God morgon! Emellanåt stöter man på korta, helt fantastiska texter som säger mycket mera mellan raderna än vad som rimligtvis borde vara möjligt. Nu pratar jag inte om poesi, även om just det där ofta är poängen med sådan.

En av alla sådana texter i mitt liv är Johan Galtungs A mini theory of peace. Texten följer längre ned, fast på svenska.

Johan är professor i freds- och konfliktforskning, och är nog det största namnet inom ämnet. Begreppet Peace Journalism kommer från honom, och innebörden är att nyheter om våldsamma konflikter bör rapporteras ur ett bredare perspektiv där de många underliggande strukturella orsakerna till våldet kommer i dagen. Han har även mycket stor erfarenhet av att medla i konflikter.

Han är också kontroversiell på flera sätt, bland annat för sin beskrivning av världens folk som förtryckta av framför allt tre fundamentalismer: den wahabistiska sunnimuslimska från Saudiarabien, den protestantiskt kristna från Storbritannien och Förenta staterna, och så marknadsfundamentalismen som leder till ett slags indirekt imperialism.

Hur som haver och vad man än tänker om detta, så är han någon man har nytta av att lyssna noga till. Hans lilla fredsteori tycker jag själv är fantastiskt belysande. I morgon bitti kommer för övrigt ett uppföljande inlägg, där jag delar med mig av ett par anekdoter om Johan.

Översättningen till svenska är preliminär och min egen. Respons på den är välkommen!

Januari 4, 2007

Den grundläggande poängen är att fred är en relation, mellan två eller flera parter. Parterna kan vara inom en person, en stat eller nation, en region eller civilisation, och drar i olika riktningar. Fred är inte någon egenskap hos endera part, utan en egenskap hos relationen mellan parter. Genom att säga detta förminskar man på inget sätt hur viktiga parternas avsikter och förmåga att skapa fredliga relationer är. Men, precis som med äktenskap, så är freden inte summan av parternas förmågor. Av samma anledning kan underbara människor hamna i inte lika underbara äktenskap. Och vice versa.

Vilka slags relationer kan vi ha? Tre stycken, verkar det som:

• Negativa, disharmoniska: Det som är dåligt för den ena är bra för den andra.
• Likgiltiga: En icke-relation; de bryr sig inte om varandra.
• Positiva, harmoniska: Det som är bra eller dåligt för den ena, är bra respektive dåligt för den andra.

I verkligheten kan relationer vara en blandning av alla tre. När en negativ relation skapas med avsikt, så är den skapande parten en aktör, och då talar vi om direkt våld eller skada, och om aktören är ett kollektiv så talar vi om krig. Om våldet mot en part inte är avsiktligt (men se upp med uppdraget våld, mer eller mindre avsiktligt!) så kan det beskrivas som indirekt, ofta orsakat av orättvisa strukturer som skapar skada – strukturellt våld. Och om kulturens roll är att legitimera endera eller båda slags våld: kulturellt våld.

Ur detta följer två fredskoncept:

• Negativ fred: Avsaknad av våld¹, som en vapenvila, som att hålla parterna isär; inte negativa utan likgiltiga relationer.
• Positiv fred: Närvaro av harmoni, avsiktlig eller ej, skiljer sig lika mycket från negativ fred som negativ hälsa (avsaknad av sjukdom eller symtom) och positiv hälsa (känslan av att må bra och tålighet mot litet sjuklighet).

Ur detta, i sin tur, följer tre typer av fredsstudier:

• Studier av negativ fred: Hur man minskar eller eliminerar negativa relationer.
• Studier av positiv fred: Hur man bygger ständigt mer harmoniska relationer.
• Militära studier av våld och krig: Avsikten och förmågan att tillfoga skada.

Den tredje, som är mycket vanlig, kan vara användbar, men endast i anslutning till studier av avsikten och förmågan att skapa harmoni. En infallsvinkel till studier av negativ fred öppnar för freds- och konfliktstudier, där man ser våld eller krig som röken från den underliggande konflikthärden. Och detta för oss till en framträdande angreppsvinkel av negativ fred: ta bort konflikten, genom att lösa den, eller mer modest genom att omvandla den så att parterna kan hantera den utan våld, med empati för varandra och kreativitet.

Konfliktens rötter är alltid en motsägelse, en oförenlighet eller konflikterande mål, som relateras till en klass av parter eller våldsamt beteende. Vid varje steg i processen kan negativa attityder komma in i bilden – och attityder, beteenden och motsägelser matar sedan varandra i vildsinta cykler. Efter sig lämnar sådana processer traumatiserade parter och aktörer med infekterade sår i kropp, sinne och ande.

Detta för oss till två nyckeluppgifter i sökandet efter åtminstone negativ fred:

• Medling för att lösa upp oförenligheten, och
• försoning, att läka trauman, avlägsna dem från relationen mellan parterna, och att få avslut. Om avslut pressas fram utan att konflikten upplösts, så bör vi inte tala om försoning utan om pacificering – en icke-början.

En användbar metafor är att vända blad i relationens historia, till en tom sida. Om sidan fortsätter att vara tom, så har vare sig någonting positivt eller någonting negativt uppnåtts, enbart likgiltighet. Rimligtvis är detta bättre än hat och skada, men det är lätt hänt att en icke-relation förblir en icke-relation.

Att fylla sidan med idéer om positiv fred och omsätta dem i praktiken för oss till den andra sidan av fredsmyntet: positiv fred, harmoni, i äktenskapet harmoni mellan kropp, sinne och ande.

En antydande term är samarbete, en annan är gemensamt projekt, bortom kognitiva idéer uppburna av positiva känslor. Ett projekt är någonting andligt, som genomsyrar parterna med mening; någonting att leva för, tillsammans. För innehållet vet bara himlen gränser. Så, exakt vad menar vi med samarbete, eller med gemensamt projekt?

Fredsstudier skulle kunna besvara frågan i termer av egenskaper hos relationen, och i två ord: strukturell fred. Det betyder, till att börja med, rättvisa, som motsats till utnyttjande. Alla får, som de själva ser på saken, ut höga nettovärden av detta, om inte helt lika värden så åtminstone inte alltför olika. I processen finns samverkan, i motsats till den ena partens mentala formande av den andra. Där finns integrering i betydelsen att alla relaterar till alla, och i motsats till fragmentering. Där finns holism, i betydelsen att allas förmågor kommer till användning, och i motsats till segmentering. Och där finns inkludering av dem alla, i motsats till exkludering och marginalisering.

Tuffa krav att leva upp till? Inte alls. Detta är vad vänskap, nära släktskap och grannskap, en bra familj och ett gott nygift par, goda relationer av respekt och företagsamhet handlar om. Lägger vi till de delar av strukturellt våld som pekats på ovan så råkar vi i stora problem. På det plan en multi-nationell stat befinner sig är detta vad ett samhälle av nationaliteter handlar om. På makronivån pekar det på ett samfund, eller till och med en union, av länder.

Och på mega-nivån pekar det på mobiliseringen av båda könen, de tre generationerna, de ungefär fem släktena, alla klasser, de kanske två tusen nationerna och två hundra staterna i ett gemensamt projekt för mänsklig värdighet åt alla. Som ett bålverk, ett immunsystem mot våld. Som ett konkret och mycket genomförbart utopia. Som fred.

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.

1. Alternativt »avsaknad av direkt våld«. ↩

Uppdaterat 22.00. Fartyget Rachel Corrie har fått sitt namn efter ISM-aktivisten som blev överkörd av en bulldozer när hon ställde sig ivägen i ett försök att stoppa en rivning av en palestinsk bostad.

Rachel Corrie

Nu är det till havs, på väg mot Gaza från Grekland, med flaggan på halv stång. Skeppet hamnade efter de övriga i Ship to Gaza-konvojen, troligtvis på grund av att en del navigationsutrustning stals medan hon låg i hamn.

Ombord finns nitton personer. Åtta av dem är en inhyrd besättning från Filippinerna, Kuba och Skottland. Passagerare är fredspristagaren Maireád Corrigan-Maguire; FN:s tidigare biträdande generalsekreterare Denis Halliday, även mottagare av Gandhi International Peace Award; Matthias Chang Wen Chieh som är tidigare politisk sekreterare åt Malaysias premiärminister; den malaysiska parlamentsledamoten Mohd Nizar bin Zakaria; det äkta paret Jenny och Derek Graham; filmskaparen Fiona Thompson samt tre kameramän och en journalist från malaysiska TV3.

När Rachel Corrie ska anlända är oklart. Kanske blir det i morgon, kanske i kväll, eller kanske redan nu i eftermiddag.

Det är inte bara kring ankomsten det råder förvirring. All kommunikation med skeppet verkar vara omöjlig, samtidigt som det förekommit uppgifter i media både om att hon skulle ha gjort ett extra stopp i någon hamn på vägen, att hon skulle ha vänt tillbaka och att hon skulle ha accepterat att gå in i en israelisk hamn istället för att åka till Gaza. Troligtvis är inget av det sant, så kanske vet vi redan på söndag något litet om hur det har gått.

Annars har jag haft ett rätt så plågsamt huvudbry de senaste dagarna i att försöka komma på vad jag ska skriva om bordningen av de första skeppen. Det är otroligt svårt.

Anledningarna till att det är svårt är flera. Till en början stod förstås den israeliska militärmakten IDF för den enda tillgängliga informationen. Så var det i ett par dygn eller så. De går inte att lita på, för så är det med enskilda parter i våldsamma konflikter. Den som är beredd att döda andra i något syfte alls, är givetvis även beredd att ljuga i samma syfte – och rimligtvis i många fler.

Information är ett vapen, och när det gäller våldsamma konflikter ska detta förstås bokstavligen. Desinformation är också ett slags information, och den ska ut snabbt. Så snabbt att den ibland avslöjas med ens.

Redan här kanske vissa sparkar bakut. »Detta ständiga Israel-hat«, eller vad det nu är för känsla som uppenbarar sig. Men vad jag säger är faktiskt något annat. Alla militärmakter använder osanningar som vapen. IDF är en militärmakt. Alltså använder IDF osanningar som vapen.

Samma slutsats gäller givetvis allt som kan ersätta »IDF« i de sista två premisserna utan att den andra därmed blir falsk. Med andra ord gäller det alla militärmakter. IDF är inget unikum, utan tyvärr tvärtom en i mängden.

Det enda sättet att få någon ordning alls på sörjan av information, motstridig eller ej, är att använda sin skeptiska skalle. Framför allt handlar det om att låta förnuftet få företräde framför önskan att det ska vara så som man känner vore trevligast för en själv, och om att vara extremt konservativ i bedömningen av hur mycket och hur trovärdiga evidens som krävs för att man ska kunna dra en slutsats värd att ens spekulera kring.

Sedan bordningen har jag hunnit igenom kanske 300–400 artiklar utan att bli särskilt mycket klokare på vad som hänt. När nu flera ögonvittnesskildringar kommit ut i media, både från personer vilka deltagit i konvojen och från soldater i IDF, så har jag fått ägna mig åt ett märkligt mentalt pusslande för att försöka hitta några fattiga sammanhang. Men jag tycker ändå inte att jag vet särskilt mycket.

Ett fåtal andra har sagt samma sak i olika media och på nätet, nämligen att vi ännu inte vet vad som skett. Men de flesta som stoltserat med sin okunskap på det viset har ändå i nästa andetag gått in på detaljer, dragit långtgående slutsatser, och sedan »fördömt« både det ena och det andra. Det tycker jag är märkligt.

Den främsta orsaken till att jag funnit det svårt att säga något, är dock att konflikten i Mellanöstern är ivrigt inmutad av närapå varenda kotte i Sverige. Björn Fridén pratar om två block med en avgrundsdjup ravin mellan, men jag tycker snarare det liknar två åskådarläktare på var sin sida om en bollspelsplan.

Man förutsätts heja på något av två lag; spelarna i vardera lag förutsätts ha samma ideal, samma lynne, samma åsikter, samma lagkapten, samma sympatier och antipatier, samma idéer om hur världen ska se ut, och förstås samma mål: att besegra motståndarlaget.

För att inte tala om att spelarna förutsätts tillhöra exakt två lag, och varken fler eller färre.

Flertalet av de spelmissbrukare som på det här viset tror att våld är en bollsport, verkar därtill anse att det bara är motståndarlaget som är en homogen ansamling av människor. I laget man själv hejar på så är alla självklart helt unika individer, och dessutom så innerligt godhjärtade att enstaka felsteg nog kan ursäktas med deras blotta välvilja, hur många de enstaka felstegen än blir. Med den homogena massan i det andra laget är det såklart annorlunda. Jämför till exempel att skjuta raketer och att skjuta turkiska journalister.

Åskådarna sväljer egna kameler levande och ropar mördare åt myggen.

Ordet idiot har hittills förekommit tre gånger på den här bloggen. Första gången var det i ett citat av Johan Norberg, och alltså inte jag som använde det. Andra gången påstod jag att Åsa Torstensson inte är en idiot. Härom veckan menade jag även att bara en idiot skulle vilja låta bli att lösa problemet med arbetslösheten.

Här är nu ordet en fjärde gång: Den som beter sig som om konflikterna i Mellanöstern är en omgång hästpolo, beter sig idiotiskt.

Titta noga.

Jag kan i och för sig tänka mig att gå även dem som fastnat i idiotier till mötes, om än inte i princip. Om många nu för sin mentala hälsas skull tvunget måste dela upp massor av människor i två lag, då finns det vare sig på den här världen eller på någon annan planet något enda skäl till att inte göra det på det bästa sätt man kan komma på.

Istället använder många så urbota korkade kriterier som personers etniska tillhörighet, var en GPS-apparat skulle hävda att de befinner sig, vilket land de är medborgare i eller vad de sympatiserar med för politiska idéer.

När det handlar om våldsamma konflikter så finns det faktiskt en skiljelinje som syns tydligare än alla andra. Den linjen löper mellan dem som rättfärdigar eget och andras våld och dem som inte gör det. Det ena laget består alltså av dem som eldar på konflikten, och det andra består av dem som ägnar sig åt fred istället.

Så den minst idiotiska uppdelningen, och detta med otvivelaktig råge, är att konflikten står mellan de stridande och de icke stridande. Stridande finns förstås på båda sidor om nationsgränsen, om det råkar finnas en sådan mitt i konflikten. Alldeles detsamma gäller också dem som är icke stridande.

Nu är jag emot sådana här förenklingar, eftersom de är fördummande och bara spär på våldsamheter. Även det minst idiotiska är faktiskt en idioti. Men skulle någon tycka sig ha rätt i att dela upp världen i lag för att göra det lätt för sig på andras bekostnad, då är det ytterligare en idioti att välja en laguppdelning utan någon som helst förankring i verkligheten.

Och om det nu till sist hade varit så att alla som uttalar sig om de här konflikterna – för det handlar om flera – hade varit tvungna att ta avstånd och fördöma något – hur poänglöst det än är – då hade jag tagit avstånd från och fördömt debatten, för de enda som tjänar på den här puckade bollsportsanalysen är dem som vill ha ännu mera våld.

Jag stöder Ship to Gaza som icke-våldsam aktion, och i kraft av att den är en sådan. Att protestera mot en dålig blockad genom att helt sonika bryta denna, det är rätt metod eftersom det också är målet man vill uppnå. Det råder heller ingen motsättning mellan att en aktion är humanitär och att den är politisk, som flera hävdat. Snarare förutsätter en humanitär aktion faktiskt att det finns en politisk idé bakom.

Huruvida några ombord på något skepp haft andra avsikter vet jag inte, men så kan det förstås vara. Vad jag däremot vet är att ett av de stora problemen med icke-våldsamma aktioner, det är att om de möts med våld, så krävs det väldigt mycket av deltagarna för att de inte ska bli rädda och agera irrationellt, genom att till exempel säga otrevliga saker, fly i panik, bli förbannade och skrika eller förstås själva ta till våld. De här försvars­mekanismerna är kanske icke-vålds­metodernas största hinder, och de måste ständigt övervinnas. Men de är också mänskliga egenskaper, och gäller även soldater. Läs gärna det här stycket en gång till.

Att jag stöder Ship to Gaza-aktionen medför däremot inte per automatik att jag låter bli att stödja något godtyckligt annat. Jag väljer inte sida, utan sak. Min sak är fred.

För att säga det på idiotiska: Jag håller på alla spelare samtidigt.

Det ligger i våldets natur att det förblindar dem som drabbar och drabbas, och det ligger i det organiserade våldets natur att det förblindar organiserat. Därför leder våld till våld. Arten av de mål som kan uppnås med en viss metod, bestäms av karaktären hos den metoden. Därför leder också fred till fred.

I verkligheten är allt våld personligt, eftersom alla är personer. Därför är allt våld dåligt. I verkligheten är passivitet inte alternativet till våld, utan orsaken. Därför fungerar icke-våld bättre.

I verkligheten är alla människor människor. Därför är självrannsakan nödvändigt.

Och uppenbarligen är förnekelse av tautologier – till exempel att alla människor är människor – en utbredd intellektuell åkomma. Jag ska försöka att återkomma senare i veckan med ett bättre perspektiv från Israel, som vad jag vet ännu inte hörts i Sverige.

Någon annan som skrivit om samma sak i veckan är Dalai Lama, om än inte specifikt kring Ship to Gaza. Det mest fruktbara perspektivet på konflikter får man fortfarande av Johan Galtung. Du hittar information om människan Rachel Corrie på den här webbplatsen. Du kan även besöka ISM Sverige.

Så står det faktiskt i gårdagens Expressen! Detta har hänt!

Det var i våras, vid demonstrationen mot Sveriges Davis cup-match mot Israel i Malmö, som Lars Ohly fastnade på bild. Expressen kan i dag publicera bilden, där Vänsterledaren bär en halsduk med Palestinas färger, en text på arabiska och en karta över Palestina. Kartan har samma form som staten Israel. Enligt flera experter som Expressen talat med ska det tolkas som att Israel inte ska existera – utan ersättas med ett stort Palestina.

— — —

Folkpartiledaren Jan Björklund blir upprörd när han får reda på vad Vänsterledaren haft på sig.
– Det är bland det mest omdömeslösa jag har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid. Har han ingen vettig förklaring till detta så är han djupt olämplig att överhuvudtaget komma i fråga som statsråd, säger han.

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M), ordförande för Samfundet Sverige-Israel:
– Han legitimerar ett hat som riktar sig mot Israel och som ofta bottnar i antisemitismen.

Lars Ohly själv hävdar att det handlar om en olycklig händelse.
– Det var en kille som ville ta en bild på mig och hängde på mig en halsduk. Jag kollade inte den särskilt noga, tog inte fram något förstoringsglas. Så jag hade ingen aning.
Men ska du inte ha koll på vilka symboler du har på dig? Vad ska de hänga på dig nästa gång?
– Jo, det kan man ju tycka.

Och i dagens Expressen deltar Kristdemokraternas Mats Odell i kritikstormen!

Nu kräver finansmarknadsminister Mats Odell, KD, att Mona Sahlin ska ta Vänsterledaren i örat.
– Frågan är om Mona Sahlin har politiskt mod att ta itu med den omdömeslöse Lars Ohly, säger Odell till Expressen.

— — —

– Hatbrott mot judar har fördubblats på ett år i Malmö. Då tycker jag att det är alarmerande att en person som aspirerar på att bli statsråd bär symboler där Israel redan är utplånat, säger Odell.

— — —

Sahlins stab meddelar:
– Hon har inget att tillägga. Hon är trygg med Ohlys inställning i denna sakfråga, säger presschef Anna Helsén.

Håller då verkligen Lars försvar? Han brukar väl vanligtvis förespråka en tvåstatslösning?

Först om främst: När Expressen ringer och säger att Lars vill utplåna staten Israel, tänk! Det är Expressen! När lät de senast sanningen gå före upplagan?

Ska Jan, Mats och Gunnar verkligen behöva råka ut för ett mediadrev av det värre slaget, för att kunna komma på tanken att Expressen kanske ljuger när de ringer och avslöjar jättesensationen om det mest omdömeslösa de »har hört en svensk ledande politiker göra i modern tid«? Att ta sådant för givna sanningar, oavsett om ni medvetet sväljer lögnen för att ta politiska poäng, eller om ni faktiskt blivit grundlurade av dem, det är också omdömeslöst.

Jag kan hjälpa er litet på traven med er kritik av Lars halsduksbärande: Han insåg nog inte vilken farlig halsduk det var som någon kom och hängde på honom. Kanske kunde den till och med ha varit indränkt i mjältbrandspulver eller något annat otäckt, istället för människofientlig propaganda.

Lars är kanske lite för naivt välvillig mot människor i sin omedelbara närhet, åtminstone i det här fallet, och helt klart inte tillräckligt försiktig. Åtminstone när de vill ta kort på honom ute på stan. Givetvis borde han ha ringt upp flera experter, precis som Expressen gjorde, och frågat vad halsduken egentligen betyder, innan han lät sig fotograferas i den. Då hade han kanske sluppit göra bort sig på det här viset. Kanske något utav en politisk feghet, i och för sig, men som det blev nu var det ju dumdristigt snarare än modigt.

Så Jan, jag tror nog att du kan ta det lugnt. Lars har faktiskt en någorlunda vettig förklaring, även om den går ut på att han inte alls betett sig särskilt omdömesgillt.

Och Gunnar, man legitimerar inte en åsikt om man själv inte inser att andra lägger den i ens mun. För du vet, en tvåstatslösning, det där som Lars pratar om vanligtvis, är helt omöjligt utan Israel. Palestina plus Israel blir två. Det är det som talet två står för i tvåstatslösning. Så enkel matematik klarar en Moderat, det tror jag.

Och så Mats, om du söker politiskt mod ska du inte vända dig till Mona. Det är givetvis bara och endast politisk feghet att låta meddela att hon är trygg i sin tro om vad Lars egentligen tycker i sakfrågan.

Istället kan du vända dig till Gunnar. Hans politiska mod är nämligen av en alldeles särskild fiber:

– Jag har visat prov på politiskt mod den senaste tiden. Jag har i Skåne och Göteborg sagt att vi behöver mer Småland i Europa, konstaterade Gunnar Hökmark.

Och så till er alla fyra (och Expressens tendentiösa krigsjournalister): Den våldsamma konflikt som ägt rum där nere öster om Medelhavet sedan ett halvsekel tillbaka, den pågår inte här i svensk inrikespolitik. Därför behöver ni inte låtsas och ljuga om varandra, för sådant gör man inuti våldsamma konflikter, inte vid sidan av. Inte ens i stridens hetta är det särskilt bra med propaganda och lögner, utan tvärtom förbaskat dåligt.

Det finns två tydliga sidor i varje våldsam konflikt. Å den ena finns de som är våldsamma, och å den andra finns de som inte vill ha något våld. De som gillar att slåss gör allt de kan för att vräka på oss andra en bild av konflikten som främst pågående mellan Israel och Palestina. Det är skitsnack och ren krigspropaganda. Konflikten står i sista hand mellan dem som vill fortsätta ha ihjäl varandra, och dem som vill leva i fred med varandra.

Hur kan det vara så, tänker ni kanske? Jo, om man bara slutar kategorisera människor utifrån vilken koordinat de råkar befinna sig på för tillfället, så blir det svårt att skapa folkgrupper på det viset. Om ni har svårt att förstå detta, tänk så här: Eftersom någon hängde en halsduk utan Israel på Lars Ohly, så vill Gunnar Hökmark (som ju tillhör samma folkgrupp, de så kallade svenskarna) utplåna Israel och utrota judar. En klockren slutledning, inte sant?

Den sida i konflikten som vill ha fred, finns på båda sidor om gränsen. Det är mot dem som propagandakriget pågår; de ska börja hata och hämnas över gränserna de också. I svensk inrikespolitik hjälper vi tydligen till efter bästa förmåga.

När ni väljer att ställa er på den ena sidan i en konflikt, så snälla, försök välja fredens, den som ser människor som människor, istället för krigspropagandans där många människor istället reduceras till fiender.

När två svenska soldater dött blir det plötsligt väldigt knivigt att prata om krig. Formuleringarna blir liksom svårare, för man är aldrig helt precis, utan kan råka säga något dumt som man inte menar.

Hos flera debattörer tycker jag mig se tecken även på att det är knivigt också att tänka på krig. Logiken blir liksom svårare av samma anledning.

Lars Ohly sade att man inte ska utkämpa krig som inte går att vinna. Det tycker jag är fel tänkt. Inga krig alls ska utkämpas. Men förutom detta, är han den enda jag ännu hört uttala sig som lyckats i ambitionen att inte använda de dödade svenskarna som slagträ. Han sade att det varken gör till eller från. Så borde alla säga och tänka.

Men det gör de inte. Jag undrar vad de egentligen vill med vad de säger. Vad har de med dödandet att skaffa egentligen? Det är faktiskt en ärlig fråga. Jag undrar! Vilka bryr sig och varför?

För min egen del vet jag.

Jag bryr mig inte av personliga skäl, även om jag hade kunnat känna någon av dem.

Jag bryr mig heller inte av ekonomiska skäl, även om jag hade kunnat vara skattepliktig och delfinansiär.

Jag bryr mig inte heller av politiska skäl, även om… nej, jag hade nog inte kunnat bry mig av politiska skäl hur insyltad jag än varit i någon partistrategi eller något utrikespolitiskt spel.

Men jag bryr mig av etiska och medmänskliga skäl. Därför verkar nog mina åsikter paradoxala, även om de inte är det.

Till exempel så är jag mot både våldsam handling och icke-våldsam passivitet. Därför tror jag på insatser, men inte på militära insatser. Vi bygger mycket av vårt välstånd på fredlig och obeväpnad konfliktlösning, till exempel i riksdagen eller på arbetsmarknaden. Men när det är våldsamt någon annanstans så skickar vi dit beväpnade militärer.

Det vore mycket bättre att träna människor i konfliktlösning än till väpnad konflikt – jag är medveten om att militären ska sköta båda, men de står i motsatsförhållande till varandra. Enbart konfliktlösning vore mycket bättre. I stora drag kan man lära sig språk, kultur och allt om konflikten, för att sedan ta sig till landet och be att få stå till tjänst. Gärna mycket tidigare än någon militär normalt sett hade skickats dit.

Sedan får man förstås räkna med bakslag också, precis som när man använder vapen. Jag är fast övertygad om att medmänsklighet på lång sikt, och vanligtvis även kort, är mycket bättre utan vapen. Det har sagts av andra förr, och kan knappast sägas bättre: Jag förespråkar inte icke-våld på grund av att jag misstror våldsamma metoder, utan för att jag tror de icke-våldsamma är överlägset bäst.

Att jag är kritisk mot metoderna har ingenting med personerna att göra. Jag är positivt inställd till de svenska soldaterna, på samma sätt som jag är positivt inställd till alla andra i Afghanistan. Alla! Det som ska bort är inte människor. Istället är det våld, tvång, hämnd och förtryck som ska bort, för det enda de leder till är mera våld. Sådana saker motas helt enkelt bäst undan med det motsatta.

Konfliktlösning ska lösa konflikten, inte kväva den.

Det finns inga stridande parter, bara stridande.

Passivitet är inte alternativet till våld, utan orsaken.

Allt våld är personligt, därför att alla är personer.

Fred är någonting annat än bara avsaknaden av krig.

Den som vill läsa vad någon annan än jag säger, borde läsa Johan Galtungs A mini theory of peace som jag tipsades om en gång. Han har dessutom färre problem med språket än vad jag har.

Välkommen tillbaka hit efter årsskiftes-ståhejet!

Året börjar traditionsenligt med ett Folkpartistiskt utspel om hur farligt Ryssland är och att svensk militär måste återinta Gotland:

Det är en gammal svensk militär sanning att ett oförsvarat Gotland är lätt att inta, medan ett invaderat Gotland är omöjligt för Sverige att återta.

Så lät det den 14 januari i år. Hur lät det den 21 januari förra året? Såhär:

Det är en gammal militär sanning att ett förlorat Gotland blir närmast omöjligt att återta, medan ett oförsvarat Gotland blir mycket lätt att inta.

Man kan inte annat än beundra Jan Björklunds förmåga att variera sig.

Allianskollegorna ogillar uppenbarligen utspelet, bland annat eftersom det inte är ett förslag till dem utan offentligt ropande istället. Mitt tips är att de hör av sig till Jan redan efter nästa julledighet och frågar om de får vara med och skrämmas med ryssen den här gången.

Upprustningen är givetvis tänkt att kosta pengar:

Folkpartiet är redo att fatta beslut om ökade anslag till försvaret i nästa försvarsbeslut, som ska fattas under kommande mandatperiod. Nästa försvarsbeslut måste fokusera mer på hotbilden i Sveriges närområde, i synnerhet Östersjöområdet, enligt debattartikeln.

Och den egentliga formuleringen i debattartikeln ser ut såhär:

Vi inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Vi är i så fall beredda att fatta sådana beslut under nästa mandatperiod.

Det där med ökade ekonomiska ramar är intressant. Jan har nämligen tidigare föreslagit en liknande åtgärd, som dessutom på ett mycket mera direkt sätt motverkar krig, än vad en massa män i gröna overaller som övar på att döda andra och varandra gör:

Om alla har samma valuta blir det svårare att starta krig, och den ekonomiska krisen har gett ytterligare argument till att vi bör ha en gemensam valuta.

Minns ni den?

För mig framstår det som mycket märkligt att Folkpartiet samtidigt driver både att euron ska införas i Sverige och att vi måste rusta upp militären för att bevara freden – med först och främst Ryssland. Rysslands valuta är ju rubeln!

Vi kan för skojs skull formalisera detta till ett logiskt bevis:

Lägg märke till att samtliga premisser märkta (FP)¹ är Folkpartiets. De måste antingen backa på någon punkt eller acceptera slutsatsen, för att inte säga emot sig själva.

Och Folkpartiet backar sällan. Det blir en intressant valrörelse!

1. Normalt sett så markerar man explicita premisser, alltså sådana som yppats högt, med bokstäverna EP. Dock är FP litet roligare. ↩