det förstås möjligt att den heltäckande slöjan lett till något slags aha-upplevelse för honom, men jag tvivlar. Antagligen ligger det ingenting utöver retoriska överväganden bakom formuleringen.

Kvinnorna på bilden är tydligen omöjliga att kommunicera med. Jag har som lärare svårt att förstå varför, men kanske borde jag visa förståelse för att alla inte är sociala genier av samma kaliber som jag.

Om vi ska få till någon integration så att infödda svenskar ska lära sig att inte bli blyga och osäkra när de talar med någon de bara kan se ögonen på, så måste niqab kanske vara tillåtet inom både barnomsorg och skola. Integration går ju ut på att människor lär känna, vänjer sig vid och anpassar sig till varandras förutsättningar och sätt, inte att de med litet mera sällsynta vanor slutar sticka ut och sticka i ögonen på alla rädda normalitetspoliser.

Nåväl. Det tycks för övrigt inte vara sant att Jans förslag innebär någon förändring av praxis; redan 2003 hade rektor den här möjligheten. Ser man tillbaka på Folkpartiets olika förslag de senaste åren, så är detta ingenting konstigt. Det händer faktiskt förhållandevis ofta att de kallar status quo för »kraftfulla åtgärder«.

Sakfrågan kan därför knappast vara något mera än en ursäkt att få säga niqab är dåligt i media.

Eller? Flera olika teorier har framförts. Vissa menar att det är en flört med Sverigedemokraterna, andra att det är ett populistiskt utspel ämnat att sno åt sig några av deras väljare, och emellanåt hör man till och med dem som tror att partiet faktiskt skiftat ideologi. För att försöka lista ut vilket som verkar troligast, kan vi titta litet på hur olika folkpartister försvarar förslaget.

Jag tror att Fredrik Malms argument är ganska typiska, sådana som han lagt fram dem på sin blogg. Eftersom han har en berömvärd förmåga att uttrycka vad han tänker, så är inlägget dessutom en ganska god utgångspunkt för en granskning.

Han förklarar att möjligheten att förbjuda heltäckande slöja »borde vara en självklarhet«, men säger ingenting om varför detta är så självklart. Och det har vi ingen nytta av när vi försöker ta reda på varför han tycker idén är god.

Men han presterar faktiskt en motivering på ett slags flummig och flosklig politiska som emellanåt kan vara svår att översätta till glasklar svenska. Så här skriver han:

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Vi vill inte skapa ett samhälle där vi täcker våra ansikten. Vi vill inte acceptera värdesystem som bygger på att vi inte ska mötas, inte ska tala med den som är främmande eller av motsatt kön. Vi vill inte skapa ett samhälle där beröring, mimik, skratt, musik och möten är bannlysta och ska ersättas med iskyla och könsapartheid. Tvärtom vill jag som liberal se ett samhälle med större integration.

Det är svårt att förstå hur detta kan vara en argumentation till försvar för rektorers möjlighet att, i situationer där det försvårar undervisningen, förbjuda elever att bära heltäckande slöja. Vad han syftar på kan istället knappast vara annat än ett generellt förbud mot att bära heltäckande slöja.

Vi ska gömma problemen

Jag ska strax återkomma till den frågan. Just här är det däremot tillräckligt att konstatera att hans argumentation bygger på tanken att burqa eller niqab orsakar den typen av samhälle som han inte vill skapa.

Men tänker man efter bara en liten stund, så inser man strax att orsaksförhållandet snarare är det motsatta: Det samhälle han inte vill skapa orsakar att vissa bär niqab eller burqa. Vad han argumenterar för här är alltså att förbjuda konsekvenserna av att han inte lyckats förhindra skapandet av vad han menar är ett dåligt samhälle.

Fredrik är förstås bara en enda politiker, och kan inte ställas till svars för en hel samhällsutveckling. Däremot kan han ställas till svars för hur han egentligen resonerar. Kanske ser han framför sig hur samhället kommer att utvecklas, trots att han gör allt han kan för att styra det i en annan riktning?

I sådana fall går hans inställning ändå att förstå: Eftersom han är missnöjd med vad han och hans politiska kolleger uppnår, och förutser en samhällsutveckling som han inte gillar, så vill han förbjuda de synliga konsekvenserna av detta samhälle redan innan de visar sig. För om samhällsproblemen syns så riskerar han ju att kritiseras för dem!

Det ligger förstås i regeringspartisternas intresse att gömma undan de annars synliga konsekvenserna av vad de själva betraktar som misslyckanden. Utifrån en argumentation som den här tycks det dessutom vara fallet.

Det kan faktiskt handla om populism

Vidare så bemöter han två motargument som han tycker är vanliga. Det ena skall vara att förslaget är onödigt.

Ett annat argument i debatten är att hela debatten om niqab och burka är onödig därför att det handlar om så få personer. Jag har väldigt svårt för en sådan argumentation. Om en flicka i Sverige tvingas att bära heltäckande slöja, ska vi då acceptera detta förtryck bara för att inte flera tusen flickor i Sverige befinner sig i samma situation?

Att förslaget är onödigt anser jag däremot är en någorlunda rimlig ståndpunkt, av följande tre skäl:

• Problemen löser sig nästan alltid genom att skolpersonalen pratar med elever och föräldrar. (Jans skolpolitiska gärning antyder för övrigt att han inte förstått att någon sådan kommunikation faktiskt äger rum.)
• Undantag från detta finns nästan inte.
• I de fall där det ändå inte löser sig, så gäller redan den praxis som Jan föreslår.

Att förslaget skulle vara onödigt handlar alltså inte om att de drabbade är för få. Om man kommer med förslag på att införa en redan rådande ordning, så är avsikten givetvis bara att använda sakfrågan som en ursäkt för att säga någonting högt. Folkpartiet har länge varit ute efter att provocera fram »motangrepp« från dem de pratar om som »kulturvänstern«, eftersom dessa är lätta att utmåla som elitister. Sedan kan man peka på dem och säga titta, vi får inte säga det här högt!

(Och är man Sverigedemokrat lägger man till att hela etablissemanget är emot oss! Men likheten beror i det här fallet på att partierna har samma utländska förebilder när det gäller kampanjstrategi och inte någonting annat.)

Mänskliga rättigheter då?

Någon kanske reagerade när jag skrev ovan att »de drabbade är få«. Drabbade av vad? Förtryck såklart!

Men att ge rektor möjlighet att förbjuda slöjor som täcker ansiktet i situationer där det förhindrar undervisningen är inte någon åtgärd mot förtryck! Alltså måste även det här handla om ett försvar för ett generellt förbud mot burqa och niqab.

Men med utgångspunkt i artikel 18 av FN:s förklaring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, som Sverige skrivit under, så har alla rätt att utöva religion på det vis som de själva önskar, förutsatt att det inte strider mot några andra rättigheter:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vi bör alltså eftersträva att ingen tvingas bära något särskilt plagg alls mot sin vilja, liksom vi bör eftersträva att ingen tvingas avstå att bära något särskilt plagg mot sin vilja. Ett generellt förbud strider mot den principen.

Populismtanken kanske inte håller ändå? Handlar det verkligen bara om ett jämförelsevis ganska harmlöst flörtande med Sverigedemokraternas eventuella sympatisörer? Vi går vidare.

Men det finns inget stöd i Koranen!

Han säger faktiskt så. Jag har ingen som helst anledning att tro att han har fel i sak. Däremot kan man med anledning av att han tycker att detta är relevant sluta sig till en del om var han egentligen står. Så här skriver han om det andra argumentet han tycker sig möta alltför ofta, alltså att förbudet strider mot religionsfriheten.

Religionsfriheten: Detta är ett ofta återkommande argument i den här debatten. Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja? Om det finns något sådant krav i Koranen eller i etablerade muntliga källor/hadither så borde förstås användandet av burka vara mycket utbrett bland religiösa muslimer. Men det är det inte. Det är mycket få personer som bär burka och nikab. Snarare handlar det om traditioner i vissa regioner som är mycket konservativa. Dessa traditioner kan förvisso sanktioneras av religiösa extremister, men de har inte sin grund i islam.

Alla som kan läsa ser det: Han säger att ingen variant av Islam förespråkar bärandet av niqab eller burqa, eftersom det inte står i Koranen.

Detta är relevant endast under förutsättningen att det följande påståendet är sant.

Det är i det här läget vi måste fråga oss om Fredrik menar att det bara är muslimer som ska få sin tro lagreglerad, eller om detsamma gäller för alla religioner. Några andra alternativ har han inte att välja mellan.

Fast det är förstås inte helt säkert att han – eftersom han åtminstone kallar sig liberal – håller med om att han tycker så här. Men det följer logiskt på vad han säger. Antingen ljuger han, eller så säger han emot sig själv, utan att veta om det.

Hanlons rakkniv

Så kallas en enkel liten uppmaning som vi nyss nått fram till: Utgå aldrig ifrån att någon gör något av illvilja, om det lika gärna kan förklaras med vanlig dumhet (här i form av den där typen av intellektuella inavel som brukar kallas nationalism eller etnocentrism).

Eftersom argumentationen, oavsett om den ger uttryck för dumhet eller illvilja, leder till slutsatsen att religionsfriheten bör begränsas till i lag tillåtna religiösa läror, så tror jag vi kan utesluta allt som har med ytligt »flörtande« med både Sverigedemokraterna och deras väljare att göra. Riktigt så oskyldigt är det inte (om man nu kan kalla ytlig och etnocentrisk populism för oskyldig).

Det finns fler skäl än de ovanstående till att jag påstår detta. Låt mig förklara.

Det irrelevanta har blivit handling

Folkpartiet har länge kommit med olika förslag som är irrelevanta, antingen för problemen de sägs lösa, eller också eftersom de inte innebär någon egentlig förändring. Nyss föreslog Jan till exempel att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen »för att föräldrarna har rätt till information«; detta är helt irrelevant för problemet ogiltig frånvaro, eftersom skolor redan är skyldiga att informera föräldrarna om ogiltig frånvaro, liksom de redan skriver ned den här siffran på papper. Att kopiera en procentsats till ytterligare ett papper är inte någon kraftfull åtgärd (vilket väl är anledningen till att Jan uttryckligen måste kalla förslaget för en kraftfull åtgärd).

Det här irrelevanta draget går igen även i retoriken. När han ska försvara olika förslag så argumenterar han i regel för någonting annat, som ingen vare sig föreslagit eller sagt emot. Att skriftliga omdömen i föreskoleklasser ska tillåtas vara betygsliknande, det försvarar han till exempel med att »föräldrar har rätt till information«. Exemplen är fler.

Är det alltså bara tomt prat och populism? Det trodde jag ganska länge, mer eller mindre bara för att jag hoppades att det skulle vara så. Men nu klarar jag inte det längre. Det visar sig ju om och om igen att alla dessa irrelevanta förslag sedan blir genomförda, som om de faktiskt vore på allvar. Folkpartiet driver en konsekvent felslutslinje, från det retoriska, genom sina förslag, till vad de faktiskt genomför.

Och nu säger han uttryckligen att han egentligen vill förbjuda heltäckande slöja, inledningsvis i skolan. Flera folkpartister för dessutom fram samma typ av argument som Fredrik, av vilka konsekvenserna är att vi ska begränsa religionsfriheten och lagstifta i religiösa tolkningsfrågor, liksom att vi ska skyla över problem som vi upplever finns i samhället istället för att ta itu med dem.

Det är inte särskilt roligt.

Vi får hålla tummarna

Mot bakgrund av allt det här, är det ovanligt lätt att glädjas över att Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skriver så här i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor – arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn – satt sig ner och samtalat.

Det är vad människor gör.

Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.

Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

Det vore välkommet, och mer i linje med den frihetstanke som ett liberalt partis främsta kännetecken bör vara. Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl – tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti.

Det är bra skrivet, och det handlar inte om att jag är skadeglad. Jag håller inte heller helt med honom på flera av de punkter som jag valt att inte citera här, till exempel den förklenade beskrivningen av vad integration går ut på. Men det är en annan fråga.

Den främsta anledningen till att jag är glad, bottnar istället i att jag tror att han har fel om Folkpartiet. Det är nämligen redan för sent: partiets liberalism är knappast mera än en etikett längre, för det egentliga syftet med alla dessa i sak irrelevanta utspel, verkar faktiskt vara att visa vad partiet egentligen tycker.

Folkpartiet är alldeles uppenbart i färd med att fullt medvetet märka om sig själva, till ett nationalliberalt¹ parti.

Kan jag ha fel? Tänk om det faktiskt bara handlar om ful fernissa och om röstflörteri, på så vis att de egentligen inte är på väg i den här riktningen, utan bara vill att det ska framstå på det viset för att få fler röster? Tja, jag har länge velat tro det, men nu har botten gått ur.

Och det har faktiskt ingen betydelse. I sådana fall har de tagit ställning för att deras valresultat är viktigare än vilken politik de förespråkar och legitimerar. Ett parti som väljer att gå till val på den här typen av politik accepterar den givetvis också i någon omfattning; antingen går de till val på att genomföra den, eller så går de till val på att de vill genomföra den. I båda fallen har de ställt sig bakom åsikterna.

Är detta verkligen någonting att vara glad över?

Nej!

Men Adam säger faktiskt ifrån. Då finns det åtminstone en framtid att hålla tummarna för.

1. Huvuddragen i nationalliberalismen, sådan som den såg ut under sin storhetstid för ungefär hundra år sedan, kan beskrivas som en korsning mellan nationalism och ekonomisk liberalism. Med nutiden som mått skulle man nog snarare säga att det handlade om ett slags konservatism. ↩