För ett par dagar sedan visade jag hur Folkpartiet ändrade beskrivningen av sin asylpolitik för ungefär två veckor sedan. Formuleringar som antydde att de önskade sig en mindre inhuman flyktingpolitik, i termer av ökat flyktingmottagande och utvidgad rätt till anhöriginvandring ströks från deras hemsida, till förmån för sådant som att värna asylrätten och att andra länder måste ta ansvar.

Niki Westerberg, redaktör för webb och sociala medier samt före detta presschef för Folkpartiet, invände i en kommentar att partiet inte ändrat sin politik.

Detta var faktiskt också den ena av mina poänger med inlägget. Det som ändrats nu under valrörelsen är beskrivningen av den. De tonar ned och stramar åt beskrivningen för att inte avskräcka »invandringskritiska« och främlingsfientliga väljare från att rösta på partiet. På sätt och vis bekräftar de själva också detta. Det Niki gav uttryck för är alltså fullt förenligt med den populistiska omsvängning jag visade.

Den andra poängen i mitt inlägg var att även en långsiktig glidning i själva sakpolitiken är på gång. Dels syns detta i den praktiska politiken, dels attraherar partiets utspel nya medlemmar och väljare (som det skulle svida att förlora), och dels gynnar den förskjutna problemformuleringen just samma parti som Folkpartiet kortsiktigt försöker roffa åt sig väljare från. Dessutom lurar de sina gamla väljare genom att kalla sig liberala, medan de redan är på väg bort från liberalismen.

För visst pågår en förändring. I dag hittade jag till exempel via tidningen Riksdag & Departement till en en intervju med Jan Björklund i Sydsvenskan, där han förklarar att en åtstramning av asylpolitiken är nödvändig.

Han ser det mer som en logisk självklarhet att Sverige skärper asylreglerna i ett läge när Europa är på väg mot en harmonisering av flyktingpolitiken.

– Sverige är ett av de länder med den öppnaste attityden mot asylinvandring. Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mittemellan. Det ger Sverige en stramare syn.

Hur kan ett traditionellt flyktingvänligt parti som Folkpartiet försvara en åtstramning?

– För att det totalt sett blir bättre för asylsökande och flyktingar i Europa. Det finns EU-länder som är väldigt stränga och som motarbetar rörlighet över gränserna. Då blir det ändå bättre i Europa än läget idag.

Jan har uppenbarligen inte slagits av tanken att »golvet« för flyktingmottagande i EU kan höjas utan att Sverige stramar åt asylrätten ytterligare.

Detta, och den förändring som Folkpartiet faktiskt är på väg att genomgå, är vad artikeln i Riksdag & Departement handlar om:

Sverige har traditionellt haft en mer öppen dörr för asylinvandring än de flesta länder i EU. När Folkpartiet var i opposition förra mandatperioden befarade man att en gemensam europeisk asylpolitik riskerade att göra den svenska politiken sämre.

Nu resonerar partiet annorlunda. I en intervju med Sydsvenskan den 2 september säger Jan Björlund att en svensk åtstramning blir ofrånkomlig när EU samordnar sin flyktingpolitik.

"Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mitt emellan. Det ger Sverige en stramare syn", säger han.

Både Centerpartiets Fredrick Federley och Miljöpartiets Bodil Ceballos uttalar sig:

Centerpartiets Fredrick Federley reagerar mot att Folkpartiet över huvud taget talar i termer om att förhandla om en striktare asylpolitik, och ser det som ett utspel i valrörelsen.

– Rätten till asyl kan man inte kompromissa bort eller förhandla med. Vi har inte diskuterat detta i alliansen.

– En rödgrön regering ska göra allt vi kan för att bibehålla och förbättra dagens svenska politik. Problemet är också att många länder inte ens lever upp till de minimiregler som EU fastställt. Om vi skulle anpassa oss till genomsnittsnivån i EU skulle vi hamna under minimireglerna. Folkpartiet flirtar återigen med främlingsfientliga krafter, säger [Bodil Ceballos].

Att det skulle handla om att attrahera väljare som vill strama åt flyktingmottagandet, det menar Jan – som själv driver på för att just strama åt flyktingmottagandet – är ett falskt påstående. Sydsvenskan igen:

Är du ute efter Sverigedemokraternas väljare när du talar om burkaförbud, krav på språktest och nu om asyl?

– Nej. Men om vi som är ansvariga i de befintliga riksdagspartierna inte vågar diskutera integrationspolitik utan att mötas av de mest absurda anklagelser öppnar vi för extremism. Jag har länge diskuterat skolproblem i syfte att förbättra skolan. Vi måste på ett avspänt sätt också kunna diskutera integrationspolitikens styrkor och svagheter. Annars upplever människor att vi inte vågar prata om invandringsfrågor. Det skulle stärka extremismen.

Det låter kanske bra, men saknar all trovärdighet. Den långsamma förändring som Folkpartiets asylpolitik gått igenom sedan några år tillbaka – i riktning allt längre bort från det liberala – tillsammans med den plötsliga jätteförändringen i tonläget nu under valrörelsen, visar tydligt vad deras strategi går ut på.

Liberala väljare ska vinnas och behållas genom att man fortfarande kallar sig liberala, och på gamla förlegade meriter. Främlingsfientliga väljare ska vinnas genom att man ljuger om sin politik. Politiken i sig ligger någonstans däremellan, och är väl egentligen på väg i en konservativ riktning.

Folkpartiet blir alltmera konservativt i exempelvis skol- och rättsfrågor. De talar mycket om att värna »det svenska«, till exempel genom kultur- och litteraturkanon. Och att de förespråkar ekonomisk liberalism behöver någon knappast tvivla kring. Den ideologiska etikett som passar bäst på en sådan kombination kallas vanligen nationalliberalism. Sin storhetsperiod hade nationalliberalismen för ungefär hundra år sedan, inte minst i Tyskland.

Där är de förstås inte framme än. Men om det inte snart slutar löna sig för dem att flörta med antiliberala och främlingsfientliga strömningar, så finns det inget som kommer att stoppa dem från att ta sig ända fram.

Givetvis är det jättebra om man »på ett avspänt sätt« diskuterar integrationspolitik, men i vilka termer man diskuterar frågan är av mycket större vikt än att man är »avspänd«. Och Folkpartiets retorik i frågor som rör migration och integration är vinklad på ett förbannat kusligt sätt.

Parollen »frihet under ansvar« används som täckmantel för att säga att det är den enskilde nysvenskens ansvar att ta sig »in« i gemenskapen. Språktester, lägre löner för invandrarkvinnor som skapar »för dåligt ekonomiskt mervärde« att anställa, förbud mot felaktiga former av islam, slöjförbud, minskad föräldraledighet, förbud mot att prata modersmål i skolan, utegångsförbud i Rosengård och så vidare.

Gemensamt för alla integrationspolitiska idéer som Folkpartiet luftar i media, är att de inte handlar om integration. De handlar om assimilering. Det är de annorlunda som ska bli svenska som oss, och de ska tvingas till det genom att ge upp rättigheter som vi »integrerade« svenskar har.

Kanske har Folkpartiet förstås en hemlig plan för hur de ska förhindra att partiets faktiska politik följer retoriken i spåren, trots att det attraherar både nya väljare och medlemmar. Kanske är syftet inte värre än att sno åt sig Sverigedemokraternas väljare och därmed hålla partiet stången.

Men sådana ursäkter håller inte. Det svider att förlora väljare, och partiet visar valrörelse efter valrörelse upp samma cyniska dum-populism. I och med tillströmningen av nya medlemmar som attraheras av de människofientliga problembeskrivningarna, så kommer politiken på längre sikt att glida iväg i vilket fall. Så länge de avser att vara ett demokratiskt parti, förstås.

Och framför allt är tanken att sno väljare från Sverigedemokraterna genom att låta som dem fullständigt befängd. När man gör så, då förskjuts problemformuleringarna i förlängningen till Sverigedemokraternas fördel.

Detta har antagligen redan skett inför årets valrörelse, och de verkliga effekterna av den här omgången Folkpartistisk smörja, dem ser vi först i nästa riksdagsval.

Jag har oerhört svårt att tänka mig att de inte fattar det här i partiet. Jans försök att bortförklara sina syften är lika tomma som Nikis försök att förneka valspurtspopulismen. Det handlar om ett medvetet val – och den överhängande risken att både Folkpartiet och Sverigedemokraterna tjänar på saken har de accepterat.

Om den inte förstås är något de önskar sig.

Uppföljning 13 september: Folk(e)parti på glid.

I går visade jag hur Centerpartiet ändrat sin politik i smyg under valrörelsen. I dag är det Folkpartiets tur.

Någon gång under de senaste dagarna genomgick Folkpartiets asylpolitik nämligen en markant förändring. Den 29 augusti, alltså för knappt två veckor sedan, gick de till val på det här:

Folkpartiet vill:

• Öka flyktingmottagandet i enskilda kommuner.
• Påverka EU till att ta emot fler flyktingar.
• Utveckla en harmoniserad asylpolitik för EU.
• Utvidga rätten till anhöriginvandring, men införa försörjningsansvar för anhöriga utanför kärnfamiljen.

Förutom det där sista låter det ju ganska bra. Men förslagen är givetvis kontroversiella i vissa kretsar.

Därför går de numera till val på det här istället:

Vi vill:

• Värna asylrätten i Sverige och Europa. Sverige ska föra en human och rättssäker flyktingpolitik, men också Europa som helhet måste ta sitt ansvar.
• Värna barnperspektivet. Uppmärksamma barns asylskäl särskilt. Förbättra mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
• Förbättra rättssäkerheten för asylsökande. Låt de asylsökandes offentliga ombud utses av domstolarna, och skilj mottagandeverksamheten från Migrationsverket.

I dag ska asylrätten och rättssäkerheten alltså bara »värnas«. För bara ett par veckor sedan skulle den däremot utvidgas. Varför har de backat?

Europa som helhet ska nu – alltså nu i september – ta sitt ansvar. För bara ett par veckor menade Folkpartiet däremot att EU skulle ta emot fler flyktingar. Hur kommer det sig att de backat?

Resten av texten var betydligt längre i augusti-versionen:

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Folkpartiet värnar starkt asylrätten. Det är viktigt att alla som har skyddsbehov och som söker asyl ska få uppehållstillstånd enligt de internationella konventioner som vi skrivit under och enligt utlänningslagen.

Folkpartiet värnar en human och rättssäker asylprövning. För ca ett år sedan låg folkpartiet bakom reformen som införde migrationsdomstolar i Sverige. Vi har nu skapat en asylprocess med större transparens och förutsägbarhet.

Vi har dock inom regeringen tillsatt en utredning av den nya process och instansordningen för att försäkra oss om att det nya systemet inte har några brister och om det är så komer vi rätta till dem. Systemet måste fungera enligt de värderingar vi har vad gäller vår syn på en liberal och generös flyktingmottagning som värnar den enskilda människans asylrätt och skyddsbehov.

Det är viktigt att vi utarbetar metoder för att öka flyktingmottagningen i enskilda kommuner, minskar överbelastningen i andra kommuner, driver arbetslinjen för nyanlända så att de snabbt integreras i det svenska samhället och bryter den trend vi har idag med flyktingmottagning som leder till utanförskap.

Ur valspurtsvarianten har de rensat bort alla tendenser och formuleringar som antyder något generöst eller liberalt. Texten är dessutom avsevärt nedkortad:

Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. För Folkpartiet är det en liberal hjärtefråga att Sverige ska vara ett land där människor på flykt ska få skydd. Men också andra demokratier måste ta sitt ansvar. Sverige ska driva på inom EU för en flyktingpolitik som vilar på humanitetens grund.

Det är alltför uppenbart vad Folkpartiet är ute efter: Röster. Och de största problemen med detta är fyra:

1. Det är populistiskt. De försöker lura till sig »invandringskritiska« och främlingsfientliga genom diverse märkliga utspel, och genom att skyla över sin faktiska politik.
2. Det är farligt för människor. Genom att vinkla framställningen av problemen förskjuter de debatten om asylpolitiken i fel riktning. Det gynnar Sverigedemokraterna, men inte i tillnärmelsevis lika hög grad som det missgynnar invandrade.
3. Den här synen slår rot i partiet. På så sätt attraherar och »uppfostrar« partiet i förlängningen ett nytt slags folkpartister. Dessutom kommer många i dag liberala folkpartister rimligen att uppleva den här förskjutningen i sak som godtagbar, helt enkelt på grund av hur valresultatet påverkas.
4. Folkpartiet flaggar falskt redan nu. Den här förskjutningen av det interna synsättet har redan pågått ett tag. Inte heller liberaler får alltså inte vad de är ute efter om de röstar på Folkpartiet, och i framtiden riskerar det problemet att bara bli värre.

Ska jag kanske förklara det där sista? I sådana fall vill jag återkomma till något som partiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm skrev på sin blogg för drygt en månad sedan:

Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja?

Hans argumentation här förutsätter logiskt att vi direkt eller indirekt ska lagstifta vad som är korrekt Islam.

Däremot går det inte att utröna om han menar att lagstiftningen ska omfatta enbart Islam, eller om det ska gälla religion över huvud taget. Alltså vet vi inte om han hålls med så kallad islamofobi, eller om han bara vill att separationen mellan stat och kyrka ska upphöra.

Men rimligtvis så är det förstås bara Islam han tänker på, och inte biskopar och Dalai Lama. Oavsett vilket, så är det inte särskilt liberalt.

Däremot kan man få sig en liberalt tilltagen dos humor om man fiskar runt i bakvattnen på Folkpartiets hemsida. De har nämligen råkat tillgängliggöra sin »papperskorg« för slopad politik via webben, och där fann jag den sedan ett par veckor tillbaka förlegade asylpolitiken.

Dokumentet med den tidigare hållningen har alltså döpts om till Utvisning när det slängdes i soporna.

Utvisning är något som också Folkpartiet behöver. Om det här fula spelet avslöjas svart på vitt, så riskerar partiet att de liberalt lagda väljarna flyr till mera liberala eller socialliberala partier, medan de främlingsfientligt lagda flyr till betydligt mindre liberala partier.

Och ska Folkpartiet byta väg någon gång, så måste de förr eller senare tvingas ta den smällen.

Till sist så är det förstås svårt att säga hur mycket av den senaste tidens uppgång i opinionen som partiet faktiskt skulle förlora, om de hängdes ut med byxorna nere riktigt ordentligt.

Det skulle jag bra gärna vilja ha reda på.

Får jag lov att be om litet hjälp? :-)

Källor:
Googles cache av den förra asylpolitiken (lokal kopia)
Den nuvarande asylpolitiken (lokal kopia)

Fotnot: Metoden jag använde för att upptäcka det här, var att skicka en så kallad crawler på Folkpartiets hemsida. Det är samma metod som sökmotorer använder. I just det här fallet var det kommandot wget -r www.folkpartiet.se som fixade biffen. Observera att wget respekterar robots.txt, vilket innebär att jag inte kunnat hitta sådant som webbadministratörerna valt att dölja för sökmotorer. Genom att klicka runt i en webbläsare kan man alltså hitta mer information, om man bara har tid…

Hur bra är det om människor runt om i Sverige gör vad de kan och mäktar med, litet som stort, för att minska sina direkta och indirekta koldioxidutsläpp? Det är bra som en jättepandabjörn!

Vad händer då med Sveriges samlade koldioxidutsläpp? De minskar, så klart. Och om vi tog bort över hälften av den minskningen, nu i efterhand? Inte alls bra.

Och då blir det plötsligt politik av alltihop, för om utsläppsminskningar finns det internationella överenskommelser.

En av poängerna med det ökända Kyoto-avtalet, faktiskt själva huvudpoängen, är att vi ska minska våra utsläpp jämfört med 1990 års nivåer. Flera länder har klarat detta galant, trots att de knappt ens försökt. Ryssland drabbades till exempel av kraftfulla ekonomiska bekymmer i spåren av Sovjetunionens fall, så deras utsläpp minskade »av sig själva«.

Nu är det så, att när ett land minskar mer än vad som krävs enligt Kyoto-avtalet, då träder ett förfärligt korkat intrument i kraft. Man kan nämligen sälja den outnyttjade rätten att släppa ut växthusgaser – i form av utsläppsrätter – om man bara minskar mer än vad avtalet kräver. De länder som köper utsläppsrätterna kan sedan genomföra de där utsläppen istället.

Det hade varit helt okej, om det inte vore för att Kyoto-avtalet bara kräver en bråkdel av de utsläppsminskningar som faktiskt krävs. Totalt säger Kyoto-avtalet att utsläppen av fem olika växthusgater ska minska med 5,2 procent vardera, från 1990 års utsläppsnivåer, och detta senast år 2012 (ungefär).

Men om vi ska klara av att stoppa den globala uppvärmningen, så måste vi globalt minska utsläppen med allra minst 80 procent, och antagligen mera. Ska vi sänka utsläppen till samma nivå per person globalt, så måste vi i Sverige ned till mindre än 5 procent av vad vi släpper ut i dag.

Och i slutändan måste vi människor över huvud taget bli klimatneutrala, vilket innebär att vi släpper ut växthusgaser i samma takt som skogarna och haven klarar av att suga upp dem igen. Gör vi inte det, så kommer uppvärmningen att fortskrida. Eftersom ansamligen av växthusgaser i luften ökar, så länge vi inte blivit klimatneutrala, så kommer uppvärmningen i sådana fall att gradvis öka i hastighet.

(Åtminstone sett på lång sikt. Det kan nämligen vara så att uppvärmningen går i trappsteg – länge händer det inget, sedan »säger det pang«.)

Så åter till inledningen. I Sverige har vi minskat våra växthusgasutsläpp med 10 procent sedan 1990. Jättebra!

Detta innebär att vi har massor av utsläppsrätter som vi kan sälja till andra länder. Det vore dumt, för om vi säljer dem, så kan ju de som köper utsläppsrätterna släppa ut extra mycket. Då förvandlas vår minskning med 10 procent till bara hälften så mycket. Av allt du gjort för att minska din klimatpåverkan, skulle detta göra varannan grej verkningslös.

Naturskyddsföreningen har som tur är tagit tag i saken och frågat de båda regeringsalternativen om de tänker sälja. De rödgröna säger nej. De tänker slänga de oanvända utsläppsrätterna rätt i papperskorgen. Tio procent ska vara tio procent, inte bara hälften så mycket.

Av allianspartiets fyra partiledare vill däremot ingen svara på frågan. Så här skriver Naturskyddsföreningen:

Prognosen är att Sverige, jämfört med 1990, kommer att ha minskat utsläppen med mellan 10 och 12 procent 2012, när avtalet går ut. Det är betydligt mer än den 4 procents ökning som vi fick rätt till enligts EU:s klimatbeslut. Det betyder att Sverige har rätt att sälja utsläppsrätter till andra länder, rätter som kan vara värda miljarder.

– Om de säljs, innebär det att alla människors avsträngningar – alla som cyklat istället för att ta bilen, alla som installerat värmepumpar, kommuner som köpt biogasbussar, villaägare som gått över till fjärrvärme istället för olja – alla de här ansträngningarna blir förgäves, eftersom något annat land kommer att kunna släppa ut den koldioxid som svenskarna undvikit, säger Svante Axelsson.

Regeringen har inte lämnat besked om den vill riva sönder utsläppsrätterna eller sälja dem. De rödgröna partierna har deklarerat att de kommer att annullera utsläppsrätterna om de kommer till makten. Ett land som enligt prognoserna inte klarar att nå sitt mål och som är intresserat av att köpa utsläppsrätter är Norge.

Vår kraftfulle miljöminister Andreas Carlgren är internationellt känd för sin strategiska förmåga. Till exempel valde han att försöka förbättra klimatambitionerna genom att hålla tillbaka ambitionerna på toppmötet i Köpenhamn. Han har även förklarat att utsläppen från biltrafiken måste minskas genom att vi kör mera bil. Och som om detta inte vore nog, så har han valt att toppa sin karriär genom att bli miljöminister för det numera tokförvirrade Centerpartiet.

Och nu i valrörelsen gör han gör allt han kan för att få fortsätta bedriva en politik som sänker takten på utsläppsminskningarna, och det vi redan lyckats minska sedan 1990, det ska tydligen till hälften göras ogjort.

Men det har de väl ändå inte sagt? Nej, men det är strax val. Mandatperioden som kommer är ju nämligen den då utsläppsrätterna kommer att säljas, om de nu ska säljas. Därför är det ganska självklart att en försäljning är vad regeringen har i åtanke.

Jag kan förklara varför med ett stycke enkel modus tollens:

1. Om regeringen tänker låta bli att sälja utsläppsrätterna, så berättar de detta före valet.
2. De berättar inte detta före valet.
3. Regeringen tänker inte låta bli att sälja utsläppsrätterna.

Logik – det är en rolig uppfinning som många partier borde ta en titt på någon gång.

Moderatregimen Sverige och deras talesperson Andreas bedriver en klimatpolitik som är likvärdig avskräde, och bajs hör hemma i backen. Rösta ned skitregeringen.

Inlägget har uppdaterats tre gånger, längst ned, med anledning av ett blogginlägg av Andreas Bjerke, ett påpekande från Adam Cwejman och en debattartikel av Willy Viitala.

Folkpartiet liberalernas nya variant på liberalism tycks i huvudsak handla om frihet från rättigheter för vissa, och frihet från att behöva ta ansvar för oss övriga.

Kristian Krassman beskriver serien av utspel mycket träffande:

[Förslaget om burkaförbud i skolan] presenterades 45 dagar innan valet. Den 3:e augusti 2002 presenterade Folkpartiet sitt förslag på språktest för invandrare, det var 43 dagar innan valet. Andra gången var det under valrörelsen 2006, rättare sagt det 28:e juni, vilket var 51 dagar innan valet. I dag är det 32 dagar innan valet och vi noterar nästa ljusskygga politiska utspel från Folkpartiet.

I dag kan vi nämligen läsa om nästa förslag från Folkpartiet som syftar till att peka ut skillnader mellan människor och rikta speciella krav på invandrare. Integrationsminister Nyamko Sabuni menar nämligen att rätten till föräldraledighet, slopade turordningsregler och införandet av speciella låglöneyrken för invandrare är viktiga steg att ta för en förbättrad integration.

Kristian har ytterligare två poänger, som jag vill kommentera. Så här tolkar jag dem.

1. Folkpartiet kommer alltid med de här utspelen tätt inpå riksdagsvalen, men tar nästan aldrig upp dem under mandatperioderna.
2. Med sådana här utspel hotar Folkpartiet Sverigedemokraternas existens, genom att ta över både deras väljare och troligen även deras ideologi.

Ytligt sett är dessa påståenden inte helt förenliga. Om Folkpartiet faktiskt tycker vad de ger uttryck för, så hade de också agerat enligt den övertygelsen under mandatperioden.

Men att här egentligen skulle finnas någon motsägelse är inte lika uppenbart när man faktiskt funderar litet djupare på saken.

Utspelen kan nämligen mycket väl beskriva en ideologisk rörelse i den här riktningen, vilket jag själv också tror. Den ytliga bristen på engagemang för frågorna mellan valrörelserna kan förklaras både med att de fortfarande i någon mån sonderar väljarterrängen, och med att de övriga partierna i den borgerliga alliansen satt sig på tvären. Ingetdera skulle förvåna mig.

Det där öppnar även för en tredje möjlighet. Av karaktären hos utspelen att döma så handlar det inte om några vallöften eller egentliga förslag av typen det här ska vi genomföra om vi blir valda, utan tonen är litet mera svävande – det heter att »det är en diskussion man måste föra« och så vidare. Är det av rädsla för att lova vad som sedan inte blir genomfört, vilket skulle straffa sig i nästa val?

Nej, tanken känns litet för långsökt.

Jag är dock övertygad om att de här utspelen är allvarligt menade. Länge ville jag tro att det i själva verket handlade om ren men lögnaktig populism – att försöka lura till sig väljarsympatier som man sedan struntar i – men det klarar jag inte längre. Idéerna ligger helt i linje med Folkpartiets ideologiska rörelse i övrigt.

De tycks vara på väg att anamma något slags modern nationalliberalism, en ideologi vars tid i rampljuset egentligen ligger ett sekel tillbaka i tiden. I praktiken handlade det om en blandning av nationalkonservatism och ekonomisk liberalism: man värnar friheten att använda pengar som man vill, jobbar för den nationella identitetens bevarande, och det främsta politiska verktyget är att tilldela vissa befolkningsgrupper frihet från rättigheter.

I det här fallet handler det om frihet från rätten att klä sig hur man vill, frihet från samma trygghet som inrikesfödda har tillgång till och frihet från lika lön för lika arbete. Det sista gäller dessutom även för unga; när problemet är att vissa grupper har svårare än andra att ta sig in på arbetsmarknaden, så är Folkpartiets lösning att ta ifrån dem ett knippe rättigheter.

Man skulle också kunna formulera det i termer av förbud: generellt sett en uppsättning förbud mot att agera på samma villkor som andra. Och om någon tänker att vad ska vi göra istället då, så är mitt svar att vi ska anstränga oss istället för att göra det motsatta. Vi har inte rätt att slippa ansvar i de här frågorna. En integrationspolitik som bygger på tanken att inrikes födda ska slippa integreras, är lika dömd att misslyckas som försöket att bryta »utanförskapet« genom att göra det mera obekvämt på andra sidan muren.

Det andra av Kristians bägge påståenden, alltså att detta skulle hota Sverigedemokraterna, vill jag också kommentera.

På kort sikt – alltså i det här valet – så har han sannolikt rätt. Hade Sverigedemokraterna inte funnits på väljarnas mentala karta, så hade de här utspelen framstått som alldeles för extrema. Människor fattar som bekant beslut enligt ungefär samma principer som de suspekta slemsvamparna:

Ett par kommer till en flådig restaurang och blir tillräckta vinlistan. Huset bjuder endast två slags vin, en flaska för 50 kronor och en för 250. Den andra flaskan känns för dyr, och paret väljer den billigare. Nästa vecka kommer de tillbaka. Nu finns det en tredje flaska på vinlistan, men det är en riktig gamling, med en prislapp på hisnande 10 000 kronor. Plötsligt tycks 250 kronor inte längre vara särskilt dyrt, och den här gången väljer paret den flaskan istället.

Om man råkat ut för en hiskelig snuva kan det hända att det låter som FP när man försöker säga SD, och i dag framstår Folkpartiet helt klart som ett slags Sverigedemokraterna med sordin. Det tjänar de sannolikt röster på.

Men vad leder det till? Folkpartiets rykte verkar inte riktigt ha hängt med i deras flört med det tidiga 1900-talets allra skräpigaste liberaler, och därför bidrar de till att släpa in den här typen av åsikter i den mediala mittfåra där partiet fortfarande tas för i grunden friska i partiapparaturen.

I förlängningen sker med detta givetvis en förskjutning av det offentliga samtalet i den riktningen (i mummelmedia liksom annorstädes). Det är givetvis också vad Folkpartiet önskar sig. Vad de misslyckats med att inse – vi kan kalla det frihet från att ha rätt – är att det ger Sverigedemokraterna ett mycket mera opportunt läge i nästa valrörelse. Eller är också det någonting de önskar sig?

En invändning brukar resas emot den här typen av påståenden, och den återkommer gång på gång både när det gäller Folkpartiet och när det gäller Sverigedemokraterna: »Men vi har ju invandrare i partiet!« Vilka invandrare Sverigedemokraterna har är inget jag har någon god koll på, men i Folkpartiets fall är det inte sällan Nyamko som lyfts fram till alibi.

Den invändningen är dock värd absolut noll och mindre än intet. Nationalistiska idéer förhåller sig som bekant till nationen, ett slags märkligt kollektivistiskt moraliskt subjekt, som både Nyamko och Dalai Lama kan rymmas i även om den råkar vara svensk.

Vissa avfärdar istället alibi-argumentet med att Nyamko skulle vara en »Onkel Tom«. Det är ett lika stolligt motargument som påståendet det är tänkt att bemöta. Anledningen är helt enkelt att vi bör diskutera idéer i sak, inte efter person.

För att visa att vem som framför en idé har betydelse för vad idén går ut på, så krävs en robust argumentation som jag vare sig har sett röken av eller lyckats hitta på själv. Nyamkos person är helt enkelt inte relevant för diskussionen, oavsett om den utnyttjas för eller emot påståendet att Folkpartiet dansat in i Jimmie Åkesson.

Så sammanfattningsvis: Trots att jag inte längre tror att det bara handlar om ytliga och avsiktslösa utspel, så är jag litet för rädd för att ha rätt för att våga ge upp hoppet. Tänk om det ändå bara vore en samling vilseledande marknadsföring?

Inte för att det skulle göra saken särskilt mycket mindre allvarlig. Om Folkpartiet är beredda att offra det offentliga samtalet till nationalismen för att vinna röster, så går de i praktiken till val på den typen av idéer i vilket fall.

Om de menar allvar så går de till val på att föra de här idéerna till makten, och om jag har fel och de bara pratar strumpa, så går de istället till val på att inte hålla åsikterna därifrån. I vilket fall så har de alltså accepterat dem.

Uppdatering. En förklaring till det specifika förslaget, som jag kanske borde ta upp, är den följande, framförd av Andreas Bjerke, som är centerpartist:

Idag är det uppenbart att en nyanländ somalisk kvinna som saknar språkkunskaper och som är analfabet inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera hur det kan skapas en efterfrågan för enklare typer av jobb i tjänstesektorn.

Givetvis har han rätt i att det är rimligt att diskutera problemet. Men diskussionen i dag handlar främst om de föreslagna lösningarna, och med tanke på att de förts fram så är det rimligt att diskutera även dem.

När problemet är att invandrade kvinnliga analfabeter »inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare«, så finns det två huvudsakliga riktningar att söka en lösning i.

I den ena riktningen tar man avstamp i individens värde, och försöker anpassa systemet till människors villkor.

Men förslaget ligger i den andra riktningen; det går ut på att anpassa människors villkor till systemet istället.

Och »det är värre än kommunister«, som Maud Olofsson skulle ha uttryckt saken.

Uppdatering 18 augusti 15.00. LUF:s ordförande Adam Cwejman påpekar på Twitter att Nyamko Sabunis Jan Björklunds burka-»utspel« inte varit planerat till valrörelsen, utan att det snarare blev aktuellt på grund av att Sveriges Radio lyfte upp frågan igen. Den tanken hade inte riktigt slagit mig.

Det finns alltså anledning att tro att just de här förslagen inte är en del av något slags valkampanjstrategi.

Min uppfattning förändras tyvärr inte nämnvärt; sågar du ned en gren ur trädet, så ser det fortfarande ut som ett träd, och argumentationen landar fortfarande i att partiet går till val på att antingen föra åsikterna till makten eller också att det inte är så farligt om de råkar hamna där.

Men det är värt att upprepa att när det gäller det här så har jag hellre fel än rätt. Den som får mig att ändra uppfattning bjuder jag på blåbärspaj.

Uppdatering 18 augusti 21.00. Via Alliansfritt Sverige hittar jag en debattartikel av före detta Folkpartisten Willy Viitala, som bland annat innehåller en lista över väldigt många liknande utspel.

Willy för fram ganska starka skäl att tro att syftet faktiskt är att förskjuta integrationsdebatten i den här riktningen.

Här är hans lista, men läs hela artikeln!

• Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
• Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
• Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
• Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
• Slöjförbud (Nyamko Sabuni)
• Att brottslighet är "kulturellt betingad" (Mauricio Rojas)
• Ha SÄPO i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar - Jan Björklund)
• Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
• Vurmandet för övergångsreglerna för öststatsländerna i samband med EU:s utvidgning
• Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena"! (Lars Leijonborg)
• Det "svenska" ska vara grunden som alla ska stå på! (Mauricio Rojas)
• Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
• Hela valrörelsen 2006 hade konceptet "Framtidens nyheter", som framhöll svenskheten som t.ex. "Svensk skola bäst i världen" och "Äntligen Nobelpris till Sverige"
• Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
• FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
• Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
• Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Sabuni)

Dessutom verkar en av Nyamkos departementssekreterare ha något märkliga idéer: Islam är lika förvirrat och ont som kommunism och nazism. Hon tar dock starkt avstånd från den åsikten.

I dag vill jag titta litet på några argument som olika folkpartister för fram med anledning av Jan Björklunds förslag att »göra lagstiftningen tydligare« när det gäller klädsel som täcker ansiktet. Jan har föreslagit att rektor ska få besluta om burqa och niqab ska tillåtas på skolor eller ej.

– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen, säger Jan Björklund.

Han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer ges möjlighet att förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab på skola eller universitet. Ett förbud som kan upplevas kränkande för de kvinnor som berörs.

Detta kan vara första gången som Jan talar om undervisning som kommunikation mellan människor. Medan den pedagogiska forskningen utgått ifrån ett sådant perspektiv ganska länge redan, så har Jan i tjugo år valt att utgå ifrån helt andra premisser när han lagt fram sin skolpolitik; när han använder ordet kunskap så får jag obehagligt ofta känslan av att han dels är en övertygad behaviorist, och dels att han dessutom inte förstått behaviorismen.

Skulle han faktiskt ta till utgångspunkt att undervisning verkligen är kommunikation mellan människor, så skulle mycket av den skolpolitik han hade drivit ha varit sådant som han själv gärna kallar för »flum«. Nu är det förstås möjligt att den heltäckande slöjan lett till något slags aha-upplevelse för honom, men jag tvivlar. Antagligen ligger det ingenting utöver retoriska överväganden bakom formuleringen.

Kvinnorna på bilden är tydligen omöjliga att kommunicera med. Jag har som lärare svårt att förstå varför, men kanske borde jag visa förståelse för att alla inte är sociala genier av samma kaliber som jag.

Om vi ska få till någon integration så att infödda svenskar ska lära sig att inte bli blyga och osäkra när de talar med någon de bara kan se ögonen på, så måste niqab kanske vara tillåtet inom både barnomsorg och skola. Integration går ju ut på att människor lär känna, vänjer sig vid och anpassar sig till varandras förutsättningar och sätt, inte att de med litet mera sällsynta vanor slutar sticka ut och sticka i ögonen på alla rädda normalitetspoliser.

Nåväl. Det tycks för övrigt inte vara sant att Jans förslag innebär någon förändring av praxis; redan 2003 hade rektor den här möjligheten. Ser man tillbaka på Folkpartiets olika förslag de senaste åren, så är detta ingenting konstigt. Det händer faktiskt förhållandevis ofta att de kallar status quo för »kraftfulla åtgärder«.

Sakfrågan kan därför knappast vara något mera än en ursäkt att få säga niqab är dåligt i media.

Eller? Flera olika teorier har framförts. Vissa menar att det är en flört med Sverigedemokraterna, andra att det är ett populistiskt utspel ämnat att sno åt sig några av deras väljare, och emellanåt hör man till och med dem som tror att partiet faktiskt skiftat ideologi. För att försöka lista ut vilket som verkar troligast, kan vi titta litet på hur olika folkpartister försvarar förslaget.

Jag tror att Fredrik Malms argument är ganska typiska, sådana som han lagt fram dem på sin blogg. Eftersom han har en berömvärd förmåga att uttrycka vad han tänker, så är inlägget dessutom en ganska god utgångspunkt för en granskning.

Han förklarar att möjligheten att förbjuda heltäckande slöja »borde vara en självklarhet«, men säger ingenting om varför detta är så självklart. Och det har vi ingen nytta av när vi försöker ta reda på varför han tycker idén är god.

Men han presterar faktiskt en motivering på ett slags flummig och flosklig politiska som emellanåt kan vara svår att översätta till glasklar svenska. Så här skriver han:

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Vi vill inte skapa ett samhälle där vi täcker våra ansikten. Vi vill inte acceptera värdesystem som bygger på att vi inte ska mötas, inte ska tala med den som är främmande eller av motsatt kön. Vi vill inte skapa ett samhälle där beröring, mimik, skratt, musik och möten är bannlysta och ska ersättas med iskyla och könsapartheid. Tvärtom vill jag som liberal se ett samhälle med större integration.

Det är svårt att förstå hur detta kan vara en argumentation till försvar för rektorers möjlighet att, i situationer där det försvårar undervisningen, förbjuda elever att bära heltäckande slöja. Vad han syftar på kan istället knappast vara annat än ett generellt förbud mot att bära heltäckande slöja.

Vi ska gömma problemen

Jag ska strax återkomma till den frågan. Just här är det däremot tillräckligt att konstatera att hans argumentation bygger på tanken att burqa eller niqab orsakar den typen av samhälle som han inte vill skapa.

Men tänker man efter bara en liten stund, så inser man strax att orsaksförhållandet snarare är det motsatta: Det samhälle han inte vill skapa orsakar att vissa bär niqab eller burqa. Vad han argumenterar för här är alltså att förbjuda konsekvenserna av att han inte lyckats förhindra skapandet av vad han menar är ett dåligt samhälle.

Fredrik är förstås bara en enda politiker, och kan inte ställas till svars för en hel samhällsutveckling. Däremot kan han ställas till svars för hur han egentligen resonerar. Kanske ser han framför sig hur samhället kommer att utvecklas, trots att han gör allt han kan för att styra det i en annan riktning?

I sådana fall går hans inställning ändå att förstå: Eftersom han är missnöjd med vad han och hans politiska kolleger uppnår, och förutser en samhällsutveckling som han inte gillar, så vill han förbjuda de synliga konsekvenserna av detta samhälle redan innan de visar sig. För om samhällsproblemen syns så riskerar han ju att kritiseras för dem!

Det ligger förstås i regeringspartisternas intresse att gömma undan de annars synliga konsekvenserna av vad de själva betraktar som misslyckanden. Utifrån en argumentation som den här tycks det dessutom vara fallet.

Det kan faktiskt handla om populism

Vidare så bemöter han två motargument som han tycker är vanliga. Det ena skall vara att förslaget är onödigt.

Ett annat argument i debatten är att hela debatten om niqab och burka är onödig därför att det handlar om så få personer. Jag har väldigt svårt för en sådan argumentation. Om en flicka i Sverige tvingas att bära heltäckande slöja, ska vi då acceptera detta förtryck bara för att inte flera tusen flickor i Sverige befinner sig i samma situation?

Att förslaget är onödigt anser jag däremot är en någorlunda rimlig ståndpunkt, av följande tre skäl:

• Problemen löser sig nästan alltid genom att skolpersonalen pratar med elever och föräldrar. (Jans skolpolitiska gärning antyder för övrigt att han inte förstått att någon sådan kommunikation faktiskt äger rum.)
• Undantag från detta finns nästan inte.
• I de fall där det ändå inte löser sig, så gäller redan den praxis som Jan föreslår.

Att förslaget skulle vara onödigt handlar alltså inte om att de drabbade är för få. Om man kommer med förslag på att införa en redan rådande ordning, så är avsikten givetvis bara att använda sakfrågan som en ursäkt för att säga någonting högt. Folkpartiet har länge varit ute efter att provocera fram »motangrepp« från dem de pratar om som »kulturvänstern«, eftersom dessa är lätta att utmåla som elitister. Sedan kan man peka på dem och säga titta, vi får inte säga det här högt!

(Och är man Sverigedemokrat lägger man till att hela etablissemanget är emot oss! Men likheten beror i det här fallet på att partierna har samma utländska förebilder när det gäller kampanjstrategi och inte någonting annat.)

Mänskliga rättigheter då?

Någon kanske reagerade när jag skrev ovan att »de drabbade är få«. Drabbade av vad? Förtryck såklart!

Men att ge rektor möjlighet att förbjuda slöjor som täcker ansiktet i situationer där det förhindrar undervisningen är inte någon åtgärd mot förtryck! Alltså måste även det här handla om ett försvar för ett generellt förbud mot burqa och niqab.

Men med utgångspunkt i artikel 18 av FN:s förklaring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, som Sverige skrivit under, så har alla rätt att utöva religion på det vis som de själva önskar, förutsatt att det inte strider mot några andra rättigheter:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vi bör alltså eftersträva att ingen tvingas bära något särskilt plagg alls mot sin vilja, liksom vi bör eftersträva att ingen tvingas avstå att bära något särskilt plagg mot sin vilja. Ett generellt förbud strider mot den principen.

Populismtanken kanske inte håller ändå? Handlar det verkligen bara om ett jämförelsevis ganska harmlöst flörtande med Sverigedemokraternas eventuella sympatisörer? Vi går vidare.

Men det finns inget stöd i Koranen!

Han säger faktiskt så. Jag har ingen som helst anledning att tro att han har fel i sak. Däremot kan man med anledning av att han tycker att detta är relevant sluta sig till en del om var han egentligen står. Så här skriver han om det andra argumentet han tycker sig möta alltför ofta, alltså att förbudet strider mot religionsfriheten.

Religionsfriheten: Detta är ett ofta återkommande argument i den här debatten. Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja? Om det finns något sådant krav i Koranen eller i etablerade muntliga källor/hadither så borde förstås användandet av burka vara mycket utbrett bland religiösa muslimer. Men det är det inte. Det är mycket få personer som bär burka och nikab. Snarare handlar det om traditioner i vissa regioner som är mycket konservativa. Dessa traditioner kan förvisso sanktioneras av religiösa extremister, men de har inte sin grund i islam.

Alla som kan läsa ser det: Han säger att ingen variant av Islam förespråkar bärandet av niqab eller burqa, eftersom det inte står i Koranen.

Detta är relevant endast under förutsättningen att det följande påståendet är sant.

Det är i det här läget vi måste fråga oss om Fredrik menar att det bara är muslimer som ska få sin tro lagreglerad, eller om detsamma gäller för alla religioner. Några andra alternativ har han inte att välja mellan.

Fast det är förstås inte helt säkert att han – eftersom han åtminstone kallar sig liberal – håller med om att han tycker så här. Men det följer logiskt på vad han säger. Antingen ljuger han, eller så säger han emot sig själv, utan att veta om det.

Hanlons rakkniv

Så kallas en enkel liten uppmaning som vi nyss nått fram till: Utgå aldrig ifrån att någon gör något av illvilja, om det lika gärna kan förklaras med vanlig dumhet (här i form av den där typen av intellektuella inavel som brukar kallas nationalism eller etnocentrism).

Eftersom argumentationen, oavsett om den ger uttryck för dumhet eller illvilja, leder till slutsatsen att religionsfriheten bör begränsas till i lag tillåtna religiösa läror, så tror jag vi kan utesluta allt som har med ytligt »flörtande« med både Sverigedemokraterna och deras väljare att göra. Riktigt så oskyldigt är det inte (om man nu kan kalla ytlig och etnocentrisk populism för oskyldig).

Det finns fler skäl än de ovanstående till att jag påstår detta. Låt mig förklara.

Det irrelevanta har blivit handling

Folkpartiet har länge kommit med olika förslag som är irrelevanta, antingen för problemen de sägs lösa, eller också eftersom de inte innebär någon egentlig förändring. Nyss föreslog Jan till exempel att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen »för att föräldrarna har rätt till information«; detta är helt irrelevant för problemet ogiltig frånvaro, eftersom skolor redan är skyldiga att informera föräldrarna om ogiltig frånvaro, liksom de redan skriver ned den här siffran på papper. Att kopiera en procentsats till ytterligare ett papper är inte någon kraftfull åtgärd (vilket väl är anledningen till att Jan uttryckligen måste kalla förslaget för en kraftfull åtgärd).

Det här irrelevanta draget går igen även i retoriken. När han ska försvara olika förslag så argumenterar han i regel för någonting annat, som ingen vare sig föreslagit eller sagt emot. Att skriftliga omdömen i föreskoleklasser ska tillåtas vara betygsliknande, det försvarar han till exempel med att »föräldrar har rätt till information«. Exemplen är fler.

Är det alltså bara tomt prat och populism? Det trodde jag ganska länge, mer eller mindre bara för att jag hoppades att det skulle vara så. Men nu klarar jag inte det längre. Det visar sig ju om och om igen att alla dessa irrelevanta förslag sedan blir genomförda, som om de faktiskt vore på allvar. Folkpartiet driver en konsekvent felslutslinje, från det retoriska, genom sina förslag, till vad de faktiskt genomför.

Och nu säger han uttryckligen att han egentligen vill förbjuda heltäckande slöja, inledningsvis i skolan. Flera folkpartister för dessutom fram samma typ av argument som Fredrik, av vilka konsekvenserna är att vi ska begränsa religionsfriheten och lagstifta i religiösa tolkningsfrågor, liksom att vi ska skyla över problem som vi upplever finns i samhället istället för att ta itu med dem.

Det är inte särskilt roligt.

Vi får hålla tummarna

Mot bakgrund av allt det här, är det ovanligt lätt att glädjas över att Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skriver så här i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor – arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn – satt sig ner och samtalat.

Det är vad människor gör.

Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.

Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

Det vore välkommet, och mer i linje med den frihetstanke som ett liberalt partis främsta kännetecken bör vara. Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl – tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti.

Det är bra skrivet, och det handlar inte om att jag är skadeglad. Jag håller inte heller helt med honom på flera av de punkter som jag valt att inte citera här, till exempel den förklenade beskrivningen av vad integration går ut på. Men det är en annan fråga.

Den främsta anledningen till att jag är glad, bottnar istället i att jag tror att han har fel om Folkpartiet. Det är nämligen redan för sent: partiets liberalism är knappast mera än en etikett längre, för det egentliga syftet med alla dessa i sak irrelevanta utspel, verkar faktiskt vara att visa vad partiet egentligen tycker.

Folkpartiet är alldeles uppenbart i färd med att fullt medvetet märka om sig själva, till ett nationalliberalt¹ parti.

Kan jag ha fel? Tänk om det faktiskt bara handlar om ful fernissa och om röstflörteri, på så vis att de egentligen inte är på väg i den här riktningen, utan bara vill att det ska framstå på det viset för att få fler röster? Tja, jag har länge velat tro det, men nu har botten gått ur.

Och det har faktiskt ingen betydelse. I sådana fall har de tagit ställning för att deras valresultat är viktigare än vilken politik de förespråkar och legitimerar. Ett parti som väljer att gå till val på den här typen av politik accepterar den givetvis också i någon omfattning; antingen går de till val på att genomföra den, eller så går de till val på att de vill genomföra den. I båda fallen har de ställt sig bakom åsikterna.

Är detta verkligen någonting att vara glad över?

Nej!

Men Adam säger faktiskt ifrån. Då finns det åtminstone en framtid att hålla tummarna för.

1. Huvuddragen i nationalliberalismen, sådan som den såg ut under sin storhetstid för ungefär hundra år sedan, kan beskrivas som en korsning mellan nationalism och ekonomisk liberalism. Med nutiden som mått skulle man nog snarare säga att det handlade om ett slags konservatism. ↩